Växtodling – Sida 8

Spruta och gödsla

Förra veckan kom Yaras annonsbilaga med Landsbygdens Folk. Den har ganska mycket slagsida åt den våldsamma gödslingen till men där finns också intressanta artiklar. Optimal kvävegödsling på 210 kg rent kväve per hektar anser jag är rena smörjan. Optimal för Yara möjligen men inte för en vanlig bonde. Artikelns författare påpekar helt riktigt att man bör dimensionera gödslingen enligt skiftets förmåga att producera skörd men det stora diagrammet på sidan visar närmast ett specialfall för Kotkanniemis provrutor.

Redan länge har jag varit ytterst skeptisk till deras sätt att räkna “optimal” gödsling. Dessutom misstänker jag att de lämnar bort en mängd faktorer. Större hektarskörd ger dyrare transporter, dyrare torkning och mera arbete. För att inte tala om att vi borde få ned veteskörden med 40 % i Finland ! Varje ökning av skörden sänker bara priserna så vi förlorar på att ha stora hektarskördar. Nu betalar vi för frakten till Mellaneuropa medan vi skulle få en prishöjning som motsvarar frakten om skördarna skulle fås ned. Så det är ett riktigt dåligt råd vi får av Yara beträffande gödslingen. Förstås vill de bara sälja mera och få in mera pengar men dum är den som går på det.

Forskarna på Yara är inte några skurkar men de drar hemåt. En annan artikel handlade om bearbetningens inverkan på strukturen och det var intressant för mej. Sedan 2003 har på Kotkanniemi ett skifte plöjts, ett stubbearbetats och ett direktsåtts (med en Väderstad Rapid). De senaste fyra åren har direktsådden gett den bästa skörden och plöjningen den sämsta. Intressant var också att strukturen förbättrats mest på den direktsådda delen och var sämst på den plöjda. Men de första åren var inte så bra för direktsådden utan det tog flera år innan den började ge bra resultat. Det stämmer ganska bra med vad jag läst om direktsådd i svenska försök. Det tar tid innan förbättringen syns.

Så jag siktar på att fortsätta med direktsådden. Kvävegödslingen däremot tänker jag hålla nere. Likaså besprutningen men jag upphör inte med den. Speciellt naturvårdsåkrarna som jag testade avskräckte mej grundligt. Baldersbrå och kvickrot tog över helt eftersom man inte fick spruta. Men det är väl ändrat i de nuvarande reglerna.

I senaste Land Lantbruk finns en artikel om ett examensarbete vid Karolinska institutet och Stockholms universitet där man jämfört grönsaker och frukt från tre källor: vanliga importerade, vanligt odlade i Sverige och ekologiskt odlade. Som indikator använde man HI-indexet där HI under 1 inte förväntas ge några långsiktiga negativa hälsoeffekter. Resultatet var delvis förvånande. Importerat och vanligt odlat gav HI=0.15 medan vanligt odlat från Sverige bara gav HI=0,02. Ekologiskt odlat gav bara 0,0003 och annat hade ju varit skandal eftersom man mätte resterna av bekämpningsmedel.

Personligen är jag inte förvånad då man vet hur mycket mera bönderna måste spruta i Mellan- och Sydeuropa. Den svenska maten var mer än sju gånger bättre och låg mycket långt under indexgränsen. Men det är inte konsumenterna som får i sej mest bekämpningmedel utan bönderna som andas in medlet direkt då de sprutar. Så det är all idé att minska på besprutningen.

Ekologisk odling blir det inte för mej nu åtminstone men jag är hela tiden mycket intresserad av odlingsmetoder som kunde minska användningen av gödselmedel och kemikalier. Vall skulle gå bra på våra åkrar utan gödsling men det finns tyvärr ingen som vill ha det den producerar då kossorna nästan försvunnit från våra byar. Fram till 1975 då vi sålde kossorna så hade vi stora mängder hö utan nämnvärd gödsling och utan besprutning.

Det är värre med vetet. Jag har strävat till att minska på gödsling och besprutning och försökt minimera bearbetningen och alla kostnader och arbete. Men i princip är det i alla fall konventionell odling. Lägre hektarskördar stör mej inte alls men nånting måste man få in från veteodlingen. Och ogräsåkrar vill jag inte ha även om de inte behöver vara totalt ogräsfria. De stora problemen är närmast kvickrot och baldersbrå.

Jag tänker inte ta problem med gödsling och sprutning på den låga nivå jag håller. Undersökningen i Stockholm visar att jordbruket är renare än många tror och då har säkert bönderna i Sverige använt betydligt mera gödsel- och sprutmedel än vad jag gör.

Nya odlingsmetoder kommer hela tiden och det är möjligt att också jag kan lämna Yara och Monsanto åt sitt öde en dag.

Sommaren kom tillbaka

Nu har det varit ett par dagar med sol och sommarvärme och det är vi glada över. De klara nätterna har förstås varit kalla men ännu ingen frost. Korn och havre har man tröskat men vetet är ännu omoget. Fast det börjar också byta färg. Vi talar ju inte om “mogna” här utan säjer “kveiti fäärdnar“.

I förgrunden syns vårt vete och i bakgrunden grannens korn. Minst en vecka med värme behövs ännu för vetet men tiodygnsprognosen ser tillsvidare ganska bra ut. Litet regn i slutet på nästa vecka men prognosen ändras varje dag …

Andra satsen flis torkade bra i sommarvärmen så den kan snart köras ned i flislagret. Med litet svalare nätter har jag fått flismatningen att fungera utan att pannan börjar koka. Jag satte på värmen till huset för att hålla balansen men det blir så varmt att man ibland får svårt att sova. Vi har blivit vana vid litet svalare inomhus och speciellt i sovrummet. Men barnbarnen som springer omkring behöver litet varmare.

För ett dumt huvud får kroppen lida säjs det och det stämmer precis. Jag lyfte ensam ett par stora mellanväggar till torken fastän Henrik var hemma. Han har bråttom med jobbet (på distans) så jag ville inte störa honom. Men nu linkar jag omkring och äter värkpiller igen. Troligen är det ischiasnerven som kommit i kläm. Men isjas är ju nånting som bara gamlingar lider av och jag är ju inte gammal … :-).

Nu skall jag försöka klura ut varför tröskan bränner säkringar varje gång man stänger av den. Det ordnar sej med en automatsäkring men det retar mej i alla fall. Ett ganska underligt fel.

Och så skall torkarna städas och repareras. Alltid är det nånting som behöver göras. I höst skall vi också fira den äldre torkens 40-årsjubileum. På dörren till huvudkanalen är det inskuret 17.7 1975 och det var då jag på allvar började ta över jordbruket. Det året sålde vi kossorna och gick över till sädodling. Torken hade jag planerat helt enligt eget huvud och det är ju trevligt att den ännu fungerar bra efter 40 år. Plasten har vi varit tvungna att lappa under takfönstren där solen lyser men det är inte så underligt. Grundprincipen har i alla fall fungerat. Speciellt solvärmen (som kom till litet i misstag) har fungerat bra. Man ser på torktemperaturen precis när solen går i moln.

Just nu håller vi bara tummarna för att vädret fortsätter att vara varmt och torrt.

Dystert

Jag svetsade litet fiberkabel nu då man ändå inte kan börja tröska. Det var vid landsvägen och folk körde förbi där. Endel till och med med tröska och vagn. Men dystra var allihopa. Höstsäden och havre har man tröskat men vårvetet är grönt och fult i år (i motsats till “grönt och skönt”). Och allt emellanåt regnar det … Och kallt har det varit.

Sveriges TV lovade varmare väder efter onsdagen och det får man minsann hoppas på. Om det nu kommer hitåt … Tiodygnsprognoserna lovar varmare från torsdagen här – upp till +20 grader. Men tillsvidare går man och ser på det fina vetet som är alldeles för grönt – en månad för grönt. Så det är dystert, dystert …

Att sälja vete

Att köpa billigt (eller inte alls) klarar jag bra men det är sämre med säljandet. Nu är också vetepriserna mycket beroende av faktorer på världsmarknaden utanför vår kontroll så det är bara att sälja till det pris som erbjuds eller inte alls. Í år fanns det ändå en tredje möjlighet eftersom man organiserade egen export. Och jag skrev på ett avtal om 40 ton fodervete. Priset var inte så fantastiskt men det var det inte här i landet heller. Nu har priserna stigit litet men är fortfarande låga.

Det var litet problem att få exporten igång på grund av låga priser på världsmarknaden men nu verkar ett parti vara på väg. Och så fort det är klart så åker vårt vete iväg till Lovisa som ju är nära oss. Transportkostnaderna (som vi betalar) blir då inte så höga. Det är förstås fjolårets vete som vi säljer först nu. Det är alls inte ovanligt eftersom jag nästan alltid lagrat skörden över vintern. På våren är det mycket lätt (och billigt) att torka ned den sista procenten. Just nu är luftens relativa fukthalt 55 % fastän det är mulet och den sjunker ordentligt då solen lyser. Många vårar har jag torkat ned vetet under 12 % i misstag då jag inte stängt fläktarna i tid. För saluvete måste fukthalten vara under 14 % och litet marginal måste man ha.

Nu skall också nya torken tömmas så vi kan flisa för nästa vinters värme. Och flisen måste köras ned i flislagret före tröskandet. Som det nu ser ut så kan det bli tröskat med hög fukthalt på vetet och då det blir sent så är det svårt att torka. Det är ingen katastrof i en kallufttork eftersom man kan starta fläktarna och kyla ned säden vid behov. Det intressanta är att då man torkar så skall man blåsa då det är varmt men då man skall kyla ned säden så den håller över vintern så skall man blåsa då det är kallt. Också fuktig säd håller sej bara den är tillräckligt kall.

Före torktömmandet byggde jag om rörsystemet litet. Nu kan jag lätt flytta säd som innehåller stickor och agnar (i lårarnas kanter) till sorteraren medan största delen går direkt till silon. Fläktsystemet som jag köpte 1975 då vi byggde torken på ladugårdsvinden har fungerat utmärkt och gör det än i dag. Litet dyrt var det men på 40 år börjar det ha betalt sej. Det bästa är att det blåser rören helt rena så man blandar aldrig olika sorter. Dessutom är det lätt att köra runt hörn och med snabbkopplingarna kan man bygga upp tillfälliga rörsystem snabbt.

Den nedersta omkopplaren är ny och den kan flytta vetet till sorterargropen (till vänster) eller vidare uppåt där den övre omkopplaren väljer om man vill köra in till den gamla torken (uppe till vänster) eller till en av sex silos (uppe till höger). En våning lägre ned står sugfläkten som jag använder då jag kör upp vetet från den nya torken.

Fördelen med sugfläkten är att torken blir helt ren tillika. Den går tyvärr inte att använda i gamla torken som har djupa lårar utan där blåser jag ut säden med ögonlocksplåt och kör vidare med en annan flyttfläkt. Säden går till samma omkopplarpelare så jag kan med omkopplarna styra den dit jag vill. Fördelen med att blåsa ut säden i stället för att suga är att den blir litet sorterad tillika. Agnar och annat lätt material flyger nämligen över till nästa lår.

Det går lika snabbt att suga bort säden med den här fläkten som har en 22 kW motor och dubbelfläkt. Jag har ögonlocksplåt i torken med riktad luftström eftersom jag planerade att tömma torken genom att blåsa men det här systemet är egentligen bättre.

Nu är det också dags att ge sej ut på åkern för att söka flyghavre. Vetet har gått i ax och flyghavrens vippor har kommit fram. Jag har visserligen sprutat mot flyghavren men man måste i alla fall kontrollera åkrarna så de inte hinner fröa. Det bästa vädret är mulet men inte regn då man skall plocka. Bakbenet är styvt på morgonen men då man börjat röra på det så är det ganska bra.

Om det ändå vore midsommar….

…. är det säkert mången bonde som tänker. Faktum är den att många grödor fortfarande är i det utvecklingsstadie som dom brukar vara då just efter midsommar.

Vädret har nu under några dagar faktiskt varit någorlunda, jag kan tänka att semesterfiraren kanske skulle ha önskat sig några grader värme till men för den som jobbar hårt ute på åkern är det ganska behagligt med en så där 17-18 grader. Stor del av växterna har också hyffsad utveckling redan vid dylika temperaturer. Det är väl främst gurkväxter, majs och dylikt som kunde ha någon grad till. När nattemperaturen dessutom håller sig kring 10-12 grader så är i alla fall grönsakerna riktigt fräscha då vi börjar skördandet där kring 6-7-tiden. Allt kunde med andra ord vara riktigt bra om det inte varit för att det våta och kalla vädret under maj-juni orsakade sen sådd och plantering och långsam utveckling av det som ficks i jorden.

Under min roadtrip sydvart i samband med bloggarträffen hos Nisse gjorde jag från bilfönstret följande noteringar. Framåt Närpes-Lappfjärdshållet var det varierande fält, allt från efter omständigheterna hyffsade till gula åkrar och åkrar med vattenpölar. Mellan Björneborg och Kokemäki var växtligheten också relativt bra men i Forssa-trakten fanns det en hel del rent bedrövliga åkrar. Forssa ligger i kanten av det stora spannmålsdistriktet kring Loimaa och Somero och om växtligheten där är lika dålig så då blir det nog en svag totalskörd att vänta. Nu svängde jag inte av där utan fortsatte ner mot Högfors innan jag tog av mot Ingå för mitt besök på Västankvarn. I de trakterna blev åter växtligheten bättre.

Fältdagen med maskindemonstrationer på Västankvarn 9.7.2015

Efter att ha tagit del av fältdagen på Västankvarn så fortsatte jag mot Hindersby. Det är ju mest urbana miljöer under den sträckan men allt verkade grönt även om utvecklingen blev senare och senare ju längre österut jag kom. Fältdagen var annars en positiv tilldragelse med en hel del maskindemonstrationer och många provrutor där olika spannmålssorter och växtskyddsförsök kunde jämföras. Överaskades också över den stora uppslutningen, enligt arrangörerna besöktes dagen av 3600 personer och det får man se som ett högt besökarantal med tanke på att det var en fältdag för fackfolk. Kanske lockade dagen lite mera folk på grund av att det inte i år arrangeras lantbruksutställningar i södra eller västra Finland. Hördes också en hel del finska bland deltagarna så det verkar som dagen också lyckats attrahera finskspråkiga bönder.

Nisses direktsådda fält tycker jag att man kan ge helt godkänt betyg, det har ju inte varit det lättaste året att prova fram för honom nya odlingsmetoder. Lite sent joo men det är det inte mycket att göra åt. Får han nu bara lite värme och en lång höst borde det gå vägen. Detsamma får man nog önska alla odlare i Kymmenedalen för även om åkrarna hade vacker grön nyans där så var dom nog väldigt sena i utvecklingen. Allting verkade också vara lika sent så det är väl nog närmast där som dagens rubrik passar in.

Vackert grönt men sent här på "pokarraakon" (hette det så, Nisse?). Hade förövrigt inte förväntat mig dylika "slätter" i Östnyland. — Vackert grönt men sent här på “pokarraakon” (hette det så, Nisse?). Hade förövrigt inte förväntat mig dylika “slätter” i Östnyland.

Under hemvägen som gick via Pälkäne, Orivesi, Virdois mot Seinäjoki får man konstatera att från att ha sett relativt hyffsat ut i Pälkänetrakten så blev det sämre och sämre anefter färden gick norrut. Först i Ylistaro blev det åter lite ordning på växtligheten och i hela Kyrodalen såg det bra ut. Väl hemkommen så var det lätt att slå sig för bröstet och nöjt konstatera att det mesta ser oförskämt bra ut, sådd innan morsdag var i år ett bra val.

Som jämförelse, läget på den egna åkern vid hemkomsten 11.7.2015

Tillsvidare inga svampangrepp :) (FinneFarm 11.7.2015) — Tillsvidare inga svampangrepp 🙂 (FinneFarm 11.7.2015)

Är också nöjd med axens utseende (FinneFarm 8.7.2015)

Som vanligt börjar det också ges skördeprognoser trots att det ännu är långt kvar tills skörden är bärgad. När de första kom för några veckor sen lät man förstå att det skulle bli en normal skörd i år. Nu de senaste dagarna har man nog skruvat ner förväntningarna något och få se om de ytterligare justeras nu efter min rapport. Nu har jag inte rört mig norrut på ett tag men faktum lär nog vara att läget är rent ut sagt bedrövligt från Oravais och norrut.

Förgröning och ogräs

I går körde jag över mina vallar med slaghacken. Det var alldeles onödigt att plocka fram slåttermaskinen eftersom vallen som jag sådde i juni var omkring tre centimeter hög. Det är inte ovanligt att det första året är långsamt och juni var så svalt att den inte växte just nånting. Men det som växte var baldersbrå ! Stora buskar sköt upp på nolltid. Ogräset har minsann växt bra i år – speciellt det som övervintrat.

Det var i alla fall trevligt att se att direktsådden av vallfrö lyckades utmärkt. Jag körde alltså omkring 10 kg timotej plus klöver med Rapiden direkt i obearbetad åker. Och jag använde de vanliga såbillarna men hade småfröinsatser över matarvalsarna så man kunde så mindre mängder. Åkrarna är täckta av tät brodd – även om den bara är nån centimeter lång. Då jag fick bort baldersbrån så kanske vallen (timotej och klöver) har en chans.

En annan sak som man kunde se var hur effektiv besprutning på hösten är på obearbetade direktsådda åkrar. Här ser man hur skarp gränsen är mellan obesprutat och besprutat område.

Till höger finns det nästan inga ogräs alls medan det obesprutade området till vänster är smockfullt med baldersbrå. Egentligen är det helt logiskt eftersom man vid direktsådd inte alls bearbetar jorden och alltså inte drar upp nya frön på våren. I år har jag alltså inte sprutat alls på den här åkern. Jag måste ta höstsprutandet riktigt på allvar i framtiden. Jag vet inte om man kan lämna bort vårsprutandet helt men kunde kanske minska på det. På hösten skall man inte lämna nånting obesprutat och vara noga med körningen – som av bilden synes. Tidigare har jag bara sett höstsprutandet som ett komplement närmast för att få bort kvickroten. Det finns många fördelar med att spruta på hösten i stället för våren.

Slaghacken fungerade bra och jag kunde köra så fort jag bara vågade. Men jag är litet bekymrad över den tunga kombinationen på 6000 kg vilket är tre gånger mer än gamla MF165 och en slåttermaskin. Det gick bra i år eftersom det vara torrt och inte blev hjulspår men det är inte bra ett våtare år. Tillpackningen är ett stort problem med alla tunga maskiner som blir vanligare. Kanske man borde gå tillbaka till de gamla hömaskinerna (som nog finns kvar än).

För övrigt så har vetet blivit betydligt bättre. De gula fläckarna börjar försvinna. Men det är sent – mycket sent. Det skulle behövas mer värme men prognoserna lovar ett betydligt svalare juli än i fjol. Det har inte kommit stora mängder regn men tillräckligt för att också kullarna på leråkrarna skall se gröna ut.

Förgröningen har jag inget emot om man bara kan bekämpa ogräset. I år var det enkelt men nästa år kan det vara besvärligare då det troligen finns lång timotej och klöver på vallen. Då måste jag säkert köra flera gånger med slaghacken över vallen och inte låta den växa till sej för mycket. I tät växtlighet blir det tungt att köra med hacken.

Våra lerjordar skulle må bra av mera humus och klöverns pålrötter är också bra för strukturen. Men jag vill inte vara med om den explosion av kvickrot och andra ogräs som jag fick förra gången jag skulle “förgröna”. Naturvårdsåkrarna var rena katastrofen eftersom man inte fick bespruta dem. I praktiken blev de ogräsåkrar. Få se om jag får bukt med ogräset nu med hjälp av slaghacken …