Att växa upp som barn på ett lantbruk innebär till vissa delar ett lite annat liv än andra barn (precis som alla barns uppväxt påverkas av vad deras föräldrar gör). Det innebär möjligheter till andra upplevelser men också andra risker än kompisarna har.

Hannes brukar ibland vara med mej i ladugården, mest för att få kela med kalvar och kor men också för att få hänga med i traktorn (och tuta). Att busa med kalvarna är speciellt populärt. Vi har noga gått igenom förutsättningarna, bl.a. att han aldrig nånsin får gå in till djuren ensam. Han har också själv märkt att t.o.m. de minsta kalvarna kan knuffa omkull honom trots att de inte menar nåt illa och förstår därför att korna är ännu farligare för en sexåring. Likaså vet han att han aldrig får närma sig en traktor som är igång eftersom det inte är säkert att föraren ser honom. Självfallet blir alla de här sakerna lätt bortglömda när ivern blir stor, men om vi upprepar dem tillräckligt ofta borde de sitta i ryggmärgen. Och han kommer att växa upp med de här faromomenten kring sig, det är lika bra att vi vänjer oss.

En lite mer diffus fara för barn som växer upp på jordbruk är (den ibland outtalade) förväntningen att de skall ta över gården. Även om det aldrig sägs högt att det är barnets plikt och ansvar att driva gården vidare kan de rätt tidigt vara medvetna om att det ändå är vad som förväntas av dem. När pappa är bonde, farfar har varit bonde och farfars far före det fodras ett sällsynt obegåvat barn för att inte se mönstret.

Att få vara en länk i den långa kedjan kan vara givande och ge en känsla av kontinuitet och sammanhang men kedjan kan också bli nåt som fängslar och binder i negativ bemärkelse. Därför tror jag att det är viktigt för oss föräldrar att aktivt minska trycket på att barnen skall bli bönder. Det räcker inte med att vi inte kräver det av dem, för kravet finns ändå kvar från både omgivningen och släktled som gått även om vi inte aktivt skulle ställa upp det. Om vi inte aktivt lättar på trycket finns det där. Man skall bli jordbrukare för att man vill, inte för att man måste.

Måndagens utlovade 25 mm blev dryga 20 och de kom dessutom som ett stilla regn utspritt över hela dagen, inte som ett skyfall. Nu lovas i huvudsak uppehåll resten av veckan, låt vara att det ser ut att bli lite svalt. Med facit i hand hade vi kunnat så hela Jonas havreareal i söndags, men det är lätt att säga i efterskott. Vi hade lika gärna kunnat gnissla tänder över att ha jobbat i onödan.

20 mm är hur som helst tillräckligt för att ändra veckoschemat de närmaste dagarna. Måndagens harvning blev självfallet inställd, likaså tisdagens gödselspridning. Det betyder att den plöjning och harvning jag tänkt ägna mej åt onsdag-torsdag inte heller blir av. Nu blir det istället lite småservande av maskiner och städning.

Bortsett från bakslaget med regnet måste jag säga att det är gott att leva just nu. Försommaren är enligt min mening vackrare än högsommaren, allt är på nåt sätt fräschare och friskare nu. Gräset växer så det knakar (man riktigt ser hur ensilagevallen runt vårt hus ändrar skepnad), häggarna blommar, liljekonvaljerna börjar knoppas och småfågelsången när man hämtar morgontidningen är en sammanhängande konsert helt utan pauser. De verkar turas om att dra efter andan, så att det är hela tiden skall vara någon som sjunger.