skogsarbete – Sida 7

Koronainskränkningar – märks inget

Det är en förskräcklig veklagan över hur man skall orka sitta ensam hemma i och med de inskränkningar som införts på grund av koronapandemin. Jag märker inget alls – möjligen har det blivit litet mindre möten.

På morgonen stiger jag upp klockan sex och sätter på värmen till traktorerna. Sedan dricker jag te och läser eposten och bondbloggen samt The Guardian och Aftonbladet. Därefter klär jag på mej skogskläderna och fyller på bränsle och olja i motorsågarna samt filar sågkedjan. Och så iväg till gallringsskogen med traktorprocessorn.

I skogen fäller jag björkar och aspar som börjar hindra tillväxten av smågranar och kör dem genom processorn. Det blir mera motorsågsarbete med asptopparna som ofta har för tjocka grenar för den lilla processorn.

Mitt på dagen går jag hem på kaffe. Vi är i hemskogen så det är inte lång väg. Då kan jag läsa eposten och bondbloggen på nytt och följa med vad som hänt. Vanligen inte mycket annat än att koronaviruset spritt sej ännu mer och att det är ekonomiska problem.

I traktorn hör jag på Sveriges radio via SR:s app i mobiltelefonen. Som jag skrev så fungerar det förvånansvärt bra i motsats till radiohörlurarna där hörbarheten är usel och avbrotten är så många att man tröttnar nästan genast. Mest hör jag på P4 Örebro tills jag tröttnar på den hemska musiken (mest pipiga sånger i melodifestivalstil) och hoppar till P1. Där är Vetenskapsradion mycket bra men ibland så kommer det underliga ”kulturprogram” som jag åtminstone inte skulle kalla kultur utan närmast underliga flumåsiktssamlingar. Då byter jag till P2 och lyssnar till klassisk musik tills där kommer modern musik som gör att jag trots allt föredrar P4- skvalet.

Om nån undrar varför jag hör på P4 Örebro så beror det på att vi har ett hus i Medåker, Arboga som visserligen är i Västmanland men bara nån kilometer från gränsen till Närke och Örebro är ”stan” dit vi åker på uppköp. Så man känner igen alla ortsnamnen i programmet. En del program kan dessutom vara riktigt bra och roliga – utom musiken.

Så fortsätter det tills det blir afton och just nu är det klockan sju på kvällen. Då åker jag hem för det vill bli litet för mycket reparationer om man kör i mörker. Det är lätt att köra upp på en sten som man inte ser. Eftersom marken inte är frusen och det inte finns snö som jämnar ut så far hjulen djupt ned i alla gropar och det är dubbelt värre än en vanlig vinter.

Ibland träffar jag brorsan eller Henrik i skogen eftersom de kör ut virket men det torde inte sprida nån smitta för vi varken kramas eller pussar. Jag slutade med handskakandet för 50-60 år sedan och höjer möjligen handen på långt avstånd och säjer ”Morjens”. Mycket bättre än det löjliga ”skaka hand med armbågen” eller ”sparka på foten hälsandet ” som nån fjant hittat på. Det är bara bra att man förbjuder kramande och kindpussande. Jag har aldrig kunnat tåla eländet.

Här ser man att bondarbetet är det sundaste och att det inte behövs några inskränkningar alls för oss. Vi beter oss helt vanligt alldeles förnuftigt. Så det är litet underligt att höra på de långa utredningarna om hur hemskt det är att sitta hemma ensam. Fast jag förstår nog att det kan vara eländigt i en liten stadslägenhet. Här har jag ”suttit ensam” i närmare 20 år sedan jag slutade jobba i Otnäs. Och trivs utmärkt.

Men visst är det illa med koronapandemin. Nu har över 20 000 dött globalt och ännu fler ligger på sjukhus. Volvo och andra industrier får stänga fabriker för att de inte får delar i den globala ordningen som kräver ur hand i mun. Jag är inte alls emot internationellt samarbete – tvärtom tycker jag inte alls om gränser men man måste ha litet buffertar och nödlager. Här har vi det mycket bättre än i Sverige där man tagit bort allting sådant och nu har stora problem med att bygga upp folkförsörjningen på nytt.

Den här krisen kom mycket plötsligt men det är just så som det blir katastrof. Man har inte tid att käbbla om hur man ordnar systemet för att klara krisen utan borde ha färdiga nödlager. Det vet varenda bonde (utom möjligen de ”moderna”) att man måste ha samlat i ladorna så man klarar sej ett år till nästa skörd. Då det händer nånting likt den här pandemin så är det redan för sent att börja ändra systemet. Jag trodde redan att nutida generationer hade glömt kriget och problemen men de kanske bara inte ännu hunnit ta bort alla nödlager som byggdes upp efter kriget.

Så här ändras ingenting utan vi fortsätter som vanligt att gallra och köra ut. Nu börjar till och med vägarna över åkern torka upp (förutom ett par gropar) och med torrväder hela tiodygnsprognosen så blir det bara bättre skogsväder. Det börjar snart bli prefekt gallringsväder för det finns ingen snö. Jag hittade 40 cm höga stubbar från den tidigare gallringen men de är redan ruttna. Nu blir det inga stubbar alls. Och det kommer ut virke.

Det har blåst ganska ordentligt och jag börjar bli orolig för de långa smala granar som blir kvar. Troligen måste vi lämna en del björkar som vindskydd för björken har betydligt bättre rötter än granen. Men de som gnider mot granarna måste ju bort. I småskog som inte är så hög kan man däremot ta bort alla björkar. Björk är bra på många sätt och speciellt då det gäller att konkurrera med gräset men de kan fila sönder topparna på granarna som växer upp.

På kvällen kommer jag hem ibland efter klockan sju och då man ätit så ramlar man ofta omkull på soffan och så är den dagen slut. Det blir inte tid att syssla med annat. Fast man måste ju ibland köra flis så vi har värme i huset. Och ibland måste man ta en dag för reparationer. Just nu vill jag i alla fall vara i skogen för det har inte varit någon bra skogsvinter tidigare och det är nu eller aldrig.

Jag kan inte påstå att jag känner mej isolerad. Man har inte tid att fundera över sådant utan man måste koncentrera sej på skogsarbetet för annars kör man sönder traktorn eller sågar i en sten eller fäller en stor asp över traktorn. Så det är ett ganska spännande arbete med stora möjligheter till katastrofer. På kvällen är man inte bara fysiskt slut utan också mentalt eftersom man suttit spänd hela dagen. Så fort man slöar till så händer det nånting illa.

Men det har varit fint väder (utom blåsten) och man känner sej ganska nöjd med livet då man kör hemåt i skymningen.

Skogskran reparerad.

Mågen fixade svetsningen på fredag och på söndag hjälptes vi åt med monteringen. Så idag måndag kom jag igång med utkörningen av virket i skogen.

Lite kallare och framförallt torrare väder de senaste dagarna hade gjort gott åt föret så det gick faktiskt bättre än väntat med körandet. Åtminstone vad gäller kran och lastningen, däremot fick jag lite problem med bränsletillförseln på traktorn. Det är så där när snålheten bedrar visheten, men det ska jag återkomma till i ett annat inlägg då jag känner mig lite trött i kväll och nöjer mig med ett kortare inlägg om hur vi löste kuggkransens reparation.

Som jag tidigare funderade så svängde vi om kuggkransen för att få de reparerade kuggarna framåt i den riktning som kran används minst. Det blev nu inte att konstruera nytt lyftcylinderfäste utan mågen valde att skära loss nedre delen ,svänga 180° och svetsa fast igen. Plåten inne i lådan var lite tunnare (3mm) så han förstärkte lite med ett par flatjärn för att vara på säkrare sidan.

Några bilder tagna av mågen får illustrera proceduren.

Kuggarna påsvetsade och ytbelagda med hårdmetallelektroder.

Hade förväntat mig att axeln skulle gå igenom bottenplattan men så här såg det ut.

Lite förstärkning av baksidan då sidan med tunnare plåt nu kom bakåt.

Tornet lyfts på plats med hjälp av gaffeltrucken.

Målat, smörjt och klart för provkörning.

Framåt middagstid hade jag så tagit mig till skogen efter att bland annat ha tagit bort frontlastaren av traktorn, monterat frontvikterna och letat fram iskedjorna för framhjulen. Det är ju inte direkt halt i skogen i år men ganska stenigt och en del berg i dagen där jag avverkat så greppet är nog mycket bättre med kedjorna på. Några lass hann jag få ut innan mörkrets inbrott.

Äntligen är skogsvagnen där den hör hemma.

Nu håller vi tummarna för att det håller, både vad gäller föret och reparationerna.

Varannan dag i verkstaden

Visst går det undan med maskiner. Men de fungerar inte för evigt – snarare tvärtom då man kör i skogen. Speciellt nu då marken inte är frusen i skogen så är det bekymmer. Inte bara för att det blir djupa spår utan det frestar också på maskinerna. På lördagen for ena stödfoten under en stor rot (det var inte första gången) och då jag skulle lyfta upp stödfoten så brast fästet till hydraulcylindern.

Vi måste vinscha upp foten och binda fast den så att det gick att köra hem traktorn. Därefter var det bara att slå ur tapparna som håller cylindern – trodde man. Men tapparna satt som sten och vi måste skruva loss hela foten och sedan slå ur tapparna med storsläggan.

Huvudsakligen skall ju cylindern trycka ned stödfoten och vanligen är det inte tungt att lyfta den – utom ifall foten hamnar under en stor rot. Fast nog tycker jag att fästet var ganska dåligt svetsat vid cylindern. Tur att det inte var mina egna svetsar som brast. Men fästet för stödfoten är överstarkt och har inte rört på sej en millimeter. Det är fäst med fem 20 mm bultar och dessutom hade jag svetsat stöd på tre sidor om fästet så det inte hade den minsta möjlighet att röra sej.

Det var ganska enkelt att svetsa fast fästet på nytt men det tog tid för jag måste låta svetsen kallna efter varje svetssträng. Så det blev många kaffepauser. Därefter slipade jag tapparna med grovt sandpapper tills de gick lätt att sätta tillbaka och det tog en hel del tid. Förstås satte jag ordentligt med vaselin på tapparna innan jag satte i dem på nytt – ifall det skulle hända en gång till att jag måste plocka bort cylindern.

Två dagar gick till spillo: En dag att för hand såga upp de björkar som vi hade fällt och en dag att svetsa cylindern. Stödfoten plockar man inte bort för hand heller så vi måste rigga upp dragblock och domkrafter för att få bort den och det tar också tid.

På söndagen blåste det ganska starkt och givetvis blåste ett par av de träd vi lämnat kvar omkull. Men det är sällan som alldeles friska träd blåser omkull och det visade sej också att de var rötskadade.

Granen ovan hade blåst omkull alldeles då jag kom tillbaka för nästa lass. Men den var som sagt rutten. Andra långa träd böjde sej också för vinden så jag trodde de skulle brista men de klarade sej. Det är alltid problemet med gallringar att de träd som blir kvar lätt blåser omkull eller knäcks av blötsnö.

Förra natten var det -7 grader och vägen var alldeles hård. På bilden nedan syns tidigare spår från de regniga dagarna men idag syntes inga spår efter processortraktorn. Tyvärr blir det varmt och regn i morgon åter men från fredag framåt skall det bli kallt igen.

Sorgligt nog blev det ordentliga spår på åkern den här vintern

Speciellt asparna höll på att konkurrera ut granarna och på bilden nedan så ser man i den glesa delen hur många aspstubbar (vita) som det finns. Och det var ganska stora aspar. I den tätare delen bakom fanns en hel del björkar men de konkurrerade inte lika kraftigt som asparna.

Man kan jämföra med nästa bild där vi ännu inte gallrat (men dit vi är på väg). Även om det kommer ganska många kubikmeter asp och björk så borde man gallra litet tidigare för att främja granarnas tillväxt. Asp och björk betalar ingen mycket för.

I söndags då vi kvistade och kapade för hand så märkte vi nog att det lönar sej att ta en dag i verkstaden för att få igång processorn. Även om den är liten så går det mycket fortare att kvista och kapa och då blir också virket i lämpliga hopar så det går snabbare att köra ut det.

Processorn är från 1980-talet men har fungerat bra – utom då jag dragit sönder oljefiltret med gripen … De nyare processorerna har betydligt bättre teknik men den här går att använda i gallringar. Det som saknas är mätning av grovleken så det får man använda ögonmåttet till. I längden får man faktiskt ganska bra ögonmått. Längdmätningen går via en skild rulle som ibland missar stammen då den är krokig men vanligen fungerar riktigt bra.

Den elektronisk styrlådan har fungerat bra men man måste köra processorns hydraulpump en tid tills oljan blir varm för att elventilerna skall fungera. I år har det inte varit problem men en kall vinter kan det ta tid innan man kan börja köra. Med styrspaken (joystick på riks”svenska”) kör man träden framåt och bakåt, kapar och sköter kvistjärnen. Det finns längdautomatik (L1 och L2) men jag föredrar att köra för hand. Man övar upp sej så att man med ett par rättelser kommer ned till 1-2 cm noggrannhet.

Nu är ju hytten på Belarus fruktansvärt trång – speciellt som två ackumulatorer ligger i lådan under styrbordet. Det går an men ibland så lägger jag vänster arm på styrspaken på styrlådan och då kan man såga i misstag. Jag har funderat på att flytta styrlådan men den är mycket bra placerad då man kör processorn och det är bara då man använder lastarspakarna som man kommer åt den i misstag.

I morgon då det regnar skall jag sköta underhållet av processorn och så hoppas jag att allt håller ihop då det blir kallt i slutet på veckan. Då har vi chans att få ut både en och annan kubik från gallringen. Men vanligen går nånting sönder så det blir en dag i skogen och en dag i verkstaden …

Litet köld och mycket brått

Det har mest varit plusgrader men lördag, söndag och måndag var det minusgrader och då blev det bråttom. Redan med -4 så frös åkern så bra att det inte syntes spår då jag körde med processortraktorn (vikt omkring 6000 kg) över den.

Den skogsbit vi nu gallrar började vi med redan för ett antal år sedan men gallringen blev på hälft. Nu har björkarna och asparna vuxit till sej ordentligt och det blir många kubikmeter av dem. De är både tjocka och i all synnerhet långa. Fördelen med att de växt så tätt är att de är ganska raka och med små kvistar vilket är bra för processorn.

Problemet med den täta skogen är att det är svårt att fälla och också att köra genom processorn. Det behövs litet utrymme för bommen på lastaren då man skall sätta trädstammen i processorn. Man måste också få trädet tvärs över körstråket och det är inte lätt för det är ju enklast att fälla längs körvägen och inte tvärs över den. Men det räcker att man får trädet att luta så mycket att man får tag i det med gripen. Sedan får man nog det omkull med lastaren.

Jag är glad att jag valde den stora Farma 8,5 för man behöver verkligen den långa bommen. Den gör det också lättare att svänga trädet (ifall det finns rum) och i värsta fall så lyfter man hela trädet ovanför smågranarnas toppar. Ibland behövs det en hel del svängande fram och tillbaka för att få trädet så det går in i processorn. Visst skulle det vara trevligt med ett kapande och kvistande fällhuvud på lastaren men då behövs en dubbelt större traktor (som är 5-10 gånger dyrare).

På bilden nedan ser man det gallrade området och bakom det ogallrat. Nåja, på det främre området fanns en massa stora aspar så det blev glesare än de andra områdena.

Här är redan både björk- och asppropsar bortkörda. Granarna döljer hur mycket björkar och aspar det verkligen finns men man kan få en liten uppfattning om det på nästa bild där björkarna är fällda och väntar på att bli körda genom processorn.

Björkarna gick ganska bra att köra genom processorn eftersom de var raka och bara hade små kvistar i toppen. Men de var långa och det blev vanligen sex tre meters propsar från varje träd. Asparna var också raka och hade nästan inga kvistar alls långt upp på stammen men i toppen fanns det en mängd grova kvistar och där måste jag lyfta bort toppen och kvista den med motorsåg.

Att fälla var lätt – utom då man måste fälla i motvind eller då trädet lutade åt fel håll. Då tog jag lastaren till hjälp som vippari (fälljärn). Den är stark och det bästa är att man kan skuffa högt upp på trädet. Det är också ett säkert sätt att fälla. Vanligen sätter jag bommen mot trädet och trycker ganska hårt med bommen. Sedan är det bara att såga av det. Man måste bara vara försiktig så man inte sågar av ”gångjärnet” på trädet förrän det börjar falla.

Egentligen tog skogsvädret slut i går men jag ville ha den sista knuten färdig så jag klafsade iväg till skogen i dag också. Det blev fula spår på åkern men i skogen var det inte stor skillnad. Men då jag gick hem mitt på dagen för att dricka kaffe (vi är i hemskogen) så märkte jag att det var så mycket vatten på åkern att mina stövlar inte klarade av det. Då menar jag inte att det rann in över stövelskaften utan att det kom in genom hålet ovanför hälen. De nutida plaststövlarna håller ju inte länge utan plasten brister just där stövelskaftet börjar. Skräp kvalitet.

Intressant nog var vallåkern ännu frusen fastän det varit varmt och regnat i dag. Nu blir det inomhusarbeten fram till fredag då det skall bli litet köld igen och då vi hoppas få björkarna och asparna utkörda.

Kanske blir det inte mera vinter än så här?

Det är inte bara med skidåkandet det är svårt att få rutiner i vinter, även med skogsarbetet blir det lite från och till. Det är ju redovisningstider så här års och som vanligt sparas det till sista stund men nu är i alla fall momsen betald och sonens dödsbo deklarerat. Min egen deklaration har jag ännu nån vecka på mig att färdigställa. Bouppteckningen är sammanställd och så är det några verksamhetsberättelser gjorda också. Lagren börjar vara inventerade och odlingsplanerna mer eller mindre fastslagna så hög tid är det att få förnödenheter som fattas skaffade. Man vet ju aldrig men bäst det är så blir det en tidig vår trots att vi nu haft några dagar med lite kallare väder och fått en decimeter med snö. Att våren kan komma snabbt ger också senaste tjälmätning vid handen, det fanns blott 14-16 cm tjäle på åkerns mätpunkter.

Några dagar har jag ändå lämnat skrivbordet för att bruka motorsågen så lite virke ligger i skogen och väntar på utkörning. Hittills har det varit i lite blötare laget trots att jag valt att gallra längs de stickvägar som går på fastare mark. Det är ändå alltid nåt vattenhål här och där och i en första gallring i lite senare laget så är tallarna lite uppkörda och det blir inte så mycket till risbädd trots att man försöker samla allt ris till körstråken. Dessutom är kvistarna ganska klena så dom bär dåligt, hade hoppats på lite mera snö för får man den att frysa ihop med riset blir det liksom lite armerat och bär bättre. I övrigt så har det ju varit fint huggarväder, det torkade upp lite då det blev någon minusgrad så det har varit torrt och fint att jobba när det är snöfritt. Förundrar mig lite över hur svag jag blivit, så dålig form och kondition har jag väl ändå inte. Började faktiskt fundera om virket är fuktigare och därmed tyngre än vanligt då rotsystemet är ofruset och träden har möjlighet att ta upp vatten? Eller börjar åldern ta ut sin rätt?

28.02.2020. Virket väntar fortfarande på utkörning.

Man har nog fått tanka sig själv lite oftare än vanligt i ”vintervärmen”.

Så så mycket bättre än så här blir det kanske inte då vädret lär ska bli varmare igen. Långtidsprognosen lovar ändå åter lite kallare väder i slutet av nästa vecka men det är kanske inte mycket att hoppas på. Så jag tog fram skogsvagnen ikväll efter att ha kört opp lite spår i hopp om att det tar ihop lite de närmaste nätterna. Det var lite spännande att provköra vagnen då jag minns att jag hade lite strul med svängen på bommen i våras. Den gick bara halvvägs runt då jag kopplade ur och jag befarade att jag hade liknande problem som Nisse haft på sin kran det vill säga att kuggkransen gett upp. Det skulle i och för sig inte vara så konstigt då den utsattes för stora påfrestningar senaste vinter då man rev och slet i vindfallena. Kran som jag brukar har 360° svängning men gick blott 180° då senast. Lite förvånad blev jag när den gick hela varvet runt när jag nu kopplade i, saker brukar inte reparera sig självt. Men lyckan blev kortvarig för några svängningar senare var det stopp halvvägs igen. Det verkar ändå som om kuggkransen är hel så kanske är det nåt med hydrauliken i alla fall. För om man satte svängen i flytläge och snurrade runt kran för hand så gick det att åter svänga några gånger innan det tog stopp. Jag har dock lite svårt att förstå hur det skulle vara möjligt men får väl försöka dra ur cylinderhylsorna för att kolla tätningar och kuggstång.

Sprängskiss på sväng och kuggstång med cylindrar.

Tillbaka till vardagen

Efter den grymma 10-årsfesten för Bondbloggen på TFiF:en i Helsingfors så får man åter anpassa sej till en regnig vardag i skogen. Nåja, vi åt bara lunch och drack bara vatten – men roligt var det.

Vardagen var att hugga i en regnig skog och att deklarera då det regnade som värst. Då föredrar jag skogen även om regnet inte är så trevligt. Det kommer jul och johanni och första maj varje år men också sista februari som borde utnämnas till allmän flaggdag med flaggan på halvstång. Det finns ju två saker man inte kan undvika och det är döden och så skatterna. Döden råkar man ut för bara en gång men skattedeklarationen skall lämnas in varje år.

Förutom att man får kämpa med kvitton av alla de slag och numera också försöka hitta alla elektroniska kvitton som finns här och där så är det ingen lättnad då deklarationen är klar. Då blir man riktigt sur för lönsamheten är ju usel inom jordbruket nu för tiden. Jag brukar se i farsans bokföring från 1938 framåt. Det var ganska litet lyx på den tiden men man fick åtminstone nånting för produkterna ända fram till 1970-talet. Det påstås att det blir matbrist år 2050 så få nu se om man hinner uppleva det.

Bokföringen lämnar många ifrån sej men jag kan inte se någon fördel med det. Det stora arbetet är ju att försöka samla ihop alla kvitton. Det kanske blir bättre i framtiden då alla kvitton är elektroniska men just nu är det ett riktigt RÅDD med många olika sorter. Jag laddar ned kontoutdragen och sedan går jag igenom dem och försöker hitta rätta kvitton. Det värsta numera är alla betalningsfirmor. Man ser inte vart pengarna har gått och vad det handlar om då det bara står namnet på en betalningsförmedlare. Det är rena detektivarbetet att se igenom eposten för den tidpunkten och försöka reda ut vad man egentligen hade köpt då. Och i Paypals lista finns det ibland bara text på kinesiska …

Det var två dagar med litet minusgrader och då for vi till skogs. Jag kör processorn (en liten traktorprocessor Nokka 400) och brorsan kör ut virke med Zetorn och skogsvagnen. I det här vädret är det bäst att ta ut allt genast medan det går att köra alls.

Humöret blir inte så hemskt mycket bättre av att granarna är ruttna nästan allihop. Man ser inte utanpå utan först då man fäller så syns rötan. De riktigt ruttna bitarna hamnat direkt i flisvedshopen men så börjar det bli ett problem med de som bara är litet rötskadade. Jag brukar såga dem till husbehovsvirke men nu blir det så stora mängder att vi inte orkar såga upp allting. Möjligen måste jag sälja dem som flisved. Det som tidigare blev sulfit lönar sej vanligen att sälja som flisved i dagens läge.

Och så undrar man vad man skall göra åt rötan. Det lönar sej knappast att låta ny granskog växa upp för också de små granarna är rötskadade. Så vi lämnar tallarna kvar och hoppas på ny tallskog. Den skulle passa i stenbackarna – men så har vi älgarna som äter upp tallplantorna. Dom borde skjutas.

En fördel är det med det eländiga regnandet: Vi körde in Zetorn i verkstaden och lappade ihop allt vi kört sönder och smorde och fyllde på olja vilket var mycket behövligt. I den här värmen går det bra att arbeta i verkstaden utan extra värmeblåsare. Jag har ett stort batteri som jag värmer från flispannan så där har varit ganska varmt hela den här vintern.

Motorsågarna har fungerat ganska bra efter den första rengöringen och tändstiftsbyten. På 2252:an har det varit problem med kopplingen där fjädrarna brister ganska ofta. Jag såg att man kan köpa en helt ny koppling till den vilket tyder på att det är ett konstruktionsfel. Annars gillar jag den för den är lätt och tillräckligt stark för fällning. På den gamla Husqvarna 254 har ett fäste gått sönder så den måste repareras.

Numera är Jonsered och Husqvarna mycket lika men jag föredrar Jonsered för jag gillar inte det sneda handtaget på Husqvarna. Troligen en smaksak men jag tycker det går bättre att sikta med det raka handtaget på Jonsered.

Nu är det + 6 grader och genomblött så jag sitter och granskar kvitton, försöker hitta datum (varför kan de inte ha en standardform på kvitton ?) och fundera ut vad den underliga texten betyder. Men det skall bli minusgrader på torsdag så då far vi till skogen och har riktigt roligt. Sedan blir det snart faskansbullar (temlor) och efter ett par veckor måste deklarationen vara inlämnad med gråt och tandagnisslan. Och sedan kan man se framåt mot en ny vårsådd och med nytt hopp se hur brodden kommer upp.

P.S. Det var -27 grader i januari i fjol ! Läs En riktig vinter.