Småkvigorna har börjat vänja sig vid sin hage och fenomenet nedrivna stängsel har inte upprepats sedan första kvällens snedsteg. I takt med att nyhetens behag avklingar börjar deras betesbeteende också utkristallisera sig. Just nu tillbringar de rätt stor del av tiden i ett skogsparti där de i första hand äter blad och kvistar.

Idisslarnas matsmältning och deras förmåga att bryta ner cellulosa är egentligen en rätt intressant sak. Man tänker inte alltid på det, men korna äter faktiskt helst sånt som vi mänskor har svårt att utnyttja som näring. Faktum är att korna inte ens om de så försökte kan leva på enbart spannmål, de måste få en del strukturfoder för att må bra. Korna äter gräs, löv, bark och granris med god aptit. Bark och barr är ju inte så värst näringrika, men de konsumeras om inte annat som omväxling. Blåbär äts lustigt nog inte i nån större omfattning, men när de ger sej på dem äter de bären med ris och allt. De äter t.o.m. brännässlor, hur det kommer sig att de inte bränner sig i munnen vet jag inte.

På den tiden kor och hästar betade tillsammans var det inte ovanligt att korna åt torkad hästgödsel! Inte för att det inte skulle ha funnits annat foder utan därför att hästens matsmältning är inte lika effektiv som kornas. När hästen var klar med maten fanns det ännu mycket att hämta i den för en ko.

På höstkanten brukar kor som betar i skogen också äta svamp, vissa verkar riktigt tycka att de är delikatesser. Märkligt nog undviker de giftsvampar. Jag vet inte om de känner nån otrevlig doft eller vad det beror på, men de håller åtminstone reda på vilka som går att äta och vilka de skall låta bli.