Blixtnedslag i Pjelax, hagelfall i Yttermark

“Ett ca 700 meter brett bälte från Pottan till Strandkärret var helt vitt av hagel endel stora som ägg. Vår sagesman en 70-åring har aldrig sett något dylikt. Storm och hagelfall gjorde stora skador i Yttermark. Bla skörden till 75% förstörd. Strax efter klockan 18 i går kväll gick ett svårt hagelfall över norra Öster-Yttermark. Hagel och stormen förstörde delvis Alf Backas och Einar Lundells växthus. Enlada fullmed hö flyttades 1 fot. En annan lada som tillhörde Saxman brann ned. Mjölkbord revs upp samt 9 ladutak ströddes kring fälten. Hagel och isbitar krossade glasrutor. En ko tillhörande Elna Forsell träffades av blixten i den s.k. Hönsängen i Västra Yttermark. Pjelax bönehus förstördes i förrgår kväll av eld som var förorsakad av ett blixtnedslag. Endast förkolnade väggar återstår. Lösöret, bänkar samt ett nytt orgelharmonium hann räddas”

Nåja, åter till nutid. Den ovanstående texten är direkt återgiven ur tidningen Syd-Österbottens spalt “för 50 år sen” och beskriver en händelse den 30.7.1960. Jag tycker den är interessant på två olika sätt. Dels visar den att det inte är något nytt under solen, märkliga väderfenomen har alltid funnits, och böndernas liv har alltid kunnat bli problematiskt på ett par minuter. Därutöver är det lustigt hur journalistiken ändrats på femtio år. Detaljrikedomen lokalt har fått ge vika för ett globalt nyhetsflöde. På gott och ont förstås. 

Måtte vi dock förskonas från hönsäggshagel, det låter inte kul

Baklås

Deja Vu!

Nu har det hänt igen! Ett mentalt läge som jag är så väldigt bekant med sedan länge. Huvudet går på högvarv men producerar absolut ingenting.

Såhär är det; och detta har hänt förr. Nu är det mellantid i jordbruket och inget speciellt som ligger på och MÅSTE göras. Dessutom är semesterresan avklarad och några friare dagar väntar.

Vad händer då?

Några ledigare dagar, tänker jag. Just det, då kanske jag hinner få igång veteranhondan, gjuta fast ett bykstreck, starta en veteranbil, få bort ogräset från grusgångarna, fixa all ogjord ved, städa i verkstaden, riva en mellanvägg i uthuset, byta olja i några maskiner, kolla flyghavren extra noga, byta bett på trädeskrossen, äntligen gräva bort sly från dikesrenarna, riva några gamla minkhus, riva ett förfallet lider, klippa gräsmattans kanter ordentligt, sist och slutligen få en historik jag skriver på klar, börja med nästa års odlingsplan medan gödseln är som billigast, måla fönsterbågar och garagedörrar. Utöver detta skall några stubbar i gräsmattan grävas bort samt gräs och sly röjas runt torken.

Sedan finns det också några mindre viktiga projekt, samt att jag dras med en blogg som skall ha hjälp med att skrivas.

Lägg sedan till att jag under dessa dagar planerat in en hel del familjetid samt att lönejobbet tar 8 timmar per dag. I dessa lägen går mitt huvud alltid i baklås och jag gör – mest ingenting.

Det är inte stress, det är inte otur – det är dålig planering

I´m on…

Så är då semestern avklarad och jag står återigen i producentledet redo för nya utmaningar. Tittade till växtligheten när jag kom hem i går kväll och den verkar ha klarat sig bra utan mig. Det samma gäller frassarna som varit i farmors vård. Ordningen återställd alltså!

Semestern i år var en resa till bekanta i Sundsvall. Där flög dagarna iväg i trevligt sällskap, men ändå är det skönt att vara hemma. Trots att vi sett många vackra platser och hus både vid stränder och berg så är det nog allra vackrast utanför fönstret hemma. Alla delar inte min åsikt, men för mig räcker det bra.

Nu är så den första faciten för året skriven, nämligen den om hur besprutningarna lyckats i år. Jag har inte på många år besprutat så lite som i år, och det verkar ha varit ett lyckat drag. Det för mig nya medlet ArianeS som jag tistelbekämpade med verkar ha varit fantastiskt bra just mot tistlar. Det faktum att jag helt hoppade över sjukdomsbekämpningen i vete i år verkar också ha varit ett bra beslut så här långt. Vi har ju haft en rätt torr och i början kall sommar och det är bra vad gäller sjukdomar på stråsäd.

Det är bara att konstatera att det nu är försiktigt, mycket försiktigt positivt angående framtiden, som Nisse skrivit finns det utsikter för ett stigande vetepris, och mitt vete ser oförskämt bra ut just nu. Den som hoppas får se!

I´m off…

Nu förhåller det sig såhär att nu ger jag svansen till allt vad jobb heter. Nu skall inga rapsbaggar räknas, inga trädor krossas, ingen ved göras, inte orienteras efter flyghavre, ej heller tänker jag röra ett verktyg på flera dagar!

För nu tar jag ut min semester, det blir tre dagar och nu kallar släkten och landsvägen med dom brutna vita linjernas hypnos (Dan Tillberg 1981)

Hej då…..

Ungdomssynder

Låt oss säga det från början. Jag var ett snällt barn. Ävenså en snäll glyt (ungdom). Kanske inte i Handelsläroverket, men i övrigt. En synd begick jag dock i ungdomen som förmodligen kommer att följa mig hela mitt verksamma bondeliv. Om detta handlar denna historia:

Min far och farbror som brukade hemmanet före mig var goda och hängivna bönder. En sak bommade dom dock båda och det var hotet från flyghavren. På 70- och 80- talen var det liksom lite skamligt att ha flyghavre på sina åkrar, det var inget man precis torgförde, och eftersom åtminstone pappa började bli till åren så hoppades han väl att vi var förskonade utan att desto mera engagera sig i det.

Det blev alltså den blivande bonden, på denna tid en finnig tonåring som skulle kolla flyghavren. Och jag lovar – den kontrollen lämnade en del att önska. Så dum var jag inte att om jag rapporterat förekomst av flyghavre så skulle den också plockas, och den plockaren skulle bli jag. Detta löste jag genom att ett par år i rad rapportera i god tid att jag varit och kollat flyghavren och att det inte fanns nån. Detta var en lögn som kunde fått änglarna att gråta. Jag hade naturligtvis inte satt min fot på åkern.

Detta funkade helt utmärkt tills den första sommaren jag själv var husbonde. Då blev det mera intressant. Intressant var däremot inte synen som mötte mig vid kanten av havreåkern. Flyghavren stod som en övre våning över den ordinarie havren. Hela åkern var smittad, och det fanns kanske 30% flyghavre där. Detta i ett läge där man är nybörjare, har ett lån på 700.000 mark och bankräntan var 17%.

Den natten sov jag inte bra.

Det slutade med att jag nallade ett sömnpiller av någon äldre släkting bara för att komma bort från eländet. Det hjälpte inte. Jag somnade, men drömde om inkassogubbar med svarta portföljer och huvuden som såg ut som flyghavrevippor. Dom hemsökte och jagade mig.

Efter detta har nästan all min verksamhet på sätt eller annat gått ut på att bekämpa flyghavre. Trädorna och grödorna har valts utgående från detta rabiesliknande ogräs, och jag tror pengarna jag lagt i bekämpningsmedel snart skulle räcka till en personbil. Och jag har plockat, plockat och plockat. Jag har avlönat plockare och jag har tiggt hjälp av nära och kära. Och för varje år kommit sanningen lite närmare. Det två senaste åren, ca 20 år efter ovanstående händelse anser jag mig ha den under kontroll, såpass att jag klarar mig med besprutning och odlingsföljd och lite plockning. Men borta, det är den inte.

Förresten….Vad jag gjorde med åkern 1990? Det tänker jag inte tala om, det är preskriberat efter 2o år.

Rutschkana mot målet

Nu har då säsongen kommit så långt att man inte mera kan göra nånting för resultatet. Det är bara att blunda och åka iväg på rutschbanan mot målet. Nu har man gjort odlingsplaner och näringsberäkningar, man ha bestämt sig för sådatum, sådjup och bearbetningsmetoder. Sedan har man funderat på tilläggsgödsling och valt besprutningsmedel och tidpunkter. Nu kan man bara vänta och se! Det betyder också förstås att det är lite lugnare med jobb från och med nu och fram till tröskningen, men jobblöst är det då verkligen inte.

Idag har varit en perfekt sommarlördag. Dagen började med att vakna utan väckarklocka och kaffe utan brådska. Ett besök på en sommarhappening, Övermarkdagarna inledde eftermiddagen och sedan avslutades densamma på en födelsedagskalas på en villa. Eftersom villa i svenskfinland uttryckligen betyder “fritidshus vid vattnet” så kunde vi njuta av skärilivet på eftermiddagen fullt ut i värmen. Det finns ett talesätt som säger att Yttermarkborna är landkrabbor, det gäller åtminstone mig, jag är sjöduglig som en bofink, men titta kan även jag. Faktum är att jag aldrig  själv kört en båt med motor och seglat, det har jag bara gjort en gång, i mina tidiga tonår hos en kusin i Stockholm.

Kvällens jobb tog vid när svalkan kom. Det innebar i kväll ett par timmar i traktorn med trädeskrossen. Trädeskrossen används för att slå gräs på trädor och dikesrenar och dylikt. Det funkar ungefär som slåttermaskinen som Mats och Sonja  använder, bara med den skillnaden att när trädeskrossen gjort sitt är det inget kvar att bärga. Den krossar allt i sin väg, och funkar alltså bara på sådana ställen där man vill ha bort generande gräsväxt.

Trädeskross

Som synas har mörkret börjat göra inbrott på nätterna igen. Bilden är tagen efter avslutat jobb ikväll ca 00.00.

I kväll noterade jag att dom första fåglarna saknades. Tofsviporna har tagit sina ungar och packat sina väskor och åkt iväg till sina  vinterparadis. Hoppas dom var fler som åkte än antalet som kom i våras. Ha en bra vinter och välkomna tillbaks nästa år!