Hemska huspriser

I går var jag och tittade på ett hus som ungdomarna funderade på att köpa i Sibbo. Men priset var detsamma som för ett större jordbruk – med ett stort hus. Det är ju helt sjuka bostadspriser kring Helsingfors just nu. Jämfört med 70-talet har de stigit ungefär 20 gånger fastän inflationen inte alls varit så stor. Man måste räkna med att punga ut nästan en halv miljon euro om man inte köper något fallfärdigt mögelhus från 70-talet.

Det var dessutom frågan om den del av Sibbo som ockuperats av rövarbaronerna i grannstaden som ville ha fler fina sjötomter. Enligt min mening är det alldeles för nära till rövarnästet men vad skall ungdomarna göra då deras arbeten finns där.

Jag hade nog räknat ut att de skulle ha fått ett stort fint hus på 300 kvadrat plus ett par hundra hektar skog för samma pris i Norrland där de dessutom har optisk fiberkabel (det har de inte i ”storstaden”). Norrland var ju de första som för tio år sedan byggde fibernät i byarna då de flesta aldrig ens hört talas om det. Därifrån fick vi också idén att bygga i Hindersby.

Men arbetsgivarna är litet efterblivna än och fattar inte att de kan spara stora pengar på att låta folk jobba på distans. Inga dyra hyror för arbetsutrymmen. Tekniken går snabbt framåt men problemet är människan som är en ganska så trög varelse. Troligen går det en eller två generationer till innan de tekniska möjligheterna börjar utnyttjas. Men senast då dagens skolelever blir beslutsfattare så är det slut på det gamla att tränga in alla på samma ställe. På samma sätt som det inte mera finns några brukssamhällen där ångvisslan på morgonen kallade alla till arbetet.

Men det tycks vara mycket svårt för människan att fantisera om nånting som inte ännu finns. Alla tror att allting fortsätter som förut – men små förändringar. Det gör det ju inte om vi ser bara hundra år bakåt så har omvälvningarna varit många och stora. Också inom jordbruket.

Då allting sker över nätet så finns det ingen orsak att vara bankens slav resten av livet utan man kan lika bra flytta långt bort och köpa ett jättehus billigt och bo mitt i naturen – samtidigt som man har tillgång till nästan alla tjänster. Kolla bara om 50-100 år så får ni se !

Jordbruket då ? Ja, behovet av livsmedel ökar brantare än produktionen så priserna bara stiger och vi blir rika som troll allihopa. Kolla bara om 50-100 år så får ni se !

Växande klädproblem

Det här med att vara gravid är en ganska omtumlande tid. Dels är man förstås glad och tacksam för att vi ska få ett barn, men samtidigt så innebär det vissa praktiska problem.
Om man nu räknar bort de rent fysiska krämporna, så har den största förändringen skett i det att jag inte längre kan jobba som tidigare. Enda sedan sommaren har allt jag gjort gått på babyns villkor, vilket i praktiken har betytt t.ex. att jag inte lyfter några tunga saker, springer(alltför mycket) efter och bland med djuren osv.

Allt detta minskande av den fysiska ansträngningen är självklart och har inte kommit som någon överraskning. Men däremot hade jag nog aldrig kunnat tänka mig att det är så oöverkomligt svårt att hitta passliga arbetskläder.
Första tiden gick bra, då kunde jag använda mig av mina egna kläder. Halaren som jag använder i ladugården, går faktiskt fortfarande. Beroende på märke och modell, så har de flesta ganska mycket extra vid magen.
Men att hitta utearbetskläder är sedan en helt annan sak. För tillfället använder jag mig av Anttes (även för honom) stora vinterrock. Den har jag räknat med att går på mig enda till slut. Byxorna är däremot det stora problemet. Att använda Anttes byxor fungerade bra en tid, men nu har magen växt ur dem också. Så det var bara att gå till butiken och kolla utbudet där. Då jag frågade expediten om det eventuellt finns några arbetskläder som är gjorda för gravida kvinnor, var svaret nej. Nå, ingen överraskning direkt men ändå är det lite konstigt att ingen tillverkare har nappat på detta. Jag är inte den första eller den sista gravida som behöver arbetskläder, så man skulle ju tycka att det finns en viss efterfrågan. Å andra sidan är det ganska svårt att få tag på ”vanliga” arbetskläder som är gjorda för kvinnor, allt som oftast får man nöja sig med ”karakläder”. Inget fel på dem heller, de fyller nog sin uppgift men de som är gjorda för kvinnor sitter nog bättre än ”kara”modeller.

Hur gick det sedan då? Jo, i normala fall använder jag mig av nummer 48, då det gäller halare. Idag köpte jag en öppenhalare (avohaalarit) nummer 56..! Ni kan tänka er hur jag ser ut i dem, då bredden så småningom börjar vara i nummer 56, men längden fortfarande hör till nummer 48.. 😛

Infokväll

De flesta organisationer och företag som är verksamma inom jordbrukssektorn har insett att det inte är nån som helst ide att ordna möten och annan verksamhet under sommarhalvåret. Från det att vårbruket inleds är det mötesstopp tills tröskan stannar på hösten. Följaktligen tenderar vintern att bli desto mötes- och sammanträdestätare.

Höstens mötespremiär inleddes för min del på måndagskvällen är ÖSP (Österbottens Svenska Producentförbund) ordnade en infokväll. Tidigare har det här höstmötet varit belamrat med en del mötesformaliteter men numera sköts allt sådant på vårens årsmöte och höstmötet präglas med av information och diskussion. Dessutom ordnas det gemensamt för flera lokalavdelningar, så på måndagens möte fanns jordbrukare från Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo närvarande. Multikulturellt så det förslår, med andra ord.

På programmet fanns en del information om ändringar i konkurrenslagstiftningen, höjning av energiskatt, en del intressant om vindkraft och biogas m.m. Därtill medverkade Eirik Granqvist, en kanske inte helt obekant konservator och klimatskeptiker, med en del tankar om klimatförändring och rovdjurspolitik. En del som sades var milt sagt lite kontroversiellt, men å andra sidan är det hälsosamt att höra sånt också ibland.

I övrigt måste jag sälla mej till köldkören som startats av Kalle och Nisse. Det är märkligt hur den här första rejäla köldknäppen på höstkanten går genom märg och ben och få det att kännas som om man aldrig skulle få upp värmen igen. Om bara ett par veckor kommer vi att mysa när det är -5 till -10 och tycka att det är varmt men nu känns det svinkallt. Nåja, det brukar gå över efter nån vecka.

För kornas del är kölden välkommen. Min oisolerade ligghall fungerar som sämst (läs: är som mest fuktig och klottig) när temperaturen är kring noll. Nu när det börjar bli kallare är den torr och fin och fungerar nästan bättre än på sommaren. Kölden har sina fördelar också.

Kallt, snö och blåst

Morgonens första blick på Lantbruksvädret var inte såå trevlig. SMHI ”lovar” kallt, snö och blåst – tillika. Hela -21 grader nästa vecka.  Det är ovanligt för då det är kallt så brukar det inte blåsa och snöoväder höjer ofta temperaturen. Men vädret visste väl att jag skulle börja skruva upp skivor kring flislagret och enligt lagen om alltings krånglighet så …

Det blir väldans kul att stå med en stor och tung skiva på en stege i snöstorm och köld. Nåja, det skulle bara bli 7 m/s men en skiva flyger ganska bra redan vid den vindhastigheten. Om jag inte hade legat och slöat förra veckan då det var någorlunda hyfsat väder så hade skivorna redan varit uppskruvade. Det finns inga ”lugna” perioder i jordbruket. Om man inte jobbar som en dåre då det går bra att göra nånting så är man en dåre och får stå i snöstormen. Nackdelen med att göra allting själv är att man inte har någon annan att skylla på (en populär sysselsättning är ju annars att hitta (andra) syndabockar).

I går förde jag gamla fina Ducaton till besiktningen men den gick inte igenom. Plåtarna börjar bli rostiga (den är bara 18 år) så nu har jag litet mera hobbyarbete fram till jul. Det är inte direkt någon höjdare att svetsa med MIG-svetsen i rostig bilplåt. Jag är mera för stora svetsar och tjocka järn, 150 A svetsström och 3,25 mm elektroder. Då kan man svetsa så vilt man bara orkar. Gnistorna sprutar och blir det inte bra så tar man bort fogen med vinkelslipen.

I alla fall var det trevligt att köra gamla Ducaton igen. Det är nånting speciellt med en stor paketbil där man sitter högt och ser övar alla småbilar. Den är ingen racerbil men den är seg och tar sej upp för backe som backe på femman. Volvo i alla ära men nog föredrar jag Ducaton alla gånger. Och så finns det utrymme för ett möblemang från ett mindre hus.

I går hämtade jag en massa skivor och stenull för det ny fils(mellan)lagret. Nu gäller det bara att få upp skivorna utan att flyga bort. Man skulle kunna tro att man lärt sej av förra vinterns byggande men igen blir det att stå där i blåsten. Det är bråttom hela tiden och dagarna bara går och så är det snart december igen. Jag minns att vi hade verklig svintur då vi byggde den nya verkstaden för ca. 20 år sedan – då var det +15 grader i december ! Så icke nu …

Ja, det är väl bara att gå ut och flyga iväg med skivorna …

Surt sa räven om gallan

Ibland får jag mothugg. Det finns bla  människor (de flesta) som inte förstår varför jag jämt och ständigt spyr galla över vintern. Det anses att vintern är vacker och att det är friskt när det är kallt, mysigt är andra ord som brukar nämnas i sammanhanget. Jodå, vintern är kanske fin att titta på men att leva i den är inte roligt.

En sak som inte direkt är vinterns fel är att mina manicker används alldeles för lite då, men det gör dock bara ont värre för mig.

Denna dag har varit ledig från jobbet och innehöll ett litet projekt hemjobb. Nämligen en ”kibik” dvs en gammal släde skulle baxas ner från ett mellantak för att förevigas på ett kort med jultema så småningom. Det skulle vara enkelt. Man spänner Zetor framför vagnen med ved som står i vägen, drar ut densamma och lyfter sedan ner schabraket med frontlastaren.

Glömde dock att det var vinter.

Följande saker var fastfrusna och fick tinas upp:

Dörrlåsen både på Zetor och Valtra. Skopfästet på Valtra. Manöverspakarna på grävmaskinen som skulle flyttas undan. Lyftdörren till uthuset. En dammsugare som stod (stått) i lite vatten på uthusgolvet. Kopplingen till bilsläpvagnen. Dessutom vägrade två maskiner starta i strömbrist, eller kanske bara mitt i harmen, vad vet jag 

Vi har bara 22 november och redan TVÅ traktorbatterier som skall återupplivas. Det bådar inte gott för resten av årets baksida.

Men njut alla Ni andra…..

När nån bäddar får man ligga

När man jobbar med djur kan man inte alltid räkna med att saker går som man tänkt sig. Ett exempel på det är min kalvgömma. Den har kalvarna faktiskt flyttat på.

Ladugården består i huvudsak av två delar, liggavdelningen där korna bor och foderbordet där käket serveras. Korna skall hållas borta från foderbordet, dels för att inte förorena fodret och dels för att inte kunna rymma vidare ut på gårdsplanen. Så länge jag hade mjölkkor ordnade jag det med en sk. nackbom mellan foderbord och liggavdelning. Nackbommen är ett ganska enkelt och öppet ”staket” och fungerar bra för vuxna djur.

För småkalvar fungerar hindret däremot inte alls, det läckte som en svensk SÄPO-utredning och jag hade kalvar på foderbordet för jämnan. Den sektion av foderbordet som har låsgrindar är för svårforcerad för dem, men nackbommen kryper de under utan några som helst problem.

Jag övervägde att montera låsgrindar eller liknade längs hela foderbordet men ändrade mej efter viss eftertanke. Faktum är att kalvarna borde ha en kalvgömma där de kan dra sig undan de vuxna djuren och onekligen fungerade ju foderbordet rätt bra som en dylik. Så istället för att bekämpa kalvarnas rymningar valde jag att stänga av en del av foderbordet där de får hållas och ströa den med halm så de får en bra liggplats. Sektionen med låsgrindar är avstängd för kalvarna och där sköter jag utfodringen av de vuxna korna. Med facit i hand kan jag konstatera att foderbordet blev mycket bättre som kalvgömma än den ursprungliga. Foderbordet är större, ljusare och ligger dessutom helt inom synhåll från övervakningskameran vilket gör det lättare att följa med kalvarnas förehavanden.

Igår eftermiddag  fyllde jag på halmen i bädden och det är alltid uppskattat. Först härjar småkalvarna runt i halmen, bölar och hoppar medan de sparkar och stångar sönder balen och sen lägger sig alla ner mangrannt. Det är tydligen extra skönt att lägga sig på ny halm. Senare på kvällen när jag gick kvällsrond fick jag kryssa mellan och kliva över de liggande kalvarna, inte en enda gjorde nån ansats att resa sig. Har man fått en mjuk och varm liggplats ger man inte upp den sådär alldeles enkelt.