Näringsbalanser

Ute blåser nåt infernaliskt, gråsparvarna i gårdsbjörkarna håller krampaktigt fast i kvistarna och ser åksjuka ut. Vädret inbjuder således till lite kontorsarbete. Efter de obligatoriska räkningarna betalats ger jag mej i kast med nåt som jag faktiskt i min lantbruksnördighet upplever som lite intressant, nämligen årets näringsbalanser.

Näringsbalanser är nåt man sysslat med i långa tider bl.a. inom lantbruksforskningen, men för nåt år sedan dök det upp som en frivillig extraåtgärd i stödsystemet och jag kryssade i den rutan. Näringsbalans innebär att man helt enkelt skifte för skifte räknar ut hur mycket näring man tillfört åkern via gödsel och hur mycket man tagit bort via skörden. Syftet är att kunna se hur effektivt man utnyttjar näringsämnena. Om man t.ex. kör ut 80 kg kväve men bara får 60 kg i skörden har man ju tappat bort 20 kg nånstans på vägen. I bästa fall finns de kilona kvar i jorden för kommande år, i värsta fall har de läckt ut i vattendrag och gått förlorade. Förutom miljöaspekten är det slöseri att inte utnyttja näringsämnena optimalt, speciellt om man köpt dem för dyra pengar i form av konstgödsel eller liknande.

För ekoodlare blir siffrorna vanligen rätt smickrande per automatik, helt enkelt eftersom vi tillför så pass lite näring. Vad som då är intressantare är att man faktiskt får en bild av hur stor roll klövern och växtföljden faktiskt spelar. Årets rekordskifte är Sandnäset där jag skördade 260 kg kväve/ha utan att tillföra ett enda gram, m.a.o. kom hela den mängden via klöverns kvävefixering. 260 kg kväve är faktiskt mer än de flesta konventionella odlare tillför med konstgödseln.

För spannmålen och rybsen är siffrorna inte lika snofsiga, men också där ser man effekterna av växtföljden. T.ex. på Skärviksliden körde jag ut 8 kg kväve i form av stallgödsel och skördade 67 kg i korn och halm. Följaktligen “gav” åkern, eftereffekten av fjolårets vall och naturen mej 59 kg kväve. Generellt är balansen negativ på alla åkrar och alla grödor, jag skördar mer kväve än jag tillför. Mellanskillnaden står klövern för, nån annan kvävekälla som skulle ge de här mängderna finns inte.

Som sagt, det här är lantbruksnördighet i tredje potens, men åtminstone bättre än att jobba ute i busvädret. 🙂

Bortskämda jäkla ungar!

Året är 1972 och det är höst. En blivande bonde, 8 år gammal står i gryningen och väntar på skolbussen. Plötsligt uppenbarar sig en märklig figur i mörkret. Figuren ser ut som en korsning mellan den klassiska grå julbocken, och en björn som går på bakbenen. 8-åringen blir nästan skrämd av den märkliga varelsen i mörkret. Det visar sig dock vara ogrundad skrämsel, figuren är farbror Selvid som är på väg att utföra ett dagsverke med plogen. Eftersom arbetsvektyget är en David Browntraktor utan hytt så är han tvungen att vara välklädd, med bla en gammal fårskinnspäls längst utanpå. Därav den björnaktiga skepnaden.

Detta minne landade i mitt huvud tidigare i kväll, då även jag hölls med plöjningen. Knappt 40 år senare är spelreglerna lite annorlunda.

Ute är det höststorm och ett snett kallt höstregn, men inne i Valtrahytten är det varmt. Min klädsel denna mörka höstplöjningskväll är arbetsbyxor, lågskor och t-skjorta. Trots den lätta klädseln blir jag flera gånger tvungen att minska på värmen, det blir för varmt i hytten.

Värmen är en sak, en annan är radion med Hasse Johansson som vevar dansbandsmusik i bakgrunden. I förgrunden pågår ett samtal via telefon med en annnan bondekollega som också plöjer i kväll. Vi har inget speciellt att prata om men sitter och slöpratar ändå. Jag har öronskydd med inbyggd Bluetoothfunktion vilket gör att samtalet förs lika obehindrat som om vi satt i samma rum. Det är i stunder som dessa som man inser att utveckling inte alltid är av ondo och att livet trots allt varit snällt mot mig. För jag kan försäkra Er att mysfaktorn är hög inne i traktorvärmen när stormen tar sats över Yttermarkslätten och slår sig trött mot traktorns fönster.

Det är bara en liten sak som stör mig. Arbetsbelysningen. Skulle man inte behöva xenonljus i alla fall………….Bortskämda jäkla ungar!

Sårvård

En av våra kor, Tova, har fått ett sår på sitt ben. Det är högst antagligen frågan om ett skavsår, som dom ibland kan få på hasen. Såret har hon nog haft en tid redan, men plötsligt började hon ömma för bakbenet och det svällde upp. I samma veva började det komma ut var från såret. Det ser ju rent utsagt asigt ut då det kommer var, men i själva verket är det bara bra att det kommer ut. På så sätt “rengörs” såret. För att dämpa svullnaden smörjades benet med liniment, sådant som värmer varvat med sådant som kyler. Dessutom putsade vi såret så gott man kan, både utanpå och genom att spruta in desinficeringsmedel. Veterinären tyckte att vi ska fortsätta med det och tillika följa med hur det blir.
På så sätt började såret läka och svullnaden sätta sig. Men förra veckan svällde det upp igen och vår veterinär rekommenderade en penicillinkur för att minimera risken för eventuell blodförgiftning som kan uppstå från varande sår. Nu har Tova fått medicin i 5 dagar och det verkar ha hjälpt. Svullnaden har lagt sig, såret varar inte längre och hon har slutat halta.

Den österbottniska ladans uppgång & fall

Såhär ser den ofta ut idag. Ladan. Symbolen för det agrara Österbottniska kultulandskapet. Trött och sliten!

En gång i tiden fanns det minst en lada på varje åker. Ladorna användes till att förvara torrhö i fram till att det behövdes under vintern. I dag är den hanteringen sedan länge avslutad, idag gäller balar och AIV och jag vet inte allt vad.(fråga Mats och Sonja, dom vet) Slutet på den epoken betydde samtidigt slutet för ladan som funktionell enhet. Dom flesta lador fick helt enkelt ge vika för dom växande maskinerna, dom revs eller flyttades upp som vackra stocklador till tomterna, eller ut till villatomterna.

Själv minns jag att vi skulle ha haft 12 lador runt 1970. Av dessa är dom flesta rivna sedan länge. Några har fallit ihop och blivit bortkörda. Fyra stycken finns kvar. En av dom är restaurerad på sin gamla plats på åkern. Den användes inte till något längre, men skall stå kvar som en kultursymbol. Tre stycken ser ut som på bilden ovan. Dom väntar på sitt öde, restaurering eller rivning. Jag haltar på båda benen i frågan. Visst är dom fina att ha på åkern, men dom är ju så fruktansvärt i vägen också, tyvärr. Dessutom börjar dom vara i så uselt skick att restaurering börjar vara lika med nybyggnad.

En annan sak som också väcker tankar är byggnationen av dessa. De lador som jag har rivit har jag först dragit omkull med grävmaskinen, sedan tänt på och eldat upp och därefter grävt bort tomten med grävmaskinen. Ladorna är ställda på stenar av den kalibern att min lilla grävling har svårt att orka med vissa av dom. Hur gick det till då dom forslades till platsen en gång i tiden?  Stenarna är ju förstås uppgrävda för hand någonstans, ditkörda med häst och stötting och sedan nergrävda på åkern till passligt djup, för hand naturligtvis. Sedan är stockarna huggna för hand, hemkörda med häst och sågade till bräder för hand. Antalet stockar till en lada kan ha varit ett 50-tal och antalet stenbumlingar kanske 10-30.

Alla dessa nerlagda med mycke´ möda och stort besvär!

Sedan kommer husbonden anno 2000-talet med tändsticka och grävmaskin och gör slut på hantverket på en halv dag. Egentligen borde  man ha stryk, men jag tror det kallas utveckling.

Jag försvarar mig med att jag river förfädernas lador med hatten i hand och med stor vördnad över de gamla böndernas slit. Och med ett inte så lite dåligt samvete!

Nu packas det

Det värsta börjar vara avklarat. Vi har vetet i torken, flis för värmen i vinter och höstbearbetningen är klar. Dessutom lyckades jag få Mikkos nätkabel skarvad. Så nu kan vi lugnt åka till Sverige och se på ELMIA i Jönköping. Det är en jordbruksutställning som varannan gång handlar om Maskin och fält – alltså vårt område.

Och så siktar jag på en Väderstad Rapid direktsåmaskin i Uppsala. Den är förstås begagnad och det gäller att passa på för det finns inte så många smala maskiner (3 meters) till salu. Fyra meters finns det hur många som helst men då skulle jag bli tvungen att bygga om hela huset för att få in den. Och det tänker jag inte göra.

Som sagt så tror jag inte på “äkta” direktsådd därför att halmen håller kvar fukten för länge på våren men jag vill ha en direktsåmaskin för den har tillräckligt med vikt på billarna – och det behövs minsann på våra styva lerjordar. Den gamla Simultan är alldeles hopplös. Så fort det kommer litet hårdare jord så är billarna i luften och småfåglarna har inga problem att picka kornen i sej.

Men det är ett stort arbete att packa allting. Jag skall ha med en stock för huset, plåtar för “tuutn” (skorstenen) och alla möjliga verktyg. Det gäller att planera ordentligt så man inte glömmer nånting för det går inte att komma hem och hämta det. En hel del verktyg har jag nog blivit tvungen att köpa eftersom jag glömt hem dem.

Och så skall alla beställningar göras. Över nätet köper jag en hel del och skickar det till Medåker. Det blir billigare och så är de svenska företagen urusla på att skicka utomlands – de har ännu inte fattat att de hör till EU. Men näthandeln är utmärkt. Man tittar bara på priserna på prisjakt.nu och så går man till den förmånligaste butiken och beställer direkt. Verkligen fint. Att springa i butiker har jag nästan slutat med.

I morgon kväll åker vi från Åbo med färjan (det är så eländigt att köra i H:fors i rusningen och så går färjan alldeles för tidigt därifrån). Småkatterna är redan hos barnbarnen (där går det livligt till just nu …) och i morgon får Hobbe åka till mormor – och det gillar han. Vanligen gömmer han sej under soffan och morrar då han måste åka bil men om man säjer “Mommo” så går det bra att få honom i bilen. Säj inte att djuren inte förstår vad vi pratar  :-).

Om jag inte får nätkontakt så hörs vi knappast på en vecka men jag har fyra olika operatörers kort så hoppeligen fungerar något av dem. Vi har alltså bara “mobilt smalband” (det är fel att kalla eländet för “bred”band) och det fungerar ibland och ibland inte. Men jag har satt upp en riktantenn på huset så det borde hjälpa litet.

Noll-visionen uppfylld

2010 blev ett i sanning märkligt odlingsår. Faktiskt det märkligaste jag upplevt hittils och då inbillar man sig att man sett en del. Allt från dåliga år till riktigt dåliga år och allt däremellan. Nu kom då 2010 att bli ett lite annorlunda år, dels förstås för bloggens existens men också av en annan orsak. Nu när det bara är några hekter kvar att ploga så kan man börja summera ner, och då märker jag tydligt två divergeringar från ett vanligt odlingsår. Skörden blev bra och problemen uteblev.

Här nedan skall jag räkna upp antalet motgångar som drabbat mig under 2010. Siffran inom parentes anger hur många gånger det brukar hända under en odlingssäsong

  • Hällregn under sådden    0 (1)
  • Brusten kedja på såmaskinen  0 (1)
  • Misstag vid vridprovet  0 (2)
  • Nattfrost vid broddstadiet  0 (1)
  • Blåsiga nätter vid besprutningstiden  1 (8)
  • Total missväxt, antal åkrar  0 (1)
  • Husbonden valt fel bekämpningmedel  0 (0)
  • Ohanterbara mängder flyghavre 0 (1-5)
  • Lönearbetet stör de bästa tröskdagarna 0 (3-7)
  • Tekniskt haveri på tröskan under säsong 0 (1)
  • Trasig hydraulslang någonstans 0 (1)
  • Fastkörning på våt åker, tröska eller vagn 1 (0)
  • Liggsäd 0 (0)
  • Någon typ av lindrigt krångel i torken 0 (2)
  • Semesterresan fel inplanerad, stör något arbetsmoment 0 (0)

Med andra ord kan man bara konstatera att 2010 varit min bästa odlingssäsong hittills, och det med bred marignal. Nu skall ju förstås Murphy ha sitt att säga till om också, så jag har ju redan börjat oroa mig för hur fruktansvärt dåligt det kommer att gå nästa år. Man är väl inte bonde förgäves heller….

Allt detta påminner mig om en liten anekdot:

Turisten från storstan besköker bekanta på Yttermarkslätten och frågar:

“Blåser det alltid här på slätten”?

Svaret blir:

“Nej det är lungt en natt i året, hur skulle vetet annars hinna frysa! “