Växtodling – Sida 9

Att sälja vete

Att köpa billigt (eller inte alls) klarar jag bra men det är sämre med säljandet. Nu är också vetepriserna mycket beroende av faktorer på världsmarknaden utanför vår kontroll så det är bara att sälja till det pris som erbjuds eller inte alls. Í år fanns det ändå en tredje möjlighet eftersom man organiserade egen export. Och jag skrev på ett avtal om 40 ton fodervete. Priset var inte så fantastiskt men det var det inte här i landet heller. Nu har priserna stigit litet men är fortfarande låga.

Det var litet problem att få exporten igång på grund av låga priser på världsmarknaden men nu verkar ett parti vara på väg. Och så fort det är klart så åker vårt vete iväg till Lovisa som ju är nära oss. Transportkostnaderna (som vi betalar) blir då inte så höga. Det är förstås fjolårets vete som vi säljer först nu. Det är alls inte ovanligt eftersom jag nästan alltid lagrat skörden över vintern. På våren är det mycket lätt (och billigt) att torka ned den sista procenten. Just nu är luftens relativa fukthalt 55 % fastän det är mulet och den sjunker ordentligt då solen lyser. Många vårar har jag torkat ned vetet under 12 % i misstag då jag inte stängt fläktarna i tid. För saluvete måste fukthalten vara under 14 % och litet marginal måste man ha.

Nu skall också nya torken tömmas så vi kan flisa för nästa vinters värme. Och flisen måste köras ned i flislagret före tröskandet. Som det nu ser ut så kan det bli tröskat med hög fukthalt på vetet och då det blir sent så är det svårt att torka. Det är ingen katastrof i en kallufttork eftersom man kan starta fläktarna och kyla ned säden vid behov. Det intressanta är att då man torkar så skall man blåsa då det är varmt men då man skall kyla ned säden så den håller över vintern så skall man blåsa då det är kallt. Också fuktig säd håller sej bara den är tillräckligt kall.

Före torktömmandet byggde jag om rörsystemet litet. Nu kan jag lätt flytta säd som innehåller stickor och agnar (i lårarnas kanter) till sorteraren medan största delen går direkt till silon. Fläktsystemet som jag köpte 1975 då vi byggde torken på ladugårdsvinden har fungerat utmärkt och gör det än i dag. Litet dyrt var det men på 40 år börjar det ha betalt sej. Det bästa är att det blåser rören helt rena så man blandar aldrig olika sorter. Dessutom är det lätt att köra runt hörn och med snabbkopplingarna kan man bygga upp tillfälliga rörsystem snabbt.

Den nedersta omkopplaren är ny och den kan flytta vetet till sorterargropen (till vänster) eller vidare uppåt där den övre omkopplaren väljer om man vill köra in till den gamla torken (uppe till vänster) eller till en av sex silos (uppe till höger). En våning lägre ned står sugfläkten som jag använder då jag kör upp vetet från den nya torken.

Fördelen med sugfläkten är att torken blir helt ren tillika. Den går tyvärr inte att använda i gamla torken som har djupa lårar utan där blåser jag ut säden med ögonlocksplåt och kör vidare med en annan flyttfläkt. Säden går till samma omkopplarpelare så jag kan med omkopplarna styra den dit jag vill. Fördelen med att blåsa ut säden i stället för att suga är att den blir litet sorterad tillika. Agnar och annat lätt material flyger nämligen över till nästa lår.

Det går lika snabbt att suga bort säden med den här fläkten som har en 22 kW motor och dubbelfläkt. Jag har ögonlocksplåt i torken med riktad luftström eftersom jag planerade att tömma torken genom att blåsa men det här systemet är egentligen bättre.

Nu är det också dags att ge sej ut på åkern för att söka flyghavre. Vetet har gått i ax och flyghavrens vippor har kommit fram. Jag har visserligen sprutat mot flyghavren men man måste i alla fall kontrollera åkrarna så de inte hinner fröa. Det bästa vädret är mulet men inte regn då man skall plocka. Bakbenet är styvt på morgonen men då man börjat röra på det så är det ganska bra.

Om det ändå vore midsommar….

…. är det säkert mången bonde som tänker. Faktum är den att många grödor fortfarande är i det utvecklingsstadie som dom brukar vara då just efter midsommar.

Vädret har nu under några dagar faktiskt varit någorlunda, jag kan tänka att semesterfiraren kanske skulle ha önskat sig några grader värme till men för den som jobbar hårt ute på åkern är det ganska behagligt med en så där 17-18 grader. Stor del av växterna har också hyffsad utveckling redan vid dylika temperaturer. Det är väl främst gurkväxter, majs och dylikt som kunde ha någon grad till. När nattemperaturen dessutom håller sig kring 10-12 grader så är i alla fall grönsakerna riktigt fräscha då vi börjar skördandet där kring 6-7-tiden. Allt kunde med andra ord vara riktigt bra om det inte varit för att det våta och kalla vädret under maj-juni orsakade sen sådd och plantering och långsam utveckling av det som ficks i jorden.

Under min roadtrip sydvart i samband med bloggarträffen hos Nisse gjorde jag från bilfönstret följande noteringar. Framåt Närpes-Lappfjärdshållet var det varierande fält, allt från efter omständigheterna hyffsade till gula åkrar och åkrar med vattenpölar. Mellan Björneborg och Kokemäki var växtligheten också relativt bra men i Forssa-trakten fanns det en hel del rent bedrövliga åkrar. Forssa ligger i kanten av det stora spannmålsdistriktet kring Loimaa och Somero och om växtligheten där är lika dålig så då blir det nog en svag totalskörd att vänta. Nu svängde jag inte av där utan fortsatte ner mot Högfors innan jag tog av mot Ingå för mitt besök på Västankvarn. I de trakterna blev åter växtligheten bättre.

Fältdagen med maskindemonstrationer på Västankvarn 9.7.2015

Efter att ha tagit del av fältdagen på Västankvarn så fortsatte jag mot Hindersby. Det är ju mest urbana miljöer under den sträckan men allt verkade grönt även om utvecklingen blev senare och senare ju längre österut jag kom. Fältdagen var annars en positiv tilldragelse med en hel del maskindemonstrationer och många provrutor där olika spannmålssorter och växtskyddsförsök kunde jämföras. Överaskades också över den stora uppslutningen, enligt arrangörerna besöktes dagen av 3600 personer och det får man se som ett högt besökarantal med tanke på att det var en fältdag för fackfolk. Kanske lockade dagen lite mera folk på grund av att det inte i år arrangeras lantbruksutställningar i södra eller västra Finland. Hördes också en hel del finska bland deltagarna så det verkar som dagen också lyckats attrahera finskspråkiga bönder.

Nisses direktsådda fält tycker jag att man kan ge helt godkänt betyg, det har ju inte varit det lättaste året att prova fram för honom nya odlingsmetoder. Lite sent joo men det är det inte mycket att göra åt. Får han nu bara lite värme och en lång höst borde det gå vägen. Detsamma får man nog önska alla odlare i Kymmenedalen för även om åkrarna hade vacker grön nyans där så var dom nog väldigt sena i utvecklingen. Allting verkade också vara lika sent så det är väl nog närmast där som dagens rubrik passar in.

Vackert grönt men sent här på "pokarraakon" (hette det så, Nisse?). Hade förövrigt inte förväntat mig dylika "slätter" i Östnyland. — Vackert grönt men sent här på ”pokarraakon” (hette det så, Nisse?). Hade förövrigt inte förväntat mig dylika ”slätter” i Östnyland.

Under hemvägen som gick via Pälkäne, Orivesi, Virdois mot Seinäjoki får man konstatera att från att ha sett relativt hyffsat ut i Pälkänetrakten så blev det sämre och sämre anefter färden gick norrut. Först i Ylistaro blev det åter lite ordning på växtligheten och i hela Kyrodalen såg det bra ut. Väl hemkommen så var det lätt att slå sig för bröstet och nöjt konstatera att det mesta ser oförskämt bra ut, sådd innan morsdag var i år ett bra val.

Som jämförelse, läget på den egna åkern vid hemkomsten 11.7.2015

Tillsvidare inga svampangrepp :) (FinneFarm 11.7.2015) — Tillsvidare inga svampangrepp 🙂 (FinneFarm 11.7.2015)

Är också nöjd med axens utseende (FinneFarm 8.7.2015)

Som vanligt börjar det också ges skördeprognoser trots att det ännu är långt kvar tills skörden är bärgad. När de första kom för några veckor sen lät man förstå att det skulle bli en normal skörd i år. Nu de senaste dagarna har man nog skruvat ner förväntningarna något och få se om de ytterligare justeras nu efter min rapport. Nu har jag inte rört mig norrut på ett tag men faktum lär nog vara att läget är rent ut sagt bedrövligt från Oravais och norrut.

Förgröning och ogräs

I går körde jag över mina vallar med slaghacken. Det var alldeles onödigt att plocka fram slåttermaskinen eftersom vallen som jag sådde i juni var omkring tre centimeter hög. Det är inte ovanligt att det första året är långsamt och juni var så svalt att den inte växte just nånting. Men det som växte var baldersbrå ! Stora buskar sköt upp på nolltid. Ogräset har minsann växt bra i år – speciellt det som övervintrat.

Det var i alla fall trevligt att se att direktsådden av vallfrö lyckades utmärkt. Jag körde alltså omkring 10 kg timotej plus klöver med Rapiden direkt i obearbetad åker. Och jag använde de vanliga såbillarna men hade småfröinsatser över matarvalsarna så man kunde så mindre mängder. Åkrarna är täckta av tät brodd – även om den bara är nån centimeter lång. Då jag fick bort baldersbrån så kanske vallen (timotej och klöver) har en chans.

En annan sak som man kunde se var hur effektiv besprutning på hösten är på obearbetade direktsådda åkrar. Här ser man hur skarp gränsen är mellan obesprutat och besprutat område.

Till höger finns det nästan inga ogräs alls medan det obesprutade området till vänster är smockfullt med baldersbrå. Egentligen är det helt logiskt eftersom man vid direktsådd inte alls bearbetar jorden och alltså inte drar upp nya frön på våren. I år har jag alltså inte sprutat alls på den här åkern. Jag måste ta höstsprutandet riktigt på allvar i framtiden. Jag vet inte om man kan lämna bort vårsprutandet helt men kunde kanske minska på det. På hösten skall man inte lämna nånting obesprutat och vara noga med körningen – som av bilden synes. Tidigare har jag bara sett höstsprutandet som ett komplement närmast för att få bort kvickroten. Det finns många fördelar med att spruta på hösten i stället för våren.

Slaghacken fungerade bra och jag kunde köra så fort jag bara vågade. Men jag är litet bekymrad över den tunga kombinationen på 6000 kg vilket är tre gånger mer än gamla MF165 och en slåttermaskin. Det gick bra i år eftersom det vara torrt och inte blev hjulspår men det är inte bra ett våtare år. Tillpackningen är ett stort problem med alla tunga maskiner som blir vanligare. Kanske man borde gå tillbaka till de gamla hömaskinerna (som nog finns kvar än).

För övrigt så har vetet blivit betydligt bättre. De gula fläckarna börjar försvinna. Men det är sent – mycket sent. Det skulle behövas mer värme men prognoserna lovar ett betydligt svalare juli än i fjol. Det har inte kommit stora mängder regn men tillräckligt för att också kullarna på leråkrarna skall se gröna ut.

Förgröningen har jag inget emot om man bara kan bekämpa ogräset. I år var det enkelt men nästa år kan det vara besvärligare då det troligen finns lång timotej och klöver på vallen. Då måste jag säkert köra flera gånger med slaghacken över vallen och inte låta den växa till sej för mycket. I tät växtlighet blir det tungt att köra med hacken.

Våra lerjordar skulle må bra av mera humus och klöverns pålrötter är också bra för strukturen. Men jag vill inte vara med om den explosion av kvickrot och andra ogräs som jag fick förra gången jag skulle ”förgröna”. Naturvårdsåkrarna var rena katastrofen eftersom man inte fick bespruta dem. I praktiken blev de ogräsåkrar. Få se om jag får bukt med ogräset nu med hjälp av slaghacken …

Odlandets mysterier

Trots 60 års odlande (nåja …) så blir man ännu bara överraskad. Jag körde i natt och i morse flyghavremedel. Det är bättre att inte sätta det i tankblandning. Trots att det bara är ett par dagar sedan jag körde över samma åkrar med ogräsmedel så är skillnaden stor. De senaste dagarnas värme (hetta – vi hade över 30 grader) fick det svagt lidande vetet att grönska och växa till snabbt. Då var det svagt gult men nu är det mörkgrönt med breda blad. Visst vet man att det behövs vatten och värme men ändå blev jag förvånad över förändringen. Zebran som såg usel ut på torsdagen ser nu ganska hyfsad ut.

Men allt är inte lika bra. På en åker tog gödseln slut och då jag bara hade en liten triangel kvar så brydde jag mej inte om att åka tillbaka och bättra på. Men för att visa hur det ser ut på ogödslad åker så sätter jag in den här bilden. Nånting att tänka på för dem som ivrar för minskad gödsling (eller ingen gödsling alls). Det skulle åtminstone lösa alla överproduktionsproblem.

Fast om gödselpriserna stiger och vetepriserna går ned ännu mer så kan det gå så att våra åkrar ser ut som i triangeln. Förstås kan man ha gröngödslingsvall men det betyder att vartannat eller vart tredje år så kommer det inget vete alls från åkern.

Nu är de bara att vänta på hösten. Byggsäsongen går snart på högvarv men jag har faktiskt varit inomhus där det är litet svalare – bara + 26 grader i det svalaste rummet.Nu är – under över alla under – köket snart i skick i sin helhet. I dag tapetserade vi baakstuvun (grovköket) och snart kan vi bära in de sista skåpen och arbetsbänken. Och så flyttar vi kvarnen dit för den för en massa oljud. Men ännu värre är vattenkokaren som underligt nog är så högljudd att man inte kan prata med varandra då den är påkopplad …

Det blev paus i byggandet för det blev litet bråttom med sprutandet eftersom det skall komma regn i morgon. Det blir svalare vilket jag personligen gillar men vetet behöver bara mera värme för att hinna mogna i tid.

”Hittills har det gått bra”, sa förra pojken som föll från elfte våningen då han kom till andra …

Hur blev direktsådden ?

Då man sprutar mot ogräs så ser man ganska bra hur sådden lyckades. Den tidiga brodden ger ännu inte så mycket att gå efter. Fastän den ser jämn och fin ut så kan ett åskregn förändra allt på ett dygn. Men då plantorna fått bättre rötter så ser man redan hur skörden blir. Visst kan mycket hända än men större plantor med djupare rötter klarar både torka och regn mycket bättre än den första brodden.

I det stora hela blev det bättre än den katastrof jag var rädd för. Speciellt där vi sådde i alldeles för våt jord trodde jag det inte skulle komma nånting alls. Och vår lerjord är stenhård av allt regnande. Jag bara förundrar mej över att vetet alls växer i den cementen … På många håll ser man stora gula fläckar på åkrarna och visst har vi det också men inte alls så mycket som jag befarade. Vissa ställen är brodden gles men det är inget att undra över. Att köra med den tunga såmaskinen över våt lera måste ju vara illa men vi kunde inte vänta mera då det var 27 maj …

Inget katastrof även om det är dåligt på många ställen. Men nu ser man också alla felen i sådden. De är också ganska få med tanke på att jag ibland inte hade en blekblå aning om var jag hade sått och var jag skulle köra. Markörerna på såmaskinen är nämligen alldeles för dåliga för direktsådd. De består av klena pinnar som kanske ritar en fåra i välharvad och mjuk mylla men för direktsådd behövs tuffare don. Möjligen en ordentlig harvtinne eller något ännu större som orkar dra en fåra i oharvad jord.

I år fungerade sprutspåren ganska bra. Jag stänger alltså inte någon bill utan lämnar helt enkelt ett litet mellanrum mellan två slag var fjärde varv. Då blir bredden 12 meter och det passar precis för sprutan. Egentligen behövs inga stängningsmekanismer alls på såmaskinen ! Det går fint att följa mellanrummet då man sprutar och sätter ena hjulet i det osådda. Man bör förstås alltid köra på samma sida om den osådda remsan. Då passar allt ihop.

Här ser man hur jag kör. Det här mellanrummet blev onödigt brett men det var som sagt problem med körmarkeringens synlighet. Man bör se till att man inte lämnar mellanrum mellan slagen där det inte skall vara sprutspår för då måste man hoppa ur traktorn och mäta var man skall köra. Så sprutspåren fungerar bara vi får körmarkeringarna att synas bättre.

Det jag lade märke till vara att sprutandet före sådd fungerade utmärkt. Synd bara att jag inte körde överallt. Vid direktsådd måste man spruta precis all kvickrot och all baldersbrå som man ser för dessa formligen exploderar senare. Där jag lämnade en ynka liten tuva kvickrot obesprutad före sådden finns nu ett stort område där kvickroten redan gått i ax. Jag börja fundera om man borde spruta precis allt utan undantag före sådden ? Direktsådd är ju i allmänhet ganska sen så en stor del av ogräsen hinner gro före det. I år hann tyvärr kvickroten växa till alldeles för mycket innan sådd så vetet har inte en chans att konkurrera ifall kvickroten inte blev besprutad.

En sak som jag måste fundera på är åkrarnas yta. Vid direktsådd är ytan precis lika slät eller ojämn som på hösten efter tröskandet. Jag kan tänka mej att en våt höst så måste man bearbeta jorden för att få bort spåren från tröskan. Jag undrar om en styv pinnharv skulle kunna användas för att jämna åkern. Problemet är bara att den på nolltid blir full av halm.

I det stora hela är jag riktigt nöjd med direktsådden. Otroligt litet arbete och litet bränsle behövdes. Skörden vet man inget om förrän den är inne men den kan bli mycket mindre än med vanliga metoder och det lönar sej i alla fall med de nuvarande priserna. Vi har 38 % överproduktion på vete och ju större skördar vi får desto lägre blir priset. Så jag sysslar i stället med att minska på utgifterna och arbetet. Det är mer lönsamt än stora hektarskördar där firmorna plockar in största delen av pengarna.

Nu vet man ännu inte hur direktsådd fungerar andra år med annat väder. Det kan ju vara rena nybörjarturen. Men jag tänker fortsätta på den här linjen tillsvidare. En otrevlig överrraskning var hur dåligt Zebran växer. Den gamla sorten Reno går mycket bättre. Jag undrar om Zebra kräver mulljord och massor av gödning ? Då passar den inte alls här hos oss. Där ser man att man inte skall stirra sej blind på sortförsök. De kan vara gjorda på helt andra jordar. Det som gäller är förstås hur sorten går på just mina åkrar. Och det är styv och ytterst besvärlig lera som är fullständigt annorlunda än den blommylla som Christer har – och Kalle med för den delen. Det finns lera och lera men den lera vi har är just nu nånting som liknar cement.

Vårbruket igång

Vårbruket har kommit igång rekord tidigt i år. Någon större brådska är det ju inte, vi har ju trots allt först 27 mars idag, men igår var Antte och Kalle och gjorde lite kompletteringssådd på ett par vallåkrar här på Heisala.

På Facebook kunde man också läsa att man i Sjundeå har sått det första vårvetet igår och i dagens Landsbygdens Folk finns en artikel om en potatisodlare från Pargas som satt första potatisen redan i februari.

Tidig start på säsongen, förstås inte riktigt med full fart ännu. En av de (få) sakerna jag kommer ihåg från mina agrolog studier är det då vår växtodlingslärare präntade i oss att fröet behöver kyla för att det ska börja gro. Nu återstår det då bara att se exakt hur mycket kyla fröet behöver och kanske framför all hur mycket kyla det tål.