Greta-kissins självbevarelsedrift

Greta har blivit en all-arround katt; hon är inne, ute, i ladugården och hos fammo och faffa (eller famo och fafa som det heter österut). Vanligtvis brukar hon nu pyssla på för sig själv, i skrivande stund, klockan kvart över sju på lördag kväll, så springer hon ute på gården med en mus.

Då hon nu springer omkring lite över allt, så skulle man ju tycka att hon nu inte är alltför rädd för något. Försiktig är hon nog, invånarna i ladugården brukar hon bevaka från ett säkert avstånd. Hittills har det också gått bra med alla maskiner och bilar, hon har förstått att hålla sig undan då motorn är igång. Men då traktorn står stilla, så är ju stänkskärmen ett ypperligt regnskydd om man först hoppar upp på ringen och sitta. 😀

Men igår morse mötte hon sin värsta mardröm; husse i sina jaktkläder och geväret på axeln. Antte kom upp lite tidigare från ladugården för att göra sig färdig inför jakten och jag kom med Allan och Greta lite senare. Då jag tog upp dörren skulle Greta sin vana trogen rusa in, men det blev tvärstopp då hon såg Antte. Jag kan inte komma på någon annan orsak än det, att jaktkläderna är lite större och prasslar på ett annorlunda sätt än ”vanliga” kläder. Greta tycker i varje fall att det är bäst att hålla sig undan och det gjorde hon minsann. Då hon till sist och slut kom in, så låg hon och sov av sig förskräckelsen hela förmiddagen!

Småskaligt jordbruk

Det finns en del verksamhet med anknytning till jordbruk som jag förundrar mej över. En sådan aktivitet som jag upptäckte häromåret är modellbyggen med jordbruksleksaker.

Det finns uppenbarligen en omfattande internationell rörelse kring att samla på leksakstraktorer och -maskiner. Man samlar, säljer och byter prylar så det står härliga kring. När man fått sig en tillräckligt stor samling kan man börja bygga hela gårdar och landskap med grejerna. I viss mån är det barn som sysslar med det här, men även stadgade karlar i mogen ålder bygger åkrar, gårdsplaner och vägar där de placerar ut sina traktorer och tröskor.

Några exempel kan på byggen kan man hitta här eller här. Det finns speciella knep för att få modellerna att slitna och leriga ut, det ordnas mässor och utställningar , det finns nätbutiker som säljer både maskiner och tillbehör (om man inte orkar bygga sina hus själv) och det finns t.o.m. tidningar för modellbyggare. De som är riktigt hard-core bygger om sina maskiner för att få just de märken eller modeller de vill ha och det finns företag som specialbygger modeller helt enligt kundens önskemål. Det är en hel värld som åtminstone jag inte tidigare hade nån aning om.

Fast egentligen kanske det här inte är så konstigt sist och slutligen. Många vuxna håller ju på med modelljärnvägar och där är ofta tjusningen lika mycket att bygga modeller som själva körandet med tågen. På sätt och vis är ju de här lantbruksmodellbyggena en lite annan variant av samma verksamhet.

Och det här om något måste man ju beteckna som riktiga modelljordbruk. 🙂

Oljetryck tjohoo !

Nu är det oljetryck i Ducaton ! Efter grundligt surfande på nätet på svenska, engelska och tyska så började det klarna ifråga om oljepumpen som krånglat sedan i mars. På våren hade jag öppnat den och konstaterat att den var i prima skick men inte gav tryck. Men så kom vårsådden och en väldigt bråd sommar – huvudsakligen med torkbygge och arbete att få bort två års vete samt flisen in i den nya torken. Och där stod Ducaton (paketbilen) i verkstaden utan att jag ens hann titta på den.

Ibland är det en nackdel att ha utrymme. Det ryms två fordon tillika in i verkstaden så jag kunde sköta nödvändiga reparationer på sommaren i alla fall. Men till vintern måste jag ha bort den stora paketbilen så jag var fast besluten att nu skulle det ske – om jag än måste byta motor i den. Jag har en gammal Ducato med samma motor stående också och motorn i den gamla Ducaton är bara hälften så mycket körd. I de gamla bilarna var plåtarna inte galvaniserade och de rostade så in i norden.

Men jag har lärt mej att det lönar sej att först surfa på nätet. Många andra har haft liknande problem och det finns en massa forum där maskinreparationer diskuteras grundligt. Allt finns på nätet men det är problem med att hitta det. Sökmotorer i all ära men man får vanligen två-tre miljoner träffar så det gäller att pröva med olika sökord. ”Oljepump” eller ”oil pump” eller ”Ölpumpe” ger miljoner träffar och de flesta bara reklamer.

Tricket är att hitta ord som bara används i ett forum – inte i en annons. Man kan försöka med ”utbyte”, ”wechseln”, ”change” eller något liknande. Bara man börjar komma in på diskussionerna så hittar man nya ord som verkar lovande. Det är snart en sak som måste läras ut i skolan och på kurser …

I alla fall så kom jag in på tyska diskussioner där folk höll på att byta sina oljepumpar. Det var inte Ducato men intressant i alla fall. Man lär sej mycket för där finns otroligt kunniga personer som kan förklara väldigt bra. Och så kan man fråga själv förstås. Men det anses vara oartigt enligt nätiketten (nät-etiketten) att inte först läsa allt som är skrivet om saken – så de stackars guruna inte behöver förklara samma sak på nytt hela tiden.

I all fall så började det klarna att orsaken kan ha varit den hårda kylan i mars då Ducaton stod länge i ladan. Oljan kan ha blivit så stel att pumpen inte orkade ta upp den utan började pumpa luft. Det är ett relativt vanligt problem i skogsmaskiner. Och det borde jag förstås ha tänkt på men jag har inte tidigare haft sådana problem med Ducaton. Fast det har sällan varit så kallt och så är den ju snart körd en halv miljon kilometer …

Det som fick mej på rätt spår var klagomål över hur svårt det var att få nya oljepumpar att ta upp olja. Det är förstås en märkesberoende grej men jag lärde mej hur man luftar oljepumpar och insåg sedan att det fanns en fin lucka på Ducatons pump där man enkelt fyllde på olja till pumpen efter utbyte. Det tog en stund att köra oljepumpen med startmotorn – och ladda ackun däremellan – men till sist fick jag tryck i oljerören.

Så nu är det bara att skruva ihop motorn, tuta och köra. Nåja, då allting är åtskilt måste man ju laga en hel del som blivit ogjort – till exempel dieselvärmaren åkte ut på service. Det betyder att jag skruvade den i bitar och smorde och putsade och bytte rostiga skruvar samt doppade dem i rostskyddsmedel så de inte skulle rosta på nytt.

Men det är mindre jobb än att byta motor  – även om den andra motorn var mindre körd med – så jag är ganska nöjd. Det lönade sej att surfa …

Långsiktig planering del 1

Jag borde kontakta Martin Timell. Eller möjligen Simon & Thomas om jag vill ha en blommig maskinhall. Bäst vore det ändå med Arga Snickaren som kunde få komma och skälla ut mig efter noter.

Saken är nämligen den att jag några veckor nu försökt göra en långtidsplanering över vad jag vill ha gjort innan jag blir stor. Att jag vill knalla på ungefär i samma fotspår är klart, men någon slags utveckling skall vi väl ändå hålla oss med, fast jag nuförtiden mest får andnöd när jag hör det ordet.

Eftersom jag inte har några panikartade planer på utvidgning av jordarealen så är handlar de större planerna om byggnader. Som jag redan berättade i förra veckan så är endel av mina byggnader oändamålsenliga. Golvyta finns nog till förbannelse men allt går inte att utnyttja. Det jag saknar mest av allt är en varm verkstad. Eftersom det inte finns någon sådan kan jag inte utnyttja vinterhalvåret lika effektivt som Nisse. Förvisso finns det även annat som skiljer oss åt, det handlar nog inte bara om utrymmet.

Ett varmgarage har funnits på önskelistan i 20 år redan, men aldrig blivit genomfört, mest pga beslutsångest. Det enklaste skulle förstås vara att ta ett befintligt utrymme i bruk, varmisolera det och flytta in, men då kommer takhöjden emot. Jag skulle gärna kunna få in en traktor och en billyft dit, vilket blir omöjligt om man bygger i befintligt utrymme.

Dom gamla djurstallarna som finns i uthuset har stått öde och sugit kvadratmetrar i många år. Det gamla hönshuset, tidigare fähus är ombyggt till reservdelslager men griskättarna står som sista grisarna lämnade dom 1990.

Eftersom jag fortfarande inte gett upp hoppet om alpackor eller får eller hästar eller något så har dom stått kvar. Nu börjar jag inse att av brandsäkerhetsskäl så är tanken omöjlig, alltså får jag tänka om där.

Frågan är alltså tre-delad. Bygga om eller bygga nytt? Vilken typ av uppvärmning är vettig idag? Jag har gått igenom alla alternativ och kunnat konstatera att alla är dåliga. Antingen blir investeringskostnaderna helt vansinninga eller så är driftskostnaderna för höga. Bäst vore att kunna värma upp utrymmet bara när man skall jobba där, men hur går det då med saker som inte får frysa? Att kunna ha ett ställe inomhus där man kunde tvätta året runt vore manna, men den tanken passar inte i min plånbok.

Ibland går man med jättelika planer som innefattar näst intill total ombyggnad av gårdscentrumet, ibland tycker man att det skulle vara ett stort framsteg med ett öppet maskintak, och vissa dagar är man bara nöjd som det är. Dessutom är det ju så att en ekonomibyggnad som ser ut som min skulle aldrig få byggas av brandsäkerhetsskäl idag, och det är förvisso helt förståeligt . Här skulle det inte bli frågan om någon delskada vid en brand, utan allt skulle nog åka samma väg. Därför skulle det också vara roliga att inte behöva ha alla ägg i samma korg.

Fast det är klart drömma får man, och drömmen vore en varm verkstad med tillgång till billyft och tvätthall, därutöver ett kontorsutrymme och några hundra kvadrat maskinhall med minst fem meter breda dörrar och fem meter i takhöjd, och ett separat gödsellager, samt kanske ett litet museum, eventuellt kombinerat med……..

Sådär kan man hålla på i all evighet och drömma. Om man vill.

Här en ganska gammal bild på gården. (1995).  Det mesta är sig rätt likt men vårt bostadshus (det vita) har blivit grönt, och så har det kommit en maskinhall till bredvid torkrian bakom den röda rian.

Ur gängorna

Snöfallet som kom på onsdag påminde om att vintern börjar vara i antågande och de grejer som måste ställas i ordning innan det börjar på allvar borde börja vara fixade. Batteriet i frontlastartraktorn behöver bytas och likså motorvärmaren. Motorvärmaren antydde redan förra vintern att den kanske inte kommer att fortsätta arbetsförhållandet så värst länge till. De första köldnätterna i höst gjorde den ännu sitt jobb någorlunda bra men i takt med att det blir kallare börjar det oundvikligen märkas att den måste bytas ut.

Att byta motorvärmare är ingen stor operation, det är på sin höjd ett snäpp svårare än att byta luftfilter. Elementet är fastskruvad i själva motorblocket, man bara knäpper loss strömkabeln, skruvar ut värmeelementet och skruvar in ett nytt. Så där i princip. Enda haken var att när jag väl fick loss det gamla elementet upptäckte jag att gängorna var skadade. Tydligen hade den som monterat orginalvärmaren fått den lite snett men dragit dit den i alla fall. Sånt lyckas första gången man gör det, men inte andra. Det fanns inte en chans att få det nya elementet på plats, det måste dras upp nya gängor i motorblocket.

Gängorna var M18 och så stora gängtappar har jag inte. Turligt nog fanns de hos en närbelägen verkstad och när jag ändå lånade gängtapp av dem tyckte jag att nån av deras servicekillar lika gärna kunde dra upp gängspåren också. Gängorna sitter rakt i motorblocket och är dessutom rätt korta, så det finns inte direkt nån marginal för att misstag. Att betala lite för att få en erfaren person att hålla i gängskaftet kändes som en god investering. Nu är värmaren på plats och nya batteriet laddat och monterat, så nu är åtminstone huvudtraktorn klar för vintersäsongen.

Typiskt nog hade jag inte brytt mej om att köra in traktorn under tak för den här åtgärden, det skulle ju vara ett så pass enkelt arbete att man utan större problem gör det ute i snödrivan. Problemen kom emot först efter att jag tappat ut kylarvätskan och då var det ju för sent att köra in traktorn. Men kanske man lär sig till nästa gång….

Brukslista

På brukslistan hittar man de för tillfället aktuella semintjurarna. Där finns information om härstamning, fertilitet, hälsa, produktion och exteriör. Utgående från dessa index kan man sedan fundera ut vilken tjur som lämpar sig för vilken ko. I praktiken håller vi oss med enbart några tjurar, som passar åt flera kor.

Jag sätter här upp en länk till landets största avelsbolags webbsida, där ni hittar den aktuella brukslistan (käyttölista). Tyvärr finns den enbart på finska. Det finns också andra företag som erbjuder tjurdoser, men som sagt är detta bolag det mest använda bland producenterna.

En perfekt tjur är omöjlig att hitta, så gott som alltid finns det brister i något delområde. Då måste man helt enkelt överväga för- och nackdelarna med att använda honom.

Vi kan ta som exempel tjuren Kilpisalon Toivo som finns sist på ay-brukslistan. Han ärver vidare mycket mjölk, men lite lägre fett- och protein-halter(tuotanto) än normalt . Kalvar efter honom förorsakar i regel inga problem vid kalvningen, men däremot har han ”endast” 98 vid fertilitet då en normal fertilitet (hedelmällisyys) har 100.
Vad gäller hans nedärvande av kroppsbyggnad, så blir hans efterkommor baktill lite lägre (takakorkeus 98) och de kan ha smalare omfång (runko 98) än genomsnittet. Däremot för han vidare fina ben och fint juver. Mjölkbarheten verkar vara lite sämre än vanligt (lypsettävyys 92), vilket betyder att han nedärver en viss tröghet vid mjölkflödet.

Toivo är en tjur som passar på de flesta kor, förutsatt att de inte är för nära släkt med varandra. Det enda man ska se upp med är att man inte seminerar en trögmjölkad ko med honom, utan i stället passar han ypperligt på en ko som har en tendens att läcka mjölk mellan mjölkningarna.

Att para ihop rätt ko med rätt tjur är ett slags pussel med långsamma framsteg, men ett intressant sådant. Oftast lyckas man bra, men ibland kan det nog gå lite snett. Men det är ju det som gör det hela intressant. 🙂