Genetiska jämförelser

Igår gjorde jag mitt första gårdsbesök i jakten på en ersättare åt Trisse. Det rörde sig om en besättning som själva producerar slaktdjur men som också säljer en del av djuren till avel.

Första gallringen av kandidaterna görs på basen av olika index. De gårdar som satsar på avel väger sina djur tre gånger under djurets livstid, nämligen vid kalvning, 200 dagars ålder och 365 dagars ålder. Resultatet av vägningarna indexeras sedan enligt en skala där medeldjuret är 100, så att en djur som t.ex. har index 106 på kalvningsvikt var 6% större än medelkalven när det föddes.

Kalvningsvikten är något av ett tveeggat svärd, man vill gärna ha stora kalvar men inte så stora att de förorsakar kalvningsproblem. 200 dagarsvikten är egentligen mest ett mått på mammans mjölkproduktionsförmåga, men också den är intressant eftersom jag vill att de kor jag rekryterar efter den här tjuren ger mycket mjölk. Kalvarna skiljs från mamman vid ungefär 200 dagars ålder så därför anger skillnaden mellan 200 dagars-index och 365 dagars-index hur kalven klarat sig när den måste äta helt själv. Dessutom räknar man på basen av de här tre indexen ut ett totalindex som blir en sammantagen bedömning av djurets egenskaper.

Oavsett indexen är det bra att få se tjuren på riktigt innan man bestämmer sig, helst också hans mor och far för att kunna bedöma dem. En bra tjur skall vara rejält byggd och välutvecklad, benen skall vara raka både bakifrån och från sidan, klövarna i skick, ryggen rak m.m. Är man riktigt noga borde man också plocka fram ett måttband och mäta omkretsen på testiklarna för att garantera fertiliteten, men nånstans där går gränsen för min nyfikenhet.  Eller snarare är det väl modet som tryter.

Landsbygdens riddare

Det är maskinerna som gör arbetet nuförtiden inom jordbruket. Men maskiner går sönder – alltför ofta tycks det. Speciellt då man använder dem. Men då kommer landsbygdens riddare på sin vita häst till hjälp. Fast vanligen är ”hästen” en skåpbil full med verktyg och reservdelar. Jag tänker då på alla reparatörer som ibland jobbar dag och natt med att få våra maskiner igång på nytt.

I går var det en riddare med bärgningsbil som kom till hjälp då den bättre hälften kom hemkörande med bilen och alla varningslampor plötsligt började lysa. Hon försökte förgäves ringa mej men jag satt i traktorn och körde snö så jag hörde inte ringsignalen. Och öronpropparna med trådlöst Blåtand hade jag förstås inte med mej.

Men till all tur jobbade Östnylands riddare ännu i sin verkstad ganska sent på kvällen och kom med bärgningsbilen för att hämta Volvon. I Närpes har ni Moto-Check men här har vi Lappträsk servicepunkt som ägs av – det kan ni väl gissa – en hindersbygg och (nästan) granne. På landsbygden är pålitliga och hjälpsamma reparatörer guld värda för vi klarar oss inte utan våra maskiner och biler. De jobbar hårt och har sällan några vanliga arbetstider och ganska så litet lediga dagar. Och de håller bokstavligen landsbygden rullande.

Jag har bott tiotals år i Helsingfors och där är det minsann inte lönt att gå till en verkstad efter klockan tre på fredagen. Annars också tittar de på en som om man var nånting katten släpat in. Hyggligheten på landsbygden är rena lyxen i jämförelse med det. Det hjälper säkert också att farmors far och farfars far var bröder och egentligen alla förfäder levt och arbetat ihop i en sisådär tusen år.

Ja och så blev gumman ännu hemkörd och jag märkte ingenting förrän jag vid niotiden kom in efter snökörandet.

Den jordnära virtuella världen

Ända sedan jag var liten valp har det cirkulerat en framtidsskröna på hemmanet. Det bör vara runt en miljon gånger som jag hört meningen ”tänk när Ni inte längre behöver vara med på åkern utan kan sitta vid köksbordet och traktorn kör själv på åkern”

Det där har man förstås alltid tagit med en nypa salt, men faktum är att GPS tekniken faktiskt gjort det hela möjligt. Helt har man ännu inte kunna stiga ur traktorn, men GPS för åkerbruk finns redan som ett behändigt hjälpmedel, både för att kunna hålla raka linjer tex vid besprutning, men också för exaktgödsling där GPS en håller reda på var nånstans åkern behöver mera eller lite mindre gödsel. Det senaste inom den tekniken är att GPS en tar helt över styrningen av traktorn och som teknikbonde kan man koncentrera sig på hur arbetsmaskinen funkar och låta satelliterna styra själva traktorn.

Inget av det ovanstående har ännu inträtt på mitt hemman och kommer inte heller i första hand. Jag föredrar att tänka själv.  Däremot har den virtuella världen landat i en annan form.

Häromdagen hittade Lovisa ett bonde-spel på nätet. Jag medger gärna att det finns rätt mycket ”vet-farbror-om-att-farbror-börjar-bli-insnöad”-varning över mig och datorspel, men jag hade trott att alla datorspel går ut på att mörda ihjäl varandra, eller -ännu konstigare- spela fotboll.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att Lovisa var i färd med att handla en ny såmaskin för att kunna så en åker och få pengar. Detta gjorde tom en dataspelsoskuld som mig ivrig. Och verkligen, spelet var nog så nära verkligheten som man kan komma. När man satte sig i traktorn (visserligen en John Deere, men det gick bra i alla fall) så var det nästan som om man satt bakom traktorratten i verkligheten. Jag är helt säker på att om någon placerat någonting dylikt i famnen på mig när jag var sju år hade jag aldrig gått därifrån mer, utan där hade jag suttit fast resten av barndomen.

Men OM, jag säger bara OM det skulle kunna göra barnen intresserade av jordbruk, då skall jag omvärdera allt jag sagt om dataspel. Och det är inte lite!

Vy bakom ratten i den virtuella jordnära världen

Ständig förändring

En sak som fungerar precis på samma sätt sommar som vinter är att vädret kan svänga dagsprogrammet totalt. Idag hade Jonas och jag tänkt leverera varsitt rybsparti som vi sålt till en lokal ekomjölkproducent och vi skulle dessutom blåsa upp rybsen i hans lagringssilo med vår gemensamma transportfläkt. Planen var att Jonas skulle åka iväg niotiden och jag skulle följa efter nån timme senare.

Redan från morgonen kom snö och snöblandat regn om vartannat och niotiden hade vi ett riktigt tätt snöfall. Att börja blåsa rybs i det läget är att be om problem. Eftersom arbetet i huvudsak skulle ske under bar himmel är risken att vi hade blött ner rybsen rätt stor vilket skulle ha lett till mögel senare i vår. Vädret såg dessutom inte ut att bli bättre senare på dagen, så vi fick blåsa av det hela.

I stället blev det en servicedag med oljebyte i traktorn och lite småfix. Eftersom varken Jonas eller jag hade nåt akut jobb inplanerat passade vi på eftermiddagen på att göra lite kalkyler och beräkningar för nästa säsongs odling. Kontentan blev att det för min del ser ut att bli rybs och havre i avsaluodlingen. Egentligen hade vete varit bättre än havre, men dels är de åkrar där vetet i så fall skulle hamna inte riktigt lämpade för ändamålet och dels är jag lite för feg för att odla två grödor med lång växttid. Så i nuläget lutar det mot havre och rybs, men det hinner ändra många gånger innan såmaskinen åker ut 2011.

Vi brukar göra lite prognoser och beräkningar varje år och intressant nog blir slutsatserna alltid lite olika. I fjol var korn klart bättre än havre och året innan var ärter ett gott alternativ till rybs. I år var rybs kung och kornet jumbo. Fast då är det skäl att komma ihåg det som Nisse brukar påpeka, nämligen att man inte ens vid sådden vet vad som kommer att vara mest lönsamt till hösten. Så lite gambling är det ändå alltid.

Det vädret, det vädret …

Bonden är aldrig nöjd med vädret – är det inte för kallt så är det för varmt. Eller regnar för mycket eller för litet. Och verkar det annars bra så blåser det för mycket …

Inte så underligt egentligen för vi är så beroende av vädret – men vädret bryr sej inte. Här stönade man över den fina pudersnön och i går blev det varmt och vattnet började droppa från takena. Och då blev det rena paniken att få bort den blida snön innan den fryser för då får man vänta på johanni innan den försvinner.  Speciellt framför dörrar gäller det nu att sopa rent  så man inte behöver stå och hacka is där då det blir kallare igen. Kom ihåg att det först är början på januari.

Jag hade kört upp de viktigaste vägarna men då började det snöa igen så idag är det bara att elda upp 165:an och köra snö med schaktbladet igen. Till all tur har jag nu nya bakringar och lappade ihop kättingarna i förrgår. I alla fall är det trevligare att köra snö i det här vädret än att vara i skogen. Där skulle man kvickt bli genomblöt och skogskläder skulle ligga på tork i långa rader. Men det är åtminstone bra att snön nu rasat ned från träden.

Om det bara kunde bli kallt utan att det kommer mera snö så skulle skogsarbetet gå an. Men tiodygnsprognosen hotar med snö på onsdag och man får bara hoppas att den har fel. Annars så blir det -10 grader i slutet på veckan och det låter ju fint. Men vädret blir vad det blir oberoende av hur vi suckar och stönar och gormar …

Bondens fritid del ll

Den som väntar på något gott väntar oftast för länge heter det. Själv lever jag ofta efter ordspråket ”bättre sent som alltid” och även detta inlägg bor i den kategorin.

I höstas lovade jag en trilogi om mitt liv och leverne utanför traktorhytten. Del 1 handlade om mitt bilintresse och då främst om den tunga trafiken. Detta till trots så förblev inte detta mitt liv mer än ca 10 år utan på konstiga vägar landade där jag är nu, nämligen som brandbyråkrat.

Att skriva om ett heltidsjobb under rubriken Bondens fritid kan te sig märkligt, men eftersom det  handlar om vad jag gör när jag inte jordbrukar, alltså har Fri Tid från bonderiet, blir det väl mer lättfattligt

Efter inspelningarna hos Bettina och Strömsö fick jag ta emot endel kritik om att jag uttalade mig som heltidsbonde, vilket jag då inte är. Jag försvar mig med att jag deltar i Bondbloggen som just deltidsbonde och att det var i egenskap av det som jag satt i respektive soffa. Inte som brandbyråkrat.

Vad är då en brandbyråkrat och vad gör en sådan. Vägen dit har för mig gått via bilintresset till ambulansen till brandkåren till Sverige till brandman till ett skrivbord.

I början var det skiftesarbetet som drog mig till branschen. Ett dygn i jobb och tre lediga var manna för en ung bonde. Jag blev kompetent ambulansförare 1986 (8 veckor på den tiden) och fick sommarjobb på brandstation. Sommarjobbet blev höst- vinter och vårjobb med tiden, men inget fast jobb. Det kunde man inte få utan brandmannaexamen. 2001 kom jag mig äntligen iväg till Räddningsskolan i Sandö i Sverige. Eftersom detta gav mersmak sökte jag till underbefälskursen i Stockholm 2003 och blev brandförman.

Allt detta gjorde sedan att karriären gjorde ett riktigt lappkast 2006 när vi skulle delas upp som brandmän kontra ambulansförare. Jag hade nu bättre skolning på brandsidan och placerades där – i dagarbete. Att vara brandman på en liten ort idag betyder inte att man håller i en slang speciellt mycket, utan att man gör brandinspektioner och håller skolningar och föreläsningar – därav benämningen brandbyråkrat.

Arbetstiden är alltså kontorstid, med befälsdejour dygnet runt var 5:e vecka. Denna jour utföres hemifrån och innebär förstås att man inte kan ta sig an några projekt som inte omedelbart kan avslutas. Nu drunknar vi ju inte i larm trots att området består av Malax, Korsnäs, Närpes, Kaskö, Kstad, utan det brukar stanna vid ett par per vecka. Trots det måste man ju vara tillgänglig.

Det största problemet med att kombinera dagjobb och jordbruk är att all semester behöver användas i maj och september. Det vill säga någon semester som skulle innebära ledigt har jag aldrig. Bondefritiden går åt till brandkåren och vice versa.

Någonstans har jag dock läst att man skall jobba deltid med sitt största intresse och heltid med sitt näst största. Och det – det gör jag