Titta på YLE Arenan när Nisse radar upp stockträd
Tävla och vinn – hur många träd tror du att jag får med mig ur skogen i vinter?
Påsken var inte speciellt glad för mej. Regn och rusk och lera hade gått an och hjulet fixade sej men så brast tre hydraulslangar. Det är ingenting för det händer hela tiden och två bytte jag snabbt. Men så gick en slangända till vagnens styrning och det visade sej att den hade ovanliga millimeters gängor och sådana hade jag inte hemma. Annars håller jag ett ordentligt lager liksom Kalle. Så det var slut på körandet på påskdagen.
Jag blev ”ledig” men kunde inte alls njuta av ledigheten för jag har alldeles för mycket erfarenhet och fantasi så jag såg bara framför mej en framtid med lera och djupa hjulspår och fastkörningar. Det värsta är då man inte kan göra nånting annat än vänta på att reservdelar börjar bli tillgängliga igen. Och tidigt i morse så åkte jag till Mecanil och lyckades få en fungerande ny slang. Så nu kör jag igen. Men djupa hjulspår blir det och om en månad skall jag köra såmaskinen på den vägen – det blir jobb att få hjulspåren jämnade.
Litet tips för dem som vill tävla om antalet träd som jag fällt i vinter. Vanligen hinner jag med högst tio stammar per dag färdigt kvistade och kapade. Men ludna stora granar tar mycket mera tid och krånglar det med att de fastnar så att de måste tas ned med lastaren så kan det blir mycket få träd per dag. Alla dagar kunde jag inte heller vara i skogen för det blev en hel del snöarbete och reparationer i år (den nya flismataren skulle installeras). Den djupa snön hindrade arbetet och det tog tid att rada virket i stora högar så man skulle hitta det i snön.
Men man blir i alla fall på gott humör då man kommer för att dricka kaffe och möts av blomsterprakt:
Ja-a, inte kan jag annat säga än att våren är verkligen välkommen. Ursäkta nu Nisse, men det här är nog en sådan syn vi har gått och väntat på i flere vekor redan:
Isen får ge sig
Det är bara en början, men vårsolen och strömmarna gör nog sitt ganska snabbt då det har kommit så här långt. Så vi nu kan vi pusta ut och plocka undan mjölkpumpen och transportvagnarna, för vi lär nog trots allt inte behöva dem denna vinter heller. 😀
Tyvärr medför ju smältandet vissa andra problem i stället:
Översvämmning
Men inte klagar jag, för nu är det äntligen vår!!! 🙂 🙂 🙂
Påskhelgen bjöd på ett par riktigt pålitliga vårtecken. Jag knäppte av strömmen till de eluppvärmda vattenkopparna, stöpslade i urinpumpen som varit avstängd i vinter (eftersom urinen ändå fryser innan den hinner till brunnen) och rullade ihop skarvsladden till traktorns motorvärmare.
På påsklördagen observerades också liten grupp koltrastar, en hackspett som börjat göra provborrningar i dungen bredvid huset och vårens två första tranor. Jag undrar om tranparet kan vara vår singeltrana som hittat en livskamrat. Vi har ett par vårar observerat en trana som alltid dyker upp ensam, stannar ett par dagar och sedan drar vidare innan de stora tranflockarna kommit. Vår teori är att det är fråga om en som har tröttnat på gruppcharter och föredrar att resa på egen hand. 🙂
Ibland är det allt annat än lätt att ha kor. Idag måste vi ta det svåra beslutet att Uniikki skulle avlivas.
Som jag skrev före påsken hade hon problem med juverhälsan. Närmare sagt hade hon en spene som var svårt inflammerad. Vi behandlade inflammationen i slutet av förra månaden och det verkade som om hon skulle klara det, spenen blev bättre och mjölkmängden i de tre övriga spenarna ökade. Vi har redan en längre tid mjölkat den sjuka spenen med kanyl och det var ingen fröjd, varken för henne eller mjölkaren, att göra det.
Så efter att behandlingen tog slut, tänkte jag försöka få spenen i sin. Det började bra, men igår rasade hennes mjölkmängd och allmänna kondition så mycket att vi inte kunde hålla henne kvar längre.
På grund av behandlingen, fanns det karenstid kvar på köttet, så det ända alternativet var att Antte måste avliva henne. 🙁 Inget lätt beslut, men ibland måste man göra sådana också..
Men till livets gång hör ju också att det kommer nya småttingar till ladugården. Igår fick Heisala Vilma, (inte ”kabböle” Vilma) en liten kokalv som heter Hilma.
Vilma och Hilma
Så livet går vidare.
På påskdagen kalvade Charlotta (som jag plockade in i kalvningsboxen redan på skärtorsdagen). Kalvningen var lite småjobbig för henne, jag gissar att det nog hade gått vägen också om hon varit ensam men eftersom jag nu råkade vara till hands hjälpte jag till lite.
Att ge kalvningshjälp är om allt står rätt till en ganska lättbegriplig tillställning. Kalven kommer ut ur kon med båda frambenen utsträckta framför sig, ungefär som när man dyker från en brygga. Det är bara att slå ett rep runt benen och dra. Innan man gör det måste man dock kolla att huvudet ligger rätt och att benen hör ihop eftersom det för kalvar precis som för mänskor finns viss risk för olika fellägen. Huvudet kan ligga bakåtvänt, det kan vara ett framben och ett bakben man fått tag i eller så kan det vara ben från två olika kalvar (om det är fråga om tvillingar).
I första hand försöker man inte dra ut kalven med styrka utan bara hålla emot. Kalven är intäckt av fosterhinnor och hal som en ål, vilket gör att när kon kryster åker kalven ut en bit men när hon vilar slinker den in igen. Många gånger räcker det som kalvningshjälp att man bara håller emot när kon vilar och hindrar kalven att åka in igen. Om kon är riktigt utmattad efter en lång kalvning är man så illa tvungen att bokstavligt talat dra ut kalven men i första hand försöker man att inte göra det. I Charlottas fall räckte det med att jag höll emot, hon var i rätt bra kondition så krafterna räckte gott till.
Efter kalvningen slickar kon kalven torr och redan då börjar hon lära sig känna igen kalvens doft. Slickandet kan se ganska hårdhänt ut men faktum är att kons råbråkande av kalven fyller en funktion. Genom att trycka på magen och pressa ihop diafragman kan hon faktiskt få igång andningen på en kalv som inte andas ordentligt. Det oaktat hör det nog till att man kollar andningsvägarna på kalven direkt den är ut och ser till att den andas som den skall.
Många, däribland också jag, ger kon stora mängder varmt vatten direkt efter kalvningen (de kan ledigt bälga i sej 30-40 l). Dels är de förstås törstiga efter ansträngningen, dels förebygger det faktiskt löpmagsförskjutning. Löpmagen skall ligga längst nere i buken på kon, men i enstaka fall kan den börja ”vandra iväg” (dels som ett resultat av fel i utfodringen och dels i samband med kalvningen). Om man får kon att dricka rejält med vatten direkt efter kalvningen går vattnet till löpmagen och håller den på plats.
Kalvens namn? Det blir Hujeedamej.