Etikett: traditioner

Klagomål

I går fick jag klagomål från Sverige, Ryssland och Australien (det var mycket på en dag) för att jag inte skriver så mycket i Bondbloggen mera. Det var närmast hindersbyggar i förskingringen som klagade. Men de kan försöka trösta sej med att titta på

Hindriks by (Byyin.Hindersby.net)

över nätet.  Det är den gamla byasidan men med litet nyare utseende – vi använder numera WordPress dvs. samma system som här på Bondbloggen.

Uutbyyssari (eller “uurbyyssari” som en del säjer) varnas för att en del är skrivet på hemligt språk, dvs. hindersbyyiskå. Språkbegåvade  kan i alla fall förstå det mesta – speciellt österbottningar som talar det gamla språket.

Intressant annars hur viktig den lokala anknytningen – rötterna – är även för dem som flyttat bort för 40-50 år sedan.  Ein gangå hindersbygg – alti hindersbygg (en gång hindersbygg – alltid hindersbygg) ! Det är säkert likadant för andra byar. Egentligen borde vi ha en från varje by här på Bondbloggen men det kunde bli trångt om saligheten.

Här ser vi att Internet inte alls förstör det lokala utan tvärtom återupplivar det. Geografin försvinner och vi är grannar med hela världen. Byn är kvar men mest inom oss.

 

Giltiga orsaker

Det finns inte många giltiga orsaker till att låta bli att skriva i Bondbloggen men två av dem har jag råkat ut för nyligen. Den ena är deklarationen – Skatteverket har inget förbarmande och väntar inte. Den andra är vinterns dunderinfluensa som jag råkade ut för natten mellan söndag och måndag. Den bättre hälften hade flunsa förra veckan så det var väntat men ännu på söndagen var jag i skogen och fällde granar.

På natten var jag så dålig att jag till och med kravlade mej till medicinskåpet för att söka efter aspirin (det var det enda jag kom ihåg för det var länge sedan jag ätit nån sorts medicin).  Det fanns allt mellan himmel och jord men jag vågade inte äta nånting jag inte kände till. Vanligen vägrar jag blankt att ta medicin så jag var verkligen dålig. Så det var bara att försöka lägga sej på nytt – vilket inte var så lätt för allting var omöjligt – att stå, sitta och ligga.

Måndagen gick i halvslumrande tecken. Jag såg på BBC World News över satellit men det började smaka trä då samma “nyhet” kom femtioelfte gången. De andra kanalerna var inte bättre heller. Det jag nu såg av dem. Tisdagen började redan bli bättre i den meningen att jag orkade förarga mej över att inte komma till skogs och i dag tog jag Belarusen och körde upp väg till stockarnas upplagsplats – inte så lätt för det finns ännu massor av lös snö som traktorn bara sakta maler sej fram igenom. Och så körde jag flis till pannan.

Det är varmt om man ser till graderna men fy katten som blåsten skär genom märg och ben. Utan blåst får det gärna vara 20 grader kallare. I morgon blir det stockkörande. Där finns ännu träd att fälla men blåsten måste vända först.

Och vilka andra giltiga orsaker finns det att inte skriva i Bondbloggen ? Bleka döden förstås …

Nyårsråd

På tisdagskvällen hölls nyårsråd i Östensö, en tradition med åtskilliga århundraden på nacken.

Förr i tiden hade byn en hel del gemensamma åtaganden som skulle skötas; gärdsgårdar mot grannbyarna skulle underhållas, vägar hållas i skick, gemensamma ägor skördas m.m. och den som ansvarade för att allt blev gjort var byns ålderman. Åldermanssysslan roterade mellan gårdarna i byn enligt mantal, ju större mantal man hade desto oftare fick man sköta uppdraget. Den som hade större mantal hade större andel i de gemensamma ägorna och det var därför logiskt att de fick ta ett större ansvar för skötseln av dem. Dessutom innebar större mantal bättre ekonomisk ställning och då kunde man ju ha råd att sköta den oavlönade åldermanssysslan lite oftare. Systemet är inte helt okomplicerat att hålla reda på eftersom alla gårdar har olika stora mantal och uppdraget därför inte återkommer lika ofta till alla. Hos oss återkommer sysslan med dryga tjugo års mellanrum, men det finns de som har det oftare och de som får uppdraget ungefär en gång per hundra år.

I dagsläget har de flesta av de här gemensamma uppdragen försvunnit, byarådet förvaltar ett sandtag och en del bankmedel. En stor del av den verksamhet som byarådet förr höll i har övertagits av andra; väglaget sköter vägarna, byaföreningen ordnar fester och liknande o.s.v. På sätt och vis är det en naturlig följd av att samhället förändras. Förr var nästan alla bybor mantalsägare och byalaget var därför allas angelägenhet. Idag är över hälften av byns invånare såna som inte har mantal och många mantalsägare är bosatta utanför byn. I takt med att världen förändras minskar behovet av vissa organ och nya uppstår.

Själva mötet brukar inte bestå av några större konflikter eftersom verksamheten inte är så omfattande numera. En del vägbestyr diskuterades, det beslöts att låta lyfta upp lite mer grus i byns sandtag och dessutom att den tidigare nämnda mantalsrotationen skall ses över eftersom det skett en del förändringar i byns hemmansstruktur. Att den månghundraåriga traditionen med mantalsbaserad rotation skall fortsätta ansågs snarast vara en självklarhet. Förr fungerade nästan alla byalag enligt den här principen, idag är vi ett av de få som finns kvar. Och då kan man ju inte gärna ändra sig. 😉

Premiär på Hindersby teater

I går kväll hade “Inga feila he någa” premiär. Det blev succe direkt. Publiken var helt med på noterna i den humoristiska berättelsen om byns 50-tal. Den här veckans föreställningar är slutsålda men det kan finns biljetter kvar till nästa veckas föreställningar.

Här dricker Tåtti och Reenålt kaffi på andelstorken i väntan på att Simos Verner skall komma med ett lass. Det är verkliga personer och (nästan) verkliga händelser som pjäsen handlar om. Verner själv satt i publiken – numera som en pigg 90-åring.

Förutom Damklubbens möte om den hemliga tältresan till Punkaharju – som inte länge var så hemlig då pjäsens central-Sandra skvallrade åt Valter – så handlar det om skolan, ålderdomshemmet, doktor och död samt om då TV:n kom till byn.

Vår granne, Skoars Ruuni, var den första som hade TV och då samlades förstås bysborna där på kvällarna för att beskåda underverket. Det var bara Skoars som inte hade tid att se på TV för Dagmar kokade kaffe åt hela patrasket medan Runar bråkade med antennen så att det skulle synas något annat än snö i rutan. Programmen var ju på finska som inte många förstod men intresset minskade inte för det.

Dråplig var scenen med pastorn på ålderdomshemmet med den kärlekskranka köksan – som senare blev pastorska. I bakgrunden hördes gummornas kommentarer av välkänd sort.

Centralfröken som var pjäsens berättare och blandade sej i allting överallt blir i slutet bortrationaliserad då byns telefonförening överförs till statliga Tele och centralen automatiseras. 60-talet dansas in på lokalen i förväntan på en ännu bättre framtid – 50-talet var de stora framstegens tid då allting gick framåt, kriget började glömmas bort och – mycket viktigt – kafferansoneringen tog slut.

Jag är inte med i teatern i år men filmar den för eftervärlden. Så mycket arbete och tid har lagts ned på teatern att den absolut bör förevigas. En ny videokamera med HD och allt har införskaffats för ändamålet. Nu är problemet bara filmaren bakom kameran som är ganska dålig. Men jag tänkte filma alla föreställningar så kanske någon kan klippa ihop råfilmen till nånting sevärt.

Det blir nu en intensiv teatervecka för hela halva byn. På dagarna i skogen och på kvällarna på teatern. Inga större fritidsproblem.

Hämta julgran

Hämta och hämta – det är fullt med snö överallt och man rör sej inte gärna långt från traktorspåren. Traktorn har också problem att komma fram i snön. Och alla träd är fulla av snö. Alla granar ser bra ut – tills man skakat snön av dem …

Grannen som har stor skog stannade på väg hem och sa att det väl blir att hämta julgran från Lovisa torg – det var så hopplöst att hitta någon i skogen. Det ser ut att bli de anskrämliga julgranarnas jul i år. Jag körde ett varv i skogen och sågade ned två granar (nära vägen) men det kan hända att jag får hämta en bättre gran i morgon.

Det är inte lätt att vara julgranstjuv i år. Antingen blir det att jobba hårt och pulsa flera kilometer i djup snö och få flera kubikmeter snö i nacken eller så blir det första bästa hemska krake till gran. I princip skall man inte ta gran i egen skog här i Hindersby utan hämta i “Sminns skooin” (Smedens skog). Och då smeden inte hade någon skog så …

I fjol följde vi traditionen till punkt och pricka och hämtade julgran från “Sminns skooin”. Men det gick inte bättre än att vi blev tagna på bar gärning av Nissas folket som också var ute för att hämta julgran. Det var i deras skog vi hittade granen. Och knappt en timme tidigare hade gumman varit på besök till Nissas och skämtsamt sagt till avsked att “Vi ses sedan i Sminns skooin”.

Det är inte bara att ta in julgranen. Först måste den stora kaffebusken bort som stått på julgranens plats i snart 30 år. Egentligen kunde man lika gärna placera julgransprydnaderna på kaffebusken i stället. Den har för länge sedan växt upp till taket och är avkortad ett flertal gånger.

Det vi fasar för i år är småkatterna. De brukar gilla att klättra i julgranen och slå ned bollarna med tassen. De är förresten inte så små mera så de kan nog få omkull hela granen. Det kan bli en mycket livad jul i år. TV-tittandet har nästan upphört helt här. Vi behöver ingen annan underhållning och spänning än den vi får att katternas vilda härjande.

Nåja, med ljus och glitter så kanske vi klarar julen trots den skraltiga granen …

Julbak

I dag började julen på allvar närma sej här. En massa ved stoppades in i stora bakugnen och brödskivorna plockades fram. Degen hade jäst över natten och litet till så det började bli bråttom. Pepparkakor hade barnbarnen redan bakat tidigare men nu stod jullimpan i turen.

Men förrän bröden vacker gyllenbruna kom ut ur ugnen så skulle ugnen eldas och det är en konst att få den eldad till rätt värme. Det beror på veden, vädret och en massa olika faktorer. Man får inte elda för snabbt heller för då försvinner värmen för snabbt också. Medan elden brinner bakas degen till bröd och läggs på långa skivor.

Bilderna: 1) bakandet, 2) eldning, 3) ugnsluckan, 4) karand, 5) svipand, 6) brödet läggs in, 7) inne i ugnen.

Då elden brunnit ned skall kolen dras ned i kollådan framför ugnsluckan med “karun”. Man “karar neer” kolen i kollådan som är en del av ugnens rökgång. Där får de brinna färdigt och bli aska. Sedan skall ugnens botten rengöras med “svipun” som urprungligen skulle vara av tallris men vi har fuskat och använder en borste av naturmaterial – plast får man absolut inte använda i ugnen. Men visst har vi den ursprungliga svipun kvar.

Ugnen är flyttad och ommurad 1930 – före det stod den i stugans hörn som det brukades. Enda förändringen är att jag satte kakel i stället för den buckliga plåten år 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby.

Som en språklig parentes kan jag påpeka att “karu” och “svipu” är gamla ord som bildats enligt fornsvenskans regler med den gamla substantivändelsen -u. Man tar helt enkelt en verbstam och sätter till ett -u. “Att kara” är ett fornnordiskt ord som betyder “skrapa” och “svipa” är numera “svepa”. Så det blir “karu” och “svipu”. Likaså är den potatis som man sätter på våren en “setu”. Vi använder fortfarande massor av ord på -u.

Då ugnsbottnen är ren och fin så gäller det att sätta in bröden med “brööspadan” och det kan vara en känslig procedur. Helst bör allt karlfolk försvinna utomhus i det skedet så de inte får spadaskafte i huvudet (jag tog bilen och for till Helsingfors). Det skall läggas in 20 bröd i ugnen och ganska så kvickt. Det är inte roligt om ett bröd faller av spaden.

För att få fin glasyr skall bröden tas ur ugnen och penslas – helst flera gånger. Sedan gäller det att vakta på när bröden är färdigt gräddade och då är en modern pannlampa med lysdioder ganska bra att ha.Den lämnar ju bägge händerna fria.

Jag var tvungen att köra till H:fors för att köpa reservdelar – annars hade jag kunnat ta en fin video av bakandet. Men jag fick ett brådskande telefonsamtal: “Var är pannlampan ?” Till all tur har vi ett helt lager med pannlampor för de behövs minsann i dessa mörka tider för alla arbeten. Då jag kom hem på kvällen så var allt lugnt och de färdiga bröden låg på skivorna för att svalna. Allt hade gått bra och det blir en mumsig jul …