Rada, rada …

Sonja skrev om Plocka, plocka och jag syssler mer eller mindre med samma sak. Det är städa, städa och rada, rada som gäller nu. Hela sommaren har jag burit in allt möjligt i verkstaden då jag byggde och nu då jag skall börja skruva på Ducaton så är den intäckt i allt som jag placerat runt den så det är rada, rada som gäller först.

Jag hade en tanke om att städa verkstaden och kvickt ta en bild som visade en verkstad som man såg golvet på men det tycks nog inte bli av. Det blir aldrig tid att få allting städat – mitt i allt så måste nånting fixas och så ser det sjufalt värre ut igen. Jag börjar tro att den som har en välstädad verkstad inte gör nånting där – eller så har han en massa överlopps tid elller anställda lagerkarlar eller nånting …

Men städningen är viktig huvudsakligen därför att man då hittar allt möjligt. I princip borde allting flyttas minst en gång per år så att man kommer ihåg var allting finns. Ladan fick jag städad (till hälften) då jag måste ställa undan tröskan och visst upplevde man många ”Aj, sidu, täär va te saatjin” (aj, ser man på, där var den saken).Riktigt stora och lönsamma fynd gjorde jag i alla fall inte – kanske för att det inte finns nånting stort och lönsamt att hitta :-).

I praktiken blir det trots alla goda föresatser så att man städar då man måste för att få fram nånting. Jag har den principen att jag inte ställer undan nånting utan att städa i den knuten först. Det ger åtminstone en viss garanti för att ingenting blir under en stor hop bråte.

Verkstaden är ganska välstädad men i ”te stoor ledun” (den stora ladan) finns ännu sådant vi rev ut då vi byggde om gamla huset 1980 och det borde städas upp. Fast om man väntar litet så börjar det väl få antikvitetsvärde … Så icke hopen med rostiga och krokiga spikar och allmänt sönderkörda och förvridna järndelar som hamnar i tunnan för riktigt skrotaktig skrot. Men varmgalvaniserade spikar rätar jag ut ! Och urgamla smiden sparas noggrant i lådan för byggnadsvårdsreservdelar under mottot:

”Slåå int söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop !”

(Slå inte sönder det som förfädren har knåpat ihop)

Korpral Nornbergs hus

Egentligen var det Jakob Jansson från Garlinge N:o 3 som flyttade ut från byn omkring 1856. Hans dotter Lovisa gifte sej 1866 med korpralen Karl Nornberg och de fick en son Karl Gustav år 1872. Han gifte sej med Emma Larsson år 1906 och de fick en son Karl Valdemar år 1909. På bilden finns alla dessa med korpralen och Lovisa till vänster.

Nornbergs 1912

Kalle (den tredje) är ungefär tre år gammal så man vet när bilden är tagen. Den sista Kalle var aktiv i hembygdsföreningen och var expert på gamla saker. Men han gillade inte riktigt bondeyrket utan blev elmontör i Medåkers elbolag. Kalle var en filur och uppfinnare som byggde radiomottagare och mjölkmaskin. Hans installationer var litet hipp som happ berättas det men han var snäll och hjälpsam.

Kalle byggde ett nytt hus på andra sidan vägen och det gamla huset såldes. Det ser ännu nästan exakt likadant ut som 1912 på bilden – bara ytterdörren är utbytt. Då Kalle dog 1977 så testamenterade han gården åt hembygdsföreningen som sålde den åt våra nuvarande grannar. Det gamla huset köptes av en ingenjör vars arvingar sålde det åt två ungdomar från Stockholm av vilka  vi köpte det. Vi kom första gången hit den 21 september 2000 så nu firar vi tioårsjubileum …

Hembygdsgården i Medåker, Abramsgården, är nästan exakt likadan – men spegelvänd.

Bilden ovan tog jag från en tavla men det finns ett original som är så bra och levande  att man tror att Nornbergs skall stiga ut ur bilden och gå till höåkern.

Sommaren är slut

I dag flisade vi hela årsbehovet – på 80 minuter … Med Christers stora flistugg (se fotot) så går det fort. Det var också slutet på en epok för nu satte vi för första gången flisen i den nya torken. Den gamla torken har litet flis kvar än men då den är slut så skall den torken rivas. Det var första skedet – testskedet – i fliseldningens historia på Bos-Sestu.

Flistugg

År 1983 köpte jag den första flismataren (som då var ovanlig) och kopplade den till vår gamla dubbelpanna. Den var inte dyr – bara 9000 mark – men det var ett nytt system som jag bara skulle pröva. Inte heller flistorken kostade mycket – jag använde den gamla kalluftstorken på bodvinden och köpte bara fyra gångjärn för att göra rvå tömningsluckor. Som transportsystem använde jag tömningsfickan och transportfläktarna i torken på ladugårdsvinden.

Men systemet fungerade alldeles för bra – så bra att testsystemet var i bruk tills för ett år sedan. Men nu är det utbytt mot ett större och bättre system och ny biovärmepanna. Det nya systemet är inte helt färdigt men har varit i funktion sedan förra vintern. Huvudsakligen är det mellanlagret som skall byggas ännu i höst. Och det skall jag börja med nu då höstbearbetningen är avklarad. Det tog en eftermiddag plus en timme att köra över allting med tallriksharven.

Men i kväll firade vi sommarens slut med höstkaffe på Hurtigs torp. Det är en tradition som fornminnesföreningen haft i omkring 50 år. Det är en speciell stämning då hopenbackarna förstärkta med mosabackarna och sminnsbackarna träffas i stearinljusets sken – det finns ingen elektricitet i torpet. Vi minns den gångna sommaren och tänder ljus för de medlemmar som gått till den sista vilan.

Höstkaffe på torpet.

Fäboda

Värmen och upphållsvädret ser inte ut att ha nåt slut och idag var vi tvungna att få oss ett dopp. Följaktligen tillbringades eftermiddagen i vattnet vid mina föräldrars sommarstuga på Fäboda utanför Jakobstad.

Fäboda är ett sommarstugeområde med anor från 30-talet och generationer av Jakobstads- och Pedersörebor har tillbringat sina somrar längs de stränderna. Redan innan sommarstugorna började byggas spenderade en hel del mänskor somrarna där eftersom hela Fäbodaterrängen med sina kilometerlånga stränder och hundratals hektar skog fungerade som sommarbete, fäbod, för djuren. Sommarstugan mina föräldrar har är också den egentligen en gammal mjölkarstuga, där ungdomar och pigor som skötte djuren bodde sommartid.

Fäbodverksamheten upphörde i.o.m. stängsellagen 1925. Innan dess var det nämligen praxis att man hägnade in åkrar, gårdsplaner och annat som man ville skydda och på all annan mark (som inte var inhägnad) fick djuren beta fritt. Stängsellagen innebar att man vände på steken; djuren skulle hägnas in på vissa områden, annan mark skulle vara ifred. Rent samhällstekniskt var det förstås absolut nödvändigt, att ha djur som fritt knallar runt på vägarna skulle väl inte direkt vara nån höjdare i vår tid. Men ur resursanvändningssynpunkt var det inte så dumt att låt får och kor beta fritt. Det växer massor av foder längs våra vägrenar, strandkanter, i skogsbackar och på upplandningsområden som gott kunde föda djur och därigenom mänskor. Dessutom fick man ju en stor portion landskapsvård på handeln, eftersom djuren höll sly och gräs borta från stränderna.

Johannistang

Enligt gammal tradition så samlas hopenbackaren och sminnsbackaren och sjeggasbackaren varje Johanni (som kallas midsommar i nyare svenska) på Leikanlindån (nyare namn Lekstrand). Det är en allmänning där man förr blötte linet som på 50-talet byggdes om till festplats av Fornminnesföreningen under Sigge Strömbergs ledning. Varje år så binder vi kransar och pryder johannistandjin (midsommarstången) som dras upp inför kvällens fest.

Det är rena folkfesten att pryda johannistången. Men en tradition har vi lämnat och det är att dra upp den för hand. Det var inte lätt och dessutom farligt. Så nu dras den upp med en skogslastare i stället.

lövprydnad flaggor  upp …

Och så det viktigaste: kaffet !

Dragon Hurtig på besök

Vi hade dragon Hurtig på besök. Han kom direkt från Hurtigs torp som nu är museum. Det var dragontorp för Nissas rusthåll som min farmors mor kom ifrån. I vår bydel Hopenbackan fanns det tre rusthåll och tre dragontorp: Nissas, Bosas och Hosmas. Under indelningsverkets tid fanns det många rusthåll i Hindersby. År 1630 mönstrades 16 ryttare i Lappträsk och av dessa var nio från Hindersby.

Dragon Hurtig heter Åke Svenskberg i det civila och har länge varit ordförande för Hopenback fornminnesförening. Den ursprunglige dragonen Hurtig hette Anders och var hemma från Nissas. Han deltog i kriget 1788-90 och 1808-09 men klarade sej med livet i behåll. Då den indelta armen upplöstes så fick han behålla torpet eftersom han var hemma från rusthållet.

Men då det kommer större grupper till torpet så återuppstår oftast dragon Hurtig och tar emot gruppen iklädd paraduniformen. Men det är osäkert om han var Runebergs Hurtig.