I dag började vi harva. Det är ojämnt och på leran låg det vissa ställen vatten i groparna men på mulljorden mot bäcken var det ganska torrt.
Det gick bara inte att vänta mera. Med närmare +30 grader i skuggan så torkar det snabbt. Huvudsaken just nu är att jämna åkrarna så att fukten blir någorlunda jämnt fördelad.
Se på YLE Arenan hur det såg ut när Sonja släppte ut korna på grönbete
Ur led är vädret. Från vinterkyla till extrem hetta på några dagar. Här börjar termometern gå upp mot 30 grader ! Det är ganska ovanligt före sådden och jag fasar för hur man skall överleva i glashytten för jag har inga kylaggregat i mina traktorer. En ynklig fläkt ändrar inte på mycket.
Väderleksprognosen lovar fortsatt hetta i tio dygn och den viktigaste raden är inte mer regnmängden utan molnigheten. I stekhettan är varje litet moln som för en stund skymmer solen en verklig lisa för både kropp och själ. Någon ynka millimeter regn torkar bort direkt och hinner knappt väta ned ytan.
Det är inte bra att ytan torkar för snabbt för då gror utsädet dåligt. Helst vill jag ha en litet svalare vår – men ifråga om vädret så hjälper det inte att vilja. Prognosen lovar litet regn men jag tror inte det blir nånting av det – utom ifall det kommer mer åska och det är inte alls bra det heller.
Om det här fortsätter så kommer man att livligt kunna föreställa sej hur det känns att rida på kamel under Saharas obarmhärtigt brännande sol.
Det är med djur som med musik. Man vet vilka man gillar bättre än andra, men har svårt att utse en favorit. En av mina små idoler i biologin är tofsvipan. Mest kanske därför att vi blivit så nära bekanta med varandra under snart 40 år tillsammans på slätten. Man upphör aldrig att charmas av vipornas lustiga beteenden.
Med lite erfarenhet i bagaget ser man direkt om en vipa bor på åkern. Det märks på att dom i sådana fall flyger omkring som jaktplan på en rysk flyguppvisning direkt man börjar bruka åkern. Tyvärr är det så att viporna har ett vapen som i detta fall är totalt värdelöst; kamoflage. Det är nämligen helt omöjligt att se ett vipbo om inte mor Vipa är hemma för tillfället. Detta gör förstås att många vipbon kraschas på vårarna och det har även jag gjort flera gånger trots försiktighet. Den enda chans man har att upptäcka boet är om man ser när fågeln flyger upp och börjar spela skadad några meter bort.
En annan sak som fashinerar med viporna är att dom år efter år har sina bon på samma åkrar. Av mina 8 basskiften bor det i regel vipor på 4 st. Antalet bon per åker kan dock variera lite. Eftersom bona ofta är på sgs¨´s´´á´´´´mmma ställek,4r5555555555555555e31 (sådär blir det när en katt kliver på tangentbordet, jag tar om det) Eftersom bona ofta är på sgs samma ställe år efter år har det gett upphov till följande tanke:
Det är alltid fyra ägg i ett bo. Teoretiskt två hanägg och två honägg. Det kan inte vara samma vipa som bebott åkern i 40 år och antalet bon ökar inte med åren. Hur funkar det? Är det äldsta ägget som ärver boplatsen eller hur ligger det till? Även här är naturen ett steg före oss och vi får bara titta på och försöka förstå.
Även om det är svårt att upptäcka bon med ägg i så är de i alla fall lättare än när dom kläckts. Ägg tenderar ju att hållas på samma ställe hela dagen medan ungarna inte gör det. För ett par år sedan hade en vipa tidig kläckning och jag hade ett helsike med att hålla reda på var fyra kaoflagefärgade dunbollar höll till på åkern. Dom är snabba men kan tyvärr inte hållas undan från en harv eftersom dom kryper ihop när fara nalkas. Den gången gick det bra, bollarna var fortfarande fyra när jag kollade dagen efter.
Ett vipbo sett från två meters håll
Och en närbild med jämförelsematerial
Om man märker var man förstört ett bo och kollar några dagar efteråt så finns det ett nytt bo på sgs samma ställe. Det verkar alltså inte vara så stor skada skedd, utom för viporna som det säkert är en stor irritation för
Till jordbrukandes karaktär hör att man är rätt så fast rotad i hembygden, åtminstone om man är finländsk bonde. På andra håll i världen är det inte alls ovanligt att man säljer gården och köper en ny nån annanstans, men det sättet att driva verksamheten har aldrig etablerat sig i Finland.
Min hemgård är ingen gammal släktgård, snarare tvärtom. Min farmors farfar köpte den i slutet på 1800-talet vilket innebär att vi brukat den i dryga 100 år och är en rätt kort tid i de här sammanhangen. Trots det brukar jag samma åkrar som de som bodde här för ett sekel sedan brukade, jag går längs samma vägar och ser ut över samma landskap genom samma fönster.
Att vara fast rotad i myllan innebär också en koppling över generationsgränserna. När jag växte upp bodde min farmor i samma hus som oss, vilket gör att jag hört gamla historier och berättelser som jag annars hade gått miste om. Idag bor mina föräldrar i ett grannhus, så sonen växer inte upp med farmor och farfar i samma hus men åtminstone i närheten. Han tillbringar nån timme varje dag efter förskolan hos dem. Idag gick han och farfar ner till ån och metade en timme, vittjade fiskekassen de lade ut i förrgår och kom hem med en gädda.
Det är livskvalitet, det.
Åska har aldrig varit trevligt men med dagens elektronik är det ofta en halv katastrof. Ju snabbare elektroniken blir desto lättare går den sönder. De ”åskskydd” som man sätter i en kontakt är mest strunt. För att man skall få ordentligt åskskydd måste man ha ett grovskydd i elstolpen, ett mellanskydd i elcentralen och finskydd för varje apparat. Och de skall vara ordentligt jordade. Att sätta ett åskskydd i en ojordad kontakt är helt bortkastat.
Försäkringarna är ett annat problem. Även om man har ”åskförsäkring” så bör man läsa det finstilta. Om det står att det måste synas att åskan bränt apparaten så är försäkringen helt värdelös för vanligen går elektroniken sönder utan att nånting syns utanpå. Ganska sällan slår åskan ned så att den direkt bränner sönder elektroniken.
I natt klockan halv ett söndrade åskan vårt datanät så hela förmiddagen gick till att reparera det. Hoppeligen blev det inte större skador men jag måste byta en växel.
Växeln är den svarta lådan längst uppe. De vita panelerna är där kablarna kopplas.
Tur i oturen var att åskvädret kom före sådden och inte mitt i den (men det kan ju komma fler åskväder …).
