4 augusti, 2013 av Nisse

Ved

Ved har på nytt blivit en viktig vara. På 60-talet då oljan kostade 11 penni litern (2 cent) så slutade många med vedeldning. Man byggde också hus med jättelika ”perspektivfönster” och struntade i allmänhet i hur mycket uppvärmning det behövdes. Men ingenting förblir vid det som är. Oljekris på oljekris drev upp priset på energi alldeles våldsamt och lättsinnigheten bestraffades hårt.

Nu har veden kommit på nytt och grannarna klyver ved för brinnkära livet och säljer til höger och vänster. Sommaren är den verkliga högsäsongen för nu skall veden torkas ifall man tänkt bränna den nästa vinter. Vi har väldigt litet vedhantering eftersom vi kör med flis (se Full fart på flisen) men litet bastuved behöver vi och så skall släkten ha ved. Så det blir att bygga vedlider i sommar (utom i Sverige där det byggs ”veeboo”).

I våras grävde jag grunden till vedlidret (se hur man bryter upp sten)och nu var det dags att slå upp själva huset. Det är ju ett enkelt bygge men litet tid tog det i alla fall. Virket kördes dit hemifrån eftersom jag nästan drunknar i virke och stockar som borde sågas. Med Logosolen fick jag till stånd någorlunda raka plankor och bräder som duger bra till vedlider.

DSCN2891

De första stockarna skall ställas in noggrant med vattenpass och så kollar man kryssmåtten ordentligt – alltså man mäter från hörn till hörn mellan alla hörn. De måste vara lika för annars blir huset vint och man har bekymmer hela vägen. Sedan reser man hörnstolparna och stagar dem grundligt åt två håll. Vattenpass och mått är viktigaste verktygen nu också.

DSCN2920

Sedan är det bara att slå ihop takstolarna och se till att de är likadan allihop. Jag lyckades få fel vinkel på den första (mätfel eller krokiga bräder) så jag måste senare slå kilar under tegelläkten. Men det lönade sej inte att göra om takstolen – speciellt som jag hade dåligt med virke. Först satte jag upp en ”takstol” vid ändväggen som kunde spikas direkt i stolparna: Den är gjord av vanliga bräder för väggen stöder den mycket bra.

DSCN2921

Därefter spikas de egentliga takstolarna och sätts upp. Bäst är att lyfta dem upp-och-ned utanpå väggbandet och sedan vända dem upp.

DSCN2922

Ett bräde utanpå takstolarna håller dem på plats medan man mäter och siktar noggrant så att spetsarna är i rät linje och höjden densamma överallt. Det var den inte för jag hade ganska dåligt virke med dimensioner som varierade en hel del. Men med lämpliga kompromisser och kilar så blev det hyfsat. Därefter fästes oljehärdad hård träfiberskiva (som kallas ”board” på modern ”svenska”) utanpå takstolarna innan man spikar fast läkten för takteglen. Det skall vara enkupigt gammalt tegel för att passa ihop med bastun (i bakgrunden till höger).

DSCN2937

Takteglet fick vi billigt från Mörtsjötorp söder om Eskilstuna. Det var också ett äventyr att köra den smala krokiga vägen dit. Precis då vi lastat takteglet och jag började köra hem så kom det en ordentlig regnskur. Hela veckan kom det skurar på eftermiddagarna men däremellan var det varmt och torrt så det gjorde inget. Sedan gällde det att rada upp teglet och såga av virket – i just den ordningen för handslaget taktegels storlek varierar så man kan inte räkna ut på förhand var man skall såga. Ganska fint blev det även om det ännu saknas vedärbräädär (vindskivor) i bägge ändarna.

DSCN2947

Vedlidret är lågt – vägghöjden bara 150 cm. Detta på grund av byggbestämmelserna för en friggebod får bara vara tre meter hög och jag vill absolut inte göra taket plattare.

Hela bygget började från det att hästmyror åt upp vårt nya bastugolv och man borde inte förvara halvrutten ved (all vår ved är rena skräpet) nära viktiga hus.  Så nu har hästmyrorna ett eget hus och hålls hoppeligen borta från de andra husen.

Hemma i Hindersby väntar ett annat vedlidersbygge vid den gamla ladan. Där skall vi förvara ved för halva släkten och för oss själva. Logosolen blev nämligen placerad utanför det gamla vedlidret och vedbacken städades och är numera sågbacke. Systemet är inte riktigt utfunderat än men jag tänkte mej ved på pallar som man kör hem med traktorn an efter som de behövs. Men vi får se hur det blir …

 

28 december, 2011 av Nisse

Ljus i vårt hus

Även om vi redan går mot ljusare tider så är det lämpligt att fundera på belysning. Jag har länge försökt hitta bra belysning i uthusen och i tur och ordning dragit streck över glödlampor och lysrör (inklusive s.k. ”lågenergilampor” som ju bara är vanliga lysrör). Sedan något år tillbaka experimenterar jag med lysdioder (LED) som annars är bra men har relativt svagt ljus (utom de riktigt svindyra).

Under julen funderade jag i alla fall ut ett system som åtminstone ger ledljus om än arbetsbelysningen måste skötas med pannlampa – vilket inte är så illa det heller. Då blir man åtminstone inte bländad och lampan lyser där den skall lysa samtidigt som bägge händerna är fria.

Det nya systemet bygger på 12 Volts ackur och campinglampor (som kan bytas ut mot bättre senare). Jag tänkte först också använda laddare för ackurna men då jag räknade ut att en 60 Ah acku ger belysning dygnet runt i 3000 timmar (över tre månader) med en uppladdning så tänkte jag strunta i laddaren. Om man bara använder belysningen halva dygnet så håller en uppladdning i ett halvt år. I praktiken behöver man då ladda upp ackun en gång per år.

Det här systemet ger dessutom belysning även om strömmen är borta. Dessutom är det lågspänningssystem som vem som helst kan installera, kablarna är billiga telefonledningar och lamporna blir aldrig heta.

Lysrörslampor (”lågenergilampor”) bör man undvika som pesten. De innehåller kvicksilver (problemavfall), har ofta urusel kvalitet, är dyra,  går ibland sönder fortare än glödlampor och lyser uselt i köld – om de alls startar upp inom en halvtimme.  Så lysdioder är framtiden även om de just nu med nöd och näppe är användbara. Inte är de så billiga heller. Men jag har över femhundra 60 W glödlampor i lager så jag hoppas klara mej tills lysdioderna börjar bli bättre och billigare. Hin håle borde ta de idioter som förbjöd glödlamporna innan det kommit fungerande alternativ.

Man tar alltså en acku, minst två campinglampor (eller fyra eller sex, …), en dosa, en strömbrytare, en kopplingslist och en rulle telefonkabel. Sedan är det bara att koppla enligt bilden:

Tillägg: Som Mats påpekade så är det all idé att dessutom sätta in en liten säkring i ledningen till ackun. Om det blir kortslutning så kan en bilacku få trådarna att glöda riktigt ordentligt = brandfara !

Observera att det är skillnad på plus- och minusledningarna. Det beror på att lysdioder använder likström i motsats till glödlampornas växelström. Kopplar man fel så lyser dioderna inte. För att underlätta byggandet så anger jag beställningsnumren från Biltema även om man kan köpa material varifrån som helst. Men då man planerar vid datamaskinen så plockar man från nätet och den som har bästa informationen på sina nätsidor vinner.

Campinglamporna är för fyra 1,5 Volts AA-batterier eller ackur men jag föredrar att borra ett litet hål i lampan och löda fast två trådar i stället som jag kopplar till en kopplingslist. För ett 12 Volts system måste man då koppla två lampor i serie. Biltemas campinglampa är bra för den sprider ljuset ganska bra (nr. 21326). Telefonkabeln (nr. 22822) är 4×0,2 kvmm och finns i 50 meters rullar. Den är tunn men strömmen i lysdioderna är bara 20 mA så det behövs inte tjockare. Den här kabeln har färgerna svart, röd, blå och gul. Då den har fyra ledare så kan man ha två slingor med olika strömbrytare.

Enklast är att fästa kabeln med Rapid 36 stiftpistol och motsvarande kabelklammer i stål (bör bara användas för lågvolt). En ask kabelklammrar innehåller 1000 st.  Clas Ohlson har stiftpistoler (nr. 30-6319, klammrar nr. 30-8795).

Som strömbrytare kan man använda vilken bilströmbrytare som helst men jag vill gärna ha en med lysdiod så man hittar den i mörkret (Biltema nr. 43062). Strömbrytaren kan monteras i en kopplingsdosa (Biltema nr. 44579 eller 35110 eller liknande).  I den ryms flera strömbrytare om man vill ha flera slingor.

Som acku kan man använda en vanlig bilacku (som inte mera orkar dra startmotorn) eller en mindre acku på 12 Ah (Biltema nr. 80412). Den håller ”bara” 600 timmar oavbruten belysning vilket med 6 timmar per dag ger över tre månaders belysning. Fördelen med lysdioder är att de aldrig slocknar helt då spänningen går ner utan bara lyser svagare. Så man kan köra ackun nästan helt tom innan man laddar upp den igen. För en bilacku rekommenderar jag starkt snabbkoppling (Biltema nr. 351675) – det är inte alls roligt att behöva verktyg då man vill byta acku eller föra den till laddning.

Det som ännu behövs är kopplingslister (Biltema  nr. 35810) och litet flatstiftshylsor (Biltema nr. 44001). Sedan är det bara att skruva ihop systemet och sätta på strömbrytaren.

I jämförelse med vanlig belysning är detta ett mycket billigt system som man kan installera själv. Man kan inte koppla in starka arbetsljus till telefonkablarna utan för dem behövs det tjockare kablar ifall de är långa. Arbetsljusen kräver nämligen över 1 A ström även om de går på 12 Volt och då sjunker spänningen i de klena trådarna för mycket.

Lysdiodlamporna utvecklas hela tiden , blir starkare och billigare så det här systemet kommer att bli föråldrat. Men där man bara behöver ledljus så man inte faller över maskiner och annat så fungerar det långt in i framtiden. Ofta ids man inte installera belysning överallt för att det är dyrt och arbetsamt och de platserna är ganska så farliga under den mörka tiden. Den här belysningen kan man dessutom installera mitt i skogen eller på kobbar där det inte finns någon elektricitet.

Ursäkta den tekniska texten men jag är ju trots allt elektronikingenjör så litet fackidioti får väl tillåtas  :-).

 

 

7 september, 2011 av

Golvtorken.

Golvtorken med luftkanalen i mitten.

Golvtorksbygget har nu kommit till det stadiet att det är dags att bestämma vilken sorts ytmaterial som skall användas. Jag har VIRA-duk som räcker till halva torken och kommer att använda den på sidan för småfrö. Andra halvan som kommer att användas för flis behöver nog lite hållbarare material för att tåla stickor och andra vassa föremål. Nu verkar det finnas en uppsjö av olika hålplåtar att använda och jag undrar vad som vore det bästa alternativet vad gäller hålstorlek och -form.

21 april, 2011 av

Lugnt.

I går (tisdag) hade vi vårens finaste dag så här långt, åtminstone vädermässigt. En perfekt dag för det sista stora lyftet. Vi lyfte nämligen taket till den sista sektionen av hallen på plats. Allt passade bra trots att byggjobbarna inte kontrollerat måtten med de resta väggarna utan byggt taket vinkelrätt på marken, men tydligen var grunden jag gjorde 1991 också vinkelrätt byggd 🙂 Förra gången byggde jag taket på plats men denna gång valde vi att bygga taket i tre sektioner på marken och lyfta det på plats med mobilkran. På så vis behöver inte byggjobbarna jobba så mycket på upp till 9 meters höjd och undviker på så sätt de risker som det innebär. Nåjaa, en hel del klättrande blir det i alla fall innan girarna som byggs på plats och plåttaket är lagt. Känns hur som helst bra att så småningom återfå de byggnadskonturer som vi hade tidigare.


20 februari, 2011 av Mats

Brandskydd

Egentligen var det inte tänkt så, men faktum är att det där tankhuset som figurerat på Bondbloggen de senaste veckorna faktiskt kom att utgöra en del i en installation med namnet ”Brandskydd förr och nu”. Tankhuset står nämligen en bit från en gammal spannmålsbod, ett stenkast från de övriga byggnaderna på gårdsplanen.

Förr i tiden innehöll sädsboden något av det värdefullaste man hade. I boden förvarades nämligen spannmålen som dels skulle ge mat för att överleva vintern, dels utsäde som skulle ge nästa års skörd. Därför var det vanligt att boden byggdes en bit bort från gårdens övriga byggnader. Om det utbröt eldsvåda fick den absolut inte nå boden. Lador, hus och ladugårdar går att bygga upp och möbler och kläder är världsliga ting men brann spannmålen upp innebar det att gårdsfolket fick svälta.

Bränsletanken skall placeras minst tio meter från närmaste byggnad och avsikten är den samma som med boden, men i motsatt riktning. Eftersom motorbrännolja är brandfarligt finns det risk att elden kommer lös och då skall tanken stå så långt ifrån andra byggnader att den kan brinna upp utan att nåt annat stryker med. Samma princip, men tvärtom. Boden skall stå en bit bort för att inte brinna upp, farmartanken för att bara den skall brinna och inget annat.

Så nu står de där sida vid sida, åsidotagna i olika epoker men i grund och botten av samma orsak. Och med tanke på hur råoljepriset artar sig är det väl snarast en tidsfråga innan också farmartanken kan sägas innehålla något av det värdefullaste jag har. 😉

16 februari, 2011 av Nisse

Takbekymmer

Den här vintern har igen ställt till med vattenproblem – fast man kanske inte kunde tro det vid -30 graders kyla. Men snön är så lös och isolerar så bra att den faktiskt smälter underst. Taket läcker litet värme och så börjar vattnet rinna. Men vid takkaknten fryser det och bildar en ismur. Bakom den står det en liten sjö och taket är alls inte konstruerat för sådant utan vattnet förväntas rinna ned. Så det kommer in i huset.

Nu får det räcka. Nästa sommar skall taket förnyas. Ventilationen under taket skall förbättras så det är tillräckligt kallt och värmeläckaget skall ledas bort från yttertaket. Inte gör det nånting om det är mycket snö på taket så länge den inte smälter – utom sedan på våren förstås.

Vi har gammaldags eternitplattor och de är annars bra men man kan inte alls gå på dem för då spricker de genast. Under finns förstås ett pärttak (eller spåntak som man säjer i Sverige – även om ordet pärta också används på vissa ställen).  Problemet är vad man skall sätta för nytt tak.  Taktegel är fina men alldeles för tunga för ett tak som är gjort för lätta pärtor. Så det får väl bli plåt.

Men absolut inte någon eländig tegelimitation som nu är så populär. Korrugerad sinusplåt är annars bra men verkar lite för mycket uthus så det måste väl bli gammaldags pannplåt. Jag vet inte om sådan alls har använts i Finland men den är nästan standard i Sverige på litet äldre hus med plåttak. Det fanns faktiskt pannplåt på en finländsk nätsida men den var polsk och jag vill ha garanterad kvalitet. Det är i alla fall en hel del jobb att byta tak och det borde hålla i minst hundra år.

Så med litet surfande bland byggnadsvård dök det upp äkta gammaldags pannplåt som tillverkas i Malung  – med de gamla valsverken från 60-talet som företaget Pokab köpt då modernare sorter slog ut pannplåten. Nu har pannplåten upplevt en renässans i och med det stora intresset för byggnadsvård i Sverige och det finns moderna varianter men de är inte riktiga pannplåtar utan har fyrkantig profil.  Det gäller bara att få plåten levererad hit till rimligt pris. Förstås kan jag köra den med paketbilen men då får jag inte fulla längder utan måste skarva.

Det jag skall ha är tjock varmgalvaniserad plåt så man kan gå på den. De flesta moderna takplåtar är otroligt usla och man borde svepa sej i skumgummi och rulla på taket för att inte förorsaka gropar i plåten.  Jag gjorde misstaget att inte kolla tjockleken på takplåten till torken och den är alldeles för dålig. Den gamla takplåten på ladugården däremot tål nästan vad som helst.

Plåten får absolut inte vara målad eller plastbelagd. Då är den omöjlig att underhålla. Definitionen på ”underhållsfri” är numera sådant som inte går att underhålla. Ytan brukar lossna i flagor utom där den sitter stenhårt så en målning leder till fläckig yta – och sedan lossnar skräpet här och där hela tiden. Moderna material är riktigt kvalificerat skräp. Säkert finns det bra material också men skall man då köpa nytt vartannat år för att pröva sej fram ? Det blir oerhört dyrt och arbetsamt.

Så nu går jag tillbaka till gamla metoder som har använts i minst 50-100 år för att vara säker på att det inte är modernt skräp. Dessutom köper jag bara linoljefärg från garanterat pålitliga tillverkare eftersom det visat dej att ”äkta linoljefärg” i de stora tillverkarnas burkar innehåller all möjlig smörja (och kanske litet linolja också).  Dickursby är helt förbjudet på det här stället efter det att de lurade mej att köpa Teho på 80-talet som alls inte var samma Teho linoljefärg som hade hållit på huset i 30 år. Det var plastskräp.  Jag betalar hellre det dubbla åt en byggnadsvårdfirma som har riktig linoljefärg – det blir billigare i längden och mycket mindre arbete.

Linoljefärg är utmärkt på takplåt. Det behövs ingen speciell rostskyddfärg utan linolja ÄR rostskydd. Och så går det lätt att lappa i den. Den flagar inte utan kritar (blir tunnare) med tiden. Det var en katastrof att målningstillverkarna i sin snålhet gick över till plastfärgerna som närmast förstör hus eftersom de är för täta och stänger in fukten.