Solen skiner och vetepriset stiger

De två saker som man följer med mest ser trevliga ut just nu (peppar, peppar – ta i trä …). Solen skiner och det är kyligt och bra – och torrt. Och så har fodervetets pris stigit fyra euro till 192 (även om brödvetet gått ned med 3 euro till 200). Det här gäller för Avena. Jag hörde att priserna var bättre i sydvästra Finland men det blir då dyrare transport som vi ju får betala. På nätet stiger också vetepriset i Paris och Chicago efter en liten nedgång i slutet på förra veckan och Rabobank skriver att det kan bli höga priser under flera år.

Höstbild

Så nu är det bäst att fira innan det kommer dåliga nyheter – av erfarenhet vet man att de sällan är långt borta. Nu väntar jag på att de skall hämta ett lass vete (det blir nog foder på grund av hektolitervikten men det är bara 8 euro skillnad nu). Därefter blir det att tömma den nya torken och ta in flisen kvickt. Man hinner ännu torka den om vädret fortsätter så här torrt.

Under tiden sköter jag om detsamma som Kalle (och delvis Mats) – alltså gör rent och ställer undan för vintern. Det går i princip snabbt men till exempel tröskan måste stå ute tills jag lyft upp golvet som satt sej tio centimeter. Här på leran håller inte grunden. Och så finns det en hel del reparationer på maskiner och byggnader som skall göras – helst före januarikylan …

Men först försökte jag ta en bild av Pricken (vanligen kallad Busis) vilket inte var det lättaste. Man hann inte alls med i vändorna …

Pricken (Busis)

Efterspel

Måndag morgon bjöd på en riktigt klassik höstmorgon. Klart, friskt och en ordentlig rimfrost. Om det inte varit klart från tidigare börjar naturen nu upplysa oss om att det är höst. Jag följer sonen till skolan på morgnarna och vägen börjar alltmer kantas av färdigt skördade fält. En del riktigt sen rybs och havre väntar ännu på tröskan och byns morotsodlare har en del kvar att skörda, men i övrigt är det mesta klart.

Nu följer, som både Kalle och Nisse skrivit, städning, infettning och undanställning av maskiner. Eftersom jag inte har vare sig tröska eller tork slipper jag de momenten. För mej handlar det om att få undan vallmaskinerna, främst slåtterkrossen och rundbalaren. Balaren är jag lite tvehågsen till att ställa bort. Jag har fortfarande en del rybshalm som inte är skördad. I princip kan jag vänta med att bala den och ta den först nästa vår, vilket egentligen vore det bästa. Då hinner allt gräs som finns med i halmen torka ordentligt, skördar jag den i höst finns det större risk för att den möglar. Fast å andra sidan ser vädret den här veckan ut att bli rätt bra för halmskörd och visst vore det skönt att ha halmen bärgad innan vintern. Kompromissen blir att jag städar ur balaren det mesta i skräpväg men inte ställer undan den helt utan väntar och ser hur vädret artar sig.

Ett visst höstbruk kommer man inte undan, men för min del är det ganska lindrigt. Till höstbrukssysslorna hör framförallt stubbearbetning och plöjning. Stubbearbetningen är avslutad, plöjningen är det inte så bråttom med. Jag har nästan inga åkrar som absolut kräver höstplöjning, men brukar plöja en del bara för att få lite mindre bråttom på våren. Dessutom kommer jag att sprida en del gödsel nu i höst och den vill jag definitivt plöja ner.

Igår anmälde jag också ett par kalvar till förmedling, bl.a. Hagrid. Han är dryga halvåret och det börjar bli dags för honom att dra vidare. Jag skall försöka klämma in en bild av honom innan han stiger på bussen.

Post-trösk-helg

Povel Ramel diktade en gång: ”Den vecka som har gått har trotsat all kalkyl”, och det har de senaste dagarna gjort också.  I regnväg alltså. Tisdag, fredag och lördag har det hävt ner vatten så att en bråkdel skulle räcka gott. Jag börjar faktiskt tro att det finns procentuellt mera vatten på mina åkrar än i Atlanten. Det goda är i alla fall att skörden är under tak, för även om jag är obotlig optimist på höstarna så tror jag faktiskt att jag skulle ha fått ett nervsammanbrott nu om något varit kvar därute nu.

Det är ändå mycket kvar att göra innan man kan mysa in i vinteridet. Veckan efter tröskningen, den sk post-trökningsveckan brukar inte hända så mycket, man bara pustar ut, men sedan skall det rulla igång igen.

Framförallt handlar det om tvätt och städning av tröskan och torken. Torken är ganska lättstädad, det är några timmar med dammsugaren, men tröskan är ett värre projekt. I det fallet är jag dessutom pedant, ett ord som sällan behövs i mitt liv annars. Det är en dubbelmening med det, dels håller en ren tröska längre och är roligare att plocka ut nästa höst, men det handlar också om att jag vill göra det maximlat otrivsamt för att vad gråa gnagare gäller. Ett år missade jag rengöringen och följande år hann jag aldrig räkna mössen som störtade åt alla håll när jag startade. Den summan brukar annars vara noll. Mössen och än värre råttorna har en ful ovana att inte bara finnas till, dom äter elkablar och sitsar och stoppning och allt möjligt  man vill ha kvar följande år. Instruktionsböcker gillar dom speciellt, har jag blivt varse.

Kalkning är ett annat projekt som skall funderas över på höstarna. Kalkningen höjer ju Ph-värdet i jorden och det i sin tur betyder att växterna får lättare att tillgodogöra sig näringsämnena. Dock är det inte bara att slänga ut maximalt med kalk, dels kostar den ju, men det kan också bli för mycket av det goda. I år hade jag tänkt hoppa över kalkningen och det var tur, för nu bär nog ingen åker en kalkspridare. Kalkspridningen är f.ö det enda jobb som jag inte utför själv utan hyr in entreprenör till.

Det nya arbetsmomentet tallriksharvning borde också redan vara gjort, men det är det inte. Det går inte att tallriksharva när ytan är för våt, och eftersom jag annars också är novis på hur den egentligen skall användas så är jag mest bara förvirrad nu.

Kvickroten har fått sin glyfosatdos, även där är jag osäker på resultatet, det kan ha varit för vått, det ger sig till känna så småningom. Sprutan har jag idag fått rengjord och fylld med kylarvätska. Det sägs inte vara nödvändigt, men jag har bara chansat ett år på att lämna bort kylarvätskan och då frös rampen sönder, så det gör jag inte om. 

Utöver detta väntar x-antal timmar plöjning, men mer om det senare. Nu skall jag fotsätta låta bli att titta på ”Ensam mamma försöker…” i TV

Byarnas revansch

Landsbygdsriksdagen började livligt. Det blev en hel del diskussion om byarnas framtid. I motsats till vissa politiker tror jag alls inte att byarna dör ut – snarare tvärtom på längre sikt. Jag tror inte heller att tyngdpunkten måste flyttas från jordbruket till annan verksamhet. Tvärtom visar alla långtidsprognoser på att jordbruket blir allt viktigare och priserna stiger. Fortfarande kommer jordbruket att vara ryggraden i byn även om det flyttar tillbaka en massa ungdomar som har andra jobb.

I bredbandsarbetsgruppen (13 personer) är det helt klart vilken betydelse optofibernätet kommer att ha i byn och i hela samhället. Det blir den viktigaste infrastrukturen – ännu viktigare än vägar. Men det är ännu inte klart för alla att fibernätet kommer att förändra hela samhällsstrukturen litet på samma sätt som elektriciteten gjorde det. Då var det inte mera nödvändigt att placera bruken vid en fors utan man kunde bygga dem var som helst. Nätet gör det möjligt att bo var som helst (där det finns optofiber) och sköta jobbet över nätet. Utom för vissa jobb förstås.

I de moderna ladugårdarna behövs det en datamaskin och jag har dragit fiber till de nya ladugårdarna här. Men den behövs också för snart sagt all verksamhet – från handel till hälsovård. En deltagare berättade om läkare som över nätet undersöker patienter och ifråga om enklare problem kan skriva ut recept. Det är givetvis inte möjligt i besvärligare fall men redan att kunna dirigera patienten till rätt plats direkt utan omvägar är värdefullt. Och en hel del mätningar görs numera elektroniskt så det kan också ske över nätet. Möjligheterna är många. Det diskuterades också åldringsvård som i glesbygden kan vara besvärlig då man måste åka långa vägar för att bara kolla upp åldringarna vilket kunde ske snabbare och effektivare över nätet med betydligt ökad trygghet.

Vi fortsätter diskussionen i dag men den blir knappast avslutad med riksdagen utan torde fortsätt länge än på annat håll. Jag tycker man inte skall stirra sej blind på dagens onekligen negativa trender utan försöka se litet längre. Då ser jag absolut byarnas revansch och ”flykten till landsbygden”.

(P.S. Och så fick jag ju träffa Mårtens trevliga syster …Ankdammen är liten 🙂

Förhandsprover

Med skörden bärgad och under tak är följande moment att försöka få den såld. Det kan ibland vara nästan lika spännande som att odla den. 🙂 Häromdagen tog jag ut förhandsprov av både rybsen och kornet.

De allra flesta köpare vill ha ett förhandsprov innan man gör affär. Provet tas från det parti man har tänkt sälja och skickas in för analys. Exakt vad som analyseras beror lite på vad det handlar om för gröda. På brödsäd mäter man t.ex. falltal, ett mått på bakningsegenskaperna som Kalle skrivit om tidigare. På korn och havre är det dels hektolitervikten som är intressant, dels storleken på kärnorna (man häller spannmålen över ett såll med en viss storlek på hålen och mäter hur stor del som faller igenom hålen). På rybs mäter man klorofyllhalten, vilket man inte gör på spannmålen. Dessutom får partiet inte innehålla för mycket ogräs eller frön från andra odlingsväxter. Om man t.ex. säljer korn skall det vara korn och inte en massa havre i lasset.

På basen av förhandsprovet bestämmer köparen om man tar emot partiet och ibland ger man också en uppskattning av priset. Förhandsprovet är inte bindande, utan är bara tänkt för att gallra bort de riktigt undermåliga partierna. I samband med att lasset levereras tas sedan ett nytt prov och det är på basen av det som priset slutgiltigt slås fast.

För att slippa otrevliga överraskningar vid leveransen borde man försöka ta ut förhandsprovet så representativt som möjligt. När man fyller en silo med spannmål tenderar kärnorna att skikta sig lite. De tyngre kärnorna hamnar i mitten av silon medan de lättaste rinner ut mot väggarna. Följaktligen tar man ut delprov från flera ställen i silon som man sen blandar ihop för att få ett så representativt resultat som möjligt. Vissa foderfirmor och rådgivare brukar ha provtagningsborrar att låna ut och de hjälper en del. Jag hade lånat en närmare två meter lång borr för att komma ner en bit i silona, så om förhandsprovet blir missvisande hängde det åtminstone inte på provtagningsutrustningen. 🙂