Det påstås att österbottningar skall ha en viss fallenhet för byggnadsarbete, vilket troligen är förklaringen till att en stor del av min släkt verkar trivas så bra på Åland. Jag är definitivt inte nån byggare.
Korna får sitt vatten via en vattenledning som delvis går på och strax under golvet i gamla ladugården. Det har fungerat bra, eftersom gamla ladugården hittills fungerat som kalvstall och sjukstuga och följaktligen hållits varm mer eller mindre automatiskt. Nu står varma delen dock helt tom, vilket innebär att jag denna vinter måste värma upp den endast för att hålla vattenledningen isfri. Det känns varken ekonomiskt eller klimatsmart. Därför skall den trettio år gamla vattenledningen kopplas bort och ersättas med en ny som är frostsäkrad.
Frostsäkringen består av ett plaströr med plastisolering i två skikt. Inne i plaströret träs sedan själva vattenledningen och där finns även rum för en värmekabel om det skulle knipa. Det egentliga rörmokeriet överlåter jag med varm hand åt kunnigt folk, men att dra fast ytterröret på väggen tyckte rörmokaren jag kunde klara av. Det var som sagt han som tyckte det, inte jag.
Fult och funktionellt brukar ju ofta följas åt och den här vattenledningen torde vara något av det mest funktionella jag nånsin gjort. Rent tekniskt är det bara att hålla i och skruva fast, det luriga i sammanhanget är att röret är ganska styvt och utrymmet fodrar en del böjar och svängar. Det är just böjarna som tenderar att se lite – låt oss kalla det – funktionella ut.
Nu är hursomhelst själva ytterröret uppe och det återstår endast att ringa rörmokaren och meddela att det är dags för honom att fixa resten. Skrattar han när han ser min montering byter jag rörmokare. 😉
