Traktorbyte

Den senaste tiden har jag sonderat läget för ett traktorbyte. Egentligen är det en process som jag nosat på lite till och från i över ett år, men nu börjar det bli mera allvar.

Konkret handlar det om att det är min IH som ligger i läge att bytas bort. Orsaken är dels att mina två huvudtraktorer är lite väl jämngamla. Risken är stor att jag om några år står i ett läge där båda borde bytas ut samtidigt och det är ju något man gärna förebygger om det går. Dels har vissa förändringar i sättet jag använder traktorerna gjort att jag gärna skulle ha en frontlastartraktor till. Casen har övertagit utgödslingen av Forden och går nu som inomgårdstraktor, vilket gör att den är ganska smutsig och inte lämpar sig för vägtransporter. Varje gång jag hämtar ett ballass lämnar jag ett gödselspår efter mej flera hundra meter längs byvägen och det bidrar ju inte till ökad trivsel direkt. Med två frontlastare kan jag ha en ren och en smutsig traktor.

Nån splitterny traktor ryms inte i budgeten, så det får bli en bättre begagnad. Kriterierna för min del är att den skall vara 100-110 hk, ha minst 16 växlar och riktningsomkastare (betyder att man kan växla mellan fram och back utan att frikoppla, bra i lastningsarbeten).

Egentligen är jag lite kluven då det gäller hela traktorbestyret. Strängt taget är jag inget teknikfreak. Jag kan uppbåda visst intresse för lantbruksmaskiner man hänger efter traktorn eftersom de ju gör själva jobbet och därför är intressanta, men själva traktorn intresserar mej inte nämnvärt. Traktorn är mera av ett nödvändigt ont som slukar pengar och inte egentligen gör nånting, men å andra sidan klarar man ju sig inte heller utan den. Jag minns inte modellbeteckningar eller specifikationer för olika märken och modeller, det får jag läsa in mej på vartefter. Tack och lov finns det rätt gott om material på nätet även för det ändamålet, så helt bortkollrad borde jag inte bli.

Några särskilda märkespreferenser har jag inte heller, fast med tanke på att jag är den enda på Bondbloggen som inte kör Zetor borde de ju ligga rätt bra till. 🙂

Att åka på en blåsning

Idag såg vädret lovande ut och Jonas och jag satsade på att åka på en blåsning. Det handlade om rybsleveransen som inte blev av i början av veckan, där rybsen skulle blåsas in i köparens lager med transportfläkt.

Jonas åkte i förväg, riggade upp utrustningen och började suga upp rybsen. Till sin förvåning märke han att fläkten nog drog in varan men inget kom ut i andra ändan. Sånt känns lite olycksbådande. Det visade sig att det kommit vatten in i utmatningen och vingarna hade frusit fast. Inget hade gått sönder eftersom maskinen bara slirat på drivremmen, men det tog ju en stund att tina upp isen med värmeblåsare. (Den här gången blev alltså t.o.m. fläkten blåst!) Därefter gick återstoden av blåsandet bra, så rybsen är nu efter en del störningar äntligen levererad.

Att rybsen såldes till en ekomjölkgård är en hälsosam påminnelse om hur viktig mjölkproduktionen faktiskt är för det finska jordbruket. I de flesta regioner i Svenskfinland är mjölken på tillbakagång och korna blir färre och färre, vilket gör att många av oss tänker sig att mjölken inte kanske längre är så viktig som den var förr. Faktum är dock att mjölkproduktionen fortfarande med god marginal är den absolut största grenen inom vårt jordbruk och något av en ryggrad i verksamheten. T.ex. idag var vi tre gårdar som levererade rybs till den här mjölkgården, så visst är också vi tre beroende av en fungerande mjölkproduktion trots att ingen av oss har mjölkkor.

Med andra ord är det också möjligt att du om du om nån månad dricker inhemsk ekomjölk konsumerar en mikroskopisk del av den rybs jag odlade i somras. Hoppas det smakar. 🙂

Irandots ankomst

Igen en tjurkalv. Rädisa kalvade för sjunde gången och fick en riktigt fin kalv som tyvärr var ”fel sort”. Från en sådan hållbar ko skulle vi gärna ha tagit en kokalv, men då det nu som bekant inte alltid går som man vill.

Hon kalvade riktigt enligt tidtabellen, alltså på den beräknade kalvningsdagen. Hon såg lite rastlös ut redan på dagen, så Antte gav en dos kalsium åt henne, för att förhindra en ev. kalvningsförlamning. Då kalvningen närmade sig på kvällen blev hon bara aktivare och piggare. Vanligtvis brukar de bli lite rastlösa och irriterade då det börjar vara dags. Men inte Rädisa, hon gick omkring i kalvningsboxen och höll koll på allt och alla. Men sedan så fort vi fick alla kvällsysslor undan så att det blev lugnt i ladugården lade också hon ner sig.

Antte blev i ladugården för att hålla ett öga på henne. Tur var det, för när han gick för att kolla läget syntes klövarna. I och för sig riktigt bra, men det var frågan om bakklövarna. I en normal kalvning kommer framklövarna först, man kan säga att kalven ”dyker” ut. I en kalvning där bakbenen kommer först finns det risk för att kalven drar i sig vätska och kvävs. Men då nu Antte var i närheten gick allt bra. Han lade fast kättingar(speciellt tillverkade kalvningsredskap) i kalvens ben och drog ut den. Den satte inte direkt hårt fast, så förmodligen skulle Rädisa ha klarat av kalvningen riktigt bra på egen hand, men det är bättre att ta det säkra före det osäkra i sådana här fall.

Kalvningen är alltid väldigt påfrestande för kon, så efter att Irandot hade kommit till världen gav Antte lite energidryck åt Rädisa. Drycken hjälper henne att komma igång efter ansträngningen och bra har hon gjort det också. Både mor och son är väldigt pigga och krya 🙂

Snabb som tanken

Ibland har man orsak att beklaga sig över företags och inrättningars långsamma betjäning men ibland finns det också de som överraskar stort. Jag hade en upplevelse i den senare kategorin denna vecka.

Jag har ett tag funderat på att låta renovera min bränsletank som är från sextiotalet. Med tiden kan det uppstå små, knappt märkbara hål i tanken vilket inte nåt vidare. Dels är brännoljan för dyr för att låta gå till spillo, dels är det inte bra för miljön att den läcker ut och sist men inte minst är kostnaderna för att sanera mark som förorenats av brännolja gigantiska om man jämför med kostnaden för att renovera tanken. Jag började med att kolla priserna på nya tankar och ta en offert på renoveringen varefter jag kunde konstatera att en renovering blev billigare.

Tisdag kl. 8:30 mailade jag renoveringsfirman (som finns i Ylihärmä) och meddelade att jag godkände deras offert. Tisdag kl. 11 ringde en kille och undrade var nånstans tanken står, de har en bil i trakterna och de kan hämta den genast. När jag kom hem vid 15-tiden var tanken redan försvunnen.

Onsdag kl. 14 ringer killen igen. Jag hade nämnt att jag i samband med renoveringen vill ha en nyare pump (eftersom den befintliga orginalpumpen också var från sextiotalet) och han undrade nu vilken typ. Vi gick igenom priser och modeller, jag konstaterade att jag nog vill fundera lite och undrade hur snabbt han behöver besked om vilken pump det blir. Svaret blev: ”Tja, vi blästrar den som bäst så vi hinner ändå knappast ändå montera nån pump idag. Det duger bra om du meddelar på torsdag morgon hur du vill ha det.”

Nu återstår bara att se hur fortsättningen blir, håller  de sånt här tempo får man nästan vänta sig att tanken är hemma före helgen. 🙂

Barkborrar !

Om det var den heta sommaren vet jag inte men det är hårda angrepp av barkborrar på granarna. Barken faller av stora träd som ännu har gröna kvistar. Och de duger inte till annat än flis – en stor ekonomisk förlust. Det är inget roligt arbete men bort måste de.

Priset på ved har stigit eftersom veden håller på att ta slut. Den som inte beställt tillräckligt ved i god tid har nu problem och måste använda dyr elektricitet för att värma huset. Men de här döda granarna har ännu lång väg innan de blir ved. Och så måste veden torka så det blir först nästa vinter.

Vi är så vana att allting finns att få hela tiden men litet extra köld och snö visar på sårbarheten. Det är bäst att ha två års ved i lidret så har man alltid torrved. I fjol blev det dåligt med flisen eftersom jag bytte system och tork men det nya flislagret borde ha rum för två års förbrukning (då menar jag inte mellanlagret som jag byggt på i vinter).

Men vädret tycks just nu vara litet mildare. Det blir kallare några dagar – vilket är bra för skogsarbetet – men så hotar de med blidväder nästa vecka igen. I skogen har snön farit ihop så det är lättare att röra sej och skogsvägarna är ganska bra efter att jag i flera dagar har kört runt på dem och packat ihop snön. Blidvädret var bra på det sättet. Men under snön var det ofrusen mark och på vissa ställen direkt vatten.

Till sist en bild från det arbete som kommer att vara viktigast de närmaste månaderna:

Förberedelser

Min mammaledighet närmar sig med stormsteg. Bara tre och en halv vecka kvar, sen måste jag hållas bort från ladugården.
I princip har jag rättighet till en likadan ledighet som alla de mammor som har ett ”vanligt” jobb och Antte har rätt till vanlig pappa ledighet. I vårt fall betyder det dock att vi måste få tag på någon som vikarierar mig/Antte på heltid.

Vi är så lyckligt lottade att allt verkar ordna sig mer än fint. Vi har idag besök av ett par personer från avbytarenheten samt en avbytare. Som det nu ser ut, kommer vi att ha två ordinarie avbytare samt två eller tre personer som kommer att hoppa in, då de ordinarie avbytarna har semester. De är tillräckligt många, men inte för många. Korna är väldigt känsliga djur, så det är viktigt att de blir vana med deras skötare och skötarnas sätt att utföra sitt arbete.

Det finns ett bra ordspråk på finska; ”vähiin käy ennen kuin loppuu”. Så är det, svårt kommer det att bli att hållas bort från det dagliga jobbet ( i alla fall före Lillis kommer), men tillika är det nog skönt. Ju större man blir, desto tyngre blir också jobbet. Före min ledighet börjar, kommer jag att ha också årssemester. Den är nu planerad som så, att det blir en mjukstart på mammaledigheten, dvs. några dagar ledigt och några dagar jobb, riktigt bara därför att det inte ska bli en alltför tvär förändring för mig.