Semesterns beredelsedag

Den här veckan infaller min sommarsemester. Jag kommer att få sex dagar avbytare den här sommaren, vilket är rätt så normalt. Det innebär att man behöver förbereda en del. Tanken är att avbytaren skall göra endast de absolut nödvändiga arbetena, så jag brukar t.ex. köra hem rundbalar på förhand så att det finns ett förråd som räcker hela den tid jag är ledig. Ett annat led i förberedelserna är att städa upp i omklädningsrummet. Det brukar tarva högtryckstvätt, men det är onekligen bra att tvingas röja upp där ibland. Förstås är det trevligt att ha rent och snyggt omkring sig och dessutom kan man göra intressanta upptäckter i samband med städningen. Förra gången hittade jag t.ex. ett par fullt kuranta arbetsskor jag glömt under ett skåp. Sånt är ju alltid roligt.

Det är lite gambling att pricka in tidpunkten för sommarsemestern. Jag är med i en avbytarring tillsammans med ett tiotal andra gårdar och vi brukar träffas redan nån gång i april för att komma överens om vem som tar semester vilka veckor under sommaren. Eftersom avbytaren endast sköter de nödvändiga rutinarbetena, innebär det också att om man t.ex. råkat lägga in sin semester precis i ensilagesäsongen får man glatt köra ensilage själv. Det åligger inte avbytaren. Taktikerar man fel kan man alltså sjabbla bort hela semestern redan i planeringsskedet. Det finns å andra sidan de som faktiskt uttryckligen vill ha avbytare under arbetstopparna för att då bättre kunna koncentrera sig på utearbetena. Jag har aldrig riktigt förstått mej på den tanken, men vi mänskor är ju som bekant olika.

Avbytarna är för övrigt en gravt underskattad yrkeskår. De är enormt viktiga för djurbönderna och att ha tillgång till en kompetent avbytare är en stor förmån. Många av dem tar sitt jobb på stort allvar och känner nästan “sina djur” lika bra som ägarna gör. Visst finns det både bättre och sämre representanter också för det skrået, men åtminstone jag har haft förmånen att främst träffa på den duktiga typen. 🙂

Själv semestern kommer främst att märkas i form av rejäla sovmorgnar och utökat villaliv men nån liten tripp borde det väl också kunna klämmas in. Det blir som det blir.

Byggeli-bygg

Sommaren är byggandets tid – det har det varit ända sedan jag var riktigt liten. Vi byggde med brorsan kojor av alla upptänkliga slag – och en del mindre upptänkliga. Jag fick en låda spik och en hammare till julklapp och sedan fick vi små yxor som vi tog med till Strömfors till min mosters fasa. Hon och min morbror var lärare och vi tyckte där inte fanns nånting att göra – vana som vi var vid jordbruksarbete varje dag.

Kojbyggandet var inte direkt ofarligt och jag har ännu en “lask” (ärr) i foten från yxan då jag lärde mej att man inte skall hugga på en ribba som fjädrar … “He ska svar” (det skall svara) lärde mej farsan Och finns ribban i luften så sätter man en grov “blankå” (planka) bakom ! Min byggterminologi är fortfarande fullständigt på ärans och hjältarnas språk, dvs. gammal svenska. Eftersom jag är högerhänt så finns det också flera “laskar” på vänster tumme från sågen då jag lärde mej att det man sågar skall sitta fast ordentligt.

Traditionen har fortsatt och bakom huset har vi en liten tallstubbe som pojken fixade till då han fick sin yxa. Det var bums ut i parken och den minsta planterade tallen blev avhuggen på lämplig höjd för en sexåring. Inte illa med tanke på att yxan var ganska ovass. Stubben har jag sparat som ett minne av våra stolta byggartraditioner.

Nu används en massa stål och plast i bygget – och en hel del maskiner. Skruvdragare fnös jag åt i början men nu är de lika viktiga som hammaren. Skruv är nästan lika billigt som spik och är mycket bättre då man skall riva. Redan min farmor insåg att man inte skall bygga för stabilt: “Lagin nu int he så starkt för tå e he svåårt ti riiv” (Laga inte så starkt för då blir det svårt att riva).  Vanligen brukar rivande överflyttas till nästa generation men redan farsan klagade över att han var tvungen att riva det som han byggt. Min farmor var nog en föregångare för på den tiden tänkte man inte på rivandet då man byggde.

Och så har vi “tjikelvärk” … Det är provisoriska konstruktioner som vinglar hit och dit (“tjiklar”) och knappt håller ihop. Det är tänkt att de skall ersättas med ordentliga byggen alldeles snart – men ibland kan det ta 27 år (som med vår provisoriska flisvärme). Ett problem med “tjikelvärk” är att de är väldigt tåliga eftersom de ger efter och sällan går helt sönder även om de utsätts för ganska stora påfrestningar – där ett ordentligt bygge går i kras. Och så är det så lätt att reparera ett “tjikelvärk” …

Nu gäller det att gå ut och börja bygga. Vi bygger om den gamla torken – första större ombyggnaden sedan den kom till år 1975. Nå, egentligen kopplar vi bara ihop den med den nya torken. Nu är det ännu + 15 grader ute men till eftermiddagen hotar de med + 34 … DÅ vill jag inte stå där under plåttaket så då blir det siesta.

Baklås

Deja Vu!

Nu har det hänt igen! Ett mentalt läge som jag är så väldigt bekant med sedan länge. Huvudet går på högvarv men producerar absolut ingenting.

Såhär är det; och detta har hänt förr. Nu är det mellantid i jordbruket och inget speciellt som ligger på och MÅSTE göras. Dessutom är semesterresan avklarad och några friare dagar väntar.

Vad händer då?

Några ledigare dagar, tänker jag. Just det, då kanske jag hinner få igång veteranhondan, gjuta fast ett bykstreck, starta en veteranbil, få bort ogräset från grusgångarna, fixa all ogjord ved, städa i verkstaden, riva en mellanvägg i uthuset, byta olja i några maskiner, kolla flyghavren extra noga, byta bett på trädeskrossen, äntligen gräva bort sly från dikesrenarna, riva några gamla minkhus, riva ett förfallet lider, klippa gräsmattans kanter ordentligt, sist och slutligen få en historik jag skriver på klar, börja med nästa års odlingsplan medan gödseln är som billigast, måla fönsterbågar och garagedörrar. Utöver detta skall några stubbar i gräsmattan grävas bort samt gräs och sly röjas runt torken.

Sedan finns det också några mindre viktiga projekt, samt att jag dras med en blogg som skall ha hjälp med att skrivas.

Lägg sedan till att jag under dessa dagar planerat in en hel del familjetid samt att lönejobbet tar 8 timmar per dag. I dessa lägen går mitt huvud alltid i baklås och jag gör – mest ingenting.

Det är inte stress, det är inte otur – det är dålig planering

Vetepriset stiger !?

För en veteodlare är dagens priser just nu det allra mest intressanta. Man sitter och kollar Matif (Paris) lika ofta som vädret. Dessutom ändras börsen snabbare än vädret som bara slår nya värmerekord …

Till och med i Finland börjar priserna stiga. Det vete jag sålde för 107 euro/ton ligger ännu kvar i silona men priset har stigit över 120 … Men det priset får jag inte. Det är spännande nu med den ena rapporten om värre torka än den andra. Inte bara Ryssland utan också Argentina har torka. Skall det bli lika vild prisökning som för två år sedan då priset fördubblades på ett par veckor i augusti ?

Matif i Paris har nu gått över 180 euro (inte för att vi får det priset) så vad är nästa “motstånd” ?  Men också här i Finland betalades det över 230 euro/ton för två år sedan … Men det är ännu bara hälften av vad vi fick på 80-talet.

Börsen är dock oförutsägbar så vi sitter med fingret på försäljningsknappen …

Liemannen

Eftersom jag är ekoodlare sysslar jag inte med kemisk bekämpning, däremot hör olika former av mekanisk bekämpning till rutinerna. Mekanisk bekämpning kan göras med en massa olika redskap; trädeskrossar, kultivatorer, olika skärare, hackor o.s.v. I sin enklaste form görs den med en helt traditionell lie.

Flyghavre och kvickrot är jag rätt så förskonad ifrån, men mjölktisteln är ett ogräs som ger mej ordentligt huvudbry. Den har ett enormt djupt rotsystem och frodas oavsett om sommaren är torr eller våt. Dessutom sprider den sig både via rotskott och frön vilket gör att vallen inte tar kål på den (vilket är fallet med många andra ogräs). På skiftet Alinabba håller mjölktisteln på att etablera sig och det är där lien kommer till användning. Tisteln finns inte på hela åkern utan i tydliga ruggar på ett par ställen och då går det att slåtta de fläckarna för hand. Det hindrar inte rötterna att sprida sig, men förhindrar åtminstone fröspridningen.

Att slå med lie i 30 graders värme tar verkligen loss svetten, jag är glad att det några stora områden det rörde sig om. Förstås hade det gått att köra med traktor och slåttermaskin också, men det hade inneburit att jag trampat ner mer areal än tisteln egentligen förkom på. Lien är mer av ett precisionredskap, jag behöver inte offra mer kornväxt än nödvändigt.

I våras stubbharvade jag grannskiftet Kronans Alinabba där mjölktisteln var ett ännu större problem och där är förekomsten nu obefintlig. Med facit i hand borde jag ha harvat alla tistelåkrar, men det gjorde jag inte eftersom jag inte visste om det skulle ha nån effekt. Nästa vår blir det att stubbharva Alinabba också. Lyckligtvis är det främst på de här två skiftena som tisteln känns problematisk.