Yra och Rigmor har nu drygt 2 månader kvar tills de ska kalva. I regel brukar man ha dem i sin 8 veckor före kalvningen, en del säger att 6 veckor räcker bra. Gamla kor och sådana som har psoblem med juverhälsan brukar vi nog ha en lite längre tid i sin.
Orsaken till att de ska vara i sin, dvs. utan att mjölkas, är dels den att de ska få ”vila” och koncentrera sig på den närmande kalvningen utan att behöva sätta energi på att producera mjölk. Dessutom är det under sintiden som den viktiga råmjölken bildas. Råmjölken är betydligt tjockare och gulare till konsistensen än vanlig mjölk. Den innehåller de behövliga näringsämnen och antikroppar den nyfödda kalven behöver.
Då vi ska lämna en ko i sin brukar vi ta bort henne från lösdriften och sätta henne i en box. Då är det lättare att kontrollera vad hon äter. Före vi minskar på antalet mjölkningar, så minskar vi på kraftfodergivan. Då hon inte längre får kraftfoder minskar mjölken och då kan man börja mjölka henne varannan gång. Efter att kraftfodret tagits bort byter vi också ut ensilaget mot halm och hö. Näringsvärdet i halmen och höet är inte lika högt som i ensilaget, så det är ett effektivt sätt att minska mjölken ytterligare. Därför brukar vi ge en del halm åt kvigorna också och på så sätt hindra dem från att bli ”fetknoppar”.
Sen då kon mjölkar under 10kg, lämnar vi henne i sin. Yra hade inte så mycket mjölk idag på morgonen, så hon fick ledigt. Då hon har haft lite förhöjt celltal gav jag sintuber åt henne. Det är frågan om små tuber med medicin som man sprutar in i spenen. Medicinen ska ta bukt på de bakterier som finns där. Rigmor lämnar vi säkert i morgon eller i övermorgon i sin.
Sen då vi sett att juvret ”torkar ihop” ordentligt, så sätter vi ut dem på bete, där de får lite motion så att de inte blir för feta.
