Rena nöjet…

Så har då året kommit till sin absolut bästa fas. Jag har på senare tid blivit mer och mer övetygad höstoman. Jag tycker att augusti och september är dom månader då livet är som roligast och Finland är som snällast. I år har det såhärlångt inte varit något undantag. Augusti bjuder sina besökare på fina fuktiga men ännu ljusa morgnar. Ofta fint väder på dagen, lämplig temperatur och härligt hög luft, lättare att andas än den kvalmiga högsommarvärmen!  Kvällarna är behagligt disiga och det blir mörkt just då man borde fatta att man skall gå och lägga sig. Dessutom har gräset slutat växa hysteriskt, så omgivningen är också finare. Det enda besvärliga är vetskapen om vad som väntar runt hörnet för då vi kommer mot oktober så kör ju tillvaron omkull så det bara brakar om det. Mörkt, vått, mörkt, kallt, mörkt, tråkigt, mörkt och annars också eländigt.

Men nu skall vi inte ta ut det eländiga i förskott. Augusti har just startat och visar sig från sin allra bästa sida idag. En lätt vind, hög himmel och passligt varmt. Dagen inbjuder till precis vad som helst. Inom jordbruket väntar så sakteliga årets absolut roligaste syssla, nämligen tröskningen och det märks på att tröskhusets dragningskraft ökar varje dag. Lovarna kring Claasen blir snävare och snävare. Ännu är det dock långt kvar för min del, just idag uppskattar jag att vetetröskningen kommer i gång om ca en månad, kanske drygt dessutom så än är ingen tid förliden.

Däremot börjar det bli dags att syna torken lite närmare. Den skall sättas i trafik betydligt tidigare eftersom jag har en torkkompanjon som odlar tidigare växter än mig. Det är nära till hands att kalla vårt torkbolag för världens bästa, eftersom andra killen är snabb på höstarna och har tidiga sorter, medan jag är långsam som en snigel som simmar i uppförsbacke på höstarna. Han brukar alltså vara klar i torken när jag kommer igång.

Att starta upp torken brukar inte vara så arbetsdrygt. Det handlar bara om att sätta upp några rör, installera lådan under förrensen samt provköra. Provkörningen kan dock föra med sig någon överraskning och därför är det bra att göra den i tid. Pannan och automatiken har ju stått stilla sedan i höstas och kablarna har passerats av en och annan gnagglad både mus och råtta. I värsta fall kan dessa kräk åstadkomma stor skada i sin iver att tugga sönder saker. Nu är vår tork till mesta delen plåt så själva huset går fritt från attacker, men inta alltid ledningarna. Nu har vi varit ganska förskonade från sånt också, men några år har nog kablar med små tandmärken i fått bytas ut.

Arbetet, både plikterna och nöjet fortgår, men i morgon skall jag i alla fall åka iväg på Power Truck Show till Alahärmä och titta på lite ögonfröjd. Förutom detta kan man också hitta en del matnyttigt för verksamheten på mässan också. För två år sen kom jag hem därifrån med ett verktygsskåp och lite annat smått och gott. Fast mest är det nog nöje för ögat där.

Illa blir värre

Just då endel “analytiker” började skriva att nu kan vetepriset inte stiga mera och att det snart börjar gå luften ur det så kom Rysslands förbud för export av vete. Och då for vetepriset upp till nya höjder (nästan 240 euro/ton i Paris). Torkan i Australien börjar också skapa bekymmer för vinterhalvåret. Fast i Finland stiger inte priserna. Vi är snart under hälften av priserna i Mellaneuropa …

Endel påstår att det bara är spekulation men andra påpekar att det finns hårda fakta bakom prishöjningen. Även om torkan blev den utlösande faktorn så har det länge varit klart att priserna har varit för låga inom en sektor som historiskt präglas av svag produktionsökning och stigande efterfrågan. En kommentator (Rohstoff Investor) jämförde vete med guld och silver. Allt fler frågar sej var taket finns för vetepriset.

Vi lever i dramatiska tider  Nu behövs det inte mycket negativa nyheter för att priserna skall gå genom alla “tak”. För varje dag som regnen uteblir så blir paniken större. Faktum är att mat inte har något pristak alls. Det visste alla som varit med om världskriget och knappheten efteråt men dagens beslutsfattare är redan födda långt efter kriget. Hoppeligen blir den här krisen bara en påminnelse om känsligheten i matproduktionen som all teknik till trots är helt beroende av vädret.

Den plötsliga omsvängningen från relativ överproduktion till brist kanske är överraskande för icke-bönder men vi är ganska vana vid att det kan gå hur illa som helst fastän det såg bra ut för nån vecka sedan. Att leva så att allting är slut i slutet på månaden är inte direkt vår filosofi utan vi vill ha reserver (pengar) för ett år minst och planer gör man för minst 20 år framåt. Även om man inte vet hur det blir – men planer kan man alltid ändra. Huvudsaken är att man inte satsar på en enda sak utan har flera olika möjligheter beroende på hur det utvecklar sej.

Hos oss har skogen varit en bank som man kan gå till då det ser illa ut inom jordbruket och jag har alltid varit intresserad av skogsbruk. Många år har skogsbrukets inkomster varit större än jordbrukets.  Det är inte heller illa för en bonde att ha utbildning och yrkeserfarenhet på andra områden.

Om man går från de världsomfattande problemen till mina små bekymmer så är hettan här igen. Det var inte många nätter jag kunde sova i huset utan det är tillbaka till potatiskällaren igen (inte jordkällaren ännu utan bara källaren i Ribackhuset). Torkbyggandet fortsätter i damm och svett men huvudkanalen börjar vara ihopskruvad. Med en bunt långa däckskruvar i kors skall den nog hålla i framtiden. Underligt att den hållit ihop så här länge (sedan 1975) med bara spikar. Krafterna kan bli ganska stora då man tömmer torken.

Regn kom det ett par droppar och åskan gick öster om oss till all tur. Tiodygnsprognosen lovar litet lågtryck men man börjar inte tro på det mera. Vetet brådmognar med små skruttiga kärnor – men ogräsen växer. Regnen kommer väl precis till skördetiden så det blir riktigt uselt. Det är bäst att vara grym pessimist för då kommer det bara trevliga överraskningar …

Birsande

På lördagen är det dags för Boundbirs´n, en mycket omtyckt tillställning där “lande kommer till stan”. Idén med Birsen är att folk ska få bekanta sig med t.ex. djur och maskiner.

Vi kommer att ha med oss två kvigor, Sötis och Asteri. Vid senaste Birs (2008) hade vi också två kvigor med oss, ena med horn och andra utan. Vi hade med avsikt “sparat” på hornen, så att vi kunde visa åt folk att det inte bara är tjurar som har horn. Så självklart som det låter för oss som dagligen sysslar med djuren, så var det faktiskt flera personer som berättade för sina barn att det i inhägnaden fanns “en pojk-kossa och en flick-kossa”, just p.g.a. att den andra hade horn. Birsen uppfyllde ju då sin uppgift, då både föräldrarna och barnen lärde sig något nytt.

Idag var jag med “pikkaraiset” (Anttes systers barn) och hämtade hem Sötis från hagen. Jag höll stadigt i grimman, Ville höll i grimmans ände och Saga kasade Sötis bakifrån. Bra gick det och in kom hon. 🙂
Här om dagen var även Asteri ut och träna sig på grimmgång. Hon har också gjort det förr, så inga större problem uppstod då heller.

Asteri på promenad

Fältvandring

På onsdagskvällen inföll Vestersundsby-Sisbacka skördekontrollförenings årliga fältvandring. Vi brukar åka runt en kväll och kolla varandras grödor. Huvudprincipen är att alla visar upp en bra åker och en misslyckad alternativt nåt som bara är allmänt taget intressant.

Vi fick bl.a. se samodling av korn med höstrybs, vilket är en rätt intressant kombination. Vårkorn sås på våren och tröskas samma höst. Höstrybs sås på hösten, övervintrar under snön och tröskas följande höst (på samma sätt som t.ex. råg). Samodlingen innebär att man i våras sådde man korn och höstrybs samtidigt. Kornet tröskas i höst och rybsen nästa år. Lyckas det bra får man alltså skörda två gånger efter endast ett vårbruk. Det luriga är dels att man inte vet hur övervintringen lyckas, dels att rybsen inte får bli så stor att den hinner blomma i år.

En annan intressant sak var eftereffekten av benmjölsgödsel. Det finns ett företag som erbjuder ett ekologiskt gödselmedel tillverkad av kött- och benmjöl. Den här gödseln bryts ner långsamt i jorden och ger gödslingseffekt dels det år den sprids ut men också ett par år efter. En rybsåker som gödslats med benmjöl i fjol och därefter inte fått nån näring alls var imponerande bra vilket antyder att den där eftereffekten inte är alldeles liten. En ordentlig eftereffekt är en viktig bonus eftersom gödselmedlet onekligen kostar en slant. Det här blir intressant att följa med i fortsättningen.

De här kvällarna tenderar att dra ut på tiden. I år inföll kaffepausen lite efter kl. 23.

Vetet åker iväg

Idag for ett lass vete (40 ton). Hektolitervikten var låg så det blev foder. Priset var 107 euro/ton och nog känns det för jävligt då man ser att fodervete i Hamburg nu kostar 190 euro/ton. Någon borde lasta en båt och sälja till Mellaneuropa med god vinst – och gärna betala oss litet mera. Nu är det inte mera fråga om 20 euro/ton fraktkostnader.

Kanske det skulle löna sej att vänta med säljandet även om den nya skörden blir otröskad eller för sent tröskad. Den är i alla fall dålig efter torkan. Allt annat arbete går an men säljandet tycker jag inte om alls. Då man ser vad årets inkomst (brutto) blir så är det minsann inget att hurra för. Man får knappt de rörliga kostnaderna betalda och för investeringar och lön blir det inte just nånting över. Vi får väl leva på skogen igen ett år.

Då farsan byggde lastningssilorna för 50 år sedan tyckte alla att han satte dem onödigt högt. Lastbilarna var då små och låga. Nu hade vi allt problem i världen att få in bilen under silon som är på 3 meters höjd. Längden på lastbil med släp är sådan att han borde köra in på grannens gårdsplan. Men jag hade satt ett lass grovt grus ut på åkern så han kunde köra dit och backa in. Man har inte heller lust att bygga om lastningssilorna för då man fått dem så att bilarna kommer under så börjar de med dubbelt större fordon  … Kanske man borde skriva avtal med nån transportfirma så att de lovar hålla kvar ett släp i minst 30 år – då kanske det skulle löna sej att bygga silor för det fordonet.

Eller så övergår man att lasta med transportör. Problemet är bara att den borde klara av minst 20 ton i timmen – helst mera. Och då är den inte billig. Det är ganska bra med silo för den kan fyllas på i lugn och ro och så bara tappar man ned säden i lastbilen (om den ryms under alltså). Man kanske borde bygga silo på samma höjd som landsvägsbroarna för då kan det ta tid innan de börjar med högre bilar. Men det blir hög silo då bottnen är på fem meters höjd …

Många alternativ

Kalle undrade häromdagen kring hur kalvarna rör sig mellan mjölk- och köttgårdar. Faktum är att det finns flera alternativ beträffande den frågan.

Mjölkproducenter (som t.ex. Sonja) får ju en del tjurkalvar. Vissa föder upp dem till slakt på den egna gården medan andra väljer att fokusera helt på mjölkproduktion och säljer bort tjurkalvarna. Flytten sker vanligen nånstans mellan 2-8 veckors ålder. Rent praktiskt går det oftast till så att kalvarna säljs till ett slakteri, som sedan förmedlar dem vidare.

Specialiserade köttuppfödare köper tjurkalvarna från förmedlaren och föder sedan upp tjurarna till slakt. Det här är alltså fråga om gårdar som föder upp köttjurar men som inte har några egna moderdjur, de köper in alla sina kalvar. Hur länge tiden mellan förmedling och slakt är varierar kraftigt, men normalt brukar tjurarna gå till slakt vid 16-18 månaders ålder.

Dikoproducenter är en tredje kategori. De har dikor, d.v.s. kor som inte mjölkas utan bara hålls för att producera kalvar.  Vissa dikogårdar föder upp sina kalvar till slakt själva och har alltså hela kedjan med både moderdjur och köttuppfödning. Andra satsar bara på att hålla moderdjur och säljer kalvarna till köttuppfödare (alltså till samma gårdar som också köpte in mjölkraskalvarna). Dikornas kalvar flyttar dock från födelsegården till köttuppfödaren först vid 6 månaders ålder, eftersom en av hörnstenarna i dikoproduktionen är att kalvarna skall dia sin mamma så länge som möjligt.

Jag hör till den senare gruppen, alltså dikoproducenter som säljer kalvar. Eller skall man vara riktigt noga säljer jag bara tjurkalvarna. Kvigkalvarna behåller jag dels som rekrytering, alltså för att de i framtiden skall bli dikor, dels föder jag upp dem till slakt.

Lite mer kött på benen får man t.ex. här (tyvärr enbart på finska).