Ett kungarike för en handbok

Min fina Fiat Ducato står i verkstaden – den har inget oljetryck. Så där i princip är det bara att kasta sej ner och byta oljepump (eller pumpens drivning) men jag har ingen verkstadshandbok för den 2500 dieselmotor som den har. Och det visade sej att det inte alls var så enkelt  – vilket det ju sällan är. Förstås har jag skaffat tre reparationshandböcker för Ducaton – det borde vara lag på att maskiner inte får säljas utan fullständig dokumentation hur man skruvar dem i små bitar. Men ingen av dem behandlar just SOFIM 2500 dieselmotorn utan bara alla andra motortyper.

Ducaton i verkstaden

Man kan skruva sönder dem och se hur de är byggda men det tar en väldig massa tid och så kan man lätt dra sönder nånting. I min ungdom höll jag på och härjade vilt för att få upp skruvarna till MF165:ans framaxel – tills jag märkte att de var vänstergängade och att jag alltså höll på att dra till dem. En del maskiner kan vara ganska krångligt konstruerade av nån sadist som suttit och flinat: “Jag vill allt se hur de får det här åtskiljt på verkstäderna !” Förr var också verkstadshandböcker välbevakade hemligheter som bara auktoriserade verkstäder fick. Till alla tur har EU nu förbjudit krav på att man måste anlita vissa (extremt dyra) “auktoriserade” verkstäder.

Och så finns ju Internet ! Det första jag gör är förstås att surfa på nätet och se om jag kan hitta någon som haft samma problem och satt in en anvisning hur man enkelt fixar det. På nätet finns allting – men det gäller att hitta det. Nu har jag länge sökt en reparationsbok för 2500-dieselmotorn och hittade en – som var såld. Men i morse sökte jag på tyska – und hast Du mir gesehen – det fanns just den rätta handboken på Fachliteraturversand i Halle. Den är nu beställd. (Och skickad – inom en halv timme !)

Nätet är en fantastisk uppfinning. Då jag behövde handböcker till min gamla brandbilsmotor (6-cylindrig Daimler-Benz) till torkfläkten så hittade jag en i USA, en i Tyskland och en fullständig reservdelskatalog från 50-talet i Holland. Motorn är nu servad och genomgången helt enligt handböckerna.

Det har varit sorgligt utan Ducaton. Jag trivs att sitta högt uppe ovanför alla småbilar – och så får man ett halv villa med sej ifall det behövs. I den körde jag till Otnäs och i den sov jag  några timmar per natt då jag jobbade med forskning. På vintrarna hade jag elvärme från parkeringsstolpen. Men nog skall den igång igen Den är inte ens 20 år gammal och har ännu litet kvar till en halv miljon kilometer. Och så har jag byggt fullständig inredning i den så man kan bo i den om man vill.  I motsats till min gamla Ducato har den galvaniserade plåtar så man störs inte av att morgonsolen lyser in genom rosthålen.

Nu hoppas jag det i handboken finns ett smart sätt att skruva bort oljepumpen utan att ta isär hela motorn …

Heltid-Deltid-Feltid?

Ibland har jag fått frågor kring mitt livsarangemang, dvs varför i hela friden man dras med ett i princip olönsamt jordbruk när man har ett lönearbete. Det har också funnits en och annan som har åsikter om huruvida det ens är moraliskt rätt att göra så. Jag skall berätta om hur det går till när man hamnar i en dylikt situation, för som oftast bestämmer man ju inte själv vad som händer, man får bara liksom följa med.

Jag är som sagt uppfödd på torpet som jag bebor och brukar idag. Som barn kan jag inte minnas att jag någonsin drömde om vad jag skulle bli när jag blev stor. Det var liksom så givet att det var helt onödigt att fundera på det. Jag skulle bli bonde. I något skede skulle jag bli ko-bonde, det var jag helt övertygad om. Sedan upptäckte jag att jag förmodligen var för lat för att bli det. Alltså blev det inte så, jag vet inte ens varifrån tanken dykt upp, vi har inte haft kor i modern tid på hemmanet.

I gymnasiet frågade en gång en lärare av mig vad jag skulle börja studera. Jag svarade väl något uppkäftigt om att det inte var nödvändigt, sedan stämplade jag denna lärare som irriterande. Jag skulle inte “bli” bonde, jag “var” bonde trodde jag, ungefär som kungen ärver sitt jobb, inbillade jag mig. Till saken hör att jag inte har några syskon så den “kampen” var inte heller aktuell.

Någon gång i femtonårsåldern berättade min pappa (som även han lönejobbat) den fruktansvärda hemligheten, nämligen att man inte kan leva på 19 hektar odlingsmark. Jag fattade inget och världen stannade. Var jag också tvungen att utbilda mig till något jag inte ville bli och kanske flytta till någon stad för att få jobb. Hemska tanke, det fick bara inte ske!

Jag vandrade iväg till Vasa Handelsläroverk i brist på andra ideer och där var jag en fruktansvärd elev som visste bättre än alla andra och levde för att irritera lärarna (Förlåt). Redan som 21 åring skaffade jag busskörkort och började mitt första riktiga jobb som bussförare hos Westerlines. Det gick rätt bra att kombinera med jordbruket och där blev jag kvar i tio år. Det egna hemmanet tog jag över i samma veva och 1998 köpte jag grannhemmanet och fick arealen nästan dubblad.

Brandkåren i Närpes behövde i något skede vikarier och jag nappade genast på den fantastiska arbetstiden som man hade som ambulansförare. 1 dygn jobb och 3 dygn ledigt. Detta var drömmen, det gick toppen att kombinera med det jordiska. Jag fixade kompetensen till jobbet och blev småningom fast anställd som brandman/ambulansförare och var nöjd. 2006 blev det sedan solförmörkelse när min arbetstid ändrades till dagjobb 8-16 och lediga helger. Efter det har det mest varit motvind, visst trivs jag på arbetet men att jobba kontorstid och ha ett jordbruk har sina sidor. Det är ett evigt brottande med verkligheten som motståndare. Egentligen är det inte dygnets 24 timmar som är problemet utan att man inte har några lediga vardagar för att få butiks- och motsvarande tjänster utförda. Semestern skall delas mellan sådd och skörd och någon semester som innebär ledigt har jag aldrig.

Så undrar då vän av ordning varför jag inte ger upp jordbruket, och då svarar jag; om man ger upp sin identitet, vad har man kvar då? Jag brukar en mark som mina förfäder brukat sen 1600-talet och i allt jag gör där  ser jag mina förfäders jobb. När man jobbar på åkern kan man nästan förnimma närvaron av dom gamla bönderna och känna att dom är stolta över det jag gör. I filmen Lejonkungen finns en scen där Simbas fars röst mullrar ur molnen och säger “Glöm aldrig vem du är” och den devisen försöker jag ha som ledstjärna. Jag är född bonde och det arvet skall jag förvalta så gott jag kan, även och kanske framförallt när det blåser motvind.

Visst trivs jag med nyttan man gör som brandman och visst trivs jag bakom ratten i bussen, men mitt hjärta det är för alltid nergrävt på åkern i Yttermark, och där skall det förbli, så länge det går.

I många år hade jag bestämt att vid 45 års ålder skall jag sluta lönearbetet och bli heltidsbonde, men nu är jag 46 och har fått skjuta upp planerna.  Det var min plånbok som bestämde det, inte jag själv! Jag säger som bonden i Sverige som vann på Lotto och fick frågan av en journalist vad han skulle göra nu:  “Jag skall fortsätta vara bonde tills pengarna är slut”

Trädgården

Det är inte bara åkrarna som väntar just nu. I trädgården är det bråttom också. Den bättre hälften är trädgårdstokig och det syns minsann just nu

Plantor

Det här är bara en liten del av de hundratals plantor som nu skall skolas – ja det kan till och med bli närmare ett tusental. Hon har en RIKTIG trädgård, dvs. en nyttoträdgård och vi äter upp den (om vi orkar). Fast visst finns det rosor och annat vackert också. Speciellt i år då bröllopsblommorna är på gång för den yngsta i familjen.

En av mina stora favoriter är i alla fall blåsipporna som nu spridit sej över nästan hela gårdsplanen:

Blåsippor Blåsippor 2 Blåsippor 3 Blåsippor 4 (klicka på bilderna för få större)

Hemligheten är att INTE KRATTA ! De flesta krattar ihjäl sina sippor som är väldigt ömtåliga och så gärna har litet löv till skydd på våren.

Jag vill inte bo i en stad vilken lön jag än kunde få för där finns inga blåsippor …

Skördekontrollföreningen

Häromkvällen inföll Vestersundsby-Sisbacka Skördekontrollförenings årligen återkommande Vårjubel. Namnet till trots är det inte fråga om nån riktig förening utan endast en lös grupp jordbrukare. Föreningens medlemskår består av exakt sju personer och vi är rätt restriktiva med att ta emot nya medlemmar (frimurarna har en väldigt liberal medlemsrekrytering jämfört med oss). Vi brukar träffas ett par gånger per år och diskutera odlingsfrågor, utbyta erfarenheter o.s.v. Till de årligen återkommande inslagen hör Vårjubel inför vårbruket, fältvandring på sommaren samt skördefest eller julfest (beroende på hur sent det blir innan vi kommer oss för att ordna den) i november-december. Nåt år har skördefesten blivit av först i januari, så då döps den om till Strategiseminarium. Namnet Vestersundsby-Sisbacka kommer sig av de konstituerande medlemmarnas hemorter och namnet har bibehållits trots att föreningens verksamhetsområde idag omfattar betydligt mer än de två byarna.

Trots att gruppen är inofficiell och tonen rätt grabbig tillför skördekontrollföreningen faktiskt en hel del för verksamheten. Det är oerhört värdefullt att få ta till sig av andras erfarenheter, speciellt när gänget börjar bli så bekant att det inte längre är pinsamt att berätta också om sånt som inte gick så bra. Under fältvandringen på sommaren är det t.ex. praxis att alla måste visa upp en åker man är riktigt nöjd med och en som är riktigt misslyckad. Bägge tillför kunnande, men frågan är faktiskt om det inte är de misslyckade odlingarna som gett mest aha-upplevelser. Under åren har vi diskuterat åtskilliga investeringar (både förverkligade och såna som inte blivit av), utfodring, spannmålstorkar, maskinlösningar, ombyggnader, nya grödor, nya sorter o.s.v.

Vårjublet i går handlar mer om att diskutera strategier inför odlingssäsongen. Kvällen resulterade bl.a. i att en medlem testar en ny grönfoderblandning med lite annan skördestrategi än tidigare, en skall testa med att plöja djupare och jag kanske kan så lite mer rybs än jag trodde. Jag har en del mjölktistel (åkermolke) på ett skifte och hade egentligen redan beslutit mej för att odla grönfoder där för att få bättre möjlighet att bekämpa tisteln. I princip borde det också gå att klämma åt den med stubbharvning på våren och sedan så rybs, men jag har inte riktigt trott på det konceptet. En av de andra i gruppen hade dock gjort precis det i fjol med god framgång, så nu kanske jag vågar ge rybsen en chans i alla fall.