februari 2015 – Sida 3

En nästan alldeles vanlig dag

Nisse hugger, Christer sysslar, Sonja mjölkar och Lotta är precis överallt. Själv gör jag för tillfället exakt ingenting. Den här vintern har som vanligt, varit sämre än vanligt. Det finns naturligtvis helt naturliga orsaker till detta, till skillnad från de ovanstående har jag mitt dagliga förvärv att knalla till och hem igen. Vintertid innebär ju det att dygnets hela ljusa tid går åt till lönejobbet, dessutom finns det faktiskt inte så mycket annat att göra heller. Livet på en växtodlingsgård är inte precis stressigt vintertid. I vinter har jag faktiskt fått 3 hektar tallskog gallrad, men det har skett som köptjänst så inte ens där har speciellt många kalorier förbrukats.

Därför tänkte jag nu, mest bara för att ha något att komma med, återge hur en helt vanlig dag kan se ut Med vanlig dag menar jag en dag då inte jobbet stör och ingenting speciellt är planerat utan bladet ligger oskrivet redan från morgonen.

Måndagen i den gångna veckan var en sån dag. Var femte måndag är vi lediga från jobbet och jämnar ut timmar. Det oaktat ringer mat- och sovklockan 06.40 för resten av familjen har ju också sina rutiner. Det är väl närmast här som jag konkret märker att årsringarna börjar sitta lite tätare på stammen, längre tillbaks i tiden var ju sovmorgon en ynnest att stilla bedja om, men numera är det nog oftast innan åtta som dagen börjar. Oavsett ledig eller jobbdag.

När dom andra åkt iväg och det bara var yngre dottern och jag kvar hemma, och hon fortfarande sov började jag planera dagen över en tallrik gröt. Det brukar vara just här som de största misstagen görs, för här kommer tids- och energioptimisten fram, dvs dagarna brukar överplaneras. Vad behöver göras idag då? Om jag skulle börja med räkningarna, sen kan jag kanske bokföra en stund, lite uthusstädning och projektet med att få in gödseln som kom häromsistens. Det låter ungefär som en plan. Den kör vi på. Naturligtvis ringde telefonen, och en vidpass 20 minuter samtalstid drog sitt förseningsstrå till stacken..

Det står 6 ton gödsel under en pressenning synligt från vardagsrumsfönstret och den stör mig. Den levererades för nån vecka sen och borde köras in under tak, men det är ett projekt i sig eftersom en hel del skall flyttas om innan den ryms in. För att få detta gjort behöver jag ha igång Avanten, Valtran och Zetor. Av dess vädrar jag problem med Zetor eftersom den stått stilla sedan början av december. Eftersom telefonen sådär passande ringde så kunde jag dock tänka på annat en stund.

Problemet blev inte Zetor, utan Avanten. Död och strömlös. Huvudströmbrytaren hade varit frånkopplad och batteriet är ganska nytt. Efter lite exercis med multimätaren visade det sig att huvudströmbrytaren tacket för sig. Nån ny hade jag inte i hyllan så en sådan behövde införskaffas. Zetorn fick jag inte ut före jag snöröjt med Avanten och utan att få ut Zetorn slapp jag inte åt storsäckslyften. Att lossa huvudströmbrytaren på Avanten ger lite urmakarfeeling, men sånt gillar jag och det var ju inte speciellt kallt så en stund senare morrade Avanten igång på konstgjord väg. Snöröjning, problemfri Zetorstart, bortsett från att det luktade mus i hytten, något som jag inte tycker om.

Kunde i samma sväng konstatera att något störde. I hallen där Zetor står är det sandgolv och det hade varit lite vått och naturligtvis hade jag tidigare lyckats lämna ett 40 kg tungt lastbilsbatteri framför traktorframhjulet, och den var nu då stenhårt fastfrusen i moder jord. Härvid ringde telefonen och jag fick annat att tänka på. Ögonen föll sedan på en lastbil som stod på tomten och ville ha hjälp att sådär passande få kyl- och spolvätska samt lite allmän översyn, så då blev det igen ett lappkast i programmet. Och så ringde telefon förstås

Mot middagstid skulle dottern sjussas till dagklubben och på samma resa kunde jag då skaffa en ny huvudströmbrytare. Innan det kunde bli aktuellt stod dock matlagning på programmet. Jag kan väl inte precis säga att jag är född med en slev i handen – långt därifrån, för en tid sen misslyckades jag faktiskt med att steka ägg, men man gör så gott man kan och någon sorts mat blev det nog idag också. Lasagne som inte var hel klar inuti medan osten på toppen var bränd, så det avvek inte heller så mycket från det normala. Det som var mera normalt var förstås att telefonen ringde och höll på att försumma mig så dottern höll på att försumma sin dagklubb.

När jag ändå var i centrum kom jag på att förutom strömbrytaren skulle jag också hämta upp en serie däck till en av mina veteranbilar som jag fått tag på höstsidan, men inte bärgat hem ännu. Det gick annars bra, men ”förstörde” resten av dan. Kom hem, släpande in däcken och fick skruvmotivation. Det handlar om en VW bubbla av -73 årsmodell som jag kom över i fjol. Fint skick ovanpå – dålig undertill. Behöver knappast berätta att resten av dan gick åt till denna klenod. Demonterade frambromsarna eftersom dessa var i ett bedrövligt skick. Började också på bakbromsarna, men då tog både tiden, orken och storleken på avdragaren slut så då gick jag in, kokade kaffe och började vänta på att äldre dottern skulle komma från solan.

I något skede kom jag att kasta en blick på gödselsäckarna, tätt följt av en blick på klockan som gav vid handen att av detta blev då ingenting. Av projekten räkningar, städa porten och köra in gödselsäckar hade jag fått en sak gjort – demontera bromsar på en folkvagn.

Så långt allt precis normalt.

Kvällens program avvek dock en rejäl smula från det vanliga. Byn har med talkokrafter och EU pengar fixat en ny ishockeyrink. Denna skulle invigas ikväll och eftersom jag vänligt men bestämt har placerats i skolans föräldraförening och dessutom råkar inneha en ljudanläggning så skulle jag hålla ett litet anförande vid öppningen. Inget ont i det, det är ju bara det att jag och ishockey passar ihop ungefär som tums- och millisgängor. Däremot tycker jag det är jättebra att barnen / ungdomarna kan ha något att göra i den egna byn, så rinken – den invigde jag med glädje, om än lite improviserat.

Dagen avslutades med ett Facebookpass och under den tiden satt jag och tittade lite lojt avvaktande på räkningshögen som inte heller hade betalat sig själv under dagen,

Märkligt

En bortkastad dag

Allt emellanåt händer det – och speciellt ofta i skogen. Dagen verkade bra. Det hade frusit på natten (-6 grader) och värmen hade fått snön att falla ned från träden. Nu skulle det huggas – trodde jag. Men jag hann inte ens stanna traktorn förrän jag hörde ett grymt pysande. Ventilen på ena bakhjulet hade brustit. Där jag fäller är granarna så stora att motorsågen med nöd och näppe räcker till (med 13″ svärd) och kvistarna är lika grova som armen. En av dem hade slagit av ventilen.

Tja, det var inte mycket att göra annat än att ringa hem efter skjuts och hämta stora Zetorn. Till all tur var det fredag morgon fastän allt elände vanligen händer på fredag eftermiddag. Och vi har bilväg ända fram till skogsskiftet i Tallmosan. Nattens köld gjorde att vägen till skogen höll för den stora traktorn. Sedan var det problematiskt att komma fram med den. Där vägen var rak gick det men den är så grymt lång att minsta krök gjorde att skopan tog emot träd. Jag lyckades i alla fall komma fram utan att såga ned alltför många träd.

Nu var det fint att ha lastaren fäst vid traktorns ram. Då har man inbyggd domkraft och bara sätter ned en benet och bakhjulet lyfts i vädret. Så det kunde jag skruva loss och lyfta bort med frontlastaren. De stora hjulen går inte att hantera för hand.

Därefter hämtade jag Ducaton och släpvagnen, körde ut hjulet till vägen och lastade på vagnen. Och så körde jag det till Kuggom till vår däckspecialist och fick ny innerslang monterad snabbt medan jag väntade. Hem igen och hjulet med frontlastaren tillbaka till traktorn.

Det gick bra att sätta tillbaka. Med stödfoten kunde man lätt reglera höjden på traktorn så man fick det på skruvarna.

Muttrarna på och så var det bara att dra fast dem ordentligt.

Visst gick allt bra men innan jag hade alla traktorerna och Ducaton hem från skogen var det i alla fall mörkt och dagen förbi utan att jag hunnit såga nånting alls. Utom en jättestubbe som jag måste såga ned för att komma fram till bakhjulet med frontlastaren. Åter en bortkastad dag. Och så den filosofiska frågan: Hade det hjälpt att inte alls stiga upp i morse ?

En liten filmsnutt från skogen

Tyyyyssstnad ……. Tagning!

Och så blev det som det blev. Nu när jag ser på mästerverket efteråt tänkte jag att nä, dehär kommer ju ingen att begripa någonting av! Jag gör som jag brukar, öser på en salig röra ord, vinglar iväg genom granarna och än var det hit, än dit, nutid-dåtid och har varit och ska bli. Så jag ska försöka skriva en liten medföljande text till filmen, så blir den kanske en gnutt lättare att förstå.

Jag rydjar på samma åker som jag gjorde ifjol. Men i andra änden. Den gamla åkern är tänkt att bli bete åt fåren. Åkern har inte varit mej jättebekant särskilt länge, den har alltså inte hört till min släkts historia sedan ”hedenhös”, alltså är den lite främmande, men den är ju på samma holme, så helt obekant är den inte, men man har liksom inte ägnat den några tankar förrän jag nu fått för mej att, 1000an, nu ska den upp!

När jag har gått där har jag inte haft någon karta över åkern i huvudet, nu har vi hittat en gammal karta och det klarnade med en gång hur alla små tegar egentligen ska se ut. Ska försöka återkomma till den i något skede…

I filmsnutten filosoferar jag över när åkern senast var i bruk, träden som här växer är ca 30 år gamla, några äldre, men poängen är att man kanske odlade åkern senast för över 30 år sedan, kanske 50. Det vet jag inte. Men det spelar inte så stor roll när allt kommer omkring. Nu är nu, och som den ser ut nu så gråter och suckar nog han som inte orkade och hade makt att hålla alla knutar av den gamla gården i prima skick. Han sitter på molnen sedan ca 15 år tillbaka, men, han finns i mina och våra tankar lite nu som då. Han skulle antagligen säga nåt i stil mej, ”håhå, nej en ni ork hald på och spela me hetenn”. Till lika vet jag att han ler när tallarna faller. När han gick bort trodde han nog inte att en envis liten tjej sku ställa sej och ge sej ”den” på att åkern skulle upp, nej, han såg nog hela holmen som en obebodd ö i framtiden, en ö, övergiven 10 av årets 12 månader, en av många andra likadana.

Men, så blev det inte, återstår att se hur det går med holmen i framtiden. Nåja, nu är nu, och för nån dag sedan gick jag som sagt och tassade runt med telefonkameran på det som bete skall bli. Jag tog ”landmärke” på mönkkisen, och brasan och så gick jag en ”rund” lov och filmade åt alla håll och kanter. Det är knappt så jag själv håller ordning nu efteråt, åt vilket håll jag filmar i alla skeden, men det är inte det som är poängen, poängen återstår det att se om det blir någon av alls, men jag ska försöka filma en gång till sen när jag kommit en bit, så man ser skillnad på då och nu.

Nu blev ju inte formatet på filmen riktigt som jag önskade, men, ja, kanske man ser lite av dikesjakten, granväggen och brasan ändå 🙂

Skogsbondens arbetsväg

Jag satte tidigare in en förfalskad video, dvs. det var en stillbild men nu har jag monterat traktorkameran. Det är en billig vindrutekamera som i alla fall har en ganska bra kvalitet. Fästet är däremot uselt. Det skulle sättas fast med en sugkopp och det gick inte alls. Så jag byggde om det och satte en stark magnet i stället. I en bil kan det vara svårt med nutida plast överallt men i gamla Zetorn finns det mycket järn. Lite måste det ännu ändras för vibrationerna stör mikrofonen ganska mycket ibland. Men det borde gå att fixa med gummibussningar. Magneten är röd.

Kameran är en G1WH med HD 1080 och rätt hyfsat nattseende. Jag kollade på nätet och den fick bra vitsord. Mycket bra för under 50 euro på eBay.

Nu kan jag visa en äkta hemfärd från skogen. Musiken är också äkta. Den kommer från mina hörlurar via Blåtand som vi diskuterat tidigare.

Det har varit ett problem att ta video eftersom jag arbetar ensam och sällan har tid med att ställa upp videokamera med stativ. Nu kan jag ha kameran i traktorn och flytta den snabbt med magnetfoten till lämpligt fönster.

Tornados spelar Telstar. Det var den första telekommunikationssatelliten för civilt bruk. Nu är det redan över 50 år sedan.

Viri-viri-tööt-tööt-förklarad?

Ut i skogen ska vi gå jophejdi, jophejda… Fälla granar varje dag jophejdihejda… Truddelutt, truddelaa, truddeluttanlejanlejanla….

Kvista, kvista, kvista… Brumm brummmm… Riktskär… Fällskär och så KRABAM!

Kvist, kvist. kvist, kvist, kvist, kvist, kvist oho, vad kommer det där framme då? Kvist, kvist, kvist… Ett fågelbo.

-FÖRLÅT!

Men, det ser inte ut som de brukar. Oftast är fågelbona man hittar i träden runda och ”öppna”, men det här var som en boll. Vems månne det kan vara?

Jag kastade min handske bredvid för att man skulle kunna få ett perspektiv på hur stort det är. Handske storl 8.

Jag snurrade lite på ”risukasan” och fick syn på ett litet hål. Eftersom boet kommit ner, tänkte jag att nu kommer nog ingen att bo i det igen, så tänkte jag att jag öppnar det för att se vad det innehåller. Det visade sej innehålla en hel del. Kvistar, riskor, mossa av olika slag, lite dun och ull.

Bilden är dålig, men kanske ni ser hur det är tillställt ändå. Massor, massor med ull. Det lilla hålet jag hittade ledde in till ett välfodrat litet bo av brun ull. Inte frös fågelungarna i det boet vill jag lova… Till lika isolerar ull mot både värme och kyla, så det är väl kanske idealiskt att bygga bo av, och ull finns det. Det växer alla dagar på fåren i fårhuset, och till våren ska de klippas igen, så jag hoppas att pippifåglarna som byggt detta bo inte är alltför arga på mej för att jag druttade ner deras bo, och att de hittar en ny boplats åt sej i sommar. Ull ska de få att bygga av. Kanske jag skulle föra ut lite ull åt dem till skogen. Tänk er synen. Lotta med en korg på armen, tassandes runt i skogen och breda ut små ulltossar här som där… Nog kunde man bli lite ”viri-viri-tööt-tööt-förklarad med sånt också 😉

Det här med att packa

Det där med att packa är ju sällan något enkelt och för min del blir det en hel del av den sorten då jag ganska ofta brukar vara österut till Kabböle. För egen del är det nu inte så noggrant, bara man nu har lite rena kläder med sig så klarar man sig, men sen finns ju dom här två små filurerna också. Kalle börjar nu vara så stor att han inte smutsar ner sina kläder med mat och dricka (nog med allt annat förstås) medan Matilda är i det skedet att dagens meny går att avläsa från hennes kläder. Då jag dessutom hör till den kategorin som packar ”ett par ” extra bodyn, byxor, t-skjortor osv för säkerhets skull med ner i väskan, så kan ni tänka er att deras klädväska är rätt så enorm 😛

Men med en nästan fyra årig bondplanta är kläderna bara hälften av vad som ska med. Den andra väskan fylls nämligen av leksaker, väldigt välvalda sådana. Kalle har ju (av nån konstig anledning) fått till julklappar och födelsedagspresanter en och annan traktor och maskin och vissa har blivit mera viktiga än andra.

T.ex. hans MF traktor, dvs Malmen-traktorn med frontlastare. Den är näst intill helig och ingen annan får leka med den. Om han vet att nån kommer på besök brukar den nog åka lite åt sidan eller vara fastgjuten i hans händer så att endast han ska få leka med den. Jag får inte leka med den, pappa får ibland men också han hemskt sällan. Så den var ju givetvis först i väskan.

Sen kom sprutan. En bogserad variant som julgubben hämtade åt honom. Den hör definitivt till top 3 leksakerna och som bäst går han och väntar på att det ska bli varmt ute så han ska få fara ut och spruta vatten på riktigt 🙂

Sen var det dags för frontkrossen och släpvagnen. Oftast brukar han köra som pappa med krossen fram och balarn bak på Malmentraktorn, men den här gången fick balaren bli hemma.

Också claas tröskan, jontikka traktorn, faffa-grävaren och en bunt med små bilar sku med. Först var han nog av den åsikten att han också sku ta sin Valtra med i väskan, men sen kom han på att pappa nog blir ledsen om inte han har nån traktor att leka med då vi är borta. Så han lämnade balarn och valtran åt pappa Antte 🙂

Inte är det lätt alla gånger att få med allt man behöver, men nöjd var han då allt var nerpackat!