Brandskydd

Egentligen var det inte tänkt så, men faktum är att det där tankhuset som figurerat på Bondbloggen de senaste veckorna faktiskt kom att utgöra en del i en installation med namnet “Brandskydd förr och nu”. Tankhuset står nämligen en bit från en gammal spannmålsbod, ett stenkast från de övriga byggnaderna på gårdsplanen.

Förr i tiden innehöll sädsboden något av det värdefullaste man hade. I boden förvarades nämligen spannmålen som dels skulle ge mat för att överleva vintern, dels utsäde som skulle ge nästa års skörd. Därför var det vanligt att boden byggdes en bit bort från gårdens övriga byggnader. Om det utbröt eldsvåda fick den absolut inte nå boden. Lador, hus och ladugårdar går att bygga upp och möbler och kläder är världsliga ting men brann spannmålen upp innebar det att gårdsfolket fick svälta.

Bränsletanken skall placeras minst tio meter från närmaste byggnad och avsikten är den samma som med boden, men i motsatt riktning. Eftersom motorbrännolja är brandfarligt finns det risk att elden kommer lös och då skall tanken stå så långt ifrån andra byggnader att den kan brinna upp utan att nåt annat stryker med. Samma princip, men tvärtom. Boden skall stå en bit bort för att inte brinna upp, farmartanken för att bara den skall brinna och inget annat.

Så nu står de där sida vid sida, åsidotagna i olika epoker men i grund och botten av samma orsak. Och med tanke på hur råoljepriset artar sig är det väl snarast en tidsfråga innan också farmartanken kan sägas innehålla något av det värdefullaste jag har. 😉

Takbekymmer

Den här vintern har igen ställt till med vattenproblem – fast man kanske inte kunde tro det vid -30 graders kyla. Men snön är så lös och isolerar så bra att den faktiskt smälter underst. Taket läcker litet värme och så börjar vattnet rinna. Men vid takkaknten fryser det och bildar en ismur. Bakom den står det en liten sjö och taket är alls inte konstruerat för sådant utan vattnet förväntas rinna ned. Så det kommer in i huset.

Nu får det räcka. Nästa sommar skall taket förnyas. Ventilationen under taket skall förbättras så det är tillräckligt kallt och värmeläckaget skall ledas bort från yttertaket. Inte gör det nånting om det är mycket snö på taket så länge den inte smälter – utom sedan på våren förstås.

Vi har gammaldags eternitplattor och de är annars bra men man kan inte alls gå på dem för då spricker de genast. Under finns förstås ett pärttak (eller spåntak som man säjer i Sverige – även om ordet pärta också används på vissa ställen).  Problemet är vad man skall sätta för nytt tak.  Taktegel är fina men alldeles för tunga för ett tak som är gjort för lätta pärtor. Så det får väl bli plåt.

Men absolut inte någon eländig tegelimitation som nu är så populär. Korrugerad sinusplåt är annars bra men verkar lite för mycket uthus så det måste väl bli gammaldags pannplåt. Jag vet inte om sådan alls har använts i Finland men den är nästan standard i Sverige på litet äldre hus med plåttak. Det fanns faktiskt pannplåt på en finländsk nätsida men den var polsk och jag vill ha garanterad kvalitet. Det är i alla fall en hel del jobb att byta tak och det borde hålla i minst hundra år.

Så med litet surfande bland byggnadsvård dök det upp äkta gammaldags pannplåt som tillverkas i Malung  – med de gamla valsverken från 60-talet som företaget Pokab köpt då modernare sorter slog ut pannplåten. Nu har pannplåten upplevt en renässans i och med det stora intresset för byggnadsvård i Sverige och det finns moderna varianter men de är inte riktiga pannplåtar utan har fyrkantig profil.  Det gäller bara att få plåten levererad hit till rimligt pris. Förstås kan jag köra den med paketbilen men då får jag inte fulla längder utan måste skarva.

Det jag skall ha är tjock varmgalvaniserad plåt så man kan gå på den. De flesta moderna takplåtar är otroligt usla och man borde svepa sej i skumgummi och rulla på taket för att inte förorsaka gropar i plåten.  Jag gjorde misstaget att inte kolla tjockleken på takplåten till torken och den är alldeles för dålig. Den gamla takplåten på ladugården däremot tål nästan vad som helst.

Plåten får absolut inte vara målad eller plastbelagd. Då är den omöjlig att underhålla. Definitionen på “underhållsfri” är numera sådant som inte går att underhålla. Ytan brukar lossna i flagor utom där den sitter stenhårt så en målning leder till fläckig yta – och sedan lossnar skräpet här och där hela tiden. Moderna material är riktigt kvalificerat skräp. Säkert finns det bra material också men skall man då köpa nytt vartannat år för att pröva sej fram ? Det blir oerhört dyrt och arbetsamt.

Så nu går jag tillbaka till gamla metoder som har använts i minst 50-100 år för att vara säker på att det inte är modernt skräp. Dessutom köper jag bara linoljefärg från garanterat pålitliga tillverkare eftersom det visat dej att “äkta linoljefärg” i de stora tillverkarnas burkar innehåller all möjlig smörja (och kanske litet linolja också).  Dickursby är helt förbjudet på det här stället efter det att de lurade mej att köpa Teho på 80-talet som alls inte var samma Teho linoljefärg som hade hållit på huset i 30 år. Det var plastskräp.  Jag betalar hellre det dubbla åt en byggnadsvårdfirma som har riktig linoljefärg – det blir billigare i längden och mycket mindre arbete.

Linoljefärg är utmärkt på takplåt. Det behövs ingen speciell rostskyddfärg utan linolja ÄR rostskydd. Och så går det lätt att lappa i den. Den flagar inte utan kritar (blir tunnare) med tiden. Det var en katastrof att målningstillverkarna i sin snålhet gick över till plastfärgerna som närmast förstör hus eftersom de är för täta och stänger in fukten.

Nya flislagret i bruk

Det blev en lång dag i förrgår – upp fem på morgonen och i säng efter tolv på natten. Men det var nödvändigt. Då jag tog bort flisbehållaren så måste jag få det nya flislagret att fungera för att hålla värmen igång.

Nu är mellanlagret ganska stort och det blir mycket lättare då man bara behöver köra flis en gång per vecka än varje dag. Själva fliskörandet tar inte lång stund men med det här vädret så går det en massa tid åt att få bort snön förrän man börjar köra. Det känns som om hela december har gått till snöröjning.

Mellanlagret är uppbyggt kring en inköpt flismatare men behållaren är bortskruvad och bara bottnen på flismataren finns kvar. I stället har jag byggt ett lager på över 10 kubikmeter utanför pannrummet. Inne i pannrummet få man bara ha en halv kubikmeter flis.

Allting är förstås halvfärdigt ännu – huvudsaken var att få igång värmen. En hel del arbeten får vänta på sommaren. Då skall ett lager stående brädpanel som målas faluröd med ÄKTA kokad rödfärg få eländet att passa bättre ihop med ladugården. Vackert blir det inte men det var enda möjligheten att få ett större mellanlager för flisen. Lägg märke till vinschen med vev i hörnet. Det är en billig båtvinsch från Biltema men fungerar utmärkt att öppna luckan via fyra block och en lina.

Ibland undrar man hur det kan kosta 50 – 100 000 euro att bygga en flisvärmeanläggning men om jag hade satt in hydraulik och annat onödigt så hade räkningen säkert blivit mycket större. Men jag har alltid följt rådet: Ju enklare desto bättre. Även om det tar mycket mera tid att planera enkelt än invecklat så lönar det sej i längden eftersom det enkla sällan går sönder och är lättare och billigare att reparera.

Gårdagen gick igen till snöarbete nästan i sin helhet. Nu blev jag tvungen att köra upp stora planer på åkrarna så snön ryms där – vi är bara i början på vintern än … Ett stort elände är att jorden inte alls är frusen under snön så schaktbladet gräver ned sej i åkern och man måste lyfta det hela tiden och kan inte låta det glida på marken. Det blir tungt i längden att ständigt passa på hydraulspaken. Men nu är planerna snöfria så marken fryser vid nästa köldknäpp som torde komma på måndag.

God Fortsättning på det nya året !

Tilläggsisolering

Väderprognosen hotar med -25 till julafton vilket innebär att vedklabbarna går åt ungefär i samma takt som man hinner slänga in dem i pannan. Som tur är ju marken täckt av gratis tilläggsisolering som bara är att använda.

Äldre hus har ofta en rejäl stenfot som gör att det finns ett öppet kryputrymme på uppemot en meter under golvet. Det är smart, eftersom det gör det praktiskt taget omöjligt för fukt att komma upp i golvet. Vintertid gör det förstås också att det är iskall luft under golvet, vilket inte är så trevligt. Lösningen är att skyffla snö mot stenfoten och på det sättet stänga av kryputrymmet. Det betyder på intet sätt att det direkt blir varmt under huset, men alltid hjälper det lite. Trots detta hör ullsockor till standardutrustningen hos oss vintertid, men värre problem kan man ha.

Fast tyvärr förstör det här skyfflandet gårdsplanen, åtminstone tillfälligt. Vi har ungefär 15 cm snö på marken, så redan vid första spadtaget blir gräsmattan synlig. Hoppas det hinner komma mer snö före julafton, så man slipper se grässtråna.

Mot midvinter

Det blev alltså en tidig vinter. Jag bygger fortfarande på det nya värmesystemet som blev ganska provisoriskt uppställt för ett år sedan. Sommaren hade andra brådskor och det fanns ingen tid att pyssla med flisvärme då. Den långa hösten skulle jag nog hinna – trodde jag. Nu är dagarna väldigt korta och man hinner knappt tänka på att ta en bild förrän det är mörkt. Men jag hann ta en bild just innan solen gick ned – klockan tre på eftermiddagen.

En decemberdag

Snön är verkligen vit i år – troligen på grund av kylan. Det har inte varit plusgrader en enda gång sedan kölden kom. för en månad sedan. Och det tycks bara förbli kallt. Inte för att jag bryr mej om något lågtryck som kommer med mera snö – vi har redan en halv meter och det räcker tilll.

Byggandet går an eftersom jag nu är inomhus så blåsten stör inte. Besvärligt är det för att man måste planera noggrannt hur man skall bygga utan att driften av värmeanläggningen störs – det är inte så roligt i den här kölden. Det blir en hel del jobb vid datamaskinen med CAD-programmet för att få allt att passa ihop. Riktigt färdigt är inte ytterskalet heller. Jag måste ha en presenning eftersom luckan ännu är ofärdig. Men snart, snart …

Sällskap har jag haft av småkatterna som härjar omkring så snön yr. De är väldigt nyfikna – särskilt Pricken – och man måste vara försiktig för de skall leka med allting och en del verktyg kan vara farliga. Försöker man gräva en grop så är Pricken garanterat ned i groppen och skall leka med skyffeln. Hobbe (vår lapplandsvallhund) och Pricken kommer väldigt bra överens. På nätterna delar de filt och jag försökte ta en bild då Pricken låg med huvudet på Hobbes tass men den såg förstås upp genast då jag kom.

Hobbe och Pricken

Husguden

Husgudar hade man förr för att skydda huset men jag tänker nu på den verkliga “hus”guden – Göran Gudmundsson som startade Gysinge centrum för byggnadsvård år 1990. För oss och många andra är han Experten N:o 1 på gamla hus och material – litet av en husgud faktiskt. Jag har länge varit intresserad av gammal teknik och gamla byggmetoder. Kanske som ett komplement till min högteknologiska bakgrund med optiska fibernät, datamaskiner och abstrakt matematik. Man måste göra nånting med händerna också.

Redan på 70-talet satte jag upp en lapp i verkstaden: “He e förbjudi ti slåå söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop” (Det är förbjudet att slå sönder det som förfäderna har knåpat ihop). Då härjade rivningsfebern som värst och allt gammalt skulle slås sönder – och den har fortsatt till den dag som i dag är i det här landet.

Men i Sverige lyckades Göran Gudmundsson vända trenden och där blev det pop med byggnadsvård och att bevara gammalt. Förstås kom det in en hel del strunt  också som mera handlade om att förstöra det genuina med all sorts låtsasrustikhet. Gudmundsson anser att det kanske viktigaste är att helt enkelt “låta bli” att göra så mycket. Har huset stått i flera hundra år så står det troligen i flera hundra år till. Men man bör beakta listan på viktiga åtgärder: 1) se till att taket håller tätt. Slut på listan.

Om man inte klarar av att bo i ett hus som är litet vint och vrångt så skall man inte röra det alls utan bygga ett helt nytt på ett helt annat ställe – och sälja det gamla huset åt någon som uppskattar det. Intressant nog är Göran Gudmundsson utbildad antikvarie och arbetade på Riksantikvarieämbetet men kom litet på kant med museitänkandet. Han ville vårda gamla hus men inte som museum utan som bostad för nu levande människor.

Jag tyckte filosofin passade mej utmärkt och har sedan tio år tillbaka lusläst alla Gysinge kataloger. Eller egentligen är det böcker om byggnadsvård med litet kataloginslag. Det är dessutom roligt att läsa slängarna åt de moderna byggmaterialreklamerna. Gudmundssons definition på “underhållsfria” material är “material som inte går att underhålla”. Många har fått hett om öronen av hans skarpa penna.

Förklaringen på varför moderna plastfärger inte alls bör användas är enkel: Det är som att gå med en tät regnrock året runt. Man blir ganska mosig ganska snabbt. Husen klarar sej alldeles utmärkt helt utan färg om de är rätt konstruerade. Färgen är bara till för utseendet och bör andas. Liksom hela huset. Plast är husets dödsfiende. Antalet mögelhus har skjutit i höjden sedan plast började användas men tyvärr finns det ännu tjockt av dårar som stoppar in plast överallt. Till all tur var det en smart byggare som inte satte in plast alls i dotterns nya hus i det ockuperade Sibbo. Och målade med färg som inte innehåller någon som helst plastolja.

Byggnadsvård är inte att bo i ett museum men man kan fundera allvarligt på vad man egentligen behöver ändra och vad som lika gärna kan vara oförändrat. Lättja och fattigdom är bra för byggnadsvården eftersom bara det absolut nödvändiga blir omändrat. Det värsta är överenergiska typer som har för mycket pengar. Så vi är riktigt bra byggnadsvårdare :-).