Etikett: traditioner

Premiär på Hindersby teater

I går kväll hade ”Inga feila he någa” premiär. Det blev succe direkt. Publiken var helt med på noterna i den humoristiska berättelsen om byns 50-tal. Den här veckans föreställningar är slutsålda men det kan finns biljetter kvar till nästa veckas föreställningar.

Här dricker Tåtti och Reenålt kaffi på andelstorken i väntan på att Simos Verner skall komma med ett lass. Det är verkliga personer och (nästan) verkliga händelser som pjäsen handlar om. Verner själv satt i publiken – numera som en pigg 90-åring.

Förutom Damklubbens möte om den hemliga tältresan till Punkaharju – som inte länge var så hemlig då pjäsens central-Sandra skvallrade åt Valter – så handlar det om skolan, ålderdomshemmet, doktor och död samt om då TV:n kom till byn.

Vår granne, Skoars Ruuni, var den första som hade TV och då samlades förstås bysborna där på kvällarna för att beskåda underverket. Det var bara Skoars som inte hade tid att se på TV för Dagmar kokade kaffe åt hela patrasket medan Runar bråkade med antennen så att det skulle synas något annat än snö i rutan. Programmen var ju på finska som inte många förstod men intresset minskade inte för det.

Dråplig var scenen med pastorn på ålderdomshemmet med den kärlekskranka köksan – som senare blev pastorska. I bakgrunden hördes gummornas kommentarer av välkänd sort.

Centralfröken som var pjäsens berättare och blandade sej i allting överallt blir i slutet bortrationaliserad då byns telefonförening överförs till statliga Tele och centralen automatiseras. 60-talet dansas in på lokalen i förväntan på en ännu bättre framtid – 50-talet var de stora framstegens tid då allting gick framåt, kriget började glömmas bort och – mycket viktigt – kafferansoneringen tog slut.

Jag är inte med i teatern i år men filmar den för eftervärlden. Så mycket arbete och tid har lagts ned på teatern att den absolut bör förevigas. En ny videokamera med HD och allt har införskaffats för ändamålet. Nu är problemet bara filmaren bakom kameran som är ganska dålig. Men jag tänkte filma alla föreställningar så kanske någon kan klippa ihop råfilmen till nånting sevärt.

Det blir nu en intensiv teatervecka för hela halva byn. På dagarna i skogen och på kvällarna på teatern. Inga större fritidsproblem.

Hämta julgran

Hämta och hämta – det är fullt med snö överallt och man rör sej inte gärna långt från traktorspåren. Traktorn har också problem att komma fram i snön. Och alla träd är fulla av snö. Alla granar ser bra ut – tills man skakat snön av dem …

Grannen som har stor skog stannade på väg hem och sa att det väl blir att hämta julgran från Lovisa torg – det var så hopplöst att hitta någon i skogen. Det ser ut att bli de anskrämliga julgranarnas jul i år. Jag körde ett varv i skogen och sågade ned två granar (nära vägen) men det kan hända att jag får hämta en bättre gran i morgon.

Det är inte lätt att vara julgranstjuv i år. Antingen blir det att jobba hårt och pulsa flera kilometer i djup snö och få flera kubikmeter snö i nacken eller så blir det första bästa hemska krake till gran. I princip skall man inte ta gran i egen skog här i Hindersby utan hämta i ”Sminns skooin” (Smedens skog). Och då smeden inte hade någon skog så …

I fjol följde vi traditionen till punkt och pricka och hämtade julgran från ”Sminns skooin”. Men det gick inte bättre än att vi blev tagna på bar gärning av Nissas folket som också var ute för att hämta julgran. Det var i deras skog vi hittade granen. Och knappt en timme tidigare hade gumman varit på besök till Nissas och skämtsamt sagt till avsked att ”Vi ses sedan i Sminns skooin”.

Det är inte bara att ta in julgranen. Först måste den stora kaffebusken bort som stått på julgranens plats i snart 30 år. Egentligen kunde man lika gärna placera julgransprydnaderna på kaffebusken i stället. Den har för länge sedan växt upp till taket och är avkortad ett flertal gånger.

Det vi fasar för i år är småkatterna. De brukar gilla att klättra i julgranen och slå ned bollarna med tassen. De är förresten inte så små mera så de kan nog få omkull hela granen. Det kan bli en mycket livad jul i år. TV-tittandet har nästan upphört helt här. Vi behöver ingen annan underhållning och spänning än den vi får att katternas vilda härjande.

Nåja, med ljus och glitter så kanske vi klarar julen trots den skraltiga granen …

Julbak

I dag började julen på allvar närma sej här. En massa ved stoppades in i stora bakugnen och brödskivorna plockades fram. Degen hade jäst över natten och litet till så det började bli bråttom. Pepparkakor hade barnbarnen redan bakat tidigare men nu stod jullimpan i turen.

Men förrän bröden vacker gyllenbruna kom ut ur ugnen så skulle ugnen eldas och det är en konst att få den eldad till rätt värme. Det beror på veden, vädret och en massa olika faktorer. Man får inte elda för snabbt heller för då försvinner värmen för snabbt också. Medan elden brinner bakas degen till bröd och läggs på långa skivor.

Bilderna: 1) bakandet, 2) eldning, 3) ugnsluckan, 4) karand, 5) svipand, 6) brödet läggs in, 7) inne i ugnen.

Då elden brunnit ned skall kolen dras ned i kollådan framför ugnsluckan med ”karun”. Man ”karar neer” kolen i kollådan som är en del av ugnens rökgång. Där får de brinna färdigt och bli aska. Sedan skall ugnens botten rengöras med ”svipun” som urprungligen skulle vara av tallris men vi har fuskat och använder en borste av naturmaterial – plast får man absolut inte använda i ugnen. Men visst har vi den ursprungliga svipun kvar.

Ugnen är flyttad och ommurad 1930 – före det stod den i stugans hörn som det brukades. Enda förändringen är att jag satte kakel i stället för den buckliga plåten år 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby.

Som en språklig parentes kan jag påpeka att ”karu” och ”svipu” är gamla ord som bildats enligt fornsvenskans regler med den gamla substantivändelsen -u. Man tar helt enkelt en verbstam och sätter till ett -u. ”Att kara” är ett fornnordiskt ord som betyder ”skrapa” och ”svipa” är numera ”svepa”. Så det blir ”karu” och ”svipu”. Likaså är den potatis som man sätter på våren en ”setu”. Vi använder fortfarande massor av ord på -u.

Då ugnsbottnen är ren och fin så gäller det att sätta in bröden med ”brööspadan” och det kan vara en känslig procedur. Helst bör allt karlfolk försvinna utomhus i det skedet så de inte får spadaskafte i huvudet (jag tog bilen och for till Helsingfors). Det skall läggas in 20 bröd i ugnen och ganska så kvickt. Det är inte roligt om ett bröd faller av spaden.

För att få fin glasyr skall bröden tas ur ugnen och penslas – helst flera gånger. Sedan gäller det att vakta på när bröden är färdigt gräddade och då är en modern pannlampa med lysdioder ganska bra att ha.Den lämnar ju bägge händerna fria.

Jag var tvungen att köra till H:fors för att köpa reservdelar – annars hade jag kunnat ta en fin video av bakandet. Men jag fick ett brådskande telefonsamtal: ”Var är pannlampan ?” Till all tur har vi ett helt lager med pannlampor för de behövs minsann i dessa mörka tider för alla arbeten. Då jag kom hem på kvällen så var allt lugnt och de färdiga bröden låg på skivorna för att svalna. Allt hade gått bra och det blir en mumsig jul …

Julen är kommen, hopptralallalaa

I alla fall på bloggen tycks det vara ganska juligt. Idag hade vår martha-krets sitt traditionella julmöte. Det är inte frågan om någon riktig julfest, men mötesärendena var nog undan skötta ganska snabbt.
Sedan var det dags att hugga i risgrynsgröten. I år hade lotten för grötkokningen fallit på mig. Med vänlig assistans av svärmor, blev slutresultatet riktigt gott.

” Sku det nu inte vara gott, då gröten är gjord på riktig komjölk”, var en kommentar. Självklart är det skillnad på ”riktig” och på butiksmjölk, nog är den gröten som är gjord på tankmjölk mjukare och fetare i smaken än den som är gjord på butiksmjölk. I alla fall enligt mig, men alla har ju sin egen åsikt om den saken.

Gott var det, roligt hade vi och dessutom hann julbisin komma in en sväng och ge oss var sin julklapp. 🙂

Husguden

Husgudar hade man förr för att skydda huset men jag tänker nu på den verkliga ”hus”guden – Göran Gudmundsson som startade Gysinge centrum för byggnadsvård år 1990. För oss och många andra är han Experten N:o 1 på gamla hus och material – litet av en husgud faktiskt. Jag har länge varit intresserad av gammal teknik och gamla byggmetoder. Kanske som ett komplement till min högteknologiska bakgrund med optiska fibernät, datamaskiner och abstrakt matematik. Man måste göra nånting med händerna också.

Redan på 70-talet satte jag upp en lapp i verkstaden: ”He e förbjudi ti slåå söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop” (Det är förbjudet att slå sönder det som förfäderna har knåpat ihop). Då härjade rivningsfebern som värst och allt gammalt skulle slås sönder – och den har fortsatt till den dag som i dag är i det här landet.

Men i Sverige lyckades Göran Gudmundsson vända trenden och där blev det pop med byggnadsvård och att bevara gammalt. Förstås kom det in en hel del strunt  också som mera handlade om att förstöra det genuina med all sorts låtsasrustikhet. Gudmundsson anser att det kanske viktigaste är att helt enkelt ”låta bli” att göra så mycket. Har huset stått i flera hundra år så står det troligen i flera hundra år till. Men man bör beakta listan på viktiga åtgärder: 1) se till att taket håller tätt. Slut på listan.

Om man inte klarar av att bo i ett hus som är litet vint och vrångt så skall man inte röra det alls utan bygga ett helt nytt på ett helt annat ställe – och sälja det gamla huset åt någon som uppskattar det. Intressant nog är Göran Gudmundsson utbildad antikvarie och arbetade på Riksantikvarieämbetet men kom litet på kant med museitänkandet. Han ville vårda gamla hus men inte som museum utan som bostad för nu levande människor.

Jag tyckte filosofin passade mej utmärkt och har sedan tio år tillbaka lusläst alla Gysinge kataloger. Eller egentligen är det böcker om byggnadsvård med litet kataloginslag. Det är dessutom roligt att läsa slängarna åt de moderna byggmaterialreklamerna. Gudmundssons definition på ”underhållsfria” material är ”material som inte går att underhålla”. Många har fått hett om öronen av hans skarpa penna.

Förklaringen på varför moderna plastfärger inte alls bör användas är enkel: Det är som att gå med en tät regnrock året runt. Man blir ganska mosig ganska snabbt. Husen klarar sej alldeles utmärkt helt utan färg om de är rätt konstruerade. Färgen är bara till för utseendet och bör andas. Liksom hela huset. Plast är husets dödsfiende. Antalet mögelhus har skjutit i höjden sedan plast började användas men tyvärr finns det ännu tjockt av dårar som stoppar in plast överallt. Till all tur var det en smart byggare som inte satte in plast alls i dotterns nya hus i det ockuperade Sibbo. Och målade med färg som inte innehåller någon som helst plastolja.

Byggnadsvård är inte att bo i ett museum men man kan fundera allvarligt på vad man egentligen behöver ändra och vad som lika gärna kan vara oförändrat. Lättja och fattigdom är bra för byggnadsvården eftersom bara det absolut nödvändiga blir omändrat. Det värsta är överenergiska typer som har för mycket pengar. Så vi är riktigt bra byggnadsvårdare :-).

Inga feila he någa !

Efter fjolårets brakdundersuccé med teatern ”Åm tetta vil vi beretta” – Hindersby 1930-50 – kommer nu fortsättningen från 1950-talet ”Inga feila he någa !”. Halva byn har flitigt repeterat och fortsätter arbeta fram till premiären den 28 januari. Jag spionerade litet i dag vid repetitionen och blev helt förtjust i den nya pjäsen.

Liksom förra årets pjäs är den skriven av Isa Stenberg, hemma från Mosabackan i Hindersby, men verksam inom teatern hela sitt liv i Sverige. Återflyttad som pensionär har hon satt sin barn- och ungdomstid i teaterform. Men Hindersby har långa traditioner av teater också före Isas tid. Sigge Strömberg – världsberömd i hela östra Nyland – satte upp två pjäser per år på samma ställe. Han bodde i hjärtat av Hopenbackan i Hindersby alldeles invid bron en kilometer från oss. Och pjäsens regissör Robert Jordas (också proffs från Teaterhögskolan) råkar bo just i Sigges hus.

Isa kallar pjäsen ”En skämtsam berättelse med godmodig humor i åtta scener” och det jag smygtittade på var just precis det – med skådespelare som redan kommit förbi amatörstadiet. Men så spelar de också sej själva (i vid bemärkelse). Det handlar om verkliga människor och verkliga händelser som de alla känner till. Nåja, litet konstnärlig frihet måste man ju tillåta.

Isa skriver i förordet: ”Vi håller upp teaterns förtrollade spegel och fortsätter att berätta om livet och människorna i Hindersby”  … ” Decenniet kallas för ”det glada femtitalet ” och var troligen vår bästa tid. I varje fall för oss som var med redan då”.

Det håller jag helt med om. Jag var en av skoleleverna i skolan på 50-talet och känner igen mej precis. Den korta snutt jag såg fick minnena att välla fram i mej. Det fanns minsann inget överflöd då men ”Inga feila he någa” (inte saknades det nånting). Brist och problem fanns det men allting gick framåt och alla var optimistiska – helt i motsats till dagens stämning med överflöd men ängslan för framtiden.

Vi var de största årsklasserna som funnits och vi hade verkligen roligt ihop. På den tiden hade man en grym respekt för lärarna – vilket inte alls hindrade att det gjordes en hel del ofog ändå. Det var då mekaniseringen av jordbruket började på allvar. Farsan åkte ned till bysmedjan för att få nya uppfinningar ihopmonterade och så hem igen för att prova. Högen med skrot växte men vissa uppfinningar fungerade faktiskt.

Televisionen kom – en av våra grannar köpte den första TV-mottagaren varvid halva byn samlades där varje kväll för att beskåda underverket. Jag började tillsammans med min bästa vän bygga elektronik – i början kristallmottagare i tvålaskar. Därefter var det klart att jag skulle bli elektronikingenjör och därmed basta – vilket jag också blev även om jag aldrig arbetade som sådan. Datamaskinerna kom nämligen och jag hamnade in i den branschen.

Men fortfarande minns jag 50-talet som det mest optimistiska decenniet i mitt liv. Det var livat i byn med Sigges Lekstrand och de stora midsommar- och höstfesterna med upp till tusen deltagare. Det byggdes och firades. Massor av klubbar bildades och man samlades och drack kaffe. I vår ända – Sörnäsändan – hade vi Onsdagsklubben. Först då flera köpte TV så minskade sammankomsterna – men då var det redan 60-tal.

Nu är jag ytterligt spänd på hur det gick med Damklubbens hemliga tältresa – men får väl vänta till premiären i januari. Bäst att köpa biljett kvickt. I fjol blev många utan biljett då de trodde att man kunde beställa bara en vecka före premiären – men det gick inte alls. Den som vill vara säker på en plats ringer kvickt till Senja (numret finns på affischen) och bokar.

Och vem vill inte se Damklubbens möte: