Vår”semester” eller hur man bryter upp sten

Nyss återkommen från vår årliga “semester” i Medåker (Sverige) börjar man hämta sej efter att ha packat upp allting från bilen. Vår “semester” går mest ut på att åka runt och samla ihop material som jag köpt över nätet (Blocket-turism). I förrfjol förde den oss till Mariestad för att hämta dubbelhjul till stora Zetorn (kallas “dubbelmontage” på rikssvenska) och i år tog vi en tur genom Bergslagen till Ludvika – närmast Hörks hage i Grängesberg. Jag råkade ramla över sex stora klotlampor från Folkets hus på Blocket.se då jag sökte taklampor till gamla folkskolan. Egentligen skulle jag ha mindre taklampor för lärarens arbetsrum men det här stora (och jag menar stora) passar utmärkt i stora salen då vi börjar måla taket.

Det var kallt och regnigt i Sverige också. Vårbruket hade inte alls börjat fastän de ibland har vårsådden undan då vi är där i slutet på april. Det fanns snö på norrsidan av skogarna och det stod vatten på åkrarna. Men det var utmärkt väder för att gräva. Så jag grävde grunden för vårt vedlider (som rikssvenskar inte förstår utan de kallar det “veeboo”). I jämförelse med att på sommaren hacka den stenhårda leran med massor av små och stora stenar inblandade var det rena julfesten nu då leran ännu var mjuk. “Gräva” är fel ord – mest använde jag jäärnstavurn (järnspettet).

Dagens människor är vana vid att ta en grävmaskin så fort det rör sej om mer än något ynka spadtag men jag har varit med om hur man gräver för hand. Och tar upp stora stenar. Dem har vi ingen brist på. Det går fint med två-tre starka karlar och järnspett men är man ensam så måste man använda huvudet i stället. Farsan talade om “ti leik opp stein” (att leka upp stenen) i stället för brutalt våld – vilket förstås är viktigare då nån ungdom skall visa sej vara en karlakarl och imponera på flickorna.

Man börjar med att vicka litet på stenen med jäärnstavurn. Här gäller det att känna till hävstångsprincipen och man behöver inte vara professor för det. Förstås kunde manniskan använda hävstången långt före Arkimedes men ett av de mest berömda citaten tillskrivs honom på tal om hävstångsprincipen: “Ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”. Arkimedes var en grekisk matematiker, fysiker, filosof mm. som levde i Syrakusa 287-212 f.Kr.

Då jag tillämpade Arkimedes hävstångsprincip genom att vicka på de stora stenarna med kårt bråt (kort brott) så rörde de sej och om de rör sej så tar man upp dem. Rör de sej inte så är de jordfasta och då bygger man runt dem i stället. Viktigt är att använda en bra kudda. Varför stödet kallas “kudda” (ko) vet jag inte men det var ett helt vedertaget begrepp: “Flytt kuddan närmari så att du årkar lyft” (flytta brottet närmare så du orkar lyfta) fick man ofta höra. Möjligen kan det vara en skämtsam omskrivning av “kudde” ? Om nån inte vet vad ett “brott” är så kan man titta i Svenska akademiens ordbok  (SAOB 1922) punkt 7: “b) stöd mot hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning”.

Helt utan SAOB kan man sätta kuddan (en lämplig sten) nära den sten som skall uppbrytas och så gungar man tills stenen är lös. Från olika sidor turvis. Det går bra nu på våren men mindre bra på sommaren då marken är torr och hård. Längst nere på bilden syns jäärnstavurn och under den en liten sten som fungerar som kudda. Den mindre kilstenen på höger sida har en  mycket viktig funktion: Den faller ned då man lyfter och hindrar den stora stenen att falla tillbaka i gropen.

brott_DSCN2291

Det som är viktigt är att aldrig sätta fingrar eller fötter mellan stenarna. Man kan däremot lugnt sätta foten en kilsten. Då kilstenen faller ned så kan man byta brott och lyfta litet mer. Man lyfter från olika håll och radar kilstenar på flera sidor utom den sida dit man tänkt flytta den stora stenen. Det behövs kilstenar i olika storlek och man radar allt större stenar runt gropen kant. Nedan är stenen nästan ovanför kilstenen till höger om jäärnstavurn.

tjiilstein_DSCN2295

Och så behövs bara ett sista ryck då man sätter jäärnstavurn långt under stenen och lyfter/vältrar den bort från gropen:

siista_knyck_DSCN2296

Det skedet har jag ingen bild ifrån för jag var litet upptagen med att koncentrera mej på vältrandet. Egentligen borde man ha skild fotograf för den som gör jobbet har inte tid att syssla med kameran. Slutresultaten är att man har en sten och en grop med mindre stenar i. Fördelen är att de små stenarna kan lyftas bort för hand eller så fyller man bara gropen med dem. Vanligen är den stora stenen bara litet för hög för att man skall kunna lämna den kvar men lämnar en stor grop som måste fyllas igen. Lustigt nog är alla stenar alltid med minsta hörnet uppåt och placerade med “näsan” rakt ned i jorden så det är svårt att få upp dem.

stein_opp_DSCN2297

Tja, det är min hobby (som onekligen liknar det normala arbetet minus stora traktorer). Det är annorlunda jämfört med att samla frimärken men vi är ju alla olika. Semestern var lyckad i den meningen att jag fick upp alla stenarna där vidaliidri (vedlidret eller veeboon) skall byggas. Alla stenarna placerade jag på andra sidan vägen där jag skall räta ut en kurva. Vägen har djupa hjulspår som måste fyllas med stenar – sand håller inte utanpå mjuk lera. Hemma har jag fyllt vägen från torken med grovt grus och småstenar. Ett lager med sådant material håller till och med sädbilarna på 40 ton.

Hemkommen sotade jag pannan efter vinterns eldande och så börjar verkstadsjobbet med oljebytande och småreparationer på vårbrukets maskiner. Inte för att det verkar vara nån brådska men man vet aldrig om vädret plötsligt slår om. Vi har ju ingen tjäle här.

 

 

Höstarbeten på vintern

Det här året fortsätter att krångla (vädret alltså). Vanligen rengör jag tröskan i september eller oktober men nu blev det december och snö. Det var inte så besvärligt eftersom jag blåser ren den med tryckluft men jag måste vänta på en dag som var litet varmare och då det inte snöade. Och sådana dagar är sällsynta nuförtiden.

Det är absolut nödvändigt att blåsa ren tröskan för annars flyttar gnagarna in i den. Och visst hittade jag ett mössbo under tanken bredvid hytten. Problemet är att just där går det en massa elkablar och jag minns bra det år då de flesta var avgnagda och jag måste dra nya.

Rengöringen är viktig också för underhållet. Nu såg jag att haspelns rullar var sönder och måste bytas före nästa säsong. Det är bra att kunna beställa dem i tid och byta förrän det blir bråttom med tröskandet. Hydraulikpumpen är också svag och ger inte riktigt tryck. Nåja, den “nya” tröskan är redan över 25 år gammal men med litet reservdelar och skruvande skall den väl gå 25 år till :-).

Nu har jag välbehövligt utrymme för maskiner framför stora dörren i ladan. Man sänder en tacksamhetens tanke till tre och fyra generationer bakåt som 1930 byggde en så hög lada att en ordentlig tröska ännu ryms in. Det var ovanligt med tanke på att höet då skulle kastas in och upp för hand.  Det var mycket arbete att fylla den här ladan på det sättet.

Den nya dörren fick jag klar då det redan var snö – den gamla blåste ned i somras och var så rutten så den blev ved (söderdörr). Nu är den tät så man slipper yrsnön som letar sej in genom minsta springa. Vi har söder som förhärskande vindriktning och snöyran kommer med fart då det är en kilometer öppna fält åt det hållet. Det syns att jag återanvänt hårdkartongskivor på dörren men varför kasta bort sådant som kan användas ?

Visst blev det vinterbyggande i år också. Vi lade taket på det nya bränslehuset (inspirerat av Mats’ bygge). Nu kanske någon tycker att det är väldigt lågt men det beror bara på att väggarna inte är klara. Poängen är att taket skall gå att lyfta bort så man får ut bränsletankarna ifall det behövs. Så nästa sommar skall taket lyftas upp och väggarna byggas under det. Det låter litet avigt men varför göra det lätt för sej då man kan göra det krångligt :-).

Annars går dagarna åt till att köra snö. Det eländet kommer ned hela tiden. Det är lätt snö som går att borsta bort ganska bra (hög gymfaktor) men då det blivit litet tjockare lager så är det bara att elda upp traktorn (starta den – ifall nån missförstod) och köra bort det mesta. Vi har en så krånglig gårdsplan att det tar en liten vinterdag att få bort snön så man hinner inte göra så mycket annat då det hela tiden snöar.

I alla fall så får man åter vara tacksam över att bo på landet då man läser om hur trafiken brakat ihop i Stockholm där både bussar och tåg stod stilla efter ovädret. Precis som om de aldrig haft snö där förut. Men de har sparat bort för mycket och nu då SJ ställer in hundratals avgångar så börjar politikerna fundera på återreglering.

Här finns det inte något att spara bort mera och vi får klara oss på egen hand. Och det gör vi.

 

Full rulle

Det brukar bli lugnare efter tröskandet men i år är det full rulle. Jag har inte hunnit göra ren tröskan än för den ena katastrofen har avlöst den andra. Men den nuvarande brådskan är jag bara glad över. Man kunde inte tro att man skulle bli av med stolparna (se Elstolparna) men just nu dundrar en stor grävskopa förbi fönstret och hela huset skakar. I går grävdes elkabeln ned på vägen utanför huset.

Det var inte så lätt. Vägen går tvärs genom vår gårdsplan med huset på ena sidan och ladugården, verkstaden och torken på andra sidan. Så det går tre buntar med rör och kablar under vägen – bland annat värme och el till huset. Det var litet nervöst då grävskopan kom närmare. Då hade redan grannens telefonkabel grävts av och en vecka utan värme och el i huset verkade inte alls lockande.

Men gubbarna som grävde var lugna och försiktiga. Vi hittade de gula plastremsor jag lagt ned för 30 år sedan men rören och kablarna hade jag till all tur grävt ned riktigt djupt. Inte för att jag kom ihåg hur de låg nu mera. Det var före digitalkamerans tid så det fanns inte fotografier heller. Men jag hade ritat hyfsade kartor även om djupet inte blivit uppskrivet. De tre rör som används för datanätets kabel och fiberkabeln var bara 60 cm under vägen så där måste vi dra elkabeln under rören. Men det gick bra och vi har både värme och elektricitet i huset ännu.

Till all lycka hade vi lagt ned fiberkabeln bredvid kommunens vattenledningar på nästan två meters djup så det är inget problem med elkabelsgrävandet. De lägger den på ca 1 meters djup så där finns god marginal. Att bara dra ned kablar till 50 cm djup är ganska farligt för vad som än grävs går ned till det djupet.

Förutom kabelgrävandet måste jag få upp den ladudörr som blåste ned på sommaren. Den var inte så liten – 3,6×4,2 meter så det var litet besvärligt att få upp den ensam. Men man har vant sej vid att göra allting på egen hand så med litet organisation och den stora lastaren fick jag (med nöd och näppe) upp den stora dörren. Man måste bara ta det försiktigt så man inte blir under ifall nånting ger efter. Det värsta var att få ut den ur ladan på sned och sedan svängd.

Men alla är i livet ännu och de täcker just nu kabeldiket i vägen så jag är ganska nöjd. Det blir kallt och snö och värmerören i huset sitter fast men det skall väl ordna sej så småningom. I går spolade jag en slinga som var full med rost så nu är det varmt i arbetsrummet åtminstone.Och så kan man ju elda i de gamla kakelugnarna ännu. Vedlidret borde städas och skräpet  brännas upp. Det är inte fullt med ved eftersom mellantaket måste lyftas upp då den gamla torken rivs.

Ännu inga större fritidsproblem i sikte …

 

Den “lediga” juli

“Alla” är på semester men jag har ännu aldrig haft en ledig julimånad  i mitt liv. Även om vårsådden är förbi så finns det massor att göra. Flyghavre hann jag plocka en dag men följande morgon så ringde telefonen och grävaren, Ollas Bengt, kom tio minuter senare. Jag har länge planerat dra en massa rör och kablar under vägen. Vi har tyvärr vägen tvärs över gårdsplanen med ladugården och torken på ena sidan och huset samt ladan/uthuset på andra sidan. Till all tur tar vägen slut en kilometer längre fram så trafiken är inte så våldsam. Men ändå mer än man kunde tro för många har sina skogar i Tallmosan bakom vår väg.

Nu vill man helst inte gräva upp vägen. Vi gjorde det 1980 då vi flyttade värmepannan ut till ladugården och drog in värmerör men ännu skakar hela huset då stockbilarna kör över det uppgrävda stället. Det tycks aldrig stabilisera sej. Så därefter har vi utvecklat en teknik att med en “lånnå” (gran med ca. 15 cm diameter) göra ett hål under vägen. Till all tur har vi mest smörlera som sällan ger problem.  Men man måste gräva tillräckligt djupt för att komma under den torra leran.

Rekordet var år 2003 då vi byggde fibernätet. Entreprenören var litet bråd av sej och drog vattenledningen under vägen men lämnade vår optiska fiberkabel efter fastän vi hade kommit överens om att den skulle följa med. Då var vi tvungna att själva få den under vägen som på det stället var asfalterad och 12 meter bred. Vi försökte med ett järnrör men det kroknade. Sedan hämtade jag en lång och smal gran från skogen och den fungerade. Trä kroknar inte – möjligen brister det. Grävmaskinsgubbarna trodde inte sina ögen då vi med en gammal traktorgrävare fick ett hål under hela asfaltvägen. Men man måste gräva ett långt dike så man får rätt riktning.

Det är inga små maskiner mera och det blir stora gropar. Jag har en mängd rör och kabler nedgrävda redan så jag måste gräva resten för hand. Gymfaktorn är hög men juli är en dålig månad att gräva för hand utom då det duggregnar. Vetet borde bara ha solsken framöver för annars kommer det svampsjukdomar men jag behöver kallt väder och duggregn för grävandet.

Till all tur hade jag brorsan till hjälp då vi drog paketet med tre plastör och fyra kablar under vägen (i ett 110 mm skyddsrör).

Och regnar det för mycket så väntar en mängd maskiner, bilar och traktorer på service som är uppskjuten till “lediga” juli månad. Inomhus väntar också torken på reparationer inför skörden som närmar sej alldeles för fort trots den sena sådden.

Vill man utomhus så skall flyghavren kontrolleras varje vecka. Jag sprutade 15 ha i år och det tycks ha verkat fint men man måste i alla fall gå runt åkrarna med kikaren för att kontrollera att det inte blivit något strå kvar. Om flyghavren drösar så har man elände i tio år framåt.

Och på gamla folkskolan har vi som mellanarbete att byta alla rör före hösten. Inga större fritidsproblem i sikte alltså …

Byggsäsongen har börjat

Vårsådden drog ut på tiden alldeles ovanligt mycket men nu har jag fått den och sprutandet undan så nu  byggs det för brinnkära livet. Den som inte har bråttom på sommaren får bygga i januari (vilket nog har hänt sej). Så det är inga fritidsproblem.

Mellantaket i tröskhuset skall byggas om, den gamla flistorken rivas och lagerutrymmen byggas där, elfläktar installeras i nya torken, luckorna till den äldre torken byggas om, laddörren som blåste ned skall förnyas, taket på garaget måste göras om med undertak, flislagret göras färdigt, kallvattenrören bytas ut i hela pannrummet + verkstaden, rör och kablar grävas ned till nya växthuset, fönstren renoveras i hela huset och …

Och så blev jag inspirerad av Mats och började bygga ett hus för bränsletankarna.  Fast här blir det förstås heimlaga. Bassängen är murad och skall stå en månad för att blir stark innan jag börjar ställa upp väggarna. Sedan lägger jag en fyra meters plastmatta innanför. Den går bra att vika upp i hörnen bara man värmer den ordentligt med varmluftpistol. Då är den lika lätt att vika som papper. Jag litar inte riktigt på svetsning av plasten.

Ifall det blir lediga stunder så har jag en bunt maskiner som skall fixas och så bygger vi om gamla folkskolans värme och vatten också.

Sågverk i den lättare klassen

Det blev litet diskussion om Lottas nya sågverk och jag har faktiskt ett likadant. Det är flera år gammalt men i fjol köpte jag en eldriven bandsåg till det och det var en stor förbättring. Med motorsåg går det visserligen att såga virke men det är långsamt, dyrt och blir dåligt. Bandsågen är snabb, har smalt band och ger fin yta. Den är känslig för sand men man kan ta bort det värsta med motorsåg (det går fort att byta).

Men jag lovade en bild av stockbädden och hittade faktiskt ett foto från augusti – nu ligger allt under en meter snö:

Stockbädden är bara uppradad och kan plockas bort snabbt utan verktyg – som ett Lego. Den behövs för man vågar inte lägga stockar direkt på sågverket med lastaren. Linjalen är förlängd så jag kan såga upp till 6 meters stockar men det rekommenderar jag inte för ändarna hänger lätt. Fast för timmer till stockhus är det inte så viktigt. Den elektriska bandsågen som syns i bakgrunden är faktiskt bra. Den har friktionsbaserad matning så man står bara och drar i en spak.

Taket byggdes i all hast för man vill inte stå i takdroppet. Det blev annars bra men så tog plåten slut och sista fyrkanten är bara plast. Jag blev i alla fall av med en massa udda takplåtar som drällt i vägen överallt. I huset bakom fanns förr flistorken men den är nu flyttad till nya torken. Då blev vedbacken ledig och jag flyttade sågverket under tak. Väggbräderna skall förnyas för solen har gått åt dem ganska illa. Jag bara funderar på om jag skall återställa den gamla ladugården som användes före 1945. Den finns bakom väggbräderna och är timmerbyggd och oanvändbar för traktorer då den är så låg inuti. Korna stod fastbundna kring väggarna och fästena av krokväxt gran finns delvis ännu kvar. Kanske jag återställer den och använder som museum …