Nyårsråd

På tisdagskvällen hölls nyårsråd i Östensö, en tradition med åtskilliga århundraden på nacken.

Förr i tiden hade byn en hel del gemensamma åtaganden som skulle skötas; gärdsgårdar mot grannbyarna skulle underhållas, vägar hållas i skick, gemensamma ägor skördas m.m. och den som ansvarade för att allt blev gjort var byns ålderman. Åldermanssysslan roterade mellan gårdarna i byn enligt mantal, ju större mantal man hade desto oftare fick man sköta uppdraget. Den som hade större mantal hade större andel i de gemensamma ägorna och det var därför logiskt att de fick ta ett större ansvar för skötseln av dem. Dessutom innebar större mantal bättre ekonomisk ställning och då kunde man ju ha råd att sköta den oavlönade åldermanssysslan lite oftare. Systemet är inte helt okomplicerat att hålla reda på eftersom alla gårdar har olika stora mantal och uppdraget därför inte återkommer lika ofta till alla. Hos oss återkommer sysslan med dryga tjugo års mellanrum, men det finns de som har det oftare och de som får uppdraget ungefär en gång per hundra år.

I dagsläget har de flesta av de här gemensamma uppdragen försvunnit, byarådet förvaltar ett sandtag och en del bankmedel. En stor del av den verksamhet som byarådet förr höll i har övertagits av andra; väglaget sköter vägarna, byaföreningen ordnar fester och liknande o.s.v. På sätt och vis är det en naturlig följd av att samhället förändras. Förr var nästan alla bybor mantalsägare och byalaget var därför allas angelägenhet. Idag är över hälften av byns invånare såna som inte har mantal och många mantalsägare är bosatta utanför byn. I takt med att världen förändras minskar behovet av vissa organ och nya uppstår.

Själva mötet brukar inte bestå av några större konflikter eftersom verksamheten inte är så omfattande numera. En del vägbestyr diskuterades, det beslöts att låta lyfta upp lite mer grus i byns sandtag och dessutom att den tidigare nämnda mantalsrotationen skall ses över eftersom det skett en del förändringar i byns hemmansstruktur. Att den månghundraåriga traditionen med mantalsbaserad rotation skall fortsätta ansågs snarast vara en självklarhet. Förr fungerade nästan alla byalag enligt den här principen, idag är vi ett av de få som finns kvar. Och då kan man ju inte gärna ändra sig. 😉

Israpport, del 2

Jaa-a, vem hade trott efter ifjol att det blir en ordentlig vinter i år igen? Här står vi ändå, i början av februari, med en lång, kall och snörik vinter bakom oss och har väl ännu i alla fall en månad liknande väder framför oss.

Isarna har det däremot varit lite sisomså med. Trots att det varit rejält kallt, har snötäcket isolerat isen, så att den inte kunnat växa sig tjock i den takt man kunde tänka sig. Svag is är i och för sig helt okej, med tanke på att förbindelsebåten har lättare att köra då. Men å andra sidan kan den gå sönder och har vi då svag is så kan vi inte färdas eller få något transporterat över isen.
Då jag senast skrev om isen testade vi med att ploga upp isen m.h.a. en fyrhjuling. Idén var riktigt bra och den förverkligades också, men problemet var det att efter båda gångerna som det plogades snöade det och började blåsa, så vägen yrde fast på nytt. Detta ledde till att isen ställvis växte mycket bra, medan den under drivorna förblev kring 15cm – 20cm. Då det ännu sedan stöpte upp vatten på isen, hade man egentligen ingenting att göra där.

Sakta men säkert har isen trots allt blivit tjockare och för tillfället har vi 25 cm till 30 cm tjock is, vilket i praktiken betyder att det nätt och jämnt är bil-is. Fastän vi har så här tjock is, betyder det givetvis inte att det överallt är så här tjockt, så det lönar sig nog att höra på varningarna och inte bege sig ut på sådan is man inte känner till!
Dagens projekt har varit att ploga upp isvägen än en gång, men med traktor den här gången. Traktorn var till låns från kusinen Jokke från grannholmen.
Som ni ser från bilden finns det en liten rygg mellan det som är plogat. Ryggen är inte till någon skada, huvudsaken är att vägen är tillräckligt bred så att den inte yr fast om det börjar blåsa och snöa.

Isen, vädret och tekniken har ställt till det för förbindelsebåten under de senaste dagarna. Under natten till söndagen yrde det snö i rännan. Det plus ett tekniskt fel gjorde att Viken blev ca. 6 timmar efter i sin tidtabell. Som det nu ser ut, kommer Viken att övergå till en menförestidtabell från och med veckoslutet. Det betyder att den kommer att köra enbart till Heisala.

Tanken hemma igen

Farmartanken som åkte iväg på renovering häromveckan kom hem igen på måndagen. Det gick väl inte så blixtrande snabbt som det första intrycket gav i handen, men fullt godkänt är det utan vidare. Proceduren tog dryga två veckor. All rostig plåt byttes ute, pumplådan inne i tanken svetsades igen, tanken fick lyftöglor och nya stödfötter, ny pump, genomgick provtryckning och målades. Hela renoveringen är dessutom beskriven på en påklistrad lapp där även renoveringsåret framgår. Prima.

Nu återstår bara att vänta på att skyddsbassängen med påbyggnad är klar så borde gårdens bränslehantering kunna anses miljösäkrad. I fredags tittade jag in till Optima och det såg riktigt lovande ut. Betongbaljan var färdiggjuten och påbyggnaden började också arta sig. Det här kommer att bli den snyggaste byggnaden på gårdsplanen när den är klar. 🙂

I have a dream..

Trots att livet hittills varit snällt mot mig och jag har fått realisera de flesta av mina drömmar så står en ännu orörd. Jag vill ha alpackor. Allt började med en artikel i en reklamtidning för NewHolland-maskiner där man presenterade en alpackafarm, odlare, uppfödare, innehavare vad det nu heter i närheten av Tavastehus. Ett kort tag senare var vi hela familjen och tittade på djuren i verkligheten på sagda farm och blev väldigt väl mottagna där. Vi fick stifta bekantskap både med djuren, stallet, fodret samt en och annan New Holland. Det gav definitivt mersmak (utom då för NewHolland) och drömmen hade startat. På den tiden var jag ännu ganska kringflygande så det var inte aktuellt då, och är det kanske inte nu heller men jag skulle vilja….

Det som talar för är att jag har utrymmena sgs klara och tid att sköta dom skulle också finnas nu, men tidigare nämnda brandrisk i uthuset är ett störande moment. Dessutom är ju min erfarenhet av djurhållning ungefär lika med min erfarenhet av backhoppning så bara det skrämmer ju lite.

Alpackor är dessutom ganska dyra djur, dessutom får man inte köpa bara en utan alltid minst två. Priset låg då på ca 4000 euro styck, men enligt Tavstehusaren tjänade dom in sig själva bara man skaffade herr och fru. Detta skulle då förstås göras genom att sälja ungar, valpar, kalvar, knytt eller vad det då heter.

Flera år har nu gått sedan detta besök och än har inga alpackor flyttat in på tomten och inte känns det heller riktigt högaktuellt just nu. Dock lever drömmen vidare och i väntan på dom egna krabaterna får man väl nöja sig med att titta på andras, som nedan på bilder från lantbruksutställningen i Seinäjoki 2006.

Snöoväder igen

I går blåste det ordentligt. Det snöade inte men den lösa snön lade stora drivor över vägarna. Vi var i skogen men på ett par timmar var spåren över åkern försvunna. Teatern började klockan tre men det var omöjligt att komma fram med bil så byns alla slungor körde omkring och hjälpte bilarna ur drivorna. Grannen tog det säkra för det osäkra och kom till teatern med traktor och slunga.

Ett par minuter före föreställningens början kom den ”riktiga” plogbilen men det var för sent då. Snart börjar man undra om den statliga vägen lika bra kunde privatiseras igen. Det var inte första gången som plogbilen kom sent – ibland kommer den först mitt i natten. Det är väl ”konkurrensutsättningen ” som leder till att de som har för låga bud väljes och så har de inte tillräckliga resurser.

Jag tänker inte alls köra snö i dag för i slutet på veckan kommer det mera snö. Och så är vi bara i januari – man undrar hur mycket det hinner komma innan det blir april. Den myckna snön börjar ta på bakbenen. Där har jag hittat en massa muskler som troligen inte varit i bruk på länge – i fjol var snön så mjuk att man ”vadade” genom den. Men i år är det skare så man skall lyfta upp först benet på skaren (en ganska svår procedur), sedan sej själv upp på skaren – och då brister den och man får börja på nytt. Att bara gå hundra meter i skogen är nästan ett helt dagsverk – åtminstone känns det så.

Nu tar man gärna traktorn bara för att röra sej tio meter genom snön. Nån föreslog snöskor men hur i all världen skall man orka trassla sej ur bergen av kvistar med dem på fötterna ? Och man trillar omkull alldeles tillräckligt ofta också utan snöskor.

En liten Iikel

Vi har redan i ett par dagars tid väntat på att kvigan Aakel skulle kalva. Aakel borde egentligen ha kalvat redan för andra gången, men det här var alltså första kalvningen.
Det var nämligen så att hon blev seminerad och konstaterad dräktig i början av sommaren 2009. Hon hörde till ett gäng med kvigor, som vi förde till en närliggande holme för att beta där under sommaren. I samband med att hon skulle gå ombord på båten, hände något och hon föll i vattnet tillsammans med Antte. Tur i oturen var att ingedera skadades desto allvarligare, men eventuellt kan denna händelse ha lätt till att hennes dräktighet avbröts (dvs. hon kastade) under sommaren. Hon visade inga brunst symptom när vi var till holmen och tittade efter djuren, men på hösten då vi tog hem dem igen så var hon mitt i ens brunstig.

Efter ytterligare fem semineringar blev hon sedan dräktig. Antte seminerade henne för femte gången på vår bröllopsdag, så slutresultatet kunde ju inte bli annat än bra. 😉
Nå, nu tänker säkert någon vad det nu sen ska vara för idé att hålla en sådan där kviga? Hon är efter en bra släkt, så väl hennes mor som mormor har kalvat fem gånger och båda har mjölkat bra. Så vi får hoppas att hon blir mödan värd.
Efter alla dessa tjurkalvar vi fått, det kom en i går som döptes till Intigen, var lilla Iikel riktigt välkommen. Trots en lite trög start, har hon nu piggnat till och springer och skuttar kring mamma Aakel i boxen.