Så har ha våren kommit på riktigt och det är dags att köra ut lite får till sina beten. Ungtackorna får skjuts den här gången. Åt ena hållet är det tungt, men fritt att se framåt.
Kör ut får
Åt andra hållet är det lättare, men, efter att man haft 8 får i båten som inte håller tätt tills man kommer iland blir det ett och annat pärllass som blir itrampat, torkat och som man sen blir som blästrad av… Torkad fårskit i ögonen hör till vardagen om våren, men direkt jättekul är det inte…
Fören
Ändå var det rätt lite pärlor som släppt ur sej, men, städa båten, det gör jag inte förrän det är färdigkört får.
Pust. Det har varit en bråd tid. Efter branden blev det att städa och riva från sju på morgonen till ett på natten. Till all ”tur” var det regnväder så vi kunde inte så ändå. Då det värsta var städat och utrivet så blev det solsken och vi kunde äntligen få vårsådden gjord – utom ett par små skogsskiften. Nu har jag sovit en hel natt och det värsta börjar vara över. Det har varit en ganska händelserik vår i år. Först krånglade maskinerna just lämpligt till vårsådden och så kom det 60 mm regn just då vi kommit igång. Branden i köket spädde på med mera katastrofer så våren 2014 kommer att bli kvar i minnet en längre tid.
Det såg inte så farligt ut efter branden då den värsta röken blivit utvädrad. Men så kom reparationerna och allting slängdes ut och revs. I stuvun är det knappt golv och väggar kvar och synen som möter en är ganska sorglig. Det var förstås unga husbonden som ännu har energi som bar ut allting och rev upp golvet eftersom det farit vatten under plastmattan. Den gamle gubben hade nog dragit litet ny färg ovanpå sotet och låtit resten vara :-).
Intressant är att förra gången som allt var upprivet var för 34 år sedan då unga husbonden föddes och då var jag 34 år gammal. Farsan stod och suckade och undrade om det någonsin skulle bli nånting av huset mera. Då tog vi bort de gamla mullbänkarna och isolerade golvet. Fast ”mullbänkarna” bestod av kolstybb och kolet spreds i hela huset trots att dörrarna var fasttejpade. Det knastrade mellan tänderna då man åt.
Det är inte slutrivet ännu. Tapeterna är sotiga och skall tas bort förrän vi limmar upp nya tapeter och spånskivorna på golvet måste också bort. Fast vi tänkte måla taket först. Troligen sätter vi inte in nytt golv utan målar bara om det gamla trägolvet som verka vara i bra skick. Nedre delen av väggarna kommer att få bröstpanel av pärlspont som redan är sågad i lämpliga längder. Den skall bara målas och spikas upp. Så stuvun kommer att återfå myckat av sitt gamla utseende före ombyggnaderna som farsan började med på 50-talet då centralvärme installerades. Då var han 30-åring (plus litet till eftersom kriget tog fem år av hans aktiva tid). Det var inte första gången som det byggdes om. Huset flyttades från den täta bebyggelsen vid åbron hit år 1908 och 1930 byggdes det om med en andra våning.
Så nu äter vi på verandan och har flyttat ut allting till stora ladan. Det är otroligt så mycket saker som det har samlats på 34 år …En del åker iväg till lopptorget men mycket har känslovärde så det blir säkert en hel del kvar. Vi är inte direkt kända för slit-och-släng precis. Tvärtom så avskyr jag att kasta bort fungerande prylar. Jag är definitivt inte en ”bra” medborgare som konsumerar vilt så hjulen hålls rullande. Det måste gå att bygga upp ett system som bygger på annat än förstörelse helt i onödan. Det finns mängder av arbete som inte kräver slit och släng. Här återanvänds allting tills det bara är rena råmaterialet kvar.
Resten av vårsådden gick bra då det torkat upp efter regnveckan. På måndagen hade vi +28 grader i skuggan och mot bakväggen på huset +37 grader på eftermiddagen. Litet panik blev det då stora Zetorn stannade mitt på åkern men det visade sej att filtret i bränsleglaset var helt fullsatt med brun smörja. Vi hade nämligen tankat från den tunna som jag i vintras satte all gammal sommarbrännolja i från alla traktorerna – och tydligen också all smörja som fanns i bottnen på tankarna.
I går skulle jag ha fått allting klart men så kom det åska och då jag inte såg grannhuset för spöregnet så körde jag hemåt följd av en vägg av regn. Sist och slutligen kom det inte så många millimetrar för det var ett mycket smalt regnväder men nu blir det att vänta på upptorkning igen. Jag måste i alla fall sätta in en vårsåddsbild från våren 2014.
Så nu har katastroferna gått över i normal panik. Allt som absolut borde ha gjorts i maj är ogjort och vi har en hel del arbete med att få köket i skick på nytt. En Belarus där motorn borde skruvas i små bitar står ännu i verkstaden och en mängd byggarbeten står och väntar. Men det är ju ganska normalt för livet på landet.Fritidsproblemen har minskat och man har ett stort val av arbeten som man borde ta itu med. Fast det brukar vara så att de små katastroferna avlöser varandra i jämn takt så man inte hinner fundera på annat än det som just nu absolut måste fixas.
Nej, jag har inte avbrutit vårbruket för något kalas om någon trodde det. Tvärtom är vårbruket för spannmålens del klart sen ett par dagar och bra har det gått i år. Lite lappsjuk blev man nog av ensamheten på slätten, det brukar ju vara full gång denna tid på året, men eftersom jag låg ca två veckor efter resten av slättbygdens bondfolk med sådden så var jag ganska ensam när det begav sig. Däremot lär jag inte bli ensam på åkern när jag sår rypsen för då lär det väl surra växtskyddssprutor lite här och var. Jag går ju inte riktigt i takt med alla andra denna vår om man säger så.
Baksmällan då? Jo det handlar om vårplöjning. Av erfarenhet vet man ju att det inte går, och ändå gör man det ibland. Denna vår hade jag faktiskt ett litet alibi eftersom en tvåhektarsruta blev oplöjd i fjol pga pågående utfallsrensning vid skiftet. Denna ruta skulle då vårplöjas i år och det var medan jag kämpade med det som jag kom på likheten mellan baksmällan och vårplöjningen. Ett kalas kan ju vara jättekul fast man vet vad som väntar dan därpå. Ändå gör man det. Att lämna något oplöjt på hösten kan också vara jättekul fast man vet vad som väntar på våren.
Vårplöjning i lerjord fungerar såhär. Plogen går tungt och traktorn drar mera bränsle än vid höstplöjning. Resultatet ser ut som om det var harvat men större lerklimpar. Åker man dit med harven direkt efteråt är det så blött att harven inte ens förmår vispa igen traktorns hjulspår och väntar man tillräckligt länge för att det inte skall ske (vilket handlar om timmar) så är allt ohjälpligen försent. När man då försöker bearbeta denna stenhårda konsistens som närmast liknar en blandning av stenröse och Eri-Keeper (som en granne sa en gång) så händer egentligen ingenting. Man bara flyttar lerklimparna mellan harvpinnarna.
Med såna harvor som fanns i min ungdom var spelet ohjälpligen förlorat men idag går det lite bättre tack vare mångdubbelt bättre redskap. Tredje stråket börjar det likna såbar jord, men nog skall nerverna vara ganska löst spända för att man skall vilja så nånting då ännu i den jorden.
Min far som ännu levde när EU började hota med höstplöjningsförbud hade en enkel kommentar till det. Den löd ”vad menar dom då att man skall sälja på hösten”?
Hur gör man då om det verkligen blir förbud på höstplöjning nångång? Ja, det vet inte jag, lättbearbetning fungerar tillfredsställande, men bara under några års tid. Sen är goda råd svindyra.
Av med byxorna och ner med mössan så långt det går över öronen. Stövlarna bort, och barfota tassar jag sakta och försiktigt ut längs vattengården. Kallt!!! Kallt som 1000an! Men vad gör man, vattnet kan gå ut och då står ”vatugårdana” på land, och fåren har fritt fram att traska som dom vill.
Vattengårsreparation
Att få en vattengård att stå i ända är inte lätt. Här är det stenbotten och det är svårt att få nerslaget några stolpar. Enklaste stolparna som finns i dessa fall, är stolpar man gjutit fötter på. Som bilden visar är det också en bit till följande holme som läar. Att bygga någonting stadigt, fint och stabilt med bräder är lönlöst. En skaplig vinter med is, eller lite ostlig storm och man kan vackert vinka adjö till allt man byggt. Fårnät ut i vattnet kan man också vinka adjö till, men det är iallafall lättare och enklare att dra upp och ner på land, vår och höst, och är det så att ”sjöberg” kastar det upp allt på land så må han göra det då. Det går rätt enkelt att sätta nytt, eller att knyckla ut det som funnits.
Näst byråkrati och dåliga väderprognoser är hård vind ett av odlarens gissel. Väderprognosen utlovade en 8-9 sekundmeter till idag och det tänkte jag att gårdagens planteringar nog klarar. Då varmare väder också utlovats tyckte jag att det var onödigt att dra väv över det nyplanterade. Idag friskade det i så pass att jag bad dottern åka förbi åkern när hon kommer på jobb. ”Det blåste inte så farligt där på åkern” sa hon när hon kom, ”det går nog att plantera”. Så jag ajournerade spannmålsådden och vi for för att plantera sallat. Vinden friskade dock i ytterligare och blev väldigt byig, det blev problem att se då det blåste jord i ögonen och bäddplasten hotades slitas loss. Så istället för plantering blev det att sätta ut mera krokar för att hålla plasten på plats för här höll ”levebrödet” på att blåsa iväg. Andra kanske tänker mera på att blåsten mest ställer till problem för båtfärden till sommarstället, bekymmersamt det med 🙂
Med tredubbla krokrader måtte väl plasten hållas kvar trots vindbyar på 16-17 sekundmeter? Vinden pinar plantorna så de ligger mer vågrätt än de står lodrätt 🙁
Spannmålssådden fortsätter.
Den jag lånar såmaskin av fick sitt sått i går så nu återupptar jag spannmålssådden efter en paus på 3 veckor. Kornet jag sådde 27 april har efter långsam groning på grund av låga marktemperaturer äntligen grott och för att det inte skall bli alltför stor skillnad i utveckling borde jag nu få resten i jorden. En titt på väderprognosen visar risk för hårt regn på natten till tisdag vilket kan leda till hård skorpa och problem med uppkomsten, men ett är säkert och det är att väntar jag ut regnet så kommer det inget så det är lika bra att så. ”Friskt vågat är hälften vunnet” sägs det ju och som det ser ut nu så tror jag att de som vågade så tidigt har turen på sin sida i år. Ett annat år kan det vara tvärtom! Värmen vi fått nu sent om sider förkortar hur som helst groningstiden så risken för störningar under uppkomsten minskar med sådd i varm jord. Vi vet till hösten vad som var det rätta!
Efter lång väntan har det första kornet grott och lyser som guld i solnedgången.
Nagu är inget stort samhälle, i runda slängar ca 1500 invånare. Det gör att nästan alla känner alla, och känner man inte, börjar man göra det om man får en skara barn på besök. 😉
Jag hade alltså Nagu dagis på besök häromdagen. De kom hit till Ytterholm för att se på fåren.
Jag brukar försöka att alltid säga ja, om barn vill komma och titta på fåren. Djur och barn hör ihop enligt mej, och det är i dagens värld många barn som inte ser djur annat än på djurparker. Så kan jag ens lite bidra till att barn får bekanta sej med får, tycker jag att jag skall göra vad jag kan för att det skall ordna sej. Ibland får man klämma in tid för besökande barn hos fåren med skosked, men, visst är det värt det, alla gånger! Jag fortsätter någon timme extra på kvällen istället om det är så.
De kom med buss. En fullvuxen buss kom nertragglandes längs den smala skogsvägen, ända ner till stranden där jag väntade. Inte illa rattat av en chaufför som, vad jag förstod, inte kört buss på Nagu förut, men nångång ska ju va den första, och han fick minsann inte börja med den lättaste vägen 🙂
Så gick alla barnen den ca 1 km långa vägen till fåren. Det var endast två som åkte vagn. Humöret var på topp och alla traskade på efter bästa förmåga. Stegen en ett-två-åring tar är inte så långa, men många… Spänningen steg när vi närmade oss fårhuset. När jag öppnade dörrarna möttes barnen av ett ljudligt BÄÄÄÄ!!! Många fick stora runda ögon och stannade till, men systers flicka, Elin, som också var med, har varit in till fåren förr och funderade inte det minsta, utan stegade rak i ryggen, rakt in i det för de andra lite skrämmande och okända. Men, jag hann inte annat än fästa de stora dörrarna på gaveln ordentligt förrän det fanns barn uppflugna längs alla kättorna.
När alla klappat får, kanske inte färdigt, för, färdiga skulle de aldrig blivit, så var det matpaus. Alla hade med sej egen tallrik och så var det makaronisalladsutdelning.
Jag gick upp bakom barnaskaran och tog en bild.
Lunch
Tänk så bra man kan ha det. Lyckligt obekymrade över världens ekonomiska kriser, eu-val och annat, sitter de ”rakt upp och ner” på mossa och stenar, med smörgåsen som de tappat i mossan i ena handen, och makaronisalladen äter de med andra. Drickaburken har mamma fyllt med saft på morgonen och mjölk finns att få i muggen. Björkarna har just fått mössöron och får bräker på avstånd. När de ätit färdigt kan de leka en stund med någon av alla de kompisar som finns runtomkring dem, och så fanns det ju ännu en traktor att titta på någonstans…
För endel barn är djur det viktigaste med besök på landet, för andra är höjdpunkten maskiner och traktorer.
-Är det där din??? Frågar de lite äldre pojkarna så fort de får syn på en traktor eller någon maskin. Det är bara att svara jo eller nej, och så är diskussionen i full gång i vilket fall som helst. Följdfrågor finns i obegränsad mängd. Vilken traktor som används till vilken maskin, och ingenting missar de. ”Vilken traktor kör du slåtterkorssen/balmaskinen/potatisupptagaren(… osv) med?” Det är lite som att vara på förhör 🙂 På något vis är de lite fundersamma, en mamma som är bonde och kör traktor, det brukar vara papporna som gör det… Men eftersom jag kunde svara på alla viktiga frågor om traktormärken och årsmodeller, och dessutom hade ”-likadana byxor som pappa har” så tror jag att barnen i Nagu dagis, om inte förr, så nu åtminstone vet, att mammor också kan köra traktor 🙂
