Författare: Kalle

eller historien om hur den erfarna rypsodlaren gick på en blåsning, eller kanske bara lurades tro att han var lurad!

Ca 15 odlingssäsonger med ryps, och med både succeer och fiaskon i bakfickan har lärt mig en sak. SÅ INTE RYPSEN FÖR TIDIGT! Jag har experimenterat med lite olika såtider och kommit fram till att första dagarna i juni är den optimala såtiden för ryps. Alltså var jag envis och gjorde så i år också, trots att vädret nog sa nånting annat. Någonting annat sa också alla bondekollegor som sådde sitt ryps runt den 15 maj. Skrattar bäst som skrattar sist tänkte jag – och hade fel. Det kändes lite malört att se andras rypsåkrar blomma medan jag själv fortfarande gick och väntade på att det skulle gro ordentligt.

Men så gör allt det lappkastet som är så vanligt med ryps. Helt plötsligt formligen exploderar växtligheten och kastar sig in en kapplöpning med alla andra rypsodlingar. Nu dag för dag närmar jag mig och just nu är jag inte alls säker på att det var så illa att vara envis. Dock tror jag inte jag vann något på det i år, såpass bra ser nog rypsen ut som såddes i början på maj.

Men det jag trodde för två veckor sedan, nämligen att jag skulle tröska ryps i julveckan, det tror jag inte längre. Eller kanske, möjligen eventuellt inte, eller på något annat sätt. Jag vet inte och blir inte klok!

Det är spännande att vara bonde……

Oavsett om man tycker att Darwins teorier är dom rätta, eller om man håller på den Lutheranska läran, eller kanske inte har funderat så mycket över det så måste man erkänna att det finns mycket i naturen som övergår vårt (eller åtminstone mitt) förstånd. En av dom mera märkliga metamorfoserna är axgången. Man tittar till sin åker, det är bara gröna blad, och sedan går man dit igen två dar senare och då har dom gröna bladen fått stora fina ax med ett 20-tal sädeskorn i varje. Jag har ofta drömt om att få sitta på en stol bredvid växten när den går i ax, bara för att beundra skådespelet, men det lär man väl inte ha tålamod med i verkligheten.

Till höger ett vetestrå innan axgång. Till vänster motsvarande strå 48 timmar senare.

I kväll är annars en kväll som är svår att hitta ord för. Det är varmt, det är lite fuktig härlig luft och dofterna som står om sädesåkrarna låter sig inte beskrivas. Klockan är 23.30 och jag var just en sväng ner på åkern för att kalla ihop en hög frassar. Och att få stå nere på slätten, med en nyaxgången veteåker på ena sidan och en grönträda på andra, känna 1000 dofter och se solen gå ner i ett rött moln, det är bara en nåd att stilla bedja om. Att sedan efter några lockrop se när veteaxen börjar röra på sig en bit bort och höra mjauet som Igor alltid har när han kommer, att kalla det livskvalitet är inte tillräckligt starkt, men vi kör på det ändå.

Sommaren är inte bara underbar. Vissa saker slipper man på vintern. Getanigar tex!

Jag rapporterade nyligen om getingarna som bosatt sig under terassen. Dessa har jag ännu inte fått helt bukt med trots att jag avlägsnat “böllan” Dock är dom på avtagande därifrån. Vad händer då?

Jo på fyra dagar (!) har dom flyttat sitt hus till taket i grävmaskinen och åstadkommit detta byggnadstekniska underverk där. Underverk eller inte. Det skall bort…..Dom sticks!

I serien om maskiner på bondgården har idag turen kommit till grävlingen:

För ett otränat öga kan detta se ut som en grävmaskin, vilket det också var från början, men på min täppa används den uteslutande till stenbrytare. Det är nämligen så att jag är stenrik. En amatörgeologisk uppskattning säger mig att ca 10-12% av alla stenar som inlandsisen släpade runt på stannade just här, just hos oss. Det spelar nämligen inte så stor roll vilken verksamhet man skall ägna sig år där jorden är ett element så kommer stenarna på köpet. Mina första stapplande steg som bonddräng var i femårsåldern när jag fick styra traktorn på åkern när förra generationen mangrant hade stenplockartalko. På den tiden skulle stenarna både kastas på vagnen och av densamma manuellt, så lite bättre blev det ju när kippvagnen anmälde sin ankomst. Dessutom finns det inga stenplockartalkon mera utan man får klara sig själv. Jag brukar försöka plocka stenarna i frontlastarskopan varefter jag harvar, det känns lite lättare, men varje år når man gränsen när man börjar fuska och låter dom ligga. Och jag lovar, dom knallar inte iväg själva.

Ett år försökte jag med den frässådd som Nisse en gång beskrev, men att använda en jordfräs på mina åkrar blir bara som ett plågsamt maskinförsök bland alla stenar. Den hoppade runt som en berusad groda, fräste desto mindre så jag gav upp efter ett försök.

Åkern är en sak, men dom finns som sagt överallt. När jag grävde gunden till terassen sorterade jag sten skilt från övrigt fyllnadsmaterial och när den skulle återfyllas hade jag bara 20% kvar av ursprungligt material. Resten var stenar större än ett kålhuvud.

Spelar ingen roll vad man skall göra, det finns stenar. När utejulgranen skall borras ner i marken eller när man skall gräva ner en prydnadsbuske. Klong! Efter tre försök kanske man får ner den smugen mellan några stenar. Nu väntar ett projekt med en tvättlina som skall ner i marken och jag gruvar mig och sneglar på grävlingen. Med spade brukar det inte gå.

Om det skulle vara någon som tror jag överdriver så kan jag åberopa två bevis. När täckdikesveteranen Riskula skulle till att täckdika hos mig varnade jag honom för stenar i åkern. Han log snällt och sa att han sett stenar förr under sina 50 år i grävmaskinen. När projektet var klart tillstod han att denna mängd stenar hade han bara sett en gång tidigare – och det var när han täckdikade hos grannen!

Det andra beviset har jag bild på. Som tidigare skrivet så får vi kommunalt avlopp så småningom. När stamledningen grävdes över min tomt blev det ett dike på ca 100 meter. På denna sträcka grävdes det upp tre dylika klimpar som finns på bild nedan. Jag ansåg att jag måste ställa dit några jämförelseelement så att man faktiskt ser att stenen är större än Afrika.

Förresten, att inte bilden i början föreställer någon grävmaskin, det är inte maskinens fel utan chaufförens. En gång prövade jag att dika ett dike. Det såg ut som ett spa för huggormar, så diken, det skall folk göra som kan.

Om jag även denna gång skall inleda med en låttitel får det idag bli “Hymn till en snubblad vandrare” av Dan Hylander. Det känns så nämligen. I förrgår höll jag på med mera kroppsarbete än vad som är nyttigt, följaktligen kom träningsvärken som ett brev på posten. Kvällen avslutades med två getinghugg som värker ännu. För en stund sedan fick jag en fallande stege i huvudet, där kom en bula samt värkande axel. Lägger man till att jag sprutade halva förra natten och steg upp halv sju i morse så är jag trött – kort sagt: gubben börjar bli gammal.

Till saken! Till de mera omdebatterde ämnena i dagens jordbruk hör besprutningen av åkrarna. Nisse har redan konstaterat att det är ett nödvändigt ont, jag skall lite förklara varför. Jag gillar inte heller att spruta, av flera orsaker, bla känns det illa för hälsan, det är dyrt och en relativt grannlaga uppgift som kräver massor med kunskap och erfarenhet (och tur). Däremot har jag för många år sedan kommit underfund med att man ställer sin inkomst i hög grad med sprutan.

Därför har jag här gjort undantaget som bekräftar regeln, trots att jag inte är speciellt road av datorer på åkern eller andra tekniska rackerier i överflöd så är det just en sådan spruta jag kör med. En Amazone UF12oo för dom invigda. Resonemanget bakom detta vansinnesköp är just det att man vill hantera medlen så lite som möjligt, och man vill få spridningen absolut rätt. Den första manick jag sprutade med var en totalt mekanisk Elho där man skulle ställa mängden genom rätt körhastighet, vilket är lite knepigt utan hastighetsmätare. Dessutom skulle det absolut spridas med gårdens lättaste traktor, givetvis hyttlös. När jag sedan kom till rodret och började spruta med hytttraktor höll det på att bli familjekris på torpet.

Med Amazonen ställer jag in önskad mängd på datorn och fäller ut ramperna hydrauliskt från hytten. Dessutom har den en inbyggd tvättfunktion och en tank med rent vatten i som man kan skölja sprutan redan ute på åkern, detta också mekaniserat.

Sprutans styrenhet inne i hytten.

Varför sprutar man då om det är så otrevligt? Jo, för ett otal antal saker, alltefter behov.

Fröogräs: Den enklaste överkörningen. Den gör man helt enkelt för att få bort “vanliga” ogräs, typ lergräs, måror, baldersbrå, tistlar etc. Relativt billiga medel. Investeringarna i medel kommer garanterat tillbaks.

Flyghavre: Det jävligaste av alla ogräs. Bekämpningen är lagstadgad och är det för mycket för att plocka har man två alternativ: Förstöra växtligheten eller spruta. Valet är lätt trots att medlen är dyra.

Liggsäd: Behövs inte så ofta numera, de flesta sorter är så stråstyva att dom klarar sig utan hjälp.

Insekter: Personligen har jag aldrig sprutat för insekter typ löss och myggor, förutom i ryps, där det är nödvändigt att få bort rypsbaggarna.

Sjukdomar: den mest mångfacetterade besprutningen. Medlen är hutlöst dyra och behövs bara ibland. Det som är grinigt är att man oftast ser i efterhand om man borde ha använt dom, alltså blir det lite hasard över det. Generellt kan man säga att en fuktig sommar ökar risken för sjukdomar, och ibland kan man också se dom i tid. som en brasklapp är medlen så dyra att det sällan lönar sig att spruta preventivt. Bara ibland…..

När man väl bestämt sig för vad man skall bespruta, då kommer alla andra problem farande. Vilken produkt skall man använda, när skall man köra ut den, hur mycket vatten skall man använda, vilka medel kan man blanda och vad skall det vara för väder. Dessutom finns det grundvattenbegränsningar och vattendragsbegränsingar och bivarningar och så behöver man ta hänsyn till vindriktningar och grannens gröda och och och och………i det oändliga och när allt annat är perfekt, då blåser det väl!

Faktaruta:

I år körde jag enbart MCPA på vetet förutom på en åker där det fanns mycket tistel där jag valde Ariane S. Båda verkar ha funkat bra. Jag tänkte testa det nya medlet Broadway mot flyghavre och ogräs, men tidpunkten blev olämplig så det blev Grasp mot flyghavre. Dessutom en testruta med Comet blandat med Prosaro mot sjukdomar. Sprutandet gick bra, men ett åskregn strax efter flyghavrebekämpningen var ingen höjdare.

Över till något helt annat:

Nu i morgon och lördag infaller den rätta julaftonen, dvs tomatkarnevalen i Närpes. Vi från Räddningsverket kommer att visa släckning med brandfilt under hela lördagen. Välkommen till vår “monter” och pröva släcka med filt. Vi visar, dom som vill pröva släcker. Kom och prata brandsäkerhet med oss (eller jordbruksfrågor, om det intresserar mera)

Den gamla slagdängan kan få stå som dagens rubrik. Det är nämligen så att jag har blivit 15 igen. Det syns inte utanpå men det känns inuti. I fjol grävde jag fram min gamla moppe (det är ju så att dom fordon som kommer hit till gården oftast stannar på gården) och efter endel vedermödor startade den faktiskt för ett par veckor sedan. Nu har jag återupplivat en av pappas gamla hobbyn, nämligen att köra runt med sagda moppe och titta på brodden. Till det passar den ypperligt, tror inte jag haft så bra koll på växtligheten någonsin, dessutom är det jätteroligt.

Vad kan man då se när man kör omkring? Jo, man kan titta efter hur jämn växten är, i början på säsongen kan man mäta antalet plantor både per kvadratmeter (ca 650) och per meter sårad. På så sätt ser man om såmaskinen sått ojämt. Sedan skall det börja hållas koll på ogräs och artbestämma dom för att kunna optimera bekämpningen av dessa. Man vill ju absolut inte spruta något onödigt. Detsamma gäller sedan eventuella växtsjukdomar eller bekämpning av liggsäd.

Som tumregel kan man säga att ju ljusare grön åkern är, desto sämre mår den, och ju mörkare, desto större risk för liggsäd. I år har jag slutat gissa det och istället skaffat denhär kamraten.

Det är en sk SPADmätare, eller på svenska bladgröntmätare. Den mäter klorofyllhalten i bladen och därav kan man direkt läsa ut vad växten behöver för eventuell hjälp. Jag kör in mig på mätaren i år så jag är inte riktigt säker på alla diagnoser, men jag vet i alla fall att kvarnvete borde ha en klorofyllhalt på över 50 strax innan axgång, och som synes, jag är nästan där.

Den nytta jag tänker få ut av nämnda investering är att kunna dra ner på kvävemängden i vårsådden och sedan ge det som tilläggsgödsel under växtperioden OM det behövs. Kan man dra ner på kvävemängden med ca 10-30 kg/ha och ändå ha bra skörd har mätaren betalt sig själv på några år.

För övrigt börjar det bli i mera laget av natur runt mig nu. I förrgår hittade jag en huggorm på portgolvet och nu har getingar barrikaderat sig på vår terass. Det resulterade i två getinghugg i dag. Jag är inte speciellt rädd för getingar, men jag är tvungen att ha lite respekt för dom efter en tråkig historia 2004. Jag gick med röjsågen när jag trampade ner i, och fastnade i ett jordgetingbo. Detta resulterade i 30-35 stick i halsregionen, och 7 km skogsbilväg hem. Jag var rejält berusad när jag kom hem och ännu fullare innan vi tog oss till akuten. Efter detta har jag börjat reagera på vanliga getingstick också, senast i fjol hade jag en liten anafylaktisk chock, idag gick det dock bättre.

Dessutom tror jag att dessa getingar har något att göra med Anna Skipper, för dom har barikaderat min korvgrill, dom små terroristerna!

Dessutom är vädret mot mig igen, jag menade bekämpa flyghavre i kväll, men det blåser för mycket. Det blir att ställa klockan på fem och se om det är bättre förhållanden då.

Hoppas det…..