Aah – svalka ….

Nu är det under 11 grader ute – skönt. Den här natten kunde jag åter sova i gamla huset eftersom gårdagen var ganska mulen och en vind kylde ned en aning. Vi har haft fönstren öppna dygnet runt i över en månad. Ett par nätter kunde jag också sova i gamla huset efter det enda regn vi haft i juli men så var det tillbaka till potatiskällaren igen.

Lördagen skall ännu vara het men nästa vecka lär det bli normalare temperaturer (litet över 20grader). Och norrmännen påstår att det skall gå ned till 15 grader på dagen … Det passar mej utmärkt för då orkar man arbeta litet (kanske jag borde ha blivit eskimå).

I går rev jag ändan till huvudkanalen på den gamla torken så nu är det bråttom att få byggt ihop den med nya torken. Just nu har vi ingen fungerande tork alls och snart skall vetet in. Det har inte varit fritidsproblem den här sommaren. Då man orkat för hettan så har man byggt förbindelsekanal mellan torkarna och därutöver bara ätit och sovit.

En orsak till att det blev så bråttom är hettan. Den gamla brandbilsmotorn till den nya torken fungerar utmärkt – men bara i 20 minuter. Den är nämligen placerad under vindsbron och utrymmet blir så hett (+50 grader) att kylaren inte orkar kyla ned motorn mera. Speciellt då det är över +30 grader utomhus. Visst går det att fixa genom att laga en öppning till torkfläkten – då blir nog kylningen tillräcklig. Och värmen från motorn är bara bra för torkandet.

Men att få till stånd en öppning i cementmuren är ingen liten sak. Det är otroligt stark och seg cement (betong) så det var ett större jobb att bara få en öppning för kardanaxeln till fläkten. Så jag beslöt att i stället bygga en förbindelsekanal till den gamla torken. Den hade jag planerat redan från början. Även om det också tar tid så är det mindre svettigt. Och i det här hettan ville jag alls inte börjar tugga mej igenom en stark betongvägg. Det får vänta på fyrtio grader svalare väder.

Investera i olönsamhet ?

Ekonomer påstår ibland att man borde investera mera inom jordbruket. I vad då ? Det kan löna sej att bygga en större ladugård ifall den gamla är för dålig men det är riskabelt att investera i jordbruket. Förutom att politikerna ändrar reglerna hela tiden så man aldrig vet vad som gäller så hoppar marknaden hit och dit helt oförutsägbart. Men det allra svåraste är i alla fall vädret. ”Experterna” påstod att vetepriset skulle sjunka men så fördubblades det nästan på en månad. Orsaken är förstås vädret som gjorde att vårens prognoser var helt felaktiga. I Kanada regnade det så man inte kunde så alls på stora områden och i Ryssland tog torkan skörden – ingen vet ännu hur illa det verkligen är.

Så att investera stora pengar i jordbruket är som att spela roulett. Och man spelar med sina förfäders gård och familjens hem – det är nästan omöjligt att skilja mellan arbete och privatliv inom bondeyrket. Tills vidare har jordbruket varit dokumenterat olönsamt och bönderna försöker närmast överleva. Att i den här situationen satsa (på vad då ?) är närmast att snabba upp konkursen. En investering måste ha åtminstone en chans att bli lönsam.

Trots allt så har jag faktiskt satsat på en stor ny tork. Kanske inte så mycket pengar men desto mer arbete. Jag har byggt ett nytt stort hus för torken eftersom det bara inte fanns möjligheter att sätta den i ett gammalt hus. Något lån har jag inte tagit utan byggt den långsamt och i takt med de pengar som kommit in. Men så har det också tagit nästan femton år. Visst tvekade jag länge men det var att bygga eller sluta med veteodlingen. Den gamla torken klarade inte av mer än hälften av de nutida skördarna.

För att investeringen skall löna sej så borde vetepriset stiga till minst 200 euro/ton och för att jag skall få någon lön för arbetet så borde det stiga till minst 400 euro/ton (och om stöden dras bort minst 600 euro/ton). Nu är ju vetepriset över 200 euro (men inte i Finland) så frågan är om det hålls på den nivån. I princip borde det göra det eftersom produktionen ökar långsamt men efterfrågan snabbt. Men man vet aldrig.

En del påstår att man skall sköta jordbruket affärsmässigt men då skulle man nog bums sälja allting och satsa pengarna på något mera lönsamt. Och det tänker jag inte göra för jag trivs som bonde och det är ganska mycket värt – om än inte i pengar.

Impulsköp

Vi har under ett par års tid pratat om att köpa en ”ny” tröska. Igår då vi kom till Kabböle hade vi ändå inte för avsikt att köpa en. Men då en bekants bekant hade en som han inte behövde, köpte jag den! 🙂 Tröskan, en Sampo Rosenlew 500, är lite större och i bättre skick en vår förra, Sampo 360. Om vädret håller i sig, är det högst antagligen bara att börja köra nästa vecka!

Aftonstjärnan tändes

På måndag kväll gick jag kvällsrond som vanligt. De flesta kor verkade ha sökt sej in i ladugården, jag tyckte mej höra nåt lågmält råmande från hagen men det var säkert kalvarna som sackat efter. Fast kanske man skulle gå en runda kring hagen ändå för att kolla att allt är ok. När jag sneddade förbi en liten skogsudde var det plötsligt nåt som brölade till ute i mörkret. Där låg Fideli mitt i kalvningen! Fideli är av rasen Aberdeen Angus och bokstavligt talat svart som natten, hade hon inte råmat hade jag gått rakt förbi utan att se henne. Kalvningen var på slutrakan, fötterna och nosen var redan ute så det var bara att nappa tag i klövarna och dra ut kalven. Hon hade förmodligen klarat det lika bra på egen hand, men när jag nu var till hands kunde jag ju lika gärna hjälpa till lite.  Det var en kvigkalv som får heta Aftonstjärna, eftersom hon föddes halv tolv.

Mor och dotter var så bra skyddade inne i skogsdungen att jag inte brydde mej att schasa in dem i ladugården, de fick tillbringa natten där de låg. Följande morgon var Aftonstjärna redan på gång med att öva löpning  och mot eftermiddagen slöt de sig till resten av flocken.

Notera Fidelis ”lockrop”. Det där lågmälda hummandet använder de nästan bara tillsammans med kalven.

Helmer & Gunborg

Grisar,likasom hönor, får inte åka hem efter en utställning. Detta på grund av risken för smittosamma sjukdomar. I detta hänseende är nötkreaturen mindre känsliga. Därför fick inte heller Birssvinen o -hönorna återvända hem, utan de kom till oss. Grisarna, Helmer o Gunborg, blev idag Pernåbor. Vi kan nämligen inte ha dem i ladugården, eftersom grisar/hönor inte får vara i samma utrymme som korna. Hit har de bra att vara och papsen mår sig då han får pyssla om dem. 🙂