Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Torkarbete

Skörden är under tak men arbetet fortsätter. Först måste säden skyfflas ut (”mokas” som vi säjer) och det gjorde jag i dag. Det blev alltså en dag på gymmet för det är rena svettarbetet. Men bra för kalaskulan. Vanligen kör jag upp två-tre lass i varje lår men de måste bredas ut så säden ligger jämntjockt på plåten. Annars går all luft genom de tunnare ställena och där det är tjockare lager torkar det nästan inte alls. Nu lutar alla plåtar ca. 10 grader för att snabba upp tömningen (jag blåser ut säden från låren) och det gäller att få lika tjocka lager i bägge ändarna. För det har jag satt in meterskalor på alla fyra väggarna så man genast ser hur tjockt lagret är.

Den gamla torken från 1975 är 24×7 meter på ladugårdsvinden med åtta lårar på 21 kvadratmeter plåtyta per låre. I förgrunden syns intagsröret med krök och ställbar plåt – ”saxofonen” som farsan kallade den. Säden kippas från vagnen i en kippficka (på vinden) med en silobotten som rymmer ett lass. Den får rinna ned i en transportfläkt som blåser upp den i torken. Fläkten var förr ett problem för med vete på 35 % vattenhalt var den alldeles för långsam. Men så köpte jag en begagnad Kongskilde på 22 kW och dubbel centrifugalfläkt så nu tar jag upp ett lass på 10-15 minuter.Den fungerar också som sugtryckfläkt så jag kan flytta säd litet hur som helst.

Säden kommer upp i ett rör i taket på torken där jag har tre omkopplare för nedtagen. Varje nedtag klarar av två lårar och jag flytta saxofonen efter behov. Blankorna över lårarna var först bara tillfälliga då vi byggde men så märkte jag att det var mycket bättre med lösa blankor än med fasta gångbanor. Man bara vippar agnarna bort från dem. Lite balansgång blir det förstås. Genom att vrida saxofonen kan man fylla på lårarna ganska jämnt men då jag ensam tröskar så har jag inte tid att flytta röret så det blir ett lass i var ända och ibland ett på mitten.

Regn

I natt regnade det. Det måste påpekas särskilt för det var det andra regnet på två hela månader – sedan regnen i början på juni. Den 19 juli kom det 22 mm och nu ungefär lika mycket. Nån ynka millimeter har det regnat däremellan. Det är allt regn vi fått den här sommaren. Regnen i början på juni räddade oss från fullständig katastrof – vetet fick en god början. Sedan tog hettan och torkan bort en stor del av skörden men på mulljordarna kom det i alla fall nånting.

Det kändes i alla fall bra att ligga och lyssna på regnet i natt då allt vetet är under tak. Kvaliteten har säkert lidit av torkan men falltalet borde åtminstone vara högt eftersom det inte hann regna nånting före skörden. Ett tag såg det riktigt illa ut då torken var ur funktion och säden hade brådmognat. Men jag hann få in vetet med en dags marginal.

Det är bra att ha kunskap och erfarenhet som bonde men visst är det viktigt också att ha en oförskämd tur :-).

Den hemska heta sommaren 2010 kan anses vara slut och hösten börjar komma även om det är augusti. Nu siktar man in sej på höstarbeten. Först skall kvickroten sprutas med glyfosat. Den har spridit sej ordentligt på grund av torkan. Vetet har inte konkurrerat ordentligt med den. Visst har kvickroten lidit av torkan också men av erfarenhet vet man att rötterna har växt till sej och om jag inte sprutar nu så är det kvickrotshav på åkrarna nästa år – speciellt på mulljorden. Men först måste kvickroten få repa sej litet och börja växa ordentligt efter regnet och då den är i bästa växtskick så smäller jag till med glyfosatet. Det är viktigt att kvickroten är i god tillväxt så att medlet transporteras till alla rötter – annars blir det levande rotbitar kvar som kvickt växer till sej nästa sommar.

De gröna fläckarna är kvickrot. Det ser värre ut än det är i verkligheten eftersom jag lyft upp skärbordet vid kvickroten då jag tröskat så att det skall finnas så mycket blad kvar på kvickroten som möjligt. Då tas sprutmedlet upp effektivare.

Tryskanhasi !

I går kväll halv tolv (på natten) tröskade jag den sista större åkern och idag en liten bit så nu är allt vete tröskat och under tak. Arbetet är minsann inte slut men det känns i alla fall som om sommaren har blivit höst.

Underligt nog var det varmt på natten fastän det var fullmåne. Jag tänkte först tröska allting i fullmånens sken för den lyste ganska starkt men satte i alla fall på strålkastarna – och då var ju mörkersynen förstörd.

Det tog bara två dagar att tröska in vetet – men gärna hade man jobbat mer för en bättre skörd. Själva tröskandet är en småsak i jämförelse med allt arbete med byggande och underhåll som sedan kulminerar i tröskandet. Och nog har man varit med om sådana år då tröskandet dragit ut i månader. Bland de värsta är de våta åren då man fick ha en traktor med kätting som drog loss tröskan varje gång man fastnade och sedan körde man en bit igen till man fastnade. Släpvagnen kunde man inte alls köra in på åkern utan man måste lämna den på vägen och köra dit tröskan varje gång man skulle tömma tanken. Så årets tröskning hörde nog till de lättaste man varit med om.

Och här kommer den officiella hasi-bilden med Oskar (till vänster), mofa och Filip (momo höll i kameran):

Det var inte så lätt att få de små gullen att lämna tröskan men genom att locka med hasi-kalas och glass så lyckades det.

”Hasi” är urgammal svenska och betyder ”hare” (se http://www.bondbloggen.fi/2010/06/hasi/) och i gammal svenska användes ofta ”y” i stället för ”ö” så ”tryska” är i modern svenska ”tröska”.

De första hektarerna tröskade: sorgligt …

I dag körde jag in sex hektar vete. Det var inget problem alls utan jag körde så fort tröskan gick (på tvåan). Ingen liggväxt, torrt och fint. Men det gick bara bra därför att skörden var så dålig. Jag kan inte ge exakta siffror men det kom ungefär 50-60 % av en medelgod skörd.

På mullen gick det ännu an men på andra sidan vägen där det är lera så var det närmast missväxt. Till all evinnerlig tur hade jag satt det mesta av lerjordarna i gröngödslingsvall och viltåker. Det var ganska onödigt att sprida gödsel på leran i år – på grund av torkan kunde inte vetet ta upp gödseln.

Kvaliteten vet jag ännu inte mycket om men vetekornen var ganska små. Vetet var inte alls så torrt som jag hade väntat mej utan närmare 20 %. Det är inte direkt plaskvått men kräver nog ordentlig torkning.

Tja, det var den sommaren. Inget att hänga i julgranen precis. Det är dumt att gnälla över stora lager – nu kommer de att behövas.

Lååångsamt bättre vetepriser i Finland

Som värst var vetepriserna nästan 100 euro lägre i Finland än i Mellaneuropa men nu blir skillnaden långsamt, långsamt mindre. Men ännu är det 45 euro skillnad (http://www.finanzen.net/rohstoffe/weizenpreis och Avena). Visst vill jag ha stabilare priser men man blir litet sur över att uppåt går det långsamt men nedåt går det med fart.

Fortfarande är det helt råddigt på börssidan. En del påstår att det är en prisbubbla medan andra förutspår 10 år av höga vetepriser. Så man kan lika gärna kasta krona och klava som att lyssna på ”experterna”. Uttalanden som är ett par dagar gamla är helt föråldrade och tidningsartiklar lönar det sej inte alls att läsa. Bara på nätet hittar man tillräckligt färska uppgifter.

En orsak till att jag blev försenad med tröskningen (nåja, i fjol började jag den 12 september) är just att jag väntat med att sälja. Och det lönade sej för snart har jag vunnit lika mycket som hela det här årets skörd skulle ge. Det känns litet fånigt att syssla med börsspekulation men vad skall man göra … Förr i världen så var varje kilo vete viktigt och det man inte sålde gav man åt kossorna. Men då var priset också kring 400 euro/ton (utan att beakta inflationen). Tre gånger högre alltså. Nu lönar det sej knappt att tröska om fukthalten är så hög att det blir dyrt att torka. Stöden får inte kopplas till produktionen så de uppmuntrar inte heller till skörd. Dessutom minskar känslan av att vetet behövs då man läser om vilka mängder med mat som kastas bort. O tempora, o mores ! ”O tider, o seder” som redan de gamla romarna uttryckte det. Ibland undrar man om vi lever under en epok av degenering och förfall liksom i Roms sista dagar.

Och så har vi Yara som Kalle redan tog upp. År 2007 chockhöjde de gödselpriserna och i år så säljer de inget alls utan väntar på att priserna skall stiga. Så där offentligt kan man inte uttrycka vad man tycker om de kräk som sålde (gav bort) Kemira. Egentligen är hela regeringen skyldig till eländet. Och vad gör konkurrensfjantarna då en firma med 95 % monopol härjar ? Jo, de ”följer med” situationen. Annars brukar de nog bråka om allt möjligt smått strunt.

Jag har kvar litet gödsel från i fjol men om jag inte köper litet till så kommer jag minsann inte att delta i överproduktionen i nästa år. Märk väl att den gödsel jag nu köper används för att odla nästa års vete som säljes om ungefär två år. Därför skulle man uppskatta lite mera stabilitet och mycket mindre ”marknad”. Annars måste man bygga lager för tre års gödsel och två års veteskörd – eller mer. Och det är inte billigt.

En hök bland pelargonerna

Och det är riktigt sant. I morse då jag halv sju rusade ut (sädbilen kom för att hämta ett lass) så hörde jag ett förfärligt oväsen bakom pelargonerna i verandafönstret. Först trodde jag det var en trast eller sparv men sedan såg jag att det var en hök (en sparvhök, upplyste familjens biolog). Tyvärr hade jag inte tid att fotografera den eftersom jag måste köra undan traktorn så att sädbilen kunde komma in under silorna.

Familjens biolog lyckades under tiden få ut den helskinnad vilket inte var så lätt. Bara en kruka föll i golvet. Troligen hade höken i jaktivern följt en sparv in på verandan (vi har ofta dörren öppen hela natten). Vi var förstås måna om att den inte skulle skadas för den är en nyttofågel och jag tycker speciellt mycket om sparvhökar eftersom horden av sparvar som håller till på ladugårdsvinden ger mej en massa arbete med att städa efter dem. En del har till och med bosatt sej i garaget – och bilen ser ut därefter …

Det kan hända att den var en unghök för jag hade för ett par veckor sedan hört en massa rovfågelskrin i vår skogsbacke. I alla fall så hoppas vi att den trivs här och håller efter sparvkolonin (= käkar upp den). Livet på landet ger ibland en hel del överraskningar – både positiva och negativa. Sparvhöken hörde nog till de trevligare.