Minskat spill

Idag var det dags för lite ombyggnad i ladugården, jag monterade en ny foderbordsfront som blev levererad häromdagen.

När man utfodrar korna uppstår alltid ett visst spill, t.ex. finns det vissa växter som inte smakar så gott och som de därför ratar. Därtill tenderar de att dra ner en del av fodret i gödselgången och trampa ner det i gödseln och det spillet känns ju lite onödigt. Speciellt om man serverar en större mängd foder på en gång sorterar de ur de godaste bitarna och i den processen hamnar en del på golvet.

Korna har sen tidigare en foderfront som minskar spillet men kvigorna har haft en enklare front, en sk. nackbom. Nackbomen är enkel och billig men ger stort foderspill. Nu testar jag med en foderfront som har öppningar där djuren sticker ut huvudet. Tanken är att de skall sticka ut huvudet och hålla det ute över foderbordet så länge de äter. Det är nämligen när de kör huvudet turvis in och ut som merparten av spillet uppstår. Den här fronten måste dock monteras på rätt höjd, den får inte vara så högt att de får svårt att nå fodret eller kan fastna men inte heller så lågt att den inte gör nån nytta. Jag drog fast den enligt en grov bedömning av djurens mankhöjd, nu blir det sedan att följa med deras ätande de närmaste dagarna och justera vid behov.

För övrigt blir vintern bara vackrare och vackrare här i norr där vi förskonats från alltför kraftiga snöfall. I går var det rätt fuktigt och t.o.m dimma vilket gjorde att vi har sagolikt vacker rimfrost i träden.På kvällen när jag gick kvällsrundan till ladugården hade rimfrostkristallerna blivit så långa att de trillade ner ur träden av sin egen vikt i små, tysta snöfall. Gårdsbjörkarna riktigt gnistrade och det var moltyst. Just då kändes det helt irrelevant vad vattentemperaturen på Costa del Sol är för tillfället, det går ändå inte att jämföra med en frostig vinternatt.

Rapp i truten

I Finland hålls nötkreatur traditionellt ganska stationära. Många djur föds upp på den gård de fötts på och även de kalvar som säljs till förmedling klarar sig med en flytt under en livstid (förutom resan till slakteriet). I en del andra länder är handel med livdjur betydligt vanligare, exempelvis i Storbrittanien är s.k. cattle markets rena folkfesten.

Rent principiellt är jag inte så förtjust i system som bygger på att man flyttar djuren, eftersom de inte fattar vad som händer och flytten därför blir ett onödigt stressmoment för dem. Systemet med livdjursmarknader behöver enligt mitt tycke definitivt inte importeras till Finland.

Däremot kunde vi gärna importera de amerikanska auktionsförrättarna, för de är onekligen rätt underhållande! Klippet nedan visar finalisterna i en tävling om vem som är den bästa auktionsutroparen, så de här killarna är väl lite rappare i käften än medeltalet. Trots det går det rasande fort även på en vanlig marknad, en amatör ramlar lätt av vagnen. Eller råkar köpa en besättning i misstag bara för att man petar sig i näsan vid fel tillfälle. 🙂

Alldeles för varmt väder …

I går grävde jag en grop vid det nya flis(mellan)lagret. Det var -15 grader men svetten bara rann – och blev till istappar på mösskärmen. Det är ingen sinekur att gräva i vår lerjord då den är frusen. Den är inte bara hård utan dessutom seg. Med en korp hackade jag först loss små bitar som jag sedan skyfflade upp.

Naturligtvis borde jag ha grävt gropen förrän det frös på. Och jag grävde faktiskt en djup servicegrop (så man kommer under flismataren och kan skruva loss motorn) just före kölden kom men jag blev tvungen att ändra planerna litet och flytta ingången så det behövs en grop till. Och så trodde man (och hoppades) att den här kölden bara var tillfällig – normal medeltemperatur är ju bara kring -3 grader.

Tji fick jag så nu hackar jag i den frusna leran. Det går dessutom inte att vila sej då man en gång blivit svettig utan det är bara att arbeta så länge man orkar lyfta korpen. Korpen är alltså en stor dubbelhacka som har en spetsig sida och en flat sida. Där det är riktigt hårt och finns stenar så måste man använda den spetsiga delen. Ett synnerligen effektivt verktyg och bra motion får man.

Sedan då man inte mera orkar svänga hackan så är det bara att snabbt gå in och byta den genomblöta skjortan till torr. Att stå ute i kölden med våta kläder är inte alls bra.

Men annars är det riktigt trevligt att få svänga hackan och syssla med kroppsarbete. Annars blir det mest skruvande i verkstaden på hösten och konditionen går nedåt vilket är illa då man skall börja med skogsarbetet. Men jag kommer inte att skämta om kommunalarbetare som står och hänger på spadskaftet. Skämtarna borde sättas på straffarbete med korp och spade så får de se hur många minuter det tar innan de flämtande hänger på spadskaftet själva …

Riskhantering

Alla yrken ger upphov till yrkesskador. Nu menar jag inte förslitningar i ryggen eller dåliga lungor, utan mera på ett psykologiskt plan. En bonde funderar på varifrån julskinkan kommer, en elektriker tittar väl på elinstallationer här och där, och en brandman ser brandrisker överallt.

Efter 20 år i det senast nämnda yrket är jag rejält yrkesskadad. Direkt man kommer in någonstans tittar man på nödutgångar och brandsläckare och allt möjligt tekniskt brandskydd. Detta skall vi inte gå in närmare på här, även om det kunde bli en essä på många sidor. Det är ju ofta så att jordbruksbyggnaderna är stora vad gäller ytan, samt ofta innehåller hö och halm och annat torrt fnöske som är brandbefrämjande som jag vet inte vad. Dessutom kan vi med fog säga att det byggnadstekniska brandskyddet är eftersatt i alla byggnader som är över 20 år gamla. Har blandas ofta djur i stora mängder med maskiner, el och brännbara vätskor med olika mer eller mindre fantasifulla uppvärmningsanordningar.

Jag behöver inte gå längre än till min egen ekonomibyggnad, byggd på 50-talet och 450 kvadratmeter stor. Den skulle omedelbart vara bortom all räddning om elden kom lös där.  Dessutom är det svårt att installera ett fungerande brandvarnarsystem där, dels pga att det är kallt vintertid, men också pga att en värmedetektor skulle larma alltför sent, och en rökdetektor är bara till förtret i en maskinhall.

Eftersom det dessutom är svårt att få ut djur ur ett djurstall även om man skulle var på plats i tid så kan vi vara överens om att den enda rätta vägen att gå är förbyggande, dvs undvika att brand uppstår.

Många brandförebyggande åtgärder är dyra att förverkliga eller klumpiga att använda, men det finns en lättmonterad, billig manick som borde finnas på varenda maskin, nämligen huvudströmbrytaren. 

Många många förödande bränder på jordbruk skulle ha kunnat förhindras med denna lilla kompis. (Bara med egna ögon har jag väl sett ett 10-tal)  Tyvärr är det så att ålder, fukt, möss och annat skräp gör att lite äldre (men också nyare) traktorer ofta är rena brandbomberna. Och dessa bomber kör vi in i våra uthus och går in och sover gott. Det enda säkra stället att förvara en traktor utan huvudströmbrytare på är nere på havsbottnen. Förvarar man sin traktor någon annanstans skall den ha en dylik monterad. Basta! Därför har jag monterat huvudströmbrytare på alla startmotorförsedda anordningar som finns på hemmanet.

På Zetorn är det enkelt att förverkliga en huvudströmbrytare. En vanlig standardbrytare, en fästplåt och vips har vi oss en säkrare traktor. Sen får man dessutom lite extra motion när man alltid glömmer att slå på den och får kliva ut hytten ett extra varv.

På Valtra har jag monterat en orginalhuvudströmbrytare. Det är lite mera krävande elekronik i denna traktor. Strömbrytaren manövreras inifrån hytten, lika brandsäkert men ger ingen kaloribonus.

Veteranbilarna har inga huvudströmbrytare, men där brukar jag ta av en batteripol när dom står inne. På personbilarna av nyare snitt är förverkligandet av huvudströmbrytare lite knepigare, så dom får stå utomhus året runt i stället. Vad var det jag sa om noijig?