Vårkänslor
Just nu är det heta känslor i ladugården. Ynna (Hagrids mamma) är brunstig. Huvuddelen av korna betäcktes i höstas, vilket gör att tjuren Trisse under vintern egentligen mest ätit och sovit eftersom han inte haft några “uppdrag”. Nu börjar de kor som kalvat i vår i tur och ordning bli brunstiga, så han har en liten arbetstopp nu på försommaren.
Som skötare ser jag främst på uppförandet när en ko är brunstig, de är allmänt oroliga och yra, hoppar upp på andra kor o.s.v. Trisse har ytterligare en indikator, nämligen feromonerna. Han känner faktiskt på lukten när en ko är brunstig. Vissa kor blir skenbrunstiga ungefär 6 månader in i dräktigheten (de beter sig precis som vid riktig brunst men har ingen ägglossning). Trisse nonchalerar dem helt i det läget, eftersom han inte känner några feromoner. Falskt alarm, man kan lugnt sova vidare.
När feromonerna infinner sig vaknar han däremot till. Faktum är att man måste vara extra försiktig när man går in till djuren under de här perioderna, åtminstone vill jag inte hamna mellan Trisse och väggen. Från tiden de strövade fritt på slätterna har det programmerats in i tjurarna att alla konkurrerande tjurar skall fördrivas när det är brunst på gång. I vissa tråkiga fall har tjuren uppfattat skötaren som en konkurrent och kunnat skada eller t.o.m. döda honom eller henne. Även den mest fogliga tjur kan bli som förbytt när hormonerna och instinkterna regerar.
Nu på vårkanten är det bara fem stycken som skall skötas om, men i höstas var det över tjugo under högsäsongen. Under den perioden magrade han markant. Inte för att jobbet skulle vara så energikrävande i sej, men därför att han helt enkelt inte riktigt hann med att äta. A man’s gotta do what a man’s gotta do.
Krukan med guld
Jag tänkte absolut inte skriva mer om vädret men vädret tänkte tvärtom. Då jag körde hem från Kouvola (i solskenet) såg jag att det regnade över Hindersby. Nu glömmer vi allt jag muttrade mellan tänderna (jag hade tänkt så en provbit i morgon) och så tittar vi i stället på regnbågen:
I morgon skall jag gräva fram krukan med guld som lär finnas under regnbågens slut – på vår veteåker … Och sedan skall jag strunta i provbiten och göra ren såmaskinen för på tisdag skall det börja regna riktigt ordentligt. Sedan blir det att börja med något annat arbete och vänta på bättre väder för vallsådden som måste ske före sista juni.
Allan och Greta
Nu får jag nog skämmas! Jag har helt glömt bort att presentera våra två fyrbenta båån (alltså barn), Allan och Greta.
Allan, vars riktiga namn är Straitbay Reetu, är en vallhund av rasen Working Kelpie. Rasen kommer ursprungligen från Australien. Allan är däremot en tvättäkta Pernåbo.
Han är nu tre år gammal och förhoppningar finns över att han ska bli till hjälp med att valla korna. 😀
Sen har vi Greta. Här bör nämnas att det ALDRIG skulle komma en katt till det här huset. Men efter många långa diskussioner, så fick jag min vilja igenom, Gretis flyttade hit och nu är Antte nog riktigt såld! :D. Även Greta är en Pernåbo, hemifrån oss.
När Allan är en working kelpie, så måste ju Greta vara en working kissi, eftersom hon brukar vara med i ladugården och ut på bete med korna.
Här kommer en gammal bild, tagen just efter att Greta kom till oss. Men den här bilden berättar precis hur bra dom här två kommer överens med varann.
Och så vädret….
Jag håller abslout med Nisse. Detta en i sanning märklig vår. Om man räknar dagarna som varit helt regnfria i maj blir det inte många, och det är ovanligt. Man är mera van med en maj månad helt utan regn. Ändå verkar det som om vi här i vår del av landet skulle ha väldigt lite att gnälla över jämfört med resten av landet. Vi har bara haft stilla duggregnsaktiga dagar som inte alls behöver vara illa för grödan som redan är sådd, men som naturligtvis hindrar planteringen av det som är kvar. Själv har jag 8,5 ha ryps osått och det stör mig egentligen inte alls ännu, men vi närmar oss sakta deadline för det med. Enligt egna noteringar vill jag ha rypsen i marken senast 5 juni och dit är det ju ännu några dar. Sedan har jag 5 ha naturvårdsåker osått, men det är ett ännu mindre problem.
Vi var en tur söderöver på torsdagen, bla i Säkylätrakten såg det illa ut på åkrarna med mycket ytvatten. Överlag kan man nog säga att brodden är absolut längst hunnen just i Närpestrakten i år. Då vet jag inte hur det ser ut norrom Vasa förstås. Nu har ju dessutom Salo tydligen drabbats av Guds öppnade kranar på allvar och det kan inte vara roligt det.
Det har i alla fall varit så regnigt här att det största problemet just nu faktiskt är gräsmattorna. Jag tror att jag inte sett så längt gräs på desamma under min tid. Det kommer att bli en utmaning att få dom klippta, speciellt om det förblir vått.
Det enda som känns riktigt bra just nu är den gamla bondeprofetian som säger att det inte kan regna för mycket före midsommar, men att allt regn efter midsommar är onödigt. Hoppas det stämmer i år. Vetebrodden ser nämligen oerhört bra ut än.
Solen har visat sig
Då jag nu sitter här i kontoret och tittar ut på regnet, så tycker jag att det är på plats med några soliga bilder från i onsdags. Då flyttade vi några dräktiga kvigor från ladugården till deras bete.
Betet är ungefär en halv kilometer från ladugården. Flyttningen går riktigt bra då man sätter upp stängselband (utan el)längs med vägen och sedan kör i sakta fart med mönkkärin eller cyklar efter djuren. Huvudsaken är att de inte har tid att stanna och fundera över hur de ska smita för oss. 😉
