Johanni i traktorn

Det blev johannifirande i traktorn och det är inte första gången. Ett år var det bara kvinnor och barn på den traditionella festen för att gubbarna sprutade för brinnkära livet hela natten. Det hade varit dåligt sprutväder länge och så hotade regn.

I år var åkrarna fulla med traktorer i går kväll (och natt) men jag var tvungen att åka till Ring III för att hämta material och kom hem först tiotiden på kvällen så jag fick spruta i dag.

Men på dagen var vi nere på Hystanlindån eller Leikanlindån – senare benämnd Lekstrand – som är byns allmänning vid Stein-Gustas bro. Att pryda och sätta upp johannistang har blivit ett betydande folknöje på dagen före johannifesten. Många påstår att vi har östra Nylands största johannistang (midsommarstång).  Ålänningarna har finare men vår är inte så oäven heller:

Mera om uppsättandet finns på

http://byyin.hindersby.net

bland annat två videosnuttar.

Glad Johanni till alla bondbloggare och läsare !

Tröskandet genom tiderna

Inspirerad av Maria började jag läsa mina gamla tröskhäften. Jag har nämligen alltid ett häfte och penna i tröskan och skriver upp hur tröskandet framskrider – och då nånting går sönder. Den MF-20  som jag kör med köpte vi 1990 från Rosenlew i Björneborg. Det är en testtröska där alla möjliga och omöjliga prylar var installerade för att testas. En del kom senare i serieproduktion men många finns enbart på vår tröska. Så den är helt unik.

Lägg märke till silvertejpen på tömningsröret. Naturligtvis har jag kört röret mot elstolparna och det är lappat många gånger. Ett nytt finns hemma men jag har inte hunnit installera det – och så håller silvertejpen ganska så bra.

Eftersom det inte finns någon handbok som man kan lita på för den här tröskan så tog det mej flera veckor att gå igenom alla ledningar och prylar som var installerade utan dokumentation. Det var ju bra för jag lärde känna tröskan ordentligt.  Det mesta fick jag att fungera men luftkonditioneringen lade av på nytt nästan genast. Den tycks inte fungera på något fordon så den har fått vara sönder sedan dess. Synd, för man skulle verkligen behöva den i hettan.

För det mesta har vi börjat tröska i mitten på augusti och slutat i början på september.  Till och med 1992 då oljefiltrets fäste brast och oljan rann ur motorn. Turbon blev utan smörjning och lagren skar ihop genast då den gick för full fart.  För år 1993 har jag en anteckning att det regnade hela augusti och skörden började först den 27:e. Men 1996 gick samma koppling sönder som i år och då fick vi det sista tröskat först i mitten på oktober. År 1998 var det regnigt och vått och vi började tröska först den 9 september och var färdiga den 7 oktober.

Vanligen startar tröskan på hösten genast då man vrider om startnyckeln men 1999 så hände ingenting alls då jag skulle starta. Mössen hade ätit av varenda kabel mellan hytten och tanken ! Jag var tvungen att dra en hel del nya kablar förrän jag kom igång. Men det var ett tidigt år för redan den 19 augusti var allt tröskat.

De första åren på 2000-talet var ganska normala men år 2004 stod vattnet på åkrarna då vi tröskade i september och den 20:e var det helt färdigt och det året blev rybsen otröskad. Följande år gick allt på en vecka och det sista tröskades den 25 augusti. Både 2008 och 2009 var sena år och tröskandet började långt in i september och var slut i månadsskiftet till oktober.

Men vi har fört skiftesvis bokföring allt sedan 1939 då min pappa började med den. I den ser man att vår första skördetröska var en bogserad Aros som inköptes 20 februari 1960. Senare bytte vi till en JF som var fäst vid sidan om (egentligen runtom) traktorn år 1970. Men då hade vi kossor så det mesta var i vall och ganska litet tröskades.

Och vill man se ännu längre bakåt så finns en dagbok av min farmors kusin, Bos-Framstu Evert (som senare tog namnet Sundvik). Den är från år 1907 som var mycket intressant eftersom byn genomgick sin kanske största förändring på 1000 år (+- 300 år). Då flyttade man nämligen bort från skifteslagets centrum (Hopenbackan) till de nuvarande platserna – som på den tiden var närmast sank ängsmark utan vägar.

I dagboken kan man läsa att ”Korna betade i Petjermosan den 10-28 juni” och det är den åker där tröskan gick sönder förra veckan. Men 1907 var det bara sank äng. Min pappa berättade att då den dikades så måste man ha en planka med sej att stå på – annars  sjönk man ned i dyn långt över knävecken.

Visst är det intressant att läsa gamla dagböcker medan jag sitter här och väntar att rostlösningsvätskan skall verka på remskivan. Så det gäller att skriva en massa – helst riktigt vardagliga saker för de blir de intressantaste i framtiden då allting ändrats.

 

Klagomål

I går fick jag klagomål från Sverige, Ryssland och Australien (det var mycket på en dag) för att jag inte skriver så mycket i Bondbloggen mera. Det var närmast hindersbyggar i förskingringen som klagade. Men de kan försöka trösta sej med att titta på

Hindriks by (Byyin.Hindersby.net)

över nätet.  Det är den gamla byasidan men med litet nyare utseende – vi använder numera WordPress dvs. samma system som här på Bondbloggen.

Uutbyyssari (eller ”uurbyyssari” som en del säjer) varnas för att en del är skrivet på hemligt språk, dvs. hindersbyyiskå. Språkbegåvade  kan i alla fall förstå det mesta – speciellt österbottningar som talar det gamla språket.

Intressant annars hur viktig den lokala anknytningen – rötterna – är även för dem som flyttat bort för 40-50 år sedan.  Ein gangå hindersbygg – alti hindersbygg (en gång hindersbygg – alltid hindersbygg) ! Det är säkert likadant för andra byar. Egentligen borde vi ha en från varje by här på Bondbloggen men det kunde bli trångt om saligheten.

Här ser vi att Internet inte alls förstör det lokala utan tvärtom återupplivar det. Geografin försvinner och vi är grannar med hela världen. Byn är kvar men mest inom oss.

 

Giltiga orsaker

Det finns inte många giltiga orsaker till att låta bli att skriva i Bondbloggen men två av dem har jag råkat ut för nyligen. Den ena är deklarationen – Skatteverket har inget förbarmande och väntar inte. Den andra är vinterns dunderinfluensa som jag råkade ut för natten mellan söndag och måndag. Den bättre hälften hade flunsa förra veckan så det var väntat men ännu på söndagen var jag i skogen och fällde granar.

På natten var jag så dålig att jag till och med kravlade mej till medicinskåpet för att söka efter aspirin (det var det enda jag kom ihåg för det var länge sedan jag ätit nån sorts medicin).  Det fanns allt mellan himmel och jord men jag vågade inte äta nånting jag inte kände till. Vanligen vägrar jag blankt att ta medicin så jag var verkligen dålig. Så det var bara att försöka lägga sej på nytt – vilket inte var så lätt för allting var omöjligt – att stå, sitta och ligga.

Måndagen gick i halvslumrande tecken. Jag såg på BBC World News över satellit men det började smaka trä då samma ”nyhet” kom femtioelfte gången. De andra kanalerna var inte bättre heller. Det jag nu såg av dem. Tisdagen började redan bli bättre i den meningen att jag orkade förarga mej över att inte komma till skogs och i dag tog jag Belarusen och körde upp väg till stockarnas upplagsplats – inte så lätt för det finns ännu massor av lös snö som traktorn bara sakta maler sej fram igenom. Och så körde jag flis till pannan.

Det är varmt om man ser till graderna men fy katten som blåsten skär genom märg och ben. Utan blåst får det gärna vara 20 grader kallare. I morgon blir det stockkörande. Där finns ännu träd att fälla men blåsten måste vända först.

Och vilka andra giltiga orsaker finns det att inte skriva i Bondbloggen ? Bleka döden förstås …

Nyårsråd

På tisdagskvällen hölls nyårsråd i Östensö, en tradition med åtskilliga århundraden på nacken.

Förr i tiden hade byn en hel del gemensamma åtaganden som skulle skötas; gärdsgårdar mot grannbyarna skulle underhållas, vägar hållas i skick, gemensamma ägor skördas m.m. och den som ansvarade för att allt blev gjort var byns ålderman. Åldermanssysslan roterade mellan gårdarna i byn enligt mantal, ju större mantal man hade desto oftare fick man sköta uppdraget. Den som hade större mantal hade större andel i de gemensamma ägorna och det var därför logiskt att de fick ta ett större ansvar för skötseln av dem. Dessutom innebar större mantal bättre ekonomisk ställning och då kunde man ju ha råd att sköta den oavlönade åldermanssysslan lite oftare. Systemet är inte helt okomplicerat att hålla reda på eftersom alla gårdar har olika stora mantal och uppdraget därför inte återkommer lika ofta till alla. Hos oss återkommer sysslan med dryga tjugo års mellanrum, men det finns de som har det oftare och de som får uppdraget ungefär en gång per hundra år.

I dagsläget har de flesta av de här gemensamma uppdragen försvunnit, byarådet förvaltar ett sandtag och en del bankmedel. En stor del av den verksamhet som byarådet förr höll i har övertagits av andra; väglaget sköter vägarna, byaföreningen ordnar fester och liknande o.s.v. På sätt och vis är det en naturlig följd av att samhället förändras. Förr var nästan alla bybor mantalsägare och byalaget var därför allas angelägenhet. Idag är över hälften av byns invånare såna som inte har mantal och många mantalsägare är bosatta utanför byn. I takt med att världen förändras minskar behovet av vissa organ och nya uppstår.

Själva mötet brukar inte bestå av några större konflikter eftersom verksamheten inte är så omfattande numera. En del vägbestyr diskuterades, det beslöts att låta lyfta upp lite mer grus i byns sandtag och dessutom att den tidigare nämnda mantalsrotationen skall ses över eftersom det skett en del förändringar i byns hemmansstruktur. Att den månghundraåriga traditionen med mantalsbaserad rotation skall fortsätta ansågs snarast vara en självklarhet. Förr fungerade nästan alla byalag enligt den här principen, idag är vi ett av de få som finns kvar. Och då kan man ju inte gärna ändra sig. 😉