Från när eller fjärran ?

Det blev en hel del diskussion om det där med inhemskt eller utländsk i Vårens Eriksgata och Mats har helt rätt att det diskuteras ganska intensivt. Det är inte en så enkel sak heller.

Först vill jag påpeka att jag här ser det ur den enskildes synvinkel och inte tar upp politiken mer än vad den inverkar på individen. Och jag ser det inte som nån nationell fråga där gränserna har nån betydelse utan hellre då avståndena. EU är ett faktum och vi lever i en gemensam marknad – på gott och ont. Nationalistiska argument ger jag inget för. Som elvaåring började jag lyssna på kortvåg från hela världen och som forskare arbetade jag helt och hållet i ett internationellt samfund. För mej är en bonde i Guatemala lika viktig som en bonde i Finland.

Det problematiska är att också växtsjukdomar numera kan röra sej fritt över de gamla gränserna. Utsäde flyttas hit och dit över gränserna – i vissa fall så skickas rybs till Tyskland och rybsutsäde importeras. Det här är firmornas verksamhet som  den enskilde bonden inte har någon kontroll över. Bara om man köper av nån bekant inom den egna byn eller närområdet så vet man vad man får. Mats är kanske den som har bäst koll på den saken.

Jag har i många år använt enbart eget utsäde för vete men rybsutsädet måste man köpa. Och vete om man byter sort. Jag har inte ens betat det sedan jag konstaterade att betningen sällan har någon större effekt utan man kan kompensera med större utsädesmängd. Och ett ganska besvärligt skede faller bort.

Det talas en hel del om att köpa inhemskt men det är till och med förbjudet att diskriminera ett lands produkter till förmån för de egna inom EU. Det kan man vara av olika åsikt om men jag talar då hellre om närproducerat. Personligen ser jag inte heller till geografin utan kan gynna bekanta och säkra leverantörer oberoende av om de är i grannbyn, Österbotten eller Sverige. Min Zetorreservdelsleverantör finns ju i Närpes och fungerar så bra att jag hellre anlitar honom än Keskos centrallager i Vanda (som vanligen ger fel del minst tre gånger).

Helst anlitar jag folk från den egna byn eller grannbyarna om det är möjligt men åtminstone någon jag känner. Och då har jag en hel del duktiga och pålitliga bönder här i Medåker. Möjligen kan jag anlita någon som de rekommenderar. Så det är inte bara priset som avgör.

Det talas en hel del om konsumenter som vill ha närproducerat men sedan köper det billigaste från Spanien i alla fall. Men jag har en viss förståelse för dem också. Då det är allvarlig ebb i kassan så kan man inte alltid köpa det man helst skulle vilja. Detsamma gäller förstås bönderna. Då produktpriserna går ned mot direkt olönsamhet så börjar det vara en fråga om att överleva och då finns det inte mycket valmöjligheter.

Byggvård och kaminer

Igår kom vi till Stockholm med Helsingforsfärjan. Vanligen åker vi från Åbo men just nu är kvällsfärjan på underhåll. Det är ett elände att åka från Helsingfors. Det tar mycket längre tid och så kan man inte sova på grund av suptrattarna som skrålar på natten. I Stockholm drack vi kaffe på Gysinge byggvårds nya butik i gamla Riksantikvariatets utrymmen. Gysinge startades av den legendariske byggvårdaren Göran Gudmundsson och är rena Mecka för byggvårdare – som jag. Det kombinerar mitt intresse för historia och teknik. Här är Sverige ljusår före Finland där man mest uppfattar det som “riv bort allting”. Men i Lovisa börjar nu “Renovera ger  mera” slå igenom på allvar och så har vi  Byggapoteket i Billnäs. På Gysingebutiken träffade vi Michaela som ursprungligen är från Kyrkslätt så vi hade en riktigt trevlig pratstund. Och så köpte vi katalogen som verkligen är byggvårdarens bibel. Det var inte så kallt i huset då vi kom fram – hela 8 plusgrader men att elda är ju det första man börjar med. De fina kaminerna är ytterst effektiva då det gäller att få upp temperaturen snabbt – mycket bättre än elektriska element. I Sverige finns det massor av gjutjärnskaminer från Husqvarna, Norrahammar, Näfveqvarn, Ankarsrum och andra bruk. Jag har blivit riktigt förtjust i dem. Hemma hade vi bara murade kakelugnar som ju bättre Norrahammars kaminmagasinerade värmen. Då det lilla rummet i andra våningen blir färdigt så skall det sättas in en gammaldags kamin där. Det är hemskt att se hur folk river bort gamla fönster som hållit i hundra år i stället för att piffa upp dem med litet linoljefärg och kitt. Och så sätter de in dyra nya fönster som måste bytas om 20 år.. Jag har sett många nya “eviga” material komma och gå – och ersättas med gammalt beprövat. Hos oss kommer det inte in en droppe plastfärg mer. Jag har målat med alla möjliga färgtyper och bara de gamla håller. Så det är linoljefärg och Falurött fram till dess jag dör … Synd bara att jag hann måla huset med plastfärg – där blir det jobb att skrapa bort det flagande eländet och måla om. Med äkta linoljefärg från Gysinge – inte vilken “linoljefärg” som helst som har litet linolja och mycket plast.

Mångt o myki

Den här veckan har nog bara “vari o fari” utan att man hunnit med!

Måndagen var ännu ganska normal, jag var i alla fall hemma då. 😉 Så där i korthet så lastade jag på morgonen av ett långtradarlass med ensillagebalar, på förmiddagen lagade jag undan i ladugården ( snittade foder, gav kraftfoder åt korna och mjölk åt kalvarna) och på eftermiddagen kom veterinären ut för att kolla en juverinflammation och bränna hornen på några kalvar.

På tisdagen åkte Antte till Hollola på möte och jag till Malmen på ärenden. Jag kom hem med samma tur som slaktbilen, så jag åkte direkt till ladugården och hjälpte med att få ut kon. Svärre var nog dit redan, men envis som man är tyckte jag att jag också skulle gå dit! Sedan var det bara att snitta, mata och börja skrapa rent i boxarna före kvällsmjölkningen.

På onsdag morgon flög Antte till Danmark på ett möte. Jag åkte in till Åbo för att pröva minn brudklänning och den satt perfekt! 😀 Då jag kom hem måste jag vila en stund och därefter gå ner till ladugården igen.

Torsdagen började bra. Antte kom hem och vi for alla tre ( vi+svärre) till Malmen och diskutera med honom som ansvarar för maten på bröllopet. Antte kom hem med “ettans” färja, jag blev på Malmen för jag skulle och boxas. Under tiden som jag väntade på detta, si sådär fyra timmar, så fick jag i alla fall skrivet namnkorten till bordsplaceringen.
Då jag sen åkte till boxningen konstaterade jag att det inte var något sådant idag! Orsaken till detta var ju riktigt lycklig, men det visste jag inte om just då för tillfället. Så det harmade ju lite att man kunde ha farit hem till lika med Antte, nu kom jag hem med sexans tur..

På fredagen var det dags för prov makeup. Det blir nog bra, kan jag säga! 😀

Idag, på lördagen, ska jag köra heim till Kabböle för att hämta lite rekvisita och bröd till bröllopet. Dessutom ska jag tillika då jag är dit, träffa nya arrendegivare till mig och diskutera lite med dem.

Trevligt veckoslut åt er alla och kom ihåg att ta det lite lugnt och pusta ut! 🙂

Den finska arbetshästen

VARNING!

Nedanstående text passar bäst för traktornördar, övriga läser på egen risk!

I vår serie “maskiner på spannmålsgården” har nu turen kommit till centralfiguren. Han som skall vara med i så gott som varenda arbetsmoment, och alltid vara i toppskick och arbetsvillig, nämligen den huvudsakliga arbetstraktorn.

En lantbrukstraktor skall tåla hårda tag, men samtidigt vara bekväm och pålitlig,snäll mot sin husbonde samt väl anpassad för arbetet just på den egna gården. För ett otränat öga kan alla traktorer se likadana ut men så är absolut inte fallet. I dag skräddarsys de flesta nya traktorer enligt köparens önskemål och på vissa gårdar värdesätts högt egenskaper som kan vara helt meningslösa på andra tegar. På vårt jordbruk skall den gå nästan dygnet runt i två veckor och får helt enkelt inte krångla, sommartid skall den klara en massa småjobb och på hösten ställer plöjandet stora krav på exakthet i hydrauliken. Vintertid är det främst snöröjning men även lite skogskörningar som står på menyn. Vintertid kan den dessutom stå orörd i flera veckor för att sedan oväntat behövas. Även det sliter på en maskin som är gjord att användas. Därför måste traktorn vara mångsidig.  Själv gick jag på ett antal braknitar innan jag hittade hem i traktorfloran. Den första traktorn jag skaffade själv (förutom Zetorn då) visade sig vara en äkta varg. (Nämner inget märke, men det är inte en Ford, inte en Fiat, inte en Valmet, inte en östtraktor, inte en JD, inte en Feguson, utan den hade typnummer 4230) Hela den farkosten var en olycka som väntade på att hända. Efter ett år av bekymmer bytte jag den mot en likadan! Redan då borde byfånevarningen ha surrat i bakgrunden men jag fattade ingenting. Den nya hade snabbkopplingar i hydraularmarna men var annars exakt likadan, och exakt lika bedrövlig!

I ren ilska tänkte jag pröva ett annat märke och fick tag på en färdigtbyggd Valtra som var okörd och utrustad precis på pricken som jag ville ha den. Jag var i sanning lite skeptisk mot Valtra på den tiden men har inte ångrat mig en dag.  Denna traktor mötte mitt behov precis där det stod.

105 gamla hästkrafter är enligt mig exakt den storlek på maskin som passar min gård. Valtrans relativt enkla växellåda med 3 snabbväxlar och hydraulisk riktningsomkopplare räcker alldeles bra till för mig. Den drar utan problem alla maskiner jag behöver spänna för, sexmetersharven kan bli lite tung om den går djupt, men å andra sidan har den inget som helst problem med en fyrskärig växelplog.

Valtran (som jag f.ö har försökt hitta på ett trevligare namn åt men inte lyckats) kom till oss i april 2002 och planerar att stanna ett bra tag ännu. Den har egentligen gått felfritt, bara några små, små saker har krånglat, de enda två sakerna jag inte är nöjd med är kallstartförmågan och sikten till dragkroken. Den ena är obefintlig och den andra finns inte.

Nöjd är jag däremot med utrustningsnivån, bekvämligheten, driftsäkerheten och resten.

Nu är det i alla fall inte så många dagar kvar tills jobbet bryter löst på allvar och Valtran och jag skall ge sig ut på vår nionde gemensamma vårbruksupplevelse bland damm, tofsvipor och hård svårarbetad  jord. Jag kan knappt vänta….

Valtra 6750 Hi-Tec årsmodell 2002, körd 1600 timmar

Vad skall han heta?


Idag kalvade den sista kon för den här våren, nämligen Ynna. Kalven är pigg och mår bra, men Ynna själv var lite skärrad efter kalvningen. Det händer ibland att de är det men adrenalinet brukar lägga sej efter nån timme.

Kalven är en tjur och av rasen Aberdeen Angus, som ursprungligen kommer från Skottland. Till Angus särdrag hör att de är ganska envisa, har temperament, saknar horn och är helt och hållet svarta. Inte en vit fläck nånstans.

Men nu måste ju kalven få ett namn. Därför utlyser Bondbloggen en namntävling!!

Vad skall kalven heta? Du har tid på dej att komma med förslag t.o.m. fredagen 23.4. Förutom hedern att ha bestämt kalvens namn får vinnaren självfallet en Bondbloggen-keps. Vinnaren kungörs i Lördax 24.4.

I år skall alla nötkreatursnamn egentligen börja på H. Också andra förslag är tillåtna, men H-namn får pluspoäng.

Namnförslag kan lämnas som kommentar till det här inlägget eller på e-post till bonden.blogg@yle.fi.

Diskmaskin

En av de grundläggande sakerna för att kunna producera mjölk av bästa kvalitet är en god hygien. Till detta hör att man ser till att korna har det rent och torr, att man rengör juvret ordentligt före mjölkningen och att mjölkmaskinen, alltså tekniken, fungerar.

Vi har haft lite problem med det sist nämnda, diskningen av mjölkmaskinen har inte fungerat riktigt som den ska. Nu och då kan den ju krångla, så som all teknik. Men då tvätten så gott som varje gång man gick ner till ladugården alarmerade om något fel i diskningen blev man ju lite nervös. Så mycket har disken inte ändå ställt till med, att E-klassen (bästa mjölk kvaliteten) skulle ha varit i fara, men sådant där onödigt strulande harmar!

Då också service folket började få tillräckligt av maskinen beslöt de sig för att sätta in en ny maskin:

Ny disk

Och den här fungerar! 😀 😀