Bästa läsare,
Nu lever vi i roliga tider för våra fyra nya bloggare värmer som bäst upp fingrar och tangentbord inför sin bloggstart! Ni som lyssnar mycket på radio hörde kanske Cecilia i Lördax förra veckan, annars kan ni bekanta er med henne i klippet här:
Klippet avpubliceras den 7 april.
Nästa bloggare, Charlotta, presenteras i Lördax nu på lördag i Radio Vega!
Jag lyckades köra sönder den stora lastaren och i dag såg det illa ut för den lilla. Det bara small och så föll den bakåt. Till all tur hade jag just satt en stock på vagnen så lastaren fick stöd av den. Tryckstången hade brustit i svetsen (en hydraulisk tryckstång). Det blev att tjoppa hem efter den andra tryckstången och underligt nog gick det att byta ganska enkelt. Inget verkar dessutom ha gått sönder.
Det är tufft för maskinerna i skogen så man får räkna med att nånting allt emellanåt går sönder. Hydraulslangar byter man på rutin och jag har ett lager av de vanligaste. Speciellt torra kvistar är farliga. Då de brister så blir det vassa taggar som skär igenom slangarna fastän dessa har dubbla lager med metallnät.
Men man insåg åter att skyddszonen på 20 meter kring lastaren inte är onödig. Och att man aldrig, aldrig skall gå under hängande last ! Brister nånting då så är det direkt adjö och farväl för alltid.
Det gick ju bra den här gången men ibland har det varit ganska besvärligt då lastaren går sönder i skogen. Då kan man ibland inte köra hem ens utan måste reparera den i kyla och snöstorm. Allt annat än roligt. För två år sedan så gick hydraulpumpen sönder men jag körde upp bredvid med den andra traktorn och kopplade långa slangar till dess hydraulik så att jag kunde svänga lastarn framåt och lyfta fötterna för att kunna köra hem. I skogsarbetet har man alldeles tillräckligt med spänning och äventyr så man tar det gärna lugnt då man lyckats få hem alla maskinerna på kvällen.
Idag var vi då med ”Lillis” på besök till ladugården. Det blev en kort visit, trots det hann han somna förän vi var ute tillbaka. 🙂 De rekommenderade faktiskt åt mig på ÅUCS att jag, fast med det samma, går med honom till ladugården eftersom det gör gott åt hans resistens mot div. allergier, om han kommer i kontakt med djuren.
I måndags ringde jag en djurtransportör för att boka skjuts åt avelstjuren Znork. De trafikanter som kör slakttransporter brukar som bisyssla också transportera livdjur när det behövs och när det finns utrymme i tidsschemat. Till min förvåning meddelade trafikanten att han kan köra hem Znork redan samma dag! Normalt brukar det dröja en vecka eller två innan det finns ledig tid, men den här gången hade jag alltså tur. Efter lite ringande visade det sig dock att säljaren (som inte heller väntat sig så här snabb leverans) inte hunnit ta nåt salmonellaprov av gödseln och det sänkte faktiskt hela arrangemanget.
Salmonella är en sjukdom man verkligen inte vill ha in i sin besättning, dels är den ju inte direkt hälsosam som sådan och dels är kostnaderna för att sanera en gård som drabbats rätt stora. P.g.a. det sistnämnda har de flesta djurägare en salmonellaförsäkring och det var delvis den som satte p för våra planer. För att salmonellaförsäkringen skall vara i kraft när man handlar med livdjur skall säljaren kunna visa upp ett salmonellaprov som är taget för högst två månader sedan och i det här fallet var salmonellaprovet från i höstas. Risken att Znork skulle föra med sig salmonellasmitta till min besättning är minimal, eftersom den säljande besättningen har noggrann koll på den sidan, men däremot skulle han definitivt torpedera min försäkring. Om jag nån gång i framtiden får salmonella via andra vägar kan försäkringsbolaget svära sig fri från ansvar genom att hänvisa till att jag köpt in djur utan giltigt salmonellaintyg.
Vi avblåste transporten, säljaren tar prov och för in för analys och sedan tar vi nya tag när vi fått fram ”rena papper. Det blir bäst både ur praktiskt hälsoperspektiv och rent ekonomiskt. Salmonella är en så pass besvärlig bekantskap att det är värt lite väntan att hålla säkerhetssystemen i skick.
Inte kan man säja att ”vårbruket börjar brännas” men så känns det nu. Jag pratade just med transportfirman och Uppsala Lantmän och i morgon lastas Rapiden (såmaskinen) och på torsdag skall den lyftas av här på Bos-Sestu gårdsplan. Ganska bra tid för jorden är ännu frusen men den värsta snön är borta. Och så har jag hela april att gå igenom den och kolla allting. Jag får nya såbillar så de gamla skall bytas ut.
Den Rapid jag köpte är förstås gammal (1992) men nästan 20 år yngre än den nuvarande. Det är en helt ny generation eftersom Rapiden är en direktsåmaskin. Den nuvarande hade mest billarna i luften om det fanns mycket kokor på åkern. Och så är lådorna för utsäde och gödsel ungefär fem gånger större. Det är ingen liten maskin så man får se om Zetorn klarar av den. Om det blir att köra med halvtomma lådor och billarna i luften så blir det tvunget att skaffa en större traktor.
Direktsådd har jag inte tänkt börja med eftersom den hos oss blir alltför sen. Åkrarna torkar inte upp i tid om man inte kör ett varv över dem med fjäderharven på våren. Men mindre jordbearbetning har jag tänkt utföra i alla fall. Kanske en gång tallriksharv på hösten och lätt fjäderharvning på våren – men man får se hur det fungerar. Våra lerjordar är inte så lätta att odla. Och så beror det förstås på årets väder i hög grad.
Tidigare har jag kört med frässådd, dvs. jag har haft en fräs framför såmaskinen. Det har fungerat bra – och också varit nödvändigt på grund av den gamla såmaskinens känslighet för kokor. Fräsen slår sönder dem ganska bra. Man måste bara ha tålamod att inte köra i alltför fuktig jord. Eftersom såmaskinen kommer genast efter fräsen så hinner jorden inte torka alls som vid skild harvning.
Men i fjol märkte jag att fräsens pinnar slitits ned riktigt grundligt. De har minsann varit bra för inte en enda pinne har brustit fastän jag kört i jordfasta stenar så att både fräs och traktorn har hoppat. Verkligen otroligt segt material i pinnarna. Men nu borde jag byta alla pinnar på grund av slitaget. Det gör jag ju inte för fräsen blir pensionerad till potatislandet nu då jag börjar köra med Rapiden. Jag har räknat att fräsen är ny men den börjar vara omkring 20 år redan.
I alla fall blir det ett annorlunda vårbruk i år – nästan lika stor förändring som då vi sålde kossorna 1975 och började odla vete och korn.
Den gågna veckan har innehållit endel traktorprovkörningar. Efter att ny importör började hantera Zetor i Finland har jag bara sett dylika på bild. I onsdags var det premiär för att kolla om dom finns på riktigt. Det ordnades provkörning av Zetor Proxima i Närpes och jag var förstås på plats. Dagen därpå kom Valtras 60-årsjubileumsutställning med möjlighet för provkörning till Vasa och även där var Bondbloggens egenhändigt utsända på plats.
Jag har ju tidigare nämnt att almanackan småningom säger 10 år sedan senaste traktorbyte, så det börjar vara småaktuellt. Däremot är det mera oklart vad det är som är aktuellt. Skall jag ersätta Zetor med en ny liten traktor eller Valtra med en ny större, eller möjligen göra på något annat sätt. Den frågan har inget svar ännu, men just därför är dylika provkörningstillfällen intressanta.
Zetorn var möjligen en liten besvikelse. I mina ögon skall Zetorn vara enkel, pålitlig och billig. Nu har den tydligen blivit ganska enkel och ganska billig. Förmodligen också ganska pålitlig. Knappkoppling, hydraulisk riktningsomkopplare och snabbväxlar kombinerat med en gammaldags hög/låg-låda och mekanisk hydraulik, det blir mest bara en konstig vattvälling. Det känns lite som en gammal öst-traktor som skall gå på maskerad utklädd till en Ferguson.
Klart är att priset talar till Zetorns fördel, 115 hästkrafter för 33.000, det är helt ok men långtifrån så billigt som det var förr i världen. 1989 betalade jag 13000 euro för Zetorn, visserligen lillare, som dom säger norröver.
Dagen därpå hängde jag på låset hos Valtra. Sex modeller på plats för provkörning. Bondbloggens utsända kände sig som en sexåring i en leksaksaffär. Överväldigad. Nu var egentligen allt omvänt jämfört med dagen innan. Tekniken utsökt, modellerna snygga och förarplatsen färdigt utfunderad – och priset fullständigt vansinnigt. Det var första gången jag stiftat bekantskap med Valtras nya Direct- och Versu steglösa växellådor och visst, det var en dröm att köra. Riktigt riktigt bra, men priset är nog svårt att motivera. Speciellt för dom steglösa modellerna.
Motsvarigheten till min Valtra finns kvar, det skulle då bli N101 hi-tec, en fin traktor även det. Den är väl den som skulle ligga närmast till vid en affär, men ändå, visst kändes den lite efterbliven jämfört med N141 Versu.
Förbaskade provkörningsdagar. Dylika skall man hålla sig från. Man blir bara vriden i huvudet och får ett habegär som inte är förankrat i någon som helst verklighet.
Sedan är det ju så mycket annat som skulle behövas. Bygga värmecentral, byta fönster på boningshuset, byta såmaskin, traktor, betala ett avlopp som jag inte beställt, bygga gårdsverkstad, betala brännoljeräkningar etc etc.
Jag säger som tandläkaren ”Ack så många hål och ack så lite amalgam”
