10 april, 2010 av Kalle

Vårdagar

Våren är på gång, det är  ingen ide att förneka. Bilden ovanför är en realtidsbild på vad jag ser när jag tittar ut genom mitt ”bloggrumsfönster” i dag. Som synes börjar stora delar av snön vara borta på åkern bakom torken och inga större vattensamlingar finns heller kvar. Ett ordspråk säger ”det är svårt att sia, särskilt om framtiden” och det gäller även snösmältningen och framför allt tjälen i år. Åtminstone jag trodde på en tjäle närmast lik permafrost i år, och att man istället för att så, skulle få sprida ut kornen på tjälen. Vad händer då? Jo det fanns så gott som ingen tjäle alls i jorden.  Det märktes särskilt tydligt för några dar sen när jag tittade på när en  mindre traktorgrävmaskin utan minsta motstånd grävde i leran bredvid Närpes å.

När jag började med jordbruket 1990 var målsättningen att det varje år skulle skaffas någon ny maskin, jag använder i huvudsak ungefär 10 maskiner och planerade att hålla dem ca 10 år och sedan byta, en i året alltså. Denna plan har av helt ekonomiska orsaker kraschat som börsen på Island. Det är i allmänhet ganska lätt att räkna ut när det lönar sig att byta traktor eller såmaskin. Detta förstås därför att en maskin skall ge sin kostnad tillbaka till husbonden, både ekonomiskt och ergonomiskt. Men sedan måste det ju finnas ekonomiskt utrymme för investeringen också. Bla tack vare att maskinparken var bra redan då jag övertog hemmanet har jag ändå kunnat hålla en helt acceptabel nivå på tekniken. Fast det fanns traktorer och alla moderna redskap redan på 60-talet är ergonomin och användarvänligheten ljusår borta från den tiden i dag. När jag började köra traktor på åkern i tio-årsåldern hade vi ingen hytt, det blåste och dammade och när man tvättade sig efter ett harvpass blev det tillräckligt med jord till en balkonlåda kvar i handfatet.  Att harva upptog ungefär tredubbelt den tid det tar i dag. När vi sedan fick hyttraktor 1975 var det bara klarglas i fönstren och dålig fläkt, så då förbrukade föraren mera vatten än traktorn drog brännolja, typ! I dag kan man nästan vårbruka i konfirmationskostymen om det skulle roa en, tack vare AC och sådana nymodigheter!

Det som jag personligen har som ledstjärna i maskinanskaffningen är att maskinen skall vara driftsäker och lättanvänd, men inte för stor. När jag sår eller skördar vill jag göra just det,och  inte jobba med svets eller andra verktyg. Det viktigaste enskilda faktorn  är att hela maskinkedjan passar in i varandra, det skall inte finnas några flaskhalsar eller överdrivna jättemaskiner. Bränsleförbrukningen över tid är också en viktig faktor, dels är bränslet dyrt, men det är också en viktig miljöfaktor. En för stor harv i förhållande till traktorn dricker kopiösa mängder bränsle.

Allt detta tillsammans gör att jag har utarbetat en strategi för lönsamheten på jordbruket. Själva växtodlingen skall vara självbärande, dvs utsäde, gödsel, maskinslitage, bränsle etc etc måste komma tillbaka av sålda produkter. Efter det kan jag använda stödpengar till lön och investeringar. Detta gör att jag varje vår noggrannt planerar alla odlingtasinsatser såsom tex antal överkörningar med jordbearbetningsmaskiner och dylikt på förhand med räknesmaskinen i handen. Sedan gör jag undantag från detta enbart om vädret blir extremt eller något annat oväntat inträffar. Som exempel kan jag berätta att det enligt egen kostnadskalkyl kostar ca 8 euro ett harva ett hektar plogad mark.

När man räknar enligt ovanstående kalkyl visar det sig att de enda ”vanliga” sädesslag jag lyckas uppnå vettig lönsamhet med är vete och ryps, alltså blir det endast odling av dessa i år. Då måste man hoppas på en lång höst, dvs tröskväder ända in i oktober och att sommaren inte blir alltför regnig.

Det allra första steget i på odlingssäsongen är gjort. Det fixade Lovisa och jag tillsammans häromkvällen, dvs lade vetet i mälton (grobarhetsanalys i hemförhållanden). Jag har ibland lämnat provet till markkartering och ibland har jag bara chansat men oftast har jag brukat sätta 50 frön i en blomkruka. I år provar jag sättet som Mats beskrev i sin blogg och har nu 100 vetekorn i kylskåpet i ett Melittafiler. Det var Lovisa som räknade upp kornen, jag hade fixat ett papper med 10 cirklar på och hon plockade noggrannt in 10 vetekorn i varje cirkel. Nästa lördag torde vi kunna läsa av resultatet.

Jag var också en sväng via Agri-Markets vårdag i fredags men storleken och framförallt priserna på de intressantaste maskinerna där var av sådan kaliber att man började känna sig matt och bara ville gå och lägga sig!

Lovisa räknar vetefrön

10 april, 2010 av Ingela

Sista tävlingsdagen

Du kan ännu i dag lägga en gissning på antalet stockträd som Nisse sågat ner i vinter. Svaret behöver inte vara exakt – den som kommer närmast vinner en Bondbloggen-keps att pryda hjässan med i sommar!

Läs mera i det här inlägget, och svara i en kommentar. Du kan också mejla in din gissning till bonden.blogg@yle.fi, eller gå in på Bondbloggens sida på Facebook och svara i en kommentar där.

9 april, 2010 av Sonja

Jobbets svåra sida

Mariann frågade i en kommentar vad som händer med självdöda eller borttagna djur, så jag tänkte ta och skriva lite om detta.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg ( eller var det i en kommentar), så är det aldrig enkelt att göra sig av med ett djur. Vi jobbar ju med dessa djur i princip 7 dagar i veckan, nästan året om, så man blir ju nog fäst vid dem. Speciellt tungt är det att göra sig av med en sådan ko som har varit lite speciell, t.ex. en gammal ko eller en som man skrapat och pysslat om extra mycket. Nog har jag t.o.m. gråtit då jag har lett in en ko till slaktbilen, för att nu inte prata om det, då vi själva har tagit bort någon. Men det hör till. Alla yrken har sina dåliga sidor och detta är definitivt det sämsta med det här jobbet.

Men i ärlighetens namn, så känner man ju nog en viss lättnad då en ko, som har varit besvärlig är borta från ladugården. Som ett medeltal kan man kanske räkna med att nio kor av tio åker till slakt, medan den tionde slaktas på gården.

Om man tar livet av ett djur på gården, ska kadavret skickas med lastbil till Honkajoki. Där bränns kadavren. Man kan alltså inte längre gräva en stor grop i skogen och sätta djuret dit. Undantagsvis får kalvar som fötts döda och i vissa fall även små kalvar som dör/dödas grävas ner. Jag är inte riktigt säker med de där små kalvarna, men en sådan här uppfattning har jag om saken. I alla fall behövs veterinärens tillstånd om man ska gräva ner en lite större kalv.

Förr i tiden fanns det en nödslaktare man kunde ringa till om ett djur måste tas bort. Då kom slaktaren, tog bort djuret och for iväg med kadavret. Allt detta sköttes av en och samma människa.Jag tycker att detta var ett fungerande system. Man behövde ju inte själv ta livet av sin ko och dessutom slapp man ha kadavret i knutarna tills någon hade passligt att komma och hämta det. Varför detta slutade vet jag inte, men jag tycker att jag läst att man har tankar på att återuppta det igen.

Oftast sköter djurägaren själv avlivningen, men man har också möjlighet att be veterinären att ge en spruta åt djuret.

Det jag har berättat kan låta hemskt och motbjudande för en del, men för oss som dagligen lever med djuren är det en helt naturlig sak. Och dessutom, någonstans ifrån kommer köttet vi äter! 😉

9 april, 2010 av Nisse

Plask i plurret

Jag kör traktor – se på YLE Arenan. Som Mats påpekade (Menföre)så är det bäst att hållas bort från åkrarna men på vägen där vi kört hela vintern i den värsta kölden så är det djup tjäle. Därför ser det värre ut än det är. Men visst blir det problem med spåren.

9 april, 2010 av Nisse

Bamsen är fälld och utkörd

I går fällde vi bamsetallen med Henrik. Det var med nöd och näppe som motorsågens svärd räckte till. Största diametern var 80 cm så tre meter måste vi såga bort för sågarna tar bara emot maximalt 55 cm. Och det är en otroligt fin bit som är helt kvistfri så jag skall försöka såga den själv på det egna sågverket – men det kan nog var problematiskt.

Bamsetallen är fälld

Stockarna är nu utkörda och bara massaved och flisved är kvar. Det är verkligen menföre och blir djupa spår men visst är vägarna frusna under ännu. Det går att köra och spåren blir bara en aning värre. Nu gäller det att jämna vägen då den torkat men ännu inte blivit för hård. Det är ju ren lera som kan vara ganska besvärlig. Mats har alldeles rätt i att virket borde ha varit utkört till påsk men jag ville ha bort de riktigt stora så jag fällde ända fram till slutet på mars. Och jag hade inte tur med vädret …

Kom ihåg att i tävlingen handlar det om TRÄD – inte stockar (man får 1-5 stockar per träd, vanligen tre).

8 april, 2010 av Mats

Menföre

Enligt ett gammalt talesätt som finns åtminstone i våra trakter skall man ha utkört virket från skogen före påsken, för efter påsken är föret slut. De senaste åren har det verkligen slagit in och det verkar lyckas också i år.

Den här tiden är det skäl att hålla sig borta från gräsvallarna. Risken är annars stor att man kör sönder ytan vilket gör att man när man skördar vallen i sommar får jord med i fodret. Jordinblandning i fodret kan leda till att ensilaget feljäser. I bästa fall innebär det ”bara” att fodervärdet försämras, i värsta fall kan det bli direkt ohälsosamt för djuren. Dessutom minskar skörden på de delar av åkern man kör sönder, så det är inte så svårt att övertyga sej själv att hållas borta. Jag har ett parti balar som sparats enkom som menföreslager. De står på en åker som ändå skall plöjas så där behöver jag inte vara rädd om ytan.

Jag måste också instämma i det som Nisse konstaterat ett par gånger, det verkar faktiskt vara obefintlig tjäle i år.