Det kan vara svårt för en icke-bonde att förstå hur intressanta och viktiga vetepriserna är för oss och kanske speciellt för mig eftersom jag odlar vete som enda spannmål. När dessutom vetet ser oförskämt bra ut på åkern just nu är det nästan som att vänta på ”den ljusnande framtid är vår”

Låt mig ta ett exempel. Anta att du skall på en arbetsintervju. När lönen kommer på tal så får du höra:

”Vi ersätter ju dina utlägg för arbetskläder och arbetsresor. Utöver detta kommer du att få en lön som varierar mellan 1 och 35 euro i timmen. Ingen kommer att kunna berätta för dig vad du får för lön nästa månad, för det är helt beroende av en obegriplig  kombination av dina beslut och väderleken. Skulle det bli en riktigt torr sommar får du ingen lön alls. Förresten, du behöver ju en bil i jobbet, den skall du förstås köpa själv, du får låna pengarna. Du skall ju amortera den på fem år, oavsett vad du får i lön. Skall vi säga en Volvo? Räntan är också lite oklar förresten. Och appropå det, arbetstiderna är lite beroende av vädret, ibland blir det 7 dagar i veckan, men det kan också bli någon dag ledig. Lediga dagar brukar vi ge när vädret är som sämst, och det berättar vi först samma morgon”,

Handen på hjärtat, skulle du tacka ja till jobbet?

Det som jag beskrev ovan är ändå alla bönders vardag. Då priset på spannmålsprodukter stiger så är det givetvis till gagn för spannmålsproducenterna, men inte nödvändigtvis för djurhushållningen eftersom ju fodret tenderar att bli dyrare då.

Och ändå, trots att vi tackat ja till det vansinniga jobberbjudandet ovan trivs vi ju oftast bra på vårt jobb. När man dessutom kan blicka ut över vete som ser ut som på bilden, då känns det ju extra bra att priset är på väg uppåt.

Det är tyvärr bara alldeles för tidigt att jubla ännu. Låt det bara bli vetets stora fiende nummer ett, en regnig höst, så kraschar alla planer som JAS i Stockholm härom året.

Förresten, i enlighet med mitt motto ”Bättre sent som alltid” så skall jag passa på att gratulera vår nya chef, Johannes Nylund välkommen till sitt viktiga jobb. Nylund är ny lantbrukssekreterare i Närpes och den knutpunkt som skall lotsa oss vilsna bönder på paragrafhavet.

Tack också förra postinnehavaren Dan Källberg, tack för all hjälp! Ha det gott bland kumminlådorna!

Enkätsvaren fortsätter att ramla in och det tackar vi för! Och vi fortsätter att posta mössor. Den här veckan åker kepsarna till Vörå, Tjöck och Helsingfors. Grattis!

Om du också vill ha chansen att vinna en mössa, berätta då för oss vad du tycker om Bondbloggen genom att fylla i vår enkät.

Tänkte skriva en kommentar till Mats inlägg, men det kom att bli så långt att det svällde till ett eget dylikt. De saker som Mats berörde är intressanta och väcker känslor i båda ändarna s.a.s. Säkert betydligt mera idag än för 50 år sedan då det var klart långt på förhand att döttrarna skulle giftas bort och älste sonen skulle fotsätta med jordbruket oavsett om han vill eller ej. Ofta var det tre generationer som deltog i arbetet och vem som ägde gården var ganska egalt.

Så är det inte mera.

Först lite egna erfarenheter. Min pappa hade fem syskon, tre bröder och två systrar. Av någon anledning som jag inte förstår än i dag delades aldrig hemmanet mellan dessa, utan alla utom ena systern hade ett finger med i spelet i skötseln av gården långt in på 80-talet. Det berättas att min ena farbror fick besked om att han kommit in på handelsskolan i Vasa då han stod i potatislandet. Härvid skulle han ha slängt gräftan i backen och sagt: ”Dendär behöver jag alltså aldrig röra igen” , vilket han inte gjorde heller. Han blev i sinom tid föreståndare för Pedersöre Handelslag.

Dom andra tre bröderna blev dock kvar i sina bondeoveraller hela livet, något som jag inte tror någon av dom ångrade.

Själv var jag fem år när jag första gången körde traktor. Det är en händelse som jag minns än idag. Jordbruket var något som man bara växte in i, man tänkte inte på framtiden, utan vår gård var ju bara något som fanns och alltid hade funnits. När jag rannsakar mig själv så var det väl nog inte själva jordbruket som var huvudintresset när man cyklade hem från skolan i maj för att hinna hem och harva innan läxläsningen.  Det var nog snarare själva traktorkörandet som var det som drog. Om man sedan harvade för råg eller rödbetor, det var av mindre intresse.

Fördelen var i alla fall  att man fick lära sig ansvar i ett tidigt skede av livet. Den uppgift man fick sig tilldelad skulle skötas och om man fuskade blev det sanktioner i någon form. Det var en form av livets skola som var bra. Sysslorna först, hänga med kompisarna sen!

Ett annat problem är ju ofta generationsväxlingarna. Nu var min pappa betydligt äldre än vad som är brukligt, så när jag var i tjugoårsåldern var han redan 75. Detta gjorde ju att vi egentligen inte alls jobbade ”sida vid sida” eftersom jag gick i skola ända tills hans hälsa blev för klen att vara bonde. Detta var tur för vi var ungefär samma tjurskallar båda två då det gäller att samarbeta. Jag minns en speciell händelse första året jag var min egen. Jag höll på och sådde när pappa kom ner och tittade till vag jag gjorde. Han kastade ett öga i gödselbehållaren och konstaterade att jag hade dragit ner gödselmängden med ungefär hälften från vad han brukade använda. Han slängde fast locket och konstaterade att om jag har nånting alls att tröska på hösten så skall han hålla käft i fortsättnigen. Tröskade gjorde jag och han höll sitt löfte.

Hur det ser ut om tjugo år när jag skall gå i pension är omöjligt att veta. Svänger inte lönsamheten så vete katten om det ens är ekonomiskt möjligt för någon av döttrarna att fortsätta. Ändå skulle jag ljuga om jag förnekade att det är viktigt. Jag vill inte bli den sista bonden i raden av ett tiotal i vår släkt. Ändå måste man ju inse att det måste få ställa sig själv! Det enda man kan göra nu är att försöka få dom att inse och anamma  dom värderingar  som jag själv tror på och lever för. Det vill säga att respektera både vem man är och jorden man fått ärva. Den är ett band både till dåtid och framtid.

Här tycker jag det känns rätt med en riktig nostalgibild:

Höbärgning troligen 1964. Min pappa på traktorn och farbror Nils vid ladan. Barnen är mina kusiner Kjell och Solveig Andersén (Solveig numera Kaiser) från Helsingfors.

I dag är ladan borta, bröderna borta, höet uppätet, men Majoren och syskonen Andersén finns kvar