Sida 478 – Bondbloggen

Psykologi, lång lärokurs, praktiska delen!

Det är nu tålamodet och nerverna skall testas. Detta har hänt förr, kommer att hända igen, men är alltid lika svårhanterbart.

Tröskperioden avbruten av regn. Irritation, nervklott, ve och förbannelse!

I sig gör det inte så mycket att det regnar, för efter regn kommer alltid solsken, men det skall hanteras på rätt sätt, och då är svaret inte så uppenbart. Själva regnet i slutet på augusti är ingen katastrof, problemet är att man borde kunna hålla sig sedan när det blir vackert. Vad gäller vetet så finns det två viktiga variabler, nämligen proteinet och falltalet. Proteinet kan man inte göra så mycket åt mera i år, det blir vad det blir men falltalet kan man påverka med trösktidpunkten. Falltalet är för övrigt ett mått på bakningsegenskaperna hos vetet, det är nåt kemjox som jag inte desto mera förstår mig på, men falltalet avgör om vetet är dugligt till brödföda, eller går till djurfoder. Regn havererar falltalet, men det kommer tillbaks om säden bara får torka i solen några dagar. Problemet är bara det att man sitter med nerverna utanpå skjortan och tror (mot bättre vetande) att det är den sista vackra dagen i världen, och så gör man misstaget; man tröskar!

En metod jag har funderat mycket på är att man borde skicka trösknycklarna med någon som far en vecka till Kanarieöarna, det skulle hjälpa vetet, men knappast nerverna.

För all del, det kommer nog en vägg emot i slutet av korridoren, visst kan det bli för sent, men det har bara hänt mig ett år (2004), alla andra år har jag bannat och läst verser över att jag varit för snabb när det varit klart. Men trots det nu känns det lite surt för det vete som jag tröskade i fredags var nog så kollossalt bra att det nog inte blir likadant hur länge man än väntar nu. Snabb huvudräkning ger vid handen att om regnet hållit sig borta i två dar till hade det kunnat betyda ett par tusen mer i plånboken, mera ju längre det regnar nu. På söndagen panikkörde jag av ett lass vete till, och det var mycket sämre än det jag tog på fredagen, det regnade ju på lördagskvällen.

Det kanske allra värsta är att denna ovisshet alltid lockar fram dom mörkaste sidorna hos människan, i detta fall mig. Man blir irriterad på sin omgivning (som ju knappast kan beskyllas för att det regnar) och man blir oföretagsam för man hade ju planerat att tröska, och ett omfall gör man inte sådär bara. Det sitter en liten irriterande gubbe någonstans i öronhöjd och påminner en om att man borde tröska, stup i kvarten. Sedan får man förklara för den mentala idioten att det regnar, man kommer liksom inte ifrån att fundera över det, hela tiden, det är som att gå med en sten i skon och inte tänka på det, pröva gärna!

Under tiden kan man väl sitta i TV fåtöljen och låta blicken vandra mellan skräpprogrammet i TV och terassdörren bredvid för att kolla om det regnar.

Och regnar….det gör det!

Gräsänkling Blues

Idag blev Trisse gräsänkling. Han fick nämligen flytta ifrån damerna för några veckor.

De kor som kalvade i början av augusti börjar antagligen snart bli brunstiga. Rent biologiskt kan korna kalva med 10-11 månaders mellanrum, men det är inget jag önskar eftersom det skulle innebära att de som i år kalvade i augusti nästa år kalvar nån gång i juni-juli. Dels är det rätt mycket annat jobb på gång under de månaderna, dels får man bättre betalt för höstfödda kalvar och gränsen går vid första augusti. Sommarkalvningar är m.a.o. inget jag eftersträvar. Därför får Trisse leva i celibat till början av oktober då jag släpper in honom till flickorna igen.

Trisse får en helt egen avdelning i en gammal ensilagesilo, där jag fixat vatten och en halmbädd åt honom. Dessutom har han en alldeles egen höbal som ingen annan gör anspråk på. Fyra veckor på egen hand, fri tillgång till mat, inga plikter och inga skyldigheter. Sämre kan man ha det.

Torkarbete

Skörden är under tak men arbetet fortsätter. Först måste säden skyfflas ut (”mokas” som vi säjer) och det gjorde jag i dag. Det blev alltså en dag på gymmet för det är rena svettarbetet. Men bra för kalaskulan. Vanligen kör jag upp två-tre lass i varje lår men de måste bredas ut så säden ligger jämntjockt på plåten. Annars går all luft genom de tunnare ställena och där det är tjockare lager torkar det nästan inte alls. Nu lutar alla plåtar ca. 10 grader för att snabba upp tömningen (jag blåser ut säden från låren) och det gäller att få lika tjocka lager i bägge ändarna. För det har jag satt in meterskalor på alla fyra väggarna så man genast ser hur tjockt lagret är.

Den gamla torken från 1975 är 24×7 meter på ladugårdsvinden med åtta lårar på 21 kvadratmeter plåtyta per låre. I förgrunden syns intagsröret med krök och ställbar plåt – ”saxofonen” som farsan kallade den. Säden kippas från vagnen i en kippficka (på vinden) med en silobotten som rymmer ett lass. Den får rinna ned i en transportfläkt som blåser upp den i torken. Fläkten var förr ett problem för med vete på 35 % vattenhalt var den alldeles för långsam. Men så köpte jag en begagnad Kongskilde på 22 kW och dubbel centrifugalfläkt så nu tar jag upp ett lass på 10-15 minuter.Den fungerar också som sugtryckfläkt så jag kan flytta säd litet hur som helst.

Säden kommer upp i ett rör i taket på torken där jag har tre omkopplare för nedtagen. Varje nedtag klarar av två lårar och jag flytta saxofonen efter behov. Blankorna över lårarna var först bara tillfälliga då vi byggde men så märkte jag att det var mycket bättre med lösa blankor än med fasta gångbanor. Man bara vippar agnarna bort från dem. Lite balansgång blir det förstås. Genom att vrida saxofonen kan man fylla på lårarna ganska jämnt men då jag ensam tröskar så har jag inte tid att flytta röret så det blir ett lass i var ända och ibland ett på mitten.

Bakvänt

Idag vid lunchtid gick jag en vända genom ladugården och märkte att Juliana började bli kalvsjuk. Hon trampade, hade lite irrande blick och var allmänt orolig. Jag monterade upp en extrabox och föste in henne.

Nån timme senare gick jag tillbaka för att kolla hur det gick. Hon hade kommit igång med kalvningen på allvar och klövarna syntes redan. Vid en närmare titt visade det sig att de var svängda fel väg och vid en ännu närmare granskning såg jag att det var bakklövarna. Normalt föds kalven fram med framklövarna först, men ibland kan de också ”backa ut”. För att vara ett felläge är det här inte hela världen för kons del, det är en aning kämpigare att få ut den baklänges men det brukar nog gå vägen. För kalvens del är det däremot farligare, eftersom det kräver att själva utdrivningsfasen går ganska snabbt. När navelsträngen brister börjar kalven nämligen andas och i det skedet har den fortfarande huvudet kvar inne i kossan. I allra värsta fall kan kalven faktiskt bokstavligt talat drunkna i fostervattnet, även om det tack och lov är ganska ovanligt.

Den här gången gick det bra. Juliana hade gott om krafter kvar och när jag dessutom lade ett rep runt kalvens klövar och drog hade vi kalven ute på några sekunder. Det var en kvigkalv, som nu då borde få ett namn på C. Vad finns det för namn på C som passar på en kalv som föddes baklänges? Sonen föreslog Carola Back, jag tror nästan det får bli så. 🙂

Regn

I natt regnade det. Det måste påpekas särskilt för det var det andra regnet på två hela månader – sedan regnen i början på juni. Den 19 juli kom det 22 mm och nu ungefär lika mycket. Nån ynka millimeter har det regnat däremellan. Det är allt regn vi fått den här sommaren. Regnen i början på juni räddade oss från fullständig katastrof – vetet fick en god början. Sedan tog hettan och torkan bort en stor del av skörden men på mulljordarna kom det i alla fall nånting.

Det kändes i alla fall bra att ligga och lyssna på regnet i natt då allt vetet är under tak. Kvaliteten har säkert lidit av torkan men falltalet borde åtminstone vara högt eftersom det inte hann regna nånting före skörden. Ett tag såg det riktigt illa ut då torken var ur funktion och säden hade brådmognat. Men jag hann få in vetet med en dags marginal.

Det är bra att ha kunskap och erfarenhet som bonde men visst är det viktigt också att ha en oförskämd tur :-).

Den hemska heta sommaren 2010 kan anses vara slut och hösten börjar komma även om det är augusti. Nu siktar man in sej på höstarbeten. Först skall kvickroten sprutas med glyfosat. Den har spridit sej ordentligt på grund av torkan. Vetet har inte konkurrerat ordentligt med den. Visst har kvickroten lidit av torkan också men av erfarenhet vet man att rötterna har växt till sej och om jag inte sprutar nu så är det kvickrotshav på åkrarna nästa år – speciellt på mulljorden. Men först måste kvickroten få repa sej litet och börja växa ordentligt efter regnet och då den är i bästa växtskick så smäller jag till med glyfosatet. Det är viktigt att kvickroten är i god tillväxt så att medlet transporteras till alla rötter – annars blir det levande rotbitar kvar som kvickt växer till sej nästa sommar.

De gröna fläckarna är kvickrot. Det ser värre ut än det är i verkligheten eftersom jag lyft upp skärbordet vid kvickroten då jag tröskat så att det skall finnas så mycket blad kvar på kvickroten som möjligt. Då tas sprutmedlet upp effektivare.

Nybörjare

Vi har en hel del kvigor som ska kalva in under hösten. Då de inte är vana med varken kalvningen eller mjölkningen kan de till en början vara rätt så nervösa. Vi brukar göra så, att de får gå en tid före beräknad kalvning i lösdriften tillsammans med korna. Detta för att de skulle vänja sig med rutinerna.

Vi sätter rätt så mycket tid på att ”pyssla” om kvigorna i stationen. I praktiken betyder det att man står och pratar med dem, skrapar dem både på juvret och annars och dessutom brukar jag spraya spenarna. Förutom att de blir vana med sprayandet, så skyddar det också mot att bakterierna kommer in i spenen.

En del kvigor är ”kolugna” från första början, precis som om de aldrig gjort något annat. En del försöker sitt bästa med att härma en vindmölla. Sedan finns de dom som under första mjölkningen är riktigt lugna, men till följande gång har kommit på att det inte var något vidare roligt det här med att ha en maskin fast i sig..

Till vilken grupp Anda, som vi tog in idag, hör, återstår att se. Om hon brås på sin mor kommer det nog att gå riktigt bra.

Anda på väg till ladugården

Under tiden jag var hemma och tröskade fick vi tre kokalvar, varav en kom från en kviga (kalven på mittersta bilden).

Hopp´s mamma, Andra, har varit riktigt exemplarisk. Däremot kan man inte säga det om Arev som kalvade idag. Hon stod till en början rätt så stilla, men då maskinen drog lite luft blev hon irriterad och började sparka. Hon gav inte heller ner någon mjölk, vilket också är rätt så vanligt för kvigor. Kalven Hessu får däremot dricka så mycket han orkar, vilket ju är huvudsaken ännu i det här skedet. 🙂

Arev och Hessu