13 mars, 2020 av

Va e de som händer?

Här ute på landsbygden går livet sin gilla gång, vi packar grönsaker för försäljning ur lagret, kör några motorsågstankar i skogen, förbereder oss för inkommande odlingssäsong, äter och sover. Skulle det inte vara för medias rapportering skulle man vara mer eller mindre ovetande om det kaos som råder runtomkring, så vad är det riktigt som händer?

Vill på inget sätt förringa hotet som coronaviruset utgör för hälsan för de som drabbas men man häpnas över de uttryck som oron verkar medföra. Det som jag mest förundrar mig över är denna hamstring av toalettpapper, det verkar ju vara mer eller mindre frågan om liv eller död om pappret tar slut. Jag skulle nog vara mer orolig över om det man stoppar i sig tar slut än om det som kommer ut, stoppar man inte in något så kommer det ju heller inte ut något, eller hur. Och tar nu pappret slut så finns det väl andra lösningar, man behöver inte ens vara speciellt kreativ. Eller är det så att det finns någon alternativ användning av pappret som jag inte känner till och som gör det så åtråvärt? Nåå, det lär också hamstras av det som man ska stoppa i sig, dottern rapporterade att det på Prisma rådde närmast julhandelsstämning igår och folk fyllde kundvagnarna till brädden varpå det blev glest i hyllorna. Och visst har vi också märkt att varor går åt i högre utsträckning än vanligt. Vi har fått lite tilläggsbeställningar och speciellt de större förpackningarna verkar gå åt.

Här i landet behöver vi ändå inte vara speciellt oroliga över att maten tar slut, tacka bönderna för det. Vi har relativt god självförsörjningsgrad på de flesta basvaror, det är lite sämre ställt i vårt västra grannland. Visst importeras det en hel del hit till Finland också men inte i samma utsträckning. Jag brukar få lite information om vad som erbjuds i Sverige och i senaste rapport var det mesta importerat. Frukt kommer ju på traditionellt vis från sydeuropa, Marocko eller Sydafrika men också stor del av grönsakerna är utländska. Gurka och paprika från Spanien, tomat från Marocko, purjo från Holland, vitlök från Kina och zucchini från Turkiet för att nämna några exempel. En del rotfrukter och kål menade man att till största delen var svensk vara under de närmste veckorna. Året runt odlingar av tomat, gurka och sallat är inte lika allmänna där som här i landet. Kanske kan viruseländet föra det goda med sig att man i ännu högre grad uppskattar att det finns inhemsk produktion som klarar av att försörja befolkningen i en krissituation.

Som sagt här på vår lilla arbetsplats jobbar vi på som vanligt så ingen orsak att hamstra grönsaker så länge som vi är friska och hålls på fötterna. Däremot verkar det mera problematiskt på större arbetsplatser och inom restaurangbranschen drabbas företagarna av att folk avbokar tillställningar. Också skolor och daghem kan likt i många andra länder bli tvungna att stänga för att minska på risken för virusspridning. Det här fick mig att fundera om det inte vore bäst att liksom under semestertiderna stänga allt utom de livsuppehållande verksamheterna för några veckor. Dagis och skolor tar sommarlov och lärare, tjänstemän och industriarbetare tar ut sommarsemester för att på så vis kunna ta hand om de lediga barnen. Det är ju en fin tid på året att umgås inom familjen man behöver ju inte nödvändigtvis isolera sig i hemmen framför datorer och tv-apparater. Man kan ju pyssla i trädgården, beskära träd och buskar eller röja i skogen eller överlag röra sig i naturen där det inte finns samma risk att smittas som om man rör sig i större folksamlingar. Njuta av vårvädret är väl bättre än att rikta misstänksamma blickar åt hostande medarbetare ute på arbetsplatserna och slippa oroa sig för att barnen tar hem smittan från skolor och daghem?

Det har uppmanats att man gör förändringar i sina vanor men jag hittade just inget i rekommendationerna att förändra så jag fortsätter nog som förr med lite grönsakspackning, maskinreparationer, skogsarbete och förberedande av kommande säsong. Det mesta gör jag ensam och jag har uppmanat mina arbetare att dom också håller sig inom familjen under sin lediga tid. Att noggrant tvätta händerna hör ju till rutinerna för oss som hanterar livsmedel så det är inget nytt. Vi hoppas nu att det hela ordnar sig och går över eller att man hittar vaccinationsmöjligheter och att sjuk- och hälsovård klarar pärsen.

6 februari, 2016 av

Att vara handikappad…..

….har jag fått en liten känning av den gångna veckan.

Vet inte riktigt vad som hänt eller vad som orsakat att armen hängt livlös och värkt så in i norden. Till och med så pass att jag som annars är ytterst återhållsam vad gäller pilleranvändning blivit tvungen att proppa i mig upp till 6 burana vissa dagar för att kunna hålla tyst och inte vråla ut min smärta och för att få sova lite nattetid.

Antingen är det nåt elakt virus som vandrar runt i kroppen eller nåt som hör ihop med den återkommande envisa förkylningen som jag haft från och till sen slutet av november. Eller så uppstod det nån liten sen- eller muskelbristning som inflammerats efter att jag bråkade med en fastfälld björk i skogen senaste lördag. Björken satt trots litet grenverk hårt fast i en gran och jag kände mig tvungen att ta ner den trots att jag inte hade traktorn med då avverkningen ligger relativt nära en vandringsled. Så här vintertid är det inte många som vandrar längs leden men man vet ju aldrig och jag fick lära mig under skogsbrukar utbildningen att man aldrig lämnar ett avsågat träd ståendes i skogen. Så det var bara att bita i hop och med hjälp av fälljärnet baxa ned björken. Alternativet  hade varit att skärma av området med märkband men något sådant hade jag nu inte med mig denna gång.

Kände ändå inte av att något skulle ha hänt och dagen efter var det heller inte så sjukt, det var först två tre dagar senare som förlamningen och smärtan slog till. Nåå, nu en vecka senare börjar armen lyda igen och smärtan har gett med sig så pass att det nu till och med går att vrida ratten på traktor och truck så månne inte det ger med sig av sig självt.

Det blev ändå återigen några dagars försening av skogsarbetet och även slutspurten på träningen inför BotniaVasan nästa veckoslut blev ogjord. Kanske kan jag få ihop någon träningskilometer i början av veckan men får väl vara lite återhållsam så att det inte åter blir problem.

Det är ändå, till all lycka, sällan jag har så här grava problem med hälsan men det får en att tänka på dem som lider av långvariga sjukdomar och handikapp. En påminnelse om hur högt man skall värdera god hälsa och sköta om sig.