Sida 50 – Bondbloggen

Såntdär man inte direkt skryter om

Det finns dagar då jag upplever någonting, och jag tänker att dehär måste jag bara skriva om… Jag står och skrattar lite för mej själv och tycker de hela ser rätt kul ut… Sen finns det dagar när allting bara klaffar. Vädret är optimaliskt, fåren fromma som lamm och allt känns sådär mysigt ”strömsö-aktigt” … MEN. Sen finns det nog också såna dagar när all Strömsö-feelis uteblir, allt bara skiter sej och man undrar vad 1000an man håller på med egentligen. Såna dagar, när någonting händer, tänker man, hoppas ingen ser mej, och det sista man tänker är att man skulle skriva om det på Bondbloggen.

Underligt nog känns dedär dagarna som man helst bara vill glömma som fler än dedär trevliga dagarna. Kanske är det för att det är höst, och det känns som om mörkret skulle hitta in i ens inraste rum och kasta ut allt ljus som finns. Jag gillar vintern, december och framåt, men oktober och november hör verkligen inte till mina favoriter… Visst är det vackert med alla granna löv, men, de är nog allt sen de också. För att mota deppigheten lite, har jag nu redan börjat hänga upp lite ”säsongsbelysning”, som jag fått lära mej att det heter. Inte julbelysning, för då hör de ju julen till och ska inte infinna sej förän i advent-tider, nej, säsongsbelysning är mycket bättre ord, för då kan man hänga upp dem när man tycker det är säsong, och de är det sannerligen… åtminstone för mej. Jag pratar alltså om ute ljus-slingor, inte adventsljusstakar och adventsstjärnor, de säger ju sej självt när de ska plockas fram 🙂

Tillbaka till ämnet, dedär dagarna när de bara går snett… Som exempel… Här om dagen sade en ruta i John Deeren pang. Den har ju glasdörrar, och lämnar man dörren öppen och ska köra in i fårhuset kommer de att säga pang. De är sedan tidigare provat, de går inte… De smäller. Första gången var de pappa som provade på tricket – de gick inte. För någon dag sedan var det Conny som försökte sej på konststycket. De gick inte den gången heller. Själv har jag inte ännu provat, men jag hoppas att jag inte kommer att prova heller, för fy mårran vad glasbitar. Miljoner. Små vassa glasbitar överallt i dörröppningen. Hälften på utsidan i träcken, andra hälften på insidan. Några miljoner små glasbitar, jämnt utspridda i en vacker cirkel med en diameter på några meter.

De gick väldigt snabbt att sprida ut dem, men sen… Jag höll på i timmar… Jag grävde, jag sopade och jag kröp med dammsugare…

Varför ser man inte efter? Janå, de sku ju inte ske så många olyckor om man hela tiden skulle se efter… Nu var grejjen den att jag hade kört en boll åt fåren, steg ur traktorn på vänster sida för att gå och sätta fast grinden. Medan jag stod och grejjade med grinden hoppade Conny upp i traktorn från höger sida och skulle köra in traktorn i fårhuset. Han stängde ju dörren på höger sida… Men kom inte att se efter vänster dörren. Skulle jag varit ordentlig skulle jag ju ha stängt dörren efter mej, men de gjorde jag ju då inte….

Nå, de råkade finnas en dörr i lager hos John deere i Åbo, så redan följande dag fick jag hem ny dörr, och därpå följande dag hjälpte pappa mej att få den på plats. En gång sparck dörren av sej självt också. Traktorn stod stilla och dörren var spräckt mitt i allt en dag. Spänningar? Vet icke, men sprucken var den, så de är alltså tredje dörren vi sätter in, så vi börjar veta vilka skruvar som ska löst hur, och själva ditsättandet börjar gå skrämmande smidigt… Bra så, men, denhär gången gick dörren inte riktigt fast sådär ”ssschwomps”, som den ska. Den satt som lite snett… Efter lite undersökande kom vi fram till att nedre gångjärnet fått sej en törn och spruckit lite. Voi tusan. Nå, nästa gång som de blir Åbo-resa blir det att fara och fråga efter nytt gångjärn också… Dörren hålls ju där, men, för tillfället blir det att använda bara höger sidan och hoppas att vänster dörr hålls där den hänger.

De är ju just sånahär små fadäser, som händer lite nu och då, som man ju inte direkt skryter om, men som likväl är en del av vardagen det med…

Kanske nån får lite igenkännings-feelis, eller, är de bara jag som dammsuger glassplitter och kårar ur gummilister?

Bygge i regn och rusk

Då hösten kommer blir det vanligen regn och rusk. Det kan finnas undantag men inte i år. Jag bygger veranda och regnar det inte så duggar det. Väderprognosen lovar uppehåll men lika så väl så kommer det en skur i alla fall.

Åkerarbetet är slut för oss. Grannarna plöjer men här väntar vi bara på våren och direktsådden. Så nu återupptog jag arbetet med huset och det är verandans tur. Stommen är lagad och nu gäller det att täta och isolera. Tyvärr hann jag inte laga fönsterkarmarna medan det var varmt och torrt så de får vänta till nästa sommar. Fönstren satte jag in provisoriskt.

Balkongen rev vi i slutet på september och konstaterade att det gamla plåttaket från 1930 var i ganska bra skick så jag börjar fundera på att behålla det. Den nya balkongens golv blir ju vattentätt med takfilt så det borde inte komma vatten ned på det gamla plåttaket mer.

Den nya balkongen får också vänta på nästa sommar men nu gäller det att täta och isolera verandan innan vintern kommer – och alla blommorna skall in. Verandan har varit bra vinterförvaring för den är ganska sval. Men riktigt kalla vintrar har det dragit från alla springor och en del växter har dött. Inget att undra på för då vi rev väggarna så var en del konstruktioner sönderruttnade med stora hål.

Nu sätter jag tjockt tjärpapper både innanför och utanför isoleringen och försöker täta ordentligt. Man skall inte nita fast pappret för jag såg att det gamla pappret var sönderrivet vid nitarna eftersom alla träkonstruktioner rör på sej litet vid värme och fuktväxlingar. Och nitar man så skall man bara göra det i ena ändan.

Men man skall inte använda det vanliga tjärpappret som närmast liknar svart vessapapper utan det skall vara riktigt tjockt – som det var förr. Jag köper bara från Byggnadsapoteket för då vet jag att det är bättre kvalitet. Vanliga byggaffärer litar jag inte på alls. Och plast skall man undvika in i det sista. Det kondenseras fukt mot plasten som sedan röter allt på nolltid eftersom plasten hindrar fukten att ventileras bort. Tjärpapper däremot släpper igenom fukt fastän det hindrar drag.

Sedan satte jag in två lager ekoull (cellulosaisolering) (10+5cm) i olika riktning så det inte blir genomgående springor. Utanpå isoleringen satte jag takskivor som har den fördelen att de är spontade så det blir inga springor där heller. Egentligen hade jag tänkt lägga tjärpapper bakom brädfodringen men eftersom jag har överlopps takskivor så passar de riktigt bra här. Sponten gör att tjärpapper är onödigt.

Men det räcker inte med att göra konstruktionerna täta – de måste också gnagarsäkras. Nedre delen av en vägg är ett av de känsligaste ställena liksom en innervinkel. Så jag satte tätmaskigt galvaniserat nät i nedre delen av väggen och i innervinkeln. Just här såg man att mössen sprungit in och ut då vi rev den gamla verandan.

En mycket viktig sak är att man sätter plåtar både ovanför och under fönstren som för ut vattnet från väggen. Där såg vi vid rivningen att regnvatten runnit in och fått väggbräderna att ruttna.

Nu sitter fönsterplåtarna bara provisoriskt för de måste bort nästa sommar då jag skall laga fönsterkarmarna. Nedre delen av karmarna hade ruttnat 3-4 cm på utsidan så det högg jag bort. Men de var helt friska och hårda längre in så det är helt onödigt att byta dem utan jag skruvar bara fast en list i stället för den ruttna ytterdelen. Det kommer också en plåtlist utanpå listen så den håller nog i framtiden.

Det förs en massa reklam om att man skall byta ut fönster men det är det sista man skall göra. Om man har gamla fönster av utvalt kådrikt och tätväxt fura så skall man absolut inte byta till de usla moderna fönster som ruttnar på nolltid. Då hamnar man in i en ond cirkel där fönstren måste bytas vart tjugonde eller trettionde år. Det gillar förstås försäljarna men för den som skall betala blir det svindyrt.

Att isolera framsidan var däremot ett större arbete. Det är inte många kvadratmeter vägg men då fönstren gör att den är uppdelad i nio delar så tar det mycket tid. Det är lika mycket arbete att skära till för en liten yta som för en stor där man bara radar in de flesta isoleringsbitarna. Och så tar det mycket tid att vika tjärpappret i varje hörn. Jag skär aldrig upp det i hörnen utan viker dem så att de blir helt täta.

Nu är det inte mycket kvar ifråga om yta men då det regnar hela tiden så vill det inte bli färdigt. Det rinner vatten från verandataket precis ned på framväggen så jag måste sätta upp en gammal takränna provisoriskt. Det skall regna varenda dag hela veckan så jag måste kanske hitta på något annat att göra.

Det är inte så svårt för verkstaden är full av maskiner som borde repareras. Men man vill gärna ha slut på ett arbete för att i lugn och ro kunna koncentrera sej på nästa.

Ull

Får har ull. Bra, naturlig, fin, varm, vacker, användbar och helt enkelt ljuvlig ull. Men, de är få som använder ull, riktig, ren inhemsk ull. Man kan ju tycka att den skulle kunna uppskattas lite mer…

Sådana tankar snurrar alltid i mitt huvud denhär årstiden när fåren ska klippas och ullen… ja, lite sparar jag, åt såna som vill ha hobby-ull, och ibland för att låta spinnas, men, de är överlag ganska sällan och en stor del av ullen åker ut genom dörren med samma traktorgrip som jag måkar ut fårskiten med, och så känns den emellanåt, som skit… Men då är nästan skiten bättre, för den är värdefull gödsel i åkrarna, medan ull är ett problembarn som varken brinner eller komposterar sej särdeles bra.

Men fin är den…

Ull är ju inte bara ull. Sådär stort överlag, jo, men, när man börjar titta lite närmare så finns det ju massor med olika sorters ull. Långa lockar, små fina krusor, nyanser, färger. Ull är mer än bara ull…

Hyggesfritt ?

Att kalhugga eller inte kalhugga – det är frågan. Vi har hoppat över hela kalhyggesperioden här på Bos-Sestu och nu verkar det som om trenden går mot gammaldags skogsbruk igen.

Rubriken ”hyggesfritt” är mest ett ondgörande över den rikssvenska benämningen där ”kalhygge” är detsamma som ”hygge”. De menar alltså inte att ”hyggesfritt” innebär att man inte får hugga alls – vilket jag automatiskt antar då jag ser benämningen. Jag vet inte om de försökt få kalhygge att låta mindre farligt genom att kalla det hygge men det är ett idiotiskt språkbruk. Nu riskerar de att ”hyggesfritt” verkligen börjar betyda att man inte får hugga alls … Nå, då man läser vidare så framgår det att ”hyggesfritt” betyder att man nog får hugga men inte stora kalhyggen. Så varför inte använda den riktiga termen ”kalhyggesfritt” ?

Jag läste i senaste SkogsLand om en jägmästare (skogsbruksingenjör) i Sverige som tänker övergå till ”hyggesfritt” (alltså kalhyggesfritt) i sin 120 hektars skog i Närke söder om Örebro. Han hade ingen tanke på annat än kalhyggesbruk eftersom han aldrig hört talas om något annat i jägmästarutbildningen. Men med tiden började han tvivla och har nu lagt om till kontinuerligt skogsbruk. Det är ingen ideologi bakom beslutet och ingen miljöfanatism utan han tycker bara att onödigt att lägga 5000 kr per hektar på något som naturen sköter själv. Så han slutade för 30 år sedan att röja och markbereda och plantera.

Vi år i samma ålder men jag hade lärt mej av farsan som var aktiv skogsbrukare hur man sköter en skog – och där ingick inga kalhyggen. Så jag lämnade aldrig det kalhyggesfria skogsbruket. Och just precis på grund av samma skäl: Varför betala och arbeta i onödan med det som naturen sköter själv ?

Här har naturen fixat föryngringen själv

Så kom det i Hbl den 29 september en artikel om att Forststyrelsen börjat med ett stort projekt att i stor skala testa kontinuerligt skogsbruk på 15000 hektar. Nu börjar man känna sej obehagligt trendig – jag som alltid varit kärringen mot strömmen. Men inte tänker jag börja kalhugga bara för att vara tvärtemot.

Så har vi då diverse skogsexperter som i skolan lärt sej att det enda riktiga är att kalhugga och inte alls tycker om kontinuerligt skogsbruk. Och på andra sidan miljöfanatiker som skall förbjuda kalhyggen helt och hållet genast. Jag håller varken med den ena eller den andra. Även om jag tänker fortsätta med kontinuerligt skogsbruk – av praktiska och inte ideologiska skäl – så vet jag att det i vissa sammanhang är lika så bra att kalhugga. En stor skogsmaskin slår ibland sönder de kvarvarande träden så grundligt att det är lika bra att ta bort allt.

Det är en helt annan sak då vi fäller stora träd för hand med riktad fällning som ger små skador och låter ungskogen fortsätta att växa med ökad fart. Då tar vi ut stora träd som med relativt litet arbete ger klirr i kassan och undviker alla kostnader för markberedning, plantering och röjning. Nästan allt vi får in är rent netto.

Men alla har inte maskiner och kan inte själva arbeta i skogen hela vintern och då blir det att fundera. Det intressanta i diskussionen i Sverige är att många som har kontinuerligt skogsbruk faktiskt har stora maskiner att sköta skogen. Och menar att det ändå är lönsamt utan kalhyggen.

Det är också en konst att välja metod inom ramen för kontinuerligt skogsbruk. Ibland kan det vara bra att plocka ut de största träden och ibland kan det vara idé att glesa ut så att man lämnar de starkaste (men inte hyggesmogna) träden att växa ännu i 15 år. Det är ganska många saker som man bör beakta. Också rena skräpträd bör man lämna ifall det annars blir gluggar där gräset kan ta över och hindra förnyelse.

Nu är det i alla fall slut med åkerodlingen för i år här och man börjar fundera på vinterns skogsarbete. Maskinerna skall först sättas i skick och ännu kan man inte fara till skogs – inte förrän det fryser på ordentligt. Jag hinner inte slå dank för verandan skall ännu sättas i vinterskick. Väggarna skall isoleras och fönstren sättas in förrän den riktiga vinterkölden kommer.

Men tankarna börjar allt mer gå mot skogen.

…. och ibland går det mindre bra.

Som fortsättning på Nisses lycka så passar jag på att förmedla lite mer mollbetonade tongångar, för idag gick det inte som planerat.

Det började med att jag sov för länge då gumman haft en orolig natt och hållit mig vaken. Nå det var inte hela världen även om jag var lite trött från morgonen. En hel del beställningar låg naturligtvis på för även här var vädret fint under lördag så också jag passade på att rounduppa lite istället för att skörda. Vi tog dock in lite lök efter besprutningen även om det blev sent.

28.9.2019 Äntligen uppehållsväder och möjlighet till att ta in lök.

Hann dock inte med mera än ett lass innan mörkret lade sig över åkern.

Söndag morgon duggade det så inget lökskördande då utan bytte till skördevagnen och for för att skörda lite sallat och purjo istället.

Idag måndag fortsatte vi med sallatsskörd men eftersom det lovas mera regn så tänkte vi passa på och ta in mera lök på eftermiddagen. Så långt allt väl, men när jag skulle koppla ifrån vagnen fick jag inte hydrauliska lyften att fungera så operation felsökning inleddes.

Först befarade jag elfel eftersom pumpen gav olja till de yttre hydraulfunktionerna men efter en del testande kunde vi konstatera att signalerna nog går fram och att det inte ens hjälpte att köra ventilerna manuellt. Följande moment blev att se hur långt oljeflödet gick i hydraulkretsarna. Efter att ha släppt kopplingarna en efter annan för att se hur långt trycket låg på verkar det nu som om spindeln i lyftventilen inte rör sig som det ska för ut kommer ingen olja även om flöde finns. Verkar som om all olja går i retur. Tror det blir att konsultera verkstaden imorgon eller är det någon här som vet hur det ska fungera?

Här verkar vi ha den felande mojängen, magnetventilerna drar men sliden till höger rör sig inte.

Ventilerna sitter synligt men en hel del demonterande ska nog till innan man får bort ventilerna. Som jag ser det så går oljan åter till tråget genom hålet med papperstussen uppe vid pinnbulten.

Hoppas nu att det inte krävs väntande på reservdelar för nu är det bråttom att få igång traktorn och återuppta skördandet. Kallare väder utlovas nämligen.

Ibland går det bra

Brådskan fortsatte direkt efter tröskandet. Eftersom det var fint väder så sprutade jag glyfosat för det fanns massor med baldersbrå. Vanligen finns det alltid nånting att klaga på men nu var det faktiskt bra väder. Inte ens GPSen krånglade.

Växligheten var litet underlig i år. Trots värme så mognade den sent och så kom det en massa baldersbrå i vetet. Möjligen var det frön som inte hade grott tidigare som nu grodde i höstregnen. Det var alldeles tydligt nya plantor med nya blommor. De gamla baldersbrå som fanns på våren lyckades jag bekämpa ganska bra.

Kvickroten mådde inte bra den här sommaren. Det fanns en del fläckar men inte särskilt livskraftiga. På en del åkrar fanns det inte något grönt alls fastän sprutspåren vanligen lyser gröna efter tröskandet. Det var riktigt svårt att se sprutspåren i år.

Därför måste jag köra på GPS för det mesta. Den har krånglat tidigare men nu flyttade jag upp den yttre GPS-mottagaren utanpå en plastburk som jag fäste på hyttens tak med magneter.

GPS-mottagaren håller kontakt till plattan i hytten via Blåtand. Orsaken till att jag satte en plastburk under mottagaren är att radiovågor är känsliga för jordplan dvs. plåttaket på hytten. Jag hade tidigare haft mottagaren i den lilla dosan alldeles ovanför plåttaket. Nu fick jag mindre felvisning än tidigare år så man kunde nästan köra bara på GPS. Riktigt bra är det inte ännu men GPS kan i dagens läge inte ge bättre noggrannhet än ca. 3 meter absolut och under 1 meter från varv till varv. Utom i de fall då man använder RTK som felkorrigering men då måste man ha en skild radiofyr uppställd nära åkern. Och det blir dyrt.

Om man ser på nedanstående bild från Brennendjin så ser man att sprutspår är ganska besvärliga eftersom det finns massor med åkerholmar och krokiga drag. Med GPS som ”målar” där man har kört är det litet lättare att köra. Det blir inte lika mycket dubbelt och viktigast av allt så blir det inga osprutade fläckar.

I år var det ganska varmt, lugnt och bra bärighet på åkern så jag kunde köra med stora Zetorn utan att det blev spår vilket är speciellt viktigt då jag kör med direktsådd. Vissa år blir det grymma spår efter sprutan och det ser ut som om man plöjt då man kör ut på vägen.

Nu förs det ett väldigt liv om förbud mot glyfosat. Det är bra ifall det grundar sej på fakta men jag tvivlar starkt på det. Närmast verkar det vara ett lämmeltåg där 99,99 % inte har kollat fakta alls utan bara följer de andra. Att förbjuda glyfosat utan att det finns någon ersättning kan få stora konsekvenser.

Personligen måste jag spruta bort kvickrot och baldersbrå för annars har jag bara en djungel på åkern utan något vete alls. Det kan vara idé att på nytt se på bilden från 2017 där man ser skillnaden mellan besprutat vete och obesprutat där baldersbrå tagit överhanden helt.

Utan glyfosat blir det att fundera på om man måste sluta med veteodlingen helt och lägga allt i vall. Eller finns det någon gröda som klarar av konkurrensen med baldersbrån ? Att gå tillbaka till att plöja är bara uteslutet med de här vetepriserna. Att bränna en massa olja på bearbetning är knappast mera miljövänligt heller. Någon liten höjning av priset hjälper inte ett dugg – möjligen en mångdubbling. På den tiden vi ännu plöjde så var vetepriset omkring 4 gånger högre.

Nästa vår måste jag så in följande gröngödslingsareal och som det ser ut så minskar den inte – snarare tvärtom. Men just nu kan man glädja sej över att tröskning och höstbesprutning gick bra. Och nu gäller det att få i ordning maskinerna för skogsarbetet …