Mammaledigt

Yra och Rigmor har nu drygt 2 månader kvar tills de ska kalva. I regel brukar man ha dem i sin 8 veckor före kalvningen, en del säger att 6 veckor räcker bra. Gamla kor och sådana som har psoblem med juverhälsan brukar vi nog ha en lite längre tid i sin.
Orsaken till att de ska vara i sin, dvs. utan att mjölkas, är dels den att de ska få ”vila” och koncentrera sig på den närmande kalvningen utan att behöva sätta energi på att producera mjölk. Dessutom är det under sintiden som den viktiga råmjölken bildas. Råmjölken är betydligt tjockare och gulare till konsistensen än vanlig mjölk. Den innehåller de behövliga näringsämnen och antikroppar den nyfödda kalven behöver.

Då vi ska lämna en ko i sin brukar vi ta bort henne från lösdriften och sätta henne i en box. Då är det lättare att kontrollera vad hon äter. Före vi minskar på antalet mjölkningar, så minskar vi på kraftfodergivan. Då hon inte längre får kraftfoder minskar mjölken och då kan man börja mjölka henne varannan gång. Efter att kraftfodret tagits bort byter vi också ut ensilaget mot halm och hö. Näringsvärdet i halmen och höet är inte lika högt som i ensilaget, så det är ett effektivt sätt att minska mjölken ytterligare. Därför brukar vi ge en del halm åt kvigorna också och på så sätt hindra dem från att bli ”fetknoppar”.

Sen då kon mjölkar under 10kg, lämnar vi henne i sin. Yra hade inte så mycket mjölk idag på morgonen, så hon fick ledigt. Då hon har haft lite förhöjt celltal gav jag sintuber åt henne. Det är frågan om små tuber med medicin som man sprutar in i spenen. Medicinen ska ta bukt på de bakterier som finns där. Rigmor lämnar vi säkert i morgon eller i övermorgon i sin.
Sen då vi sett att juvret ”torkar ihop” ordentligt, så sätter vi ut dem på bete, där de får lite motion så att de inte blir för feta.

Billigt och bra?

Mat och miljö är benhårt knutna till varandra och dessutom tätt kopplade till begrepp som etik och solidaritet. Blir kaffet billigare är det förmodligen endera plantagearbetaren eller miljön som betalar det. Skall grillkorven förbli billig är det grisen, skötaren eller (igen) miljön som skall betala. Få saker påverkar vår omvärld så mycket som mattallriken. Ett horribelt exempel på vad prisjakten i värsta fall innebär kom med nyheten att en brasiliansk köttproducent t.o.m. hållit tvångsarbetare!

En riktigt intressant rörelse på det temat är ”Dyrare mat.nu”. Kärnan i det de säger är att billig mat blir ohållbart i längden. Vad väljer vi då?? Pengar är inte allt här i världen, men å andra sidan har ingen av oss för mycket av den varan heller.

Släng ett öga på deras sida och notera att det INTE är en hög bönder som står bakom den. 🙂

Åter till datamaskinerna …

Gårdagen gick till att bråka med datamaskinerna. Sommaren var så bråd att allting bara fick gå om det gick men nu måste jag börja installera program – och ominstallera. Mätsystemet för torkarna bygger på datamaskiner och planering och inköp går via datamaskiner. Nyss laddade jag ned ett demoprogram för CAD (=ritningar på datamaskinen). För det mesta planerar jag allting som jag bygger för maskiner och byggnader på datamaskinen först. Det är snabbare och exaktare än att göra det på papper. Linux har annars allting som behövs men CAD-program har det varit dåligt om. Det jag laddade ned verkar vara helt OK.

Men owfs fick jag inte att fungera. Det är något problem med att länka till libusb som jag inte lyckats hitta. Jag är säker att svaret finns på nätet men det tar tid att hitta det. Om någon undrar vad owfs är så kan jag berätta att det är ett filsystem för 1-trådsmätningar (one-wire file system) och det systemet använder jag för mätningar (och i framtiden för styrning) av torken och pannan och vädret. Ja, alltså, vädret kan jag inte styra …

Det kan vara lämplig avkoppling att pyssla med datamaskiner ibland. Jag började för 40 år sedan med en Data General NOVA maskin som man kunde programmera genom att ställa in strömbrytare och läsa in en pappersremsa med hål. På den gjorde jag mitt diplomarbetet som var ett digitalt filter. Jag hade Yrjö Neuvo som handledare – sedermera utvecklingschef för Nokia Mobile Phones. Pappersremsorna var betydligt trevligare än hålkorten som IBM använde. Om man tappade en låda hålkort så blev det ett elände att sortera in dem i rätt ordning …

Min första egna datamaskin var en CP/M-maskin (Kaypro 10 från 1984) som hade en hårdskiva på hela 10 Mega …. Minnet var på 64 kilo ! På den tiden programmerade man i maskinkod direkt för processorn. Till exempel koden 78 betydde att man flyttade 8 bitar från register A till register B. Då hade man minsann koll på vad maskinen gjorde !

Kaypron var den dyraste maskin jag köpt. Den maskin jag köpte från Vasa i somras har 10 000 gånger större hårdskiva och 125 000 gånger mer minne till ett pris som var under hälften av vad jag betalade för Kaypron – utan att man beaktar inflationen. Men programmen är inte tusen gånger snabbare för på Kaypron var de så enkla att de gick nästan lika snabbt som de nutida programmen. Men det fanns ingen grafik eller fina funktioner. Och inget Internet.

Men litet grafik hade den. Nån hade gjort ett spel som med textsymboler såg ut som en ytterst enkel grafik. Ladder-spelet spelades av barnen (ett o hoppade från nivå till nivå) allt från det de kunde trycka ned en tangent. Och den fungerar ännu.

På 40 år har utvecklingen onekligen gått framåt men visst finns det ännu en hel del problem med datamaskinerna. Om man jämför med bilar och traktorer så är vi ännu på T-fordens respektive pigghjulstraktorns nivå. Min farfar var hästkarl med upp till sju hästar som bäst, min pappa var traktor- och maskinbonde och jag är elektronik- och databonde. Få se vad nästa generation hittar på …

Nu gick sista Visan

Fyra kor reste idag iväg med slaktbilen. En av dem hette Visan, därav rubriken. Som en gemensam nämnare hade alla fyra ett rätt så dåligt juver. Med dåligt juver menar man att mittligamentet eller fram/bakanfästningen har ”släppt”. Om t.ex. mittligamentet på juvret ”släpper” börjar spenarna ”stå ut” och det är ytterst krångligt att mjölka ett sådant juver. För en av dessa kor hade det gått just så.
För de andra tre, hade juvret helt enkelt kommit för nära marken då bak- och framanfästningarna hade gett efter. Förutom att det är svårt att mjölka tomt ett juver som har släppt, så är det också besvärligt för kon att gå med det. Ett litet juver som släpper är inte så besvärligt, men ett stort medför risk för bl.a. spentramp. Sandra, som var en av de fyra, hade ett stort och ganska hängigt juver, så hon fick efter kalvningen gå med bh.

Förutom att juvrena på dessa kor var ganska usla, så fanns det också andra orsaker som bidrog till att vi skickade dem; två av dem blev inte dräktiga och de andra två hade problem med juverhälsan.

Psykologi, lång lärokurs, praktiska delen!

Det är nu tålamodet och nerverna skall testas. Detta har hänt förr, kommer att hända igen, men är alltid lika svårhanterbart.

Tröskperioden avbruten av regn. Irritation, nervklott, ve och förbannelse!

I sig gör det inte så mycket att det regnar, för efter regn kommer alltid solsken, men det skall hanteras på rätt sätt, och då är svaret inte så uppenbart. Själva regnet i slutet på augusti är ingen katastrof, problemet är att man borde kunna hålla sig sedan när det blir vackert. Vad gäller vetet så finns det två viktiga variabler, nämligen proteinet och falltalet. Proteinet kan man inte göra så mycket åt mera i år, det blir vad det blir men falltalet kan man påverka med trösktidpunkten. Falltalet är för övrigt ett mått på bakningsegenskaperna hos vetet, det är nåt kemjox som jag inte desto mera förstår mig på, men falltalet avgör om vetet är dugligt till brödföda, eller går till djurfoder. Regn havererar falltalet, men det kommer tillbaks om  säden bara får torka i solen några dagar. Problemet är bara det att man sitter med nerverna utanpå skjortan och tror (mot bättre vetande) att det är den sista vackra dagen i världen, och så gör man misstaget; man tröskar!

En metod jag har funderat mycket på är att man borde skicka trösknycklarna med någon som far en vecka till Kanarieöarna, det skulle hjälpa vetet, men knappast nerverna.

För all del, det kommer nog en vägg emot i slutet av korridoren, visst kan det bli för sent, men det har bara hänt mig ett år (2004), alla andra år har jag bannat och läst verser över att jag varit för snabb när det varit klart. Men trots det nu känns det lite surt för det vete som jag tröskade i fredags var nog så kollossalt bra att det nog inte blir likadant hur länge man än väntar nu. Snabb huvudräkning ger vid handen att om regnet hållit sig borta i två dar till hade det kunnat betyda ett par tusen mer i plånboken, mera ju längre det regnar nu. På söndagen panikkörde jag av ett lass vete till, och det var mycket sämre än det jag tog på fredagen, det regnade ju på lördagskvällen.

Det kanske allra värsta är att denna ovisshet alltid lockar fram dom mörkaste sidorna hos människan, i detta fall mig. Man blir irriterad på sin omgivning (som ju knappast kan beskyllas för att det regnar) och man blir oföretagsam för man hade ju planerat att tröska, och ett omfall gör man inte sådär bara. Det sitter en liten irriterande  gubbe någonstans i öronhöjd och påminner en om att man borde tröska, stup i kvarten. Sedan får man förklara för den mentala idioten att det regnar, man kommer liksom inte ifrån att fundera över det, hela tiden, det är som att gå med en sten i skon och inte tänka på det, pröva gärna!

Under tiden kan man väl sitta i TV fåtöljen och låta blicken vandra mellan skräpprogrammet i TV och terassdörren bredvid för att kolla om det regnar.

Och regnar….det gör det!

Gräsänkling Blues

Idag blev Trisse gräsänkling. Han fick nämligen flytta ifrån damerna för några veckor.

De kor som kalvade i början av augusti börjar antagligen snart bli brunstiga. Rent biologiskt kan korna kalva med 10-11 månaders mellanrum, men det är inget jag önskar eftersom det skulle innebära att de som i år kalvade i augusti nästa år kalvar nån gång i juni-juli. Dels är det rätt mycket annat jobb på gång under de månaderna, dels får man bättre betalt för höstfödda kalvar och gränsen går vid första augusti. Sommarkalvningar är m.a.o. inget jag eftersträvar. Därför får Trisse leva i celibat till början av oktober då jag släpper in honom till flickorna igen.

Trisse får en helt egen avdelning i en gammal ensilagesilo, där jag fixat vatten och en halmbädd åt honom. Dessutom har han en alldeles egen höbal som ingen annan gör anspråk på. Fyra veckor på egen hand, fri tillgång till mat, inga plikter och inga skyldigheter. Sämre kan man ha det.