Bondbloggen firar

Här sitter vi i Helsingfors och firar …

Fotot ovan tog jag med min mobildator (Nokias flaggskepp N900) och satte in direkt från Radions svenska seminarium (för att testa). Som ni ser så pratar man just då om ekonomi. Men då Bondbloggen kom upp så blev det mera livat – tyvärr har jag ingen bild av det. Men här nedan har ni hela Bondbloggen med redaktionen:

Hela Bondbloggen

Från vänster Mårten, Unni, Ingela (nere), Mats, Kalle, Nisse och Sonja.

På örat

Idag hade jag glädjen att träffa de andra Bondbloggarna livs levande, öga mot öga . Kan ni tänka er – Sonja, Kalle och Nisse finns alldeles på riktigt, de är inte bara virtuella karaktärer på Bondbloggen. 😉 I ett skede av den trevliga dagen kom samtalet in på ett av de viktigare verktygen i jordbrukarens redskapspalett, nämligen radiohörselskydden.

Radiohörselskydd är i sitt enklaste utförande helt vanliga hörselskydd med inbyggd radio och hur banalt det än kan låta är de faktiskt rätt viktiga för trivseln och säkerheten i arbetet. För det första är det förstås trevligt att lyssna på radio när man jobbar. De flesta har radio i traktorn men dels är de inte så hållbara, dels missar man ju allt som sägs eller spelas när man är ute och ställer om plogen eller plockar stenar och dels finns det ju åtskilliga arbeten som inte görs i traktorn. Kort sagt, med hörselskydden har man alltid radion med sig och det är bra. Man vill ju inte missa israpporten eller nåt annat viktigt.

Att de för det andra också skyddar hörseln är ju en trevlig bieffekt. Moderna traktorer stoltserar med ljudnivåer som ligger ner mot 80 dB vilket inte är skadligt för hörseln, men i praktiska tester brukar ljudnivån i verkligheten ändå vara högre. I äldre traktorer når man garanterart nivåer som inte är bra för öronen. Radioöronskydden har den fördelen framför vanliga “radiolösa” att man faktiskt VILL använda dem. Är man på väg ut på dagens jobb och har glömt öronskydden är det inte säkert att man vänder om för att hämta dem, men är det radioskydd det handlar om svänger man garanterat.

Mer avancerade modeller har förutom radio uttag för mp3-spelare och bluetooth för mobiltelefonen m.m. Har man ingen bluetooth kan man köra med det som åtminstone i min bekantskapskrets benämns Petsmo-handsfree; man stoppar helt enkelt telefonen innanför öronskyddet och jobbar vidare. Benämningen kommer från att en grävmaskinsentreprenör som redan i mobiltelefonens barndom jobbade med luren intryckt under hörselskyddet. Det blir hiskeligt svettigt efter ett tag varför man gärna håller samtalen korta, något som förstås är positivt om man ser till telefonräkningen. Där har vi alltså ytterligare ett argument för radiohörselskydd: de sänker telefonräkningen.

En vårbruksdag

Nu börjar vårbrådskan på allvar för min del. Väderrapporten lovar uppehåll ända till nästa veckas fredag så nu är det bara att åka. Planen är att få  sått kornet  den här veckan och rybsen i början på nästa. Måndagen gick åt till harvning för kornet i Sundby, lite för blött men bara det får torka nån dag blir det nog bra.

På tisdagen kom dyngspridarna och körde ut c. 200 kubik gödsel på ungefär 2 h. “Armadan” består av två gödselspridare och en lastartraktor, så det går minsann undan. På en del av arealen skall gödseln plöjas ner och det uppdraget åtog min pappa sig. Jag började istället mylla in den gödsel som skall myllas med rullharv. Rullharvens konstruktion avviker rätt så ordentligt från S-pinnharven jag beskrev i ett tidigare inlägg. Rullharven har knivkors som sitter monterade på en gemensam axel och de bearbetar jorden genom att rotera. Arbetssättet liknar en trädgårdsjordfräs, men harven drivs inte av nån motor utan av att man drar den längs marken. Jämfört med S-pinnharven blandar den om jorden mycket mer och gör ett ojämnare arbete. Den är inget vidare som såbäddsharv (annat än på mulljordar) men däremot suverän att mylla in gödsel i marken, något som S-pinnharven är så lämpad för. Jag rullharvade en del av arealen, en del körde jag med tallriksharv och vält i testsyfte. Resultaten ser rätt olika ut och det skall bli intressant att se hur de passar ihop med den harvning som kommer senare.

När jag var klar med myllningen upptäckte jag att det läckte olja ur hydraulpumpen. Tyvärr följde jag inte den numera riksbekanta sk. Husbergs-doktrinen om att börja med att ta en kaffe och fundera utan gick direkt på skruvandet, vilket förstås gjorde att jag jobbade en del i onödan innan jag hittade det egentliga felet. Det var bara en o-ring som blivit för gammal, inga problem. Jag hann precis få ihop pumpen igen när pappa ringde och meddelade att en lyftarm gått av. Lyftarmen sitter bak på traktorn och alla burna maskiner bärs i lyftarmarna. Utan lyftarmar plöjer man ingenting. Det blev att ringa reservdelsbutiken, lyftarm finns men vi förlorar några dagar innan delen är hemma.

Tack och lov har man ju två traktorer. Vi skruvade loss ena dubbelhjulet och skulle precis spänna för plogen när vi upptäckte att dragkroken höll på att lossna! Lyftarmarna går väl av nån gång per årtionde, men jag har ta mej katten aldrig hört om nån som tappat dragkroken med fäste och allt! Dessutom hade (förstås) gängorna skadats i några av bulthålen vilket gör att det blir lite mer avancerad service än jag fixar med en hovtång och en hammare. Fram med telefonen och ny rundringning. Min hovleverantör på servicesidan tror sig ha en lösning, han svänger in i morgon så får vi se.

Från vädereufori till dubbelt traktorhaveri på samma dag, det är vårbruk det. Men såna här dagar hör till spelets regler, låt vara att jag nog aldrig haft båda traktorerna i oskick samtidigt. Tack och lov att väderprognosen lovar uppehållsväder.

Byggsäsongen börjar

Vårsådden har dragit ut på tiden mer än någonsin och är inte slut än men nu lovar tiodygnsprognosen bara uppehåll så det skall väl ordna sej. I alla fall så blir det bråttom att inleda byggandet för sommaren är kort och vi har en hel del att göra.

Jag har byggt hela mitt liv sedan jag som femåring av min pappa i julklapp fick en hammare och tio kilo spik samt en stubbe (att slå spikarna i – i stället för i möblerna …). Moofa (min farmors far) flyttade husen från det tätt bebyggda Hopenbackan för hundra år sedan (det berättas att husen var så nära intill varandra att man kunde gå från ena ändan till den andra över hustaken). Vid storskiftesregleringen 1908 flyttades många hus bort – moofa ville inte lämna tätbebyggelsen och processade men förlorade (till all tur brukade farsan säja).

Min farfar byggde den stora ladan och alla beskärmade sej över “skrytbygget” som ansågs vara alldeles för stort men inte räckte den till så länge. Nu ryms till och med tröskan in där och det är ett väldigt fint och torrt utrymme. Min pappa byggde 1945 den nya stora tegelladugården som är trettio meter lång och numera fungerar som kallufttork  (andra våningen) och skrotlager (nedre våningen som är för låg för dagens traktorer). Där finns också mitt arbetsrum i det gamla stallet och elektronikverkstaden samt värmecentralen.

Jag har byggt den stora verkstaden med 4,2 meters höjd inomhus och två sex meter breda dörrar – i ilskan över att maskinerna inte ryms in någonstans mera. Men knappt är det ibland i alla fall. Halva verkstaden är varm med en 100 kW radiator med fläkt som jag installerade förra hösten och andra halvan är isolerad men utan skild värme och har plats för fyra traktorer.

I slutet på 70-talet byggde vi Ribackhuset åt mina föräldrar. Det är helt och hållet heimlaga utom pipan som är murad av gummans bekanting – en pensionerad murare från Esbo. Det var hårt att bära murbruk och tegelstenar åt honom. Han var otroligt skicklig och snabb och fick allting mycket snyggt men han pratade hela tiden. Och vi skulle svara där vi släpade material med andan i halsgropen …

Det senaste bygget är den stora kallufttorken som ännu har en del kvar att fixa i sommar. Det är helt egen konstruktion – också “egen” i bemärkelsen “underlig”. En körbar tork där man kan backa in tio tons vagnar direkt på hålplåten och kippa lasset där. Den har 96 luftluckor så att man kan torka bara precis där man vill.  Hela nedre våningen är en lufttät “huvudkanal”.

Och så har vi det lilla flislagret som vi slog upp provisoriskt i kölden i januari. Nu skall det byggas ordentligt.  Den försenade vårsådden gjorde att all eventuell semester är indragen. Inga fritidsproblem i sommar …

Tävlingsdags

Efter ett litet uppehåll är det igen dags för en tävling; nu gäller det för Er, att komma på ett namn åt vår kokalv som föddes idag(måndag).

Heisala H.......?

Kalven är av rasen ayrshire. Hennes mor heter Asmo Yrsa ET och mormor Olhavan Tirlittan. Hennes far är en brittisk tjur, Changue Tryst och farfar är i sin tur kanadensisk,Trident.
Hon är dessutom halvsyster till Hutah.

Skicka alltså förslag på namn åt “lillisen”. I år ska namnet börja på bokstaven H. Vi använder dessutom ett uppfödarnamn, så kalven kommer att heta Heisala vadå?

Lämna in förslagen antingen som kommentar till det här inlägget, eller skicka per epost till adressen bonden.blogg@yle.fi. Oberoende vilket sätt ni använder, så kom ihåg att ange er epost adress, så att redaktionen får kontakt med er. Priset är som bekant en jätte fin och bekväm Bondbloggen-keps!

Tävlingen avslutas måndagen den 7 juni, klockan 12.