1 april, 2010 av Sonja

”Finnar”

För tillfället har vi sex olika raser av kor i ladugården. Största delen av korna är av rasen ayrshire, näst mest har vi ”frisare” och en jersey finns också. Utöver dessa har vi också finnar. Vi har av alla tre ursprungsraser.

I bilden nedan har vi vår Vilma. Hon är faktiskt en korsning av en frisisk mor ( om jag minns rätt var Prisma också en 1/4 finsk) och en västfinsk far. Vilma är större än vad renrasiga västfinnar är och hon mjölkar även bättre än de gör. Men färgen och kulligheten är typiska drag hos en västfinsk ko. Också Ylva af Kabböle är till hälften västfinsk. Av de tre ursprungsraserna är västfinska de vanligaste.

Vilma af Kabböle

Sedan har vi den näst vanligaste av de tre ursprungsraserna, lappkon. Här har vi en bild av Uniikki, även kallad lappis.

Uniikki

Som sagt är Uniikki en lappko och ser också ut som en trots att hon har en liten del ayrshire i sig. Tyvärr har hon problem med juvret och är inte dräktig, så hennes framtid är lite osäker.
Vi har också en lappko kviga, eller egentligen borde man säga en kviga av den nordfinska rasen. Hon heter Ainuli och ska kalva i maj.

Till sist och också minst vad gäller mängden djur i Finland; den ostfinska rasen, alltså ”kyyttön”. Den kanske mest kända uppfödaren av den här rasen är Miina Äkkijyrkkä.
Vi har här på Heisala två kyyttön, Emma och Asteri. På bilden nedan syns HH Asteri.

HH Asteri

På bilden ser man inte riktigt tydligt det mest kännetecknande för den ostfinska rasen, nämligen den vita randen på ryggen.

Förutom att de finska lantraserna påminner till utseende om varann, så har de också ett likadant lynne. De är både nyfikna och envisa. De är ofta också friskare än de s.a.s. vanligare raserna och deras mjölk innehåller mera fett och protein jmf. med till exempel frisare. Trots detta håller nog inte i alla fall vi dem för att de skulle vara några ekonomiska guldgruvor, tvärtom nästan. Vi har dem därför att de är såå söta 😉 och bara för att vi vill ha dem! 🙂

1 april, 2010 av Mats

Fagers fotvård

Cassandras kalv går framåt med stormsteg och har kommit över tröttheten den visade vid födseln. Det visade sig vid närmare granskning vara en tjurkalv och eftersom den går till försäljning kommer jag att frångå mitt självvalda namnsystem. Istället följer jag det allmänna bokstavssystemet så nu borde jag hitta ett bra tjurnamn på H. Namnet Harkimo vurmar jag lite för och Hot Rod låter också bra. Jag skall fundera på saken. Namnet spikas först i samband med att man registrerar kalven till det nationella djurregistret och det gör jag senare idag. Namn som beskriver kalvens personlighet är trevliga och med tanke på tröttheten i början skulle ett namn som Halvslö vara rätt, men det känns onekligen väl elakt att kalla honom det. 🙂

I går kväll märkte jag att Fager plötsligt börjat halta högst betänkligt på vänster bakben. Jag kollade benen som visade sig vara helt i skick. Enda som då återstår är att hon har nån skada eller inflammation i själva klöven. Klöven kan inflammeras utan att det syns utåt men det är väldigt smärtsamt för kon. Jag ringde klövverkaren som egentligen hade tänkt ta påskledigt redan från torsdag, men gjorde ett undantag enkom för Fager (vi har rasande servicevilliga klövverkare i nejden).  Annars hade hon fått halta ända till efter påsk.

I morse kändes det bra att han ställt om i almanackan, hältan hade ökat ytterligare vilket tyder på inflammation. Och mycket riktigt hittade vi en varhärd en bit in i klöven. Verkaren tappade ut varet vilket redan det lindrar. Sedan fräste han ner den skadade klöven. Kon har nämligen en tvådelad klöv och i såna här fall kan man låta den friska halvan vara lite högre än den skadade. På så vis kommer vikten när kon går att i högre grad fördelas på den friska klövhalvan vilket påskyndar läkningen på den sjuka. Efter verkningen gick Fager märkbart bättre och stödde på vänster bak på ett helt annat sätt, låt vara att man kunde se att det fortfarande ömmade.  Bara vi får ut Cassandra ur kalvboxen tror jag Fager får flytta in dit istället för att får vara i fred ett tag och få kortare sträckor att förflytta sig mellan mat- och sovplats.

31 mars, 2010 av Kalle

Traktorplågeri

Det finns en människa någonstans som jag inte kan ösa nog beröm över. Jag känner honom inte (eller henne) och jag vet inte ens om det är en eller fler personer det handlar om, inte ens om dom lever mera men jag är ändå oändligt tacksam jämtemot den som uppfann och drev genom sommartiden!

För en deltidsbonde är det värt guld att dagarna blir längre och att man kan utnyttja ljuset till max. Dessutom mår man ju så mycket bättre när klockan ställts om. Den lilla brasklappen blir ju hösten när den ställs tillbaks, men det får man väl ta, vi bor ju i Norden.

Som resultat av detta börjar det nu gå att få någonting gjort efter arbetet på vardagar. Som brandman jobbar jag inte mera i skift som jag gjorde medan jag körde ambulans, utan nu är det kontorstid som gäller, till min stora sorg.

Efter jobbet idag tog jag itu med några stockar som stört mig ett par månader. Närpes Vatten håller på och gräver ett kommunalt avlopp som skall glädja oss är det meningen. Detta har gjort att ett par stora träd på tomten har fått ge vika och dessa tog jag vara på nu i kväll. Jag har ingen stockkran (som Nisse) utan en sk lunningsgrip som jag kör virke och blivande ved med. Orsaken till att jag inte har någon kran är närmast av omtanke om traktorn. Jag tycker inte det känns som en lantbrukstraktor trivs riktigt i skogen. Dom gånger jag har bökat iväg in i Metsäliittos lager har det oftast slutat med att något gått sönder eller blivit bucklat. Och om bucklor tycker jag inte!

Därför använder jag mig av köptjänster när det gäller utkörning av virke. Sånt skall göras av folk med rätt maskiner och vana av skogskörning.

Det lilla jag tar vara på själv kör jag ut med gripen på bilden nedan. Jag har i år skaffat en ny som har vinschen monterad på gripen, alltså ett ”två-i-ett” redskap, det är mera lättarbetat, men traktorstackaren lider inte mindre för det. Kvistar slår mot fönstren och större stammar attackerar traktorn underifrån. Stubbar brukar våldföra sig på fotstegen och en vass kvist är alltid en risk för däcken. Men med vinschen och en stor portion försiktighet brukar det gå bra och även stora stockar kommer med hem bara man är försiktig. Dessutom är gripen utmärkt att köra ris med.

Nu har i alla fall mörkret lagt sig och jag sitter som vanligt och väntar på en katt. Det är Igor som är ute och studerar våren i kväll. Han gick ut 21.00 så han är knappast hemma på en timme än. Men den timmen kommer att gå bra, det är Efterlyst i Sveriges TV och dessutom kom Koneviesti med posten idag. Det betyder att jag den närmaste stunden kommer att fördjupa mig i maskinnytt på finska. Veckans nummer behandlar till stor del lantbrukssläpvagnar och sådana har jag så jag klarar mig, men som underhållning duger det gott.

I förra numret testades traktorer i ”min” storleksklass, ca 100 hk, så det numret lästes nästan sönder. Utfallet av testet var i varje fall gott, Valtra utgick som segrare.!

Fr.v i bild: Mjölkkanna, Zetor, lunningsgrip

31 mars, 2010 av Nisse

Upp som en måne, ner som en pannkaka

Här var man på gott humör. Det hade frusit på natten, solen sken och fåglarna kvittrade. Men jag hann inte ordentligt in i skogen så körde jag vagnen mot ett träd. Visst är maskinerna starkt byggda men en stor gran är så stabil att en 6000 kg:s traktor knappt får den att svaja ens.

En styrcylinder till vagnen kröktes, fästet bröts loss och framgrinden brast. Nå, det gick att köra men det är eländigt då vagnen inte mera går att styra. Man har blivit så bortskämd med en vagn som följer i traktornas hjulspår.

Styrcylindern borta

Hålet efter fästet syns i tvärbalken till vänster.

Sönderbruten framgrind

En sönderbruten framgrind men det är inget som man inte kan fixa med en svets, tid och allmän händighet. Tyvärr saknas det tid just nu. Vägarna smälter så vi har gått från ”snabba och smutsiga reparationer” till ”plocka bort allting som inte fungerar och kör så länge nånting finns kvar”.

Hå-hå, ja-ja, sådant är livet på landet. Om nån gång fullmånen lyser trolskt så är det nånting som går sönder följande dag …

31 mars, 2010 av Mats

Råmjölk

Uppdaterad 27.11.2010 – Recept på råmjölkspannkaka och kalvdans

På tisdag kväll var det Cassandras tur att kalva. Kalvningen gick bra men kalven var lite halvslö vilket gjorde att de inte riktigt kom igång med diandet. Både kalv och ko hade huvudprinciperna helt på klart, men kalven var helt enkelt för trött för att orka öppna munnen tillräckligt mycket för att få ett ordentligt tag på spenen. I såna lägen kan skötaren ingripa och hjälpa till, men idealet är att paret själva klura ut hur det skall gå till. De här två var dessutom så pass nära att få till det att jag tyckte de borde få fixa det på egen hand. Å andra sidan är det inte bra att låta det gå alltför lång tid innan kalven börjar dia, den måste få i sej råmjölk ganska snart efter kalvningen.

Råmjölk är den första mjölk som kon ger ner strax efter kalvningen. Den innehåller massor av protein, vitaminer och andra nyttigheter och är rent synbart tjockare än vanlig mjölk. Naturens tanke är att den här första mjölken skall vara en rejäl kickstart för den nya kalven. Dessutom föds kalvar med ett rent ut sagt uselt immunsystem och de måste få i sig antikroppar via råmjölken. Råmjölkens kvalitet sjunker ganska snabbt och inom ett dygn eller högst ett par ger kon helt vanlig mjölk. Därför vill man inte vänta alltför länge på att kalven börjar dia. Nu verkade Cassandras råmjölk dessutom vara rätt så svag.  Svag kalv med osäker diteknik och dålig råmjölk är ingen höjdarkombination.

Lösningen på det är att ge annan råmjölk. Äldre kor har oftast bra råmjölk så man kan mjölka av dem lite extra i samband med kalvningen och frysa ner. Dessutom finns det foderpreparat att köpa som består av torkat råmjölkskoncentrat berikat med lite extra vitaminer och annat. Jag har ett litet lager med såna preparat tillsammans med en kollega och nu kom det väl till pass. Ett par teskedar i munnen och så borde hon klara sig ett par timmar. Kalven kan inte leva på de här råmjölkskoncentraten men de köper lite tilläggstid nu i början. Får den ingenting i sig blir den ju bara svagare och svagare för varje timme.

Då detta skrivs på onsdag morgon ser kalven redan betydligt piggare ut. Nu återstår att följa med dem och se till att diandet börjat löpa. Men det skall nog säkert gå bra det också.

31 mars, 2010 av Nisse

Fullmånens trolska glans

En av de saker jag mest saknade i staden var natten – utan störande ljus:

Fullmånen

Fullmånen

(Klicka på bilden för att få den större !)