I går körde jag över mina vallar med slaghacken. Det var alldeles onödigt att plocka fram slåttermaskinen eftersom vallen som jag sådde i juni var omkring tre centimeter hög. Det är inte ovanligt att det första året är långsamt och juni var så svalt att den inte växte just nånting. Men det som växte var baldersbrå ! Stora buskar sköt upp på nolltid. Ogräset har minsann växt bra i år – speciellt det som övervintrat.
Det var i alla fall trevligt att se att direktsådden av vallfrö lyckades utmärkt. Jag körde alltså omkring 10 kg timotej plus klöver med Rapiden direkt i obearbetad åker. Och jag använde de vanliga såbillarna men hade småfröinsatser över matarvalsarna så man kunde så mindre mängder. Åkrarna är täckta av tät brodd – även om den bara är nån centimeter lång. Då jag fick bort baldersbrån så kanske vallen (timotej och klöver) har en chans.
En annan sak som man kunde se var hur effektiv besprutning på hösten är på obearbetade direktsådda åkrar. Här ser man hur skarp gränsen är mellan obesprutat och besprutat område.
Till höger finns det nästan inga ogräs alls medan det obesprutade området till vänster är smockfullt med baldersbrå. Egentligen är det helt logiskt eftersom man vid direktsådd inte alls bearbetar jorden och alltså inte drar upp nya frön på våren. I år har jag alltså inte sprutat alls på den här åkern. Jag måste ta höstsprutandet riktigt på allvar i framtiden. Jag vet inte om man kan lämna bort vårsprutandet helt men kunde kanske minska på det. På hösten skall man inte lämna nånting obesprutat och vara noga med körningen – som av bilden synes. Tidigare har jag bara sett höstsprutandet som ett komplement närmast för att få bort kvickroten. Det finns många fördelar med att spruta på hösten i stället för våren.
Slaghacken fungerade bra och jag kunde köra så fort jag bara vågade. Men jag är litet bekymrad över den tunga kombinationen på 6000 kg vilket är tre gånger mer än gamla MF165 och en slåttermaskin. Det gick bra i år eftersom det vara torrt och inte blev hjulspår men det är inte bra ett våtare år. Tillpackningen är ett stort problem med alla tunga maskiner som blir vanligare. Kanske man borde gå tillbaka till de gamla hömaskinerna (som nog finns kvar än).
För övrigt så har vetet blivit betydligt bättre. De gula fläckarna börjar försvinna. Men det är sent – mycket sent. Det skulle behövas mer värme men prognoserna lovar ett betydligt svalare juli än i fjol. Det har inte kommit stora mängder regn men tillräckligt för att också kullarna på leråkrarna skall se gröna ut.
Förgröningen har jag inget emot om man bara kan bekämpa ogräset. I år var det enkelt men nästa år kan det vara besvärligare då det troligen finns lång timotej och klöver på vallen. Då måste jag säkert köra flera gånger med slaghacken över vallen och inte låta den växa till sej för mycket. I tät växtlighet blir det tungt att köra med hacken.
Våra lerjordar skulle må bra av mera humus och klöverns pålrötter är också bra för strukturen. Men jag vill inte vara med om den explosion av kvickrot och andra ogräs som jag fick förra gången jag skulle ”förgröna”. Naturvårdsåkrarna var rena katastrofen eftersom man inte fick bespruta dem. I praktiken blev de ogräsåkrar. Få se om jag får bukt med ogräset nu med hjälp av slaghacken …
Trots 60 års odlande (nåja …) så blir man ännu bara överraskad. Jag körde i natt och i morse flyghavremedel. Det är bättre att inte sätta det i tankblandning. Trots att det bara är ett par dagar sedan jag körde över samma åkrar med ogräsmedel så är skillnaden stor. De senaste dagarnas värme (hetta – vi hade över 30 grader) fick det svagt lidande vetet att grönska och växa till snabbt. Då var det svagt gult men nu är det mörkgrönt med breda blad. Visst vet man att det behövs vatten och värme men ändå blev jag förvånad över förändringen. Zebran som såg usel ut på torsdagen ser nu ganska hyfsad ut.
Men allt är inte lika bra. På en åker tog gödseln slut och då jag bara hade en liten triangel kvar så brydde jag mej inte om att åka tillbaka och bättra på. Men för att visa hur det ser ut på ogödslad åker så sätter jag in den här bilden. Nånting att tänka på för dem som ivrar för minskad gödsling (eller ingen gödsling alls). Det skulle åtminstone lösa alla överproduktionsproblem.
Fast om gödselpriserna stiger och vetepriserna går ned ännu mer så kan det gå så att våra åkrar ser ut som i triangeln. Förstås kan man ha gröngödslingsvall men det betyder att vartannat eller vart tredje år så kommer det inget vete alls från åkern.
Nu är de bara att vänta på hösten. Byggsäsongen går snart på högvarv men jag har faktiskt varit inomhus där det är litet svalare – bara + 26 grader i det svalaste rummet.Nu är – under över alla under – köket snart i skick i sin helhet. I dag tapetserade vi baakstuvun (grovköket) och snart kan vi bära in de sista skåpen och arbetsbänken. Och så flyttar vi kvarnen dit för den för en massa oljud. Men ännu värre är vattenkokaren som underligt nog är så högljudd att man inte kan prata med varandra då den är påkopplad …
Det blev paus i byggandet för det blev litet bråttom med sprutandet eftersom det skall komma regn i morgon. Det blir svalare vilket jag personligen gillar men vetet behöver bara mera värme för att hinna mogna i tid.
”Hittills har det gått bra”, sa förra pojken som föll från elfte våningen då han kom till andra …
Då man sprutar mot ogräs så ser man ganska bra hur sådden lyckades. Den tidiga brodden ger ännu inte så mycket att gå efter. Fastän den ser jämn och fin ut så kan ett åskregn förändra allt på ett dygn. Men då plantorna fått bättre rötter så ser man redan hur skörden blir. Visst kan mycket hända än men större plantor med djupare rötter klarar både torka och regn mycket bättre än den första brodden.
I det stora hela blev det bättre än den katastrof jag var rädd för. Speciellt där vi sådde i alldeles för våt jord trodde jag det inte skulle komma nånting alls. Och vår lerjord är stenhård av allt regnande. Jag bara förundrar mej över att vetet alls växer i den cementen … På många håll ser man stora gula fläckar på åkrarna och visst har vi det också men inte alls så mycket som jag befarade. Vissa ställen är brodden gles men det är inget att undra över. Att köra med den tunga såmaskinen över våt lera måste ju vara illa men vi kunde inte vänta mera då det var 27 maj …
Inget katastrof även om det är dåligt på många ställen. Men nu ser man också alla felen i sådden. De är också ganska få med tanke på att jag ibland inte hade en blekblå aning om var jag hade sått och var jag skulle köra. Markörerna på såmaskinen är nämligen alldeles för dåliga för direktsådd. De består av klena pinnar som kanske ritar en fåra i välharvad och mjuk mylla men för direktsådd behövs tuffare don. Möjligen en ordentlig harvtinne eller något ännu större som orkar dra en fåra i oharvad jord.
I år fungerade sprutspåren ganska bra. Jag stänger alltså inte någon bill utan lämnar helt enkelt ett litet mellanrum mellan två slag var fjärde varv. Då blir bredden 12 meter och det passar precis för sprutan. Egentligen behövs inga stängningsmekanismer alls på såmaskinen ! Det går fint att följa mellanrummet då man sprutar och sätter ena hjulet i det osådda. Man bör förstås alltid köra på samma sida om den osådda remsan. Då passar allt ihop.
Här ser man hur jag kör. Det här mellanrummet blev onödigt brett men det var som sagt problem med körmarkeringens synlighet. Man bör se till att man inte lämnar mellanrum mellan slagen där det inte skall vara sprutspår för då måste man hoppa ur traktorn och mäta var man skall köra. Så sprutspåren fungerar bara vi får körmarkeringarna att synas bättre.
Det jag lade märke till vara att sprutandet före sådd fungerade utmärkt. Synd bara att jag inte körde överallt. Vid direktsådd måste man spruta precis all kvickrot och all baldersbrå som man ser för dessa formligen exploderar senare. Där jag lämnade en ynka liten tuva kvickrot obesprutad före sådden finns nu ett stort område där kvickroten redan gått i ax. Jag börja fundera om man borde spruta precis allt utan undantag före sådden ? Direktsådd är ju i allmänhet ganska sen så en stor del av ogräsen hinner gro före det. I år hann tyvärr kvickroten växa till alldeles för mycket innan sådd så vetet har inte en chans att konkurrera ifall kvickroten inte blev besprutad.
En sak som jag måste fundera på är åkrarnas yta. Vid direktsådd är ytan precis lika slät eller ojämn som på hösten efter tröskandet. Jag kan tänka mej att en våt höst så måste man bearbeta jorden för att få bort spåren från tröskan. Jag undrar om en styv pinnharv skulle kunna användas för att jämna åkern. Problemet är bara att den på nolltid blir full av halm.
I det stora hela är jag riktigt nöjd med direktsådden. Otroligt litet arbete och litet bränsle behövdes. Skörden vet man inget om förrän den är inne men den kan bli mycket mindre än med vanliga metoder och det lönar sej i alla fall med de nuvarande priserna. Vi har 38 % överproduktion på vete och ju större skördar vi får desto lägre blir priset. Så jag sysslar i stället med att minska på utgifterna och arbetet. Det är mer lönsamt än stora hektarskördar där firmorna plockar in största delen av pengarna.
Nu vet man ännu inte hur direktsådd fungerar andra år med annat väder. Det kan ju vara rena nybörjarturen. Men jag tänker fortsätta på den här linjen tillsvidare. En otrevlig överrraskning var hur dåligt Zebran växer. Den gamla sorten Reno går mycket bättre. Jag undrar om Zebra kräver mulljord och massor av gödning ? Då passar den inte alls här hos oss. Där ser man att man inte skall stirra sej blind på sortförsök. De kan vara gjorda på helt andra jordar. Det som gäller är förstås hur sorten går på just mina åkrar. Och det är styv och ytterst besvärlig lera som är fullständigt annorlunda än den blommylla som Christer har – och Kalle med för den delen. Det finns lera och lera men den lera vi har är just nu nånting som liknar cement.
Vårbruket har kommit igång rekord tidigt i år. Någon större brådska är det ju inte, vi har ju trots allt först 27 mars idag, men igår var Antte och Kalle och gjorde lite kompletteringssådd på ett par vallåkrar här på Heisala.
Kaffepaus före sådden
På Facebook kunde man också läsa att man i Sjundeå har sått det första vårvetet igår och i dagens Landsbygdens Folk finns en artikel om en potatisodlare från Pargas som satt första potatisen redan i februari.
Tidig start på säsongen, förstås inte riktigt med full fart ännu. En av de (få) sakerna jag kommer ihåg från mina agrolog studier är det då vår växtodlingslärare präntade i oss att fröet behöver kyla för att det ska börja gro. Nu återstår det då bara att se exakt hur mycket kyla fröet behöver och kanske framför all hur mycket kyla det tål.
Ett årsskifte har vi åter upplevt och med det brukar det åtminstone för en tid bli problem att komma ihåg att teckna ner det rätta årtalet. Eller egentligen brukar det gå någotsånär de första dagarna, det är efter några veckor man brukar hemfalla åt att teckna ner det gamla årets sifferkombination.
Årskrönika.
Vid nyår i fjol fick jag inte till någon egentlig sammanfattning av det föregående året men försöker bättra mig i år med ett försök att kort beskriva det jag minns av det gångna året. Den som vill fördjupa sig i fjolårets händelser får väl bläddra igenom inläggen i ”arkivet”. Sätter med en del länkar till tidigare inlägg för att underlätta sökandet.
Året började varmt precis som i år och marken var ofrusen fram till 10 januari, det fanns till och med de som plöjde kring den 8-9 januari. Sen fick vi 3 veckor vinterväder varav jag tillbringade några dagar på skidresa i Österike. I slutet av januari började det se ut som om det skulle bli en skogsvinter trots allt men i början av februari började det regna så att både skogsföret och deltagande i BotniaVasan for all världens väg.
Tjälen gick ur jorden redan i början av mars eller närmare 2 månader tidigare än normalt och jag inledde vårbruket det tidigaste jag någonsin gjort med plöjning och övergödsling av kummin i påskhelgen andra veckan i april. Då var det redan så fina förhållanden att man gott kunde ha börjat tidigare bara man vågat tro på så fin fortsättning men man gick bara och väntade på bakslaget (eller ”takatalvi”). I och med att vi var så tidigt ute tog jag mig tid att plöja och harva nästan all areal färdigt för sådd. Normalt brukar man få vänta på att en del åkrars tjällossning och upptorkning men i år torkade allt jämnt och fint.
Sådde det första kornet 27 april och kunde gott ha sått allt då om jag hade haft egen såmaskin och fått hem all gödsel i tid. Den tidiga våren hade också överraskat förnödenhetsleverantörerna. Planterade första sallaten 4 maj, det kunde jag också gjort betydligt tidigare om blott plantorna skulle ha varit klara för utplantering. Dagen efter kom så det väntade bakslaget med flera centimeter snö och kalla nätter. Snön gjorde dock mera nytta än skada för den fuktade den torra jorden och skyddade de nyplanterade plantorna från frosten. I medlet av maj hade vi ett par varmare veckor och växtligheten tog fart men sista veckan i maj kom kylan åter och det blåste friskt. Kylan höll i sig till början av juli och vi hade till och med tre frostnätter under midsommarnatten och i veckan efteråt. Historiskt var att midsommarafton var kallare än föregående julafton. Gurk- och pumpväxterna for illa av frosten trots täckväven. Täckningen med väv gav inte den frostskyddseffekt som den brukar ge då det samtidigt var väldigt torrt och jordens värmekapacitet låg. Torkan i sig hämmade också utvecklingen men eftersom det tillika var kallt var växternas vattenbehov inte så stort att det var någon katastrof.
Så från att våren varit 1 till 2 veckor tidigare än normalt hade nu den långvariga perioden med kallt och torrt väder lett till att vi låg 1 till 2 veckor efter normal utveckling av växtbestånden. En och annan hann nog bli orolig över om grödorna skulle hinna bli klara innan hösten.
Men sen kom värmen och dagstemperaturerna steg med närmare 20 grader i en handvändning samtidigt som torkan fortsatte och nu hade växtligheten verkligen behövt vatten. Jag råkade naturligtvis i år ha större delen av grönsaksodlingen förlagd till åkrar där vattentillgången är begränsad men också åkrarna belägna vid Solf älvs nedre lopp blev utan vatten då också havsvattennivån långa perioder låg på minus 50-60 centimeter. Sommarsallatsskörden decimerades med en 20-25% men kvaliteten var efter omständigheterna god. Normalt hade sallaten inte klarat en dylik värme men antagligen hade de lyckats bygga upp större rotmassa än vanligt i och med att de hade torrt redan från planteringen och hade utvecklats långsamt. Det varma vädret gjorde också skördearbetet tyngre än normalt och hade någon semesterfirare råkat applådera ”det underbara sommarvädret” under de tyngsta dagarna hade nog smockan hängt i luften. Även omhändertagandet av skörden och produkternas nedkylning ställdes under hård prövning och man var tacksam att man förutseende nog (eller snarare tursamt) hade investerat i vakuumkylen och fått den installerad inför säsongen.
Värmen fortsatte i augusti och nu kom också det efterlängtade regnet, tyvärr inte i den form man önskat. Den fjärde augusti drabbades vi av regn och hagel i kombination med hårda stormvindar som slog omkull växtligheten, bröt träd och till och med vände bevattningsrampen upp och ned. Under några timmar föll det mellan 50-80 mm regn här i trakten. Några uppehållsdagar gav tid till kummin– och korntröskning men sen följde en 10 dagars regnperiod som förhindrade skördetröskning och havren som fortfarande var oskördad for illa i regnet. Regnet gjorde ändå gott åt grönsakerna, frånsett löken vars avmognad och fälttorkning stördes av regnen. De senare planteringarna och höstgrönsakerna och de flesta produkter för lager gav normala skördemängder.
Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frusit under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax. Till vänster oskadat ax till höger ett som frostskadats.Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000 kg/ha på de åkrar som frusit så man får väl vara tacksam för de 5800 kg/ha som denna åker ändå gav trots frostskadorna.
Skördeförhållandena för lagergrönsakernas del var också inledningsvis bra men några kalla dagar i medlet av oktober skadade en del av det som var oskördat. Bland annat hann inte den sista planteringen av blomkål bli skördeklar då blominduceringen blev sen i den långvariga sommarvärmen. Det hjälpte inte sen att det var förhållandevis varmt i november. Däremot möjliggjorde novembervädret att resterande purjo kunde skördas direkt från åkern och det var inte heller någon större brådska med höstplöjningen. Och tur var väl det för den medförde också en del nya erfarenheter :/
Med ett underbart julväder med minusgrader och lite snö men med en varm, regnig och svart nyårshelg då temperaturen tangerade den under midsommaren avslutades år 2014.
Såleis…..
På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet……….. för vad är bättre än att få inleda det nya året i en ren traktor? 🙂
Sammanfattningsvis…
…. får man konstatera att de här blev nu kanske inte så kort ändå och innehåller mest väder men beskriver bra hur beroende vi bönder är av vädrets makter. Man kan dock med fog konstatera att året varit extremt varierande om man frånser avsaknaden av en ordentlig vinter. Nå, den varma vintern sparade mig närmare 100m³ flis till uppvärmningen och jag röjde snö med traktorn endast 2 gånger varav den ena gången var i onödan då naturen skulle ha skött saken 2 dagar senare. Nu har året gått och det är bara att med gott mod ta sig an det nya året 2015…….. måste öva lite på sifferkombinationen -2-0-1-5-, -2-0-1-5-……………….hmmm det går ju riktigt bra det här 🙂
Det är dags att beställa konstgödsel och i det sammanhanget började jag läsa den broschyr som kom i december om jordbruksstöden 2015. Det var ingen trevlig läsning. Byråkraterna, klantskallarna och fanatikerna har fått igenom en massa helt idiotiska krav. Så länge det är frågan om principer så är det inget fel. Jag tycker också att ensidig odling är mindre bra. Men så fort man ser på de konkreta reglerna så slår man sej för pannan och undrar hur dum människan kan bli …
Speciellt kravet på ”diversifiering” är helt vansinnigt konstruerat. Tre grödor på ett litet jordbruk samma år är så korkat att enbart folk som är totalt okunniga om böndernas verklighet av idag har kunnat konstruera det. Orsaken är att priserna är urusla och att vi måste betala transporten. Det betyder att man måste få ett fullt lass (ca. 40 ton) av en gröda för att hålla transportkostnaden på så låg nivå som möjligt.
Om jag till exempel odlar vete, rybs och har träda så får jag ihop till ett lass på vetesidan men inte för rybsen. Dessutom är det omöjligt att odla rybs på rybs varje år. Vi hade tidigare rybs men fick en massa sjukdomar som drog ned skörden närmare noll. En hel del åkrar med styv lera lämpar sej dessutom inte för rybsodling alls.
Det betyder att jag kan odla 75 % vete, sätta 5 % i träda och 20 % blir i praktiken olönsamt skräp som inte ger någon nettoinkomst utan möjligen ren förlust. Det är väl klart att man inte satsar nånting i onödan på dessa 20 %. Hela systemet är en skrivbordskonstruktion som inte ens är till nytta för miljön.
Det hade varit mycket förnuftigare att ordna diversifieringen så att grödorna växlar med åren. Ett år kunde jag då odla mera rybs så jag får ihop till ett helt lastbilslass medan jag andra år odlar vete så rybsen inte kommer för ofta på samma åker på grund av sjukdomsrisken. Speciellt bomullsmöglet är ruskigt effektivt. Ett år fick vi bara ett par hundra kilo per hektar rybs. Spruta, spruta – men var det inte meningen att minska på sprutandet ?
Byråkraterna och miljötalibanerna borde inte få blanda sej i det konkreta odlandet – det leder bara till just sådant vansinne som i de nya stödreglerna. De vet ingenting, förstår ingenting och bryr sej inte heller. Vi har tillräckligt problem med det nyckfulla vädret och den lika nyckfulla marknaden så vi behöver inte det salt i såren som dessa sysslar med att sprida.
