Byarnas revansch

Landsbygdsriksdagen började livligt. Det blev en hel del diskussion om byarnas framtid. I motsats till vissa politiker tror jag alls inte att byarna dör ut – snarare tvärtom på längre sikt. Jag tror inte heller att tyngdpunkten måste flyttas från jordbruket till annan verksamhet. Tvärtom visar alla långtidsprognoser på att jordbruket blir allt viktigare och priserna stiger. Fortfarande kommer jordbruket att vara ryggraden i byn även om det flyttar tillbaka en massa ungdomar som har andra jobb.

I bredbandsarbetsgruppen (13 personer) är det helt klart vilken betydelse optofibernätet kommer att ha i byn och i hela samhället. Det blir den viktigaste infrastrukturen – ännu viktigare än vägar. Men det är ännu inte klart för alla att fibernätet kommer att förändra hela samhällsstrukturen litet på samma sätt som elektriciteten gjorde det. Då var det inte mera nödvändigt att placera bruken vid en fors utan man kunde bygga dem var som helst. Nätet gör det möjligt att bo var som helst (där det finns optofiber) och sköta jobbet över nätet. Utom för vissa jobb förstås.

I de moderna ladugårdarna behövs det en datamaskin och jag har dragit fiber till de nya ladugårdarna här. Men den behövs också för snart sagt all verksamhet – från handel till hälsovård. En deltagare berättade om läkare som över nätet undersöker patienter och ifråga om enklare problem kan skriva ut recept. Det är givetvis inte möjligt i besvärligare fall men redan att kunna dirigera patienten till rätt plats direkt utan omvägar är värdefullt. Och en hel del mätningar görs numera elektroniskt så det kan också ske över nätet. Möjligheterna är många. Det diskuterades också åldringsvård som i glesbygden kan vara besvärlig då man måste åka långa vägar för att bara kolla upp åldringarna vilket kunde ske snabbare och effektivare över nätet med betydligt ökad trygghet.

Vi fortsätter diskussionen i dag men den blir knappast avslutad med riksdagen utan torde fortsätt länge än på annat håll. Jag tycker man inte skall stirra sej blind på dagens onekligen negativa trender utan försöka se litet längre. Då ser jag absolut byarnas revansch och ”flykten till landsbygden”.

(P.S. Och så fick jag ju träffa Mårtens trevliga syster …Ankdammen är liten 🙂

Förhandsprover

Med skörden bärgad och under tak är följande moment att försöka få den såld. Det kan ibland vara nästan lika spännande som att odla den. 🙂 Häromdagen tog jag ut förhandsprov av både rybsen och kornet.

De allra flesta köpare vill ha ett förhandsprov innan man gör affär. Provet tas från det parti man har tänkt sälja och skickas in för analys. Exakt vad som analyseras beror lite på vad det handlar om för gröda. På brödsäd mäter man t.ex. falltal, ett mått på bakningsegenskaperna som Kalle skrivit om tidigare. På korn och havre är det dels hektolitervikten som är intressant, dels storleken på kärnorna (man häller spannmålen över ett såll med en viss storlek på hålen och mäter hur stor del som faller igenom hålen). På rybs mäter man klorofyllhalten, vilket man inte gör på spannmålen. Dessutom får partiet inte innehålla för mycket ogräs eller frön från andra odlingsväxter. Om man t.ex. säljer korn skall det vara korn och inte en massa havre i lasset.

På basen av förhandsprovet bestämmer köparen om man tar emot partiet och ibland ger man också en uppskattning av priset. Förhandsprovet är inte bindande, utan är bara tänkt för att gallra bort de riktigt undermåliga partierna. I samband med att lasset levereras tas sedan ett nytt prov och det är på basen av det som priset slutgiltigt slås fast.

För att slippa otrevliga överraskningar vid leveransen borde man försöka ta ut förhandsprovet så representativt som möjligt. När man fyller en silo med spannmål tenderar kärnorna att skikta sig lite. De tyngre kärnorna hamnar i mitten av silon medan de lättaste rinner ut mot väggarna. Följaktligen tar man ut delprov från flera ställen i silon som man sen blandar ihop för att få ett så representativt resultat som möjligt. Vissa foderfirmor och rådgivare brukar ha provtagningsborrar att låna ut och de hjälper en del. Jag hade lånat en närmare två meter lång borr för att komma ner en bit i silona, så om förhandsprovet blir missvisande hängde det åtminstone inte på provtagningsutrustningen. 🙂

Landsbygdsriksdag

I dag inleds Landsbygdsriksdagen i Borgå (Haiko gård) så det blir inte arbete här hemma utan jag sitter och funderar på andelslag för datanät i stället. I den arbetsgruppen har vi landets främsta experter: Ulf Grindgärds från Österbotten som är det enda landskapet med egen expertis på området, Gunnulf Mårtensson från Liljenet som enligt min mening byggt det finaste optofibernätet i hela landet och många andra som varit väldigt aktiva i många år för fibernätbyggandet. Och hela landet är representerat inklusive Kuhmo i Kajanaland som är den glesaste glesbygden.

(se ett tidigare inlägg: Landsbygdsriksdagen i Borgå)

Det blir trevligt att träffas – den här gången i positiva tecken. Vi har jobbat i tio år och för det mesta i motvind. Förutom allmän okunskap (”Vad i all värden är ett optofibernät ?” och ”Framtiden är trådlös”) så har vi fått slåss med ministerier och ”experter” som direkt har försökt hindra utbyggnaden och sabotera vårt arbete. De gamla operatörerna har varit rädda att förlora sina inkomster – och visst går det så eftersom de krampaktigt håller fast vid en föråldrad teknik. Ministeriet som borde leda utvecklingen har inte alls fattat hur viktigt nätet är för hela vårt samhälle. De tror att det är nån marginell fluga för fildelare och ”propellerhattar” (som en representant uttryckte det).

Men till slut har de varit tvungna att inse att utbygggnaden är helt central för utvecklingen. Lika viktig som vägar och järnvägar i tiderna var för industrialiseringen. Men nu är det fråga om att gå in i ”informationssamhället” – fastän jag hellre vill tala om Nätsamhället. Nu i september kom Arthur D Littles rapport om FTTH (Fiber To The Homes – Fiber Till Hemmet). Den är minsann inte nådig med fiberpolitiken i Europa som enligt rapporten vacklat hit och dit i tio år och där ingen gjort nånting – varken regering eller operatörer. Resultatet är att Europa nu är upp till sju år efter i utvecklingen (utom Sverige). Asien leder med Sydkorea och Japan och Singapore som dragare men också Mellanöstern håller på att få den nya infrastrukturen. Inget nytt för oss i ”fibermaffian” som fört fram samma saker i tio år men kanske man lyssnar mer på svindyra konsulter än på oss. Vi har ju bara delat ut gratiskunskap …

För glesbygden är det här rena julfesten. Regeringen beslöt den 4 december 2008 att hela landet skall få snabba datanät (vilket bör tolkas som optiska fibernät enligt ministeriets representant) och 99 % borde ha 100 Mbit/s år 2015. Målsättningen är bra men sedan kommer det praktiska genomförandet och där har vi nog en hel del att säja. Staten är alltid långsam och byråkratisk men jag tror inte att det kommer att fungera ens enligt de planer man har. Men nu är det åtminstone klart att det nya datanätet skall vara ett optofibernät. Punkt. Teliasonera river också det gamla kopparnätet – eller snarare låter det förfalla.

Nog var det litet nervöst då jag började bygga fibernätet i Hindersby för sju år sedan. Det fanns inga tvivel om att tekniken var den enda möjliga men då fanns det massor av andra hinder på vägen ännu. Till all tur var Peter Backman kommundirektör i Lappträsk och han försökte aktivt få med de andra kommunerna i att bygga fibernät så vi hade ett bra stöd av Lappträsk kommun. Men visst måste vi betala ur egen ficka (jag har nog fått pengarna tillbaka). Grannarna undrade vad i all världen jag höll på med för de hade knappt hört talas om fibernät då. Otroligt nog så fick jag i alla fall en massa stöd och hjälp så jag är hindersbyggarna evigt tacksam för det. De hade ju ingen som helst erfarenhet av fibernät (vi var de första i södra Finland) så de måste bara tro mej på mitt ord.

Nu planeras optofibernät i var och varannan by så det är ett högaktuellt tema vi diskuterar. För glesbygden betyder nätet supersnabb tillgång till nästan alla tjänster som stadsborna haft. Det blir också livsviktigt eftersom allt fler funktioner flyttas över till nätet och kontoren både i stad och på landet monteras ned. Övergångsperioden kan vara besvärlig men i längden vinner landsbygden mest på nätsamhällets utbyggnad. Redan nu lämnar vi in stödansökningen och deklarationen över nätet. Vi behöver inte mera köra med deklarationsblanketten till Borgå på morgonnatten (förstås kan man lämna den på posten om man är ute i god tid men det är jag aldrig :-).

Jag är ingen organisatör eller politiker utan hela min grundnatur är att ta reda på nya saker och bygga nytt. Ända sen liten har jag skruvat sönder allting för att se hur det är gjort och hittat på de mest vansinniga uppfinningar. Farsan var alldeles förtvivlad många gånger och undrade om det skulle bli nånting alls av mej. Så jag passade nog som forskare – tills det blev ett tiggerijobb. Förstås har man lugnat sej på gamla dar och numera bygger jag bara vansinniga uppfinningar här hemma. Ålder och erfarenhet har också gjort dem mindre vansinniga.  Men roligt är det i alla fall att sätta sej in i ny teknik och fundera ut hur den skall användas på nya områden.

Aplekar

Efter Kristinestadsfärden så blev det att leka apa. Värmepannan stod kall och sotning var nödvändig förrän jag satte eld i den. Men takstegen hade jag tagit bort då vi började bygga det nya (mellan)flislagret. Så jag måste först dra upp takstegen och fästa den ordentligt. Ladugården är ganska hög – omkring 8 meter så det blev att leka apa hela dagen.

Till sist var stegen fast och jag fick leka sotare. Därefter skulle askan ur värmepannan och så var det bara att tutta eld. Den nysotade pipan drog så det bullrade i pannan men så är den också nio meter hög.

Men det blev att leka apa fortsättningsvis. Luftkabeln till Ribackhuset hade gett upp redan för något år sedan och jag hade lagt ned en ny jordkabel. Så nu skulle luftkabeln bort. Det står en jättestor asp och lutar över kabeln och om jag inte hade hunnit få bort kabeln förrän en storm hade fällt aspen så hade kabeln väl dragit bort hela elinstallationen och all ström hade varit borta i flera dagar. Men nu hann jag ta ned kabeln. Orsaken till att den slutat fungera blev också klar. En björk hade skavt av en ledare. Nåja, den hade gnidit på den i 30 år så det var inget under.

Och så måste jag klättra upp på garagets tak. Flera cementtegel hade gått sönder – troligen i vintras då snön från det stora taket kom ned – men det märktes inte under den torra sommaren. Först nu med höstregnen började det regna in. Jag såg två tegel som vara sönder men då jag började lappa så blev det allt som allt att byta femton stycken.

Den sista apleken var att köra flis. Det betyder också att klättra en hel del – men inte så högt. Och det är ju bra med litet motion …

Så jag har lekt apa ganska ordentligt. Tur att man inte föll ned och bröt nacken. Det hade väl inte varit någon större förlust annars men visst hade det varit harm att ha betalt pensionspremier i många år och sedan inte hinna få ut någon pension alls  :-).

Traktorerna

Ivar frågade om våra traktorer och här kommer en genomgång av mina draghästar.

Den traktor som får mest timmar per år är en Case 845 av årsmodell 1990. Den köptes begagnad 2002 och fick frontlastare monterat samma år. 845:an är en tysk traktor med rötterna i det tidiga 80-talet. Hytten var rätt modern på sin tid och hängde faktiskt med i Cases tillverkning ända till mitten på 90-talet. Effekten är 80 hk och den väger knappa 4 t utan lastare. Det är en ganska avskalad och robust maskin, utan några konstigheter. Casen är transporttraktor eftersom den går 40 km/h, används för balhantering, slåtter och som inomgårdstraktor.

”Stordragaren” är en IH 956 från 1985, 5,5 t tyskt gjutjärn med vändradie som en pansarvagn och vridmoment som ett kryssningsfartyg. Den köptes begagnad 2005. 956:an är storebror till 845:an. Bägge modellerna tillverkades under namnet IH t.o.m 1985 då Case köpte upp fabriken. Märket byttes då till Case och samtidigt ändrade färgsättningen från röd och vit till röd och svart. 956:an har en sexcylindrig motor på drygt 100 hästar och är betydligt vridstyvare än 845:an. Den används för tyngre arbeten som plöjning, stubbharvning och rundbalning. Främsta nackdelen med IH:n är att den är så nedrans klumpig, främsta fördelen är absolut motorn som inte kroknar för något. IH:n har ingen frontlastare men däremot en frontlyft, alltså lyftarmar som sitter monterade i framändan.

Gårdens tredje traktor är brittisk, en Ford 6600 av årgång 1979. Också den köptes begagnad, nångång i mitten av 90-talet. Effekten är c. 80 hk och den väger 3300 kg, vilket innebär att den är förhållandevis lätt. Dessutom är den bakhjulsdriven vilket gör att den är betydligt smidigare än de två andra. Den används för urinkörning, hövändning, i skogen (faktiskt) och andra sammanhang där smidigheten är prioriterade samt som allmän ”reservtraktor” t.ex. framför utsädesvagnen på våren. I ärlighetens namn börjar användningsgraden bli rätt liten, men å andra sidan betingar såna här traktorer inget vidare högt pris och tills vidare har jag bedömt att den har högre bruksvärde än handelsvärde. Fast nästa traktorbyte börjar närma sig och då är det tänkbart att Forden börjar sitta löst.

Tredje skörden

Tack även för min del för en trevlig resa till Närpes och Kristinestad. 🙂
Djurmängden i ladugården hade under resan ökat med en kokalv då Yrna af Kabböle hade kalvat.

Idag börjde Antte ta den tredje ensilage skörden. Han gör lika som med andra skörden, dvs. slår och balar+plastar på en och samma gång. Han hade först tänkt att gräset skulle slås och låta torka över natten, men det visade sig att åkrana och gräset är rätt så torra trots de senaste dagarnas regn. I ärlighetens namn så är det ju nog också så, att gräset nog inte torkar nämnvärt mycket den här tiden på året.
Med några hektarers erfarenhet, ser det ut att bli en riktigt hyfsad tredje skörd. Detta betyder att vi nog kan börja pusta ut angående det hur fodret hinner till över vintern. 🙂