20 juni, 2010 av Nisse

Hasi !

Nu börjar man litet hämta sej efter vallsådden i förrgår. Då sådde vi 18 hektar på två dagar. Det är inte så mycket för folk med stora maskiner men med vår 35 år gamla såmaskin så var det ett knegande. Det positiva var att Simultan klarade av timotej och klöver riktigt bra med rybsutväxlingen (2,5 gånger långsammare matning). Det var faktiskt första gången jag sådde vall med den. Då vi köpte den 1974 hade vi kossorna sista året så det behövdes ingen vallsådd.

Men surt var det annars att så vall i stället för vete. Det hinner knappast bli ordentlig växt i år mera – man borde nog så in i skyddssäd året förut. Men som sagt så är det nu omöjligt att planera nånting på litet längre sikt. Ibland så är reglerna inte klara ens då man börjar så. Och ”marknaden” hoppar hit och dit som en galning. Jag såg att EU nu börjar fundera på mekanismer att stabilisera systemet en aning.  Det är ju bra att de också fattat att då man sår så räcker det minst ett år innan man kan ändra på växterna (helst borde man ha två år på sej att planera). Jordbruket är nu bara en långsam skuta som inte svänger på den millisekund det tar att stjälpa börserna.

Men inte går jag heller in för att odla som alltid förut. Om det blir olönsamt och överproduktion så bör man reagera snabbt i stället för att odla med förlust. Och just nu produceras för mycket i Finland. Då borde man hjälpa till att balansera produktionen och faktiskt använda möjligheten att så gröngödslingsvall. Om det lyckas så ger klövern en hel del kväve åt följande växt. Men klövern kan vara litet knepig ibland. Ibland så blir det ingenting och ibland så växer den så det knakar.

Men vi skall inte klaga. I Kanada så håller vårsådden på att regna bort fullständigt. Jag fick i alla fall vetet i jorden redan för en månad sedan.  Och nästan hela förra natten kom det ett stilla regn – det verkligt perfekta ”sprickanveetån” (sprickningsväta, groningsväta) för utsädet att gro. Fast med en kanadensare skulle jag inte alls våga prata om regn just nu …

Och ordet ”hasi” då ? Jo, det kommer från det gamla germanska ordet som numera i tyskan blivit ”Hase” och i svenskan ”hare”. Då man skördade så gömde sej hararna i säden eller höet tills det bara var en liten plätt kvar och då rusade de bort för att söka annat skydd. Folk ropade då ”hasi” och det blev med tiden synonymt med att skördearbetet var färdigt.  Småningom överfördes det till andra arbeten och då jag kom in efter sådden så ropade jag ”Hasi !” varvid ”hasimaatn” (hasimaten) plockades fram och ”hasikalaasi” (hasikalaset) började.

Efter det att jag sköljt det värsta dammet av mej – det låg över en centimeter damm i hela hytten på traktorn.

24 maj, 2010 av Ingela

Potatisodlarens framtid

Potatisodlarna får för lite pengar för sina potatisar för att de ska klara sig. Redaktör Mischa Hietanen åkte till potatisvärlden i Sydösterbotten och talade med odlare i Kristinestad om lönsamheten med och framtiden för den inhemska potatisen.

18 april, 2010 av Nisse

Från när eller fjärran ?

Det blev en hel del diskussion om det där med inhemskt eller utländsk i Vårens Eriksgata och Mats har helt rätt att det diskuteras ganska intensivt. Det är inte en så enkel sak heller.

Först vill jag påpeka att jag här ser det ur den enskildes synvinkel och inte tar upp politiken mer än vad den inverkar på individen. Och jag ser det inte som nån nationell fråga där gränserna har nån betydelse utan hellre då avståndena. EU är ett faktum och vi lever i en gemensam marknad – på gott och ont. Nationalistiska argument ger jag inget för. Som elvaåring började jag lyssna på kortvåg från hela världen och som forskare arbetade jag helt och hållet i ett internationellt samfund. För mej är en bonde i Guatemala lika viktig som en bonde i Finland.

Det problematiska är att också växtsjukdomar numera kan röra sej fritt över de gamla gränserna. Utsäde flyttas hit och dit över gränserna – i vissa fall så skickas rybs till Tyskland och rybsutsäde importeras. Det här är firmornas verksamhet som  den enskilde bonden inte har någon kontroll över. Bara om man köper av nån bekant inom den egna byn eller närområdet så vet man vad man får. Mats är kanske den som har bäst koll på den saken.

Jag har i många år använt enbart eget utsäde för vete men rybsutsädet måste man köpa. Och vete om man byter sort. Jag har inte ens betat det sedan jag konstaterade att betningen sällan har någon större effekt utan man kan kompensera med större utsädesmängd. Och ett ganska besvärligt skede faller bort.

Det talas en hel del om att köpa inhemskt men det är till och med förbjudet att diskriminera ett lands produkter till förmån för de egna inom EU. Det kan man vara av olika åsikt om men jag talar då hellre om närproducerat. Personligen ser jag inte heller till geografin utan kan gynna bekanta och säkra leverantörer oberoende av om de är i grannbyn, Österbotten eller Sverige. Min Zetorreservdelsleverantör finns ju i Närpes och fungerar så bra att jag hellre anlitar honom än Keskos centrallager i Vanda (som vanligen ger fel del minst tre gånger).

Helst anlitar jag folk från den egna byn eller grannbyarna om det är möjligt men åtminstone någon jag känner. Och då har jag en hel del duktiga och pålitliga bönder här i Medåker. Möjligen kan jag anlita någon som de rekommenderar. Så det är inte bara priset som avgör.

Det talas en hel del om konsumenter som vill ha närproducerat men sedan köper det billigaste från Spanien i alla fall. Men jag har en viss förståelse för dem också. Då det är allvarlig ebb i kassan så kan man inte alltid köpa det man helst skulle vilja. Detsamma gäller förstås bönderna. Då produktpriserna går ned mot direkt olönsamhet så börjar det vara en fråga om att överleva och då finns det inte mycket valmöjligheter.

1 mars, 2010 av Nisse

Systemfel

Efter en ruskig deklarationskamp så skulle jag skicka iväg blanketterna elektroniskt vilket Skatteverket gjort reklam för så in i Norden. Men tji fick jag – skogsblanketten gick inte att skicka för det var fel i systemet. Hela tiden kom det upp ett felmeddelande om något underligt fält som inte alls fanns.

Det är just sådana klåpare som ger datasystemen dåligt rykte. I Otnäs hade gamla Statens datacentral en grundmurat rykte om att vara en plats för hopplösa oduglingar som gjorde oanvändbara system. Tyvärr är de inte de enda. Kanske det är arvet från tsarens byråkrater som spökar ännu där grundtanken var att de själva var ofelbara och alla andra alltid var de skyldiga. En inställning som inte är ovanlig i dag heller.

Jag använder också Sveriges skatteverks elektroniska system och vilken skillnad ! Men så har de också utnämnts till bästa IT-myndighet vilket är välförtjänt. Det bara bevisar att det inte är omöjligt att göra bra system om man utgår ifrån användarnas synvinkel. Ett bra system är idiotsäkert och det är ingen lätt sak för idioterna är så smarta. De hittar på att göra sånt som ingen vanlig människa någonsin skulle ha kunnat tänka sej ens.

Och vad är det för ide att skicka in en blankett elektroniskt då man inte kan skicka alla ? Om man ändå måste posta nån blankett så varför inte posta alla. Då behöver man åtminstone inte slåss med idiotiska systems fåniga och felaktiga felmeddelanden.

27 februari, 2010 av Nisse

Grrr – deklaration …

Tyvärr är jag inte lika klok som Kalle (Puuh) att jag gör skattedeklarationen i god tid utan det blir alltid till sista stund. Så idag sitter jag här framför datamaskinen och är SUR – mycket hellre skulle jag vara i skogen i snön och vätan (det är +2 grader här).

Underligt att det skall vara så motbjudande. Egentligen är det inte så stor sak eftersom gumman skrivit in bokföringen. Men ändå får man svettas med hur det skall deklareras och alltid är det något som går fel och så blir det att börja ändra igen.

Givetvis gör jag allt själv enligt mottot: ”Djär e sjölv”. Jag har svårt att tänka mej att nån annan skulle bokföra och deklarera för mej. Även om jag inte är någon ekonom så vill jag veta precis hur ekonomin ser ut. För många år sedan gjorde jag upp ett eget bokföringssystem (vi bönder behöver inte ha dubbel bokföring utan bara ”anteckningar”). Det har gått igenom flera olika operativsystem ända från CP/M (=urgammal för 8-bits maskiner) till dagens Debian Linux och OpenOffice. Vill nån ha systemet så är det bara att meddela mej så skickar jag kalkylbottnen.

Det är ”dubbel” bokföring i den meningen att jag har egna projektkonton för att bättre hålla reda på vart pengarna går. Deklarationen är numera faktiskt ganska enkel med bara ett litet antal konton.

Det sorgliga är förstås att se resultatet av jordbruket som återigen går på minus. Vi överlever på potatislandet och litet skogsinkomster och besparingar. Skillnaden är stor till den lön jag hade som professor men jag har bott i 20 år i Helsingfors och vet att det går åt mycket pengar där också.

Inte vill jag byta tillbaka …