Bloggare: Mats Björklund

Felläge

På söndag förmiddag såg jag att kon Ussa började ladda upp för kalvning. Vattnenpåsen hade redan gått och man kunde skymta en klöv som började synas under svansen på henne. Jag föste in Ussa i kalvningsboxen och gick in för att fixa söndagslunchen, det brukar gå bäst bara korna får sköta kalvningen själva.

Två timmar senare gick jag ut för att kolla hur det gick för henne och det verkade faktiskt inget vidare. Kalvningen hade inte alls framskridit sen tidigare på förmiddagen, man kunde fortfarande bara se en klöv som stack fram. Det är lite oroväckande dels eftersom kalvningen borde vara långt på väg vid det här laget, dels emedan nötkreatur i regel brukar vara utrustade med två framben, inte ett. Förmodligen ligger kalven fel inne i kon och hon klarar inte av att föda fram den.

Det finns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna, bokstavligt talat. Jag fångade in Ussa och band henne med grimma vid en stolpe för att hon skulle stå stilla och sen var det bara att köra in högra handen i slidöppningen och börja leta. Första anhalten var att kolla leden på benet som stack ut. Yes, det ledades bakåt och var alltså ett framben. Kalven föds inte med baken före, det var ju glädjande. Därefter fortsatte jag längre in i kon och hittade en nos, näsborrar och tunga. Yes igen, huvudet ligger rätt! Om huvudet ligger fel fordras det oftast veterinär, nu kan det tänkas att jag och Ussa fixar det här själva.

Fortsätt leta. Nos, pannben, öga. Längre in hittar jag hals och bogparti, och jajamän! Där är benet. Vid det här laget hade jag kört in armen till ungefär strax över armbågen. Och nu hittade jag också felet. Kalven låg med frambenet vikt framför sig och i den ställningen ryms benet inte ut genom bäckenet på kon. Ju mer hon krystar desto hårdare kilas det fast mot bäckenöppningen. Benet satt också som i ett skruvstäd och jag kunde inte får det uträtat, oavsett hur mycket jag försökte. Motdraget är att göra som i handboken: jag väntade tills Ussa gjorde en paus i krystningarna, knuffade snabbt tillbaka kalven längre in i kon, grep snabbt tag i klöven och drog benet rakt innan hon började krysta igen. Inom loppet av en sekund hade jag båda klövarna ute, livmodern drog ihop sig med ett gurglande schlabb! och kalven pressades ut nästan 20 cm längre än den varit innan. Den känslan, när man inser att vi kommer att fixa det här, är svårslagen. För ett par sekunder är man så genomlycklig att det nästan inte finns ord. Det är VM-guld och Eurovisionsseger i exakt samma ögonblick.

Vid det här laget var Ussa så pass trött att jag ansåg det klokast att hjälpa till med resten av kalvningen också. Jag lade ett rep om klövarna på kalven för att ge draghjälp, och nån minut senare hade vi en pigg tjurkalv på golvet. Inga problem med benen och inget annat att anmärka i övrigt heller.

2013 skall kalvarna som föds ha namn på K. Kalven som föddes i januari fick heta Krut och dagens nykomling fick efter familjerådets behandling namnet Kanon. Nästa tjurkalv får följaktligen heta Krevad.Lillen skall slickas torr också.

17 februari, 2013 av

Gjutning

Tisdagen denna vecka var en varierande dag. Förmiddagen tillbringades med att stycka och förpacka månadens slaktko som skall levereras till direktförsäljningskunderna. Det var hygien, renhet, handdesinficering och prydligt antecknade vikter för hela slanten. Eftermiddagen var det gjutning av golv. Det var klottigt, svettigt, bökigt och betongstänk i ansiktet. Rätt olika upplevelser.2013-02-12_13-01-32_196

Själva gjutningen var ur den mindre omfattande ändan. Det handlade helt enkelt om att gjuta igen gödselrännorna i gamla båsladugården som skall bli ”tonårsgård”. Tanken är att när fjolårets kalvar avskiljs från sina mammor i slutet av februari får de flytta in gamla ladugården istället för i ungdjursavdelningen. Orsaken är att jag vill ha möjlighet att hålla årskullarna lite mer åtskilda. I nuläget har jag bara två grupper, vuxna djur och ungdjur från c. 6-18 månader. Den där ungdjursgruppen är egentligen lite för bred åldersmässigt, det blir onödigt stor skillnad mellan individerna i övre och nedre ändan av rangskalan. Genom att ha två ungdjursgrupper får den ena bli nåt i stil med 6-12 månader och den andra 12-18. Skillnaden är inte jättestor och skulle det kosta stora pengar att göra den här indelningen skulle jag förmodligen låta bli. Nu består insatsen endast i att gjuta igen gödselrännorna och montera lite grindar och så pass mycket kan jag väl satsa på social jämnvikt.

Avdelningen blir inte perfekt, bl.a. kommer djuren att få gå på ströbädd i en isolerad byggnad med begränsad takhöjd. Det är inte helt säkert att den lösningen kommer att fungera riktigt bra och det är fullt möjligt att årets grupp blir både första och sista årskullen i avdelningen.  Trots det är betongen som pumpades in idag inte bortkastad. Om ladugården inte funkar till tonårsavdelning får den väl bli nåt annat och då är det förmodligen inte heller till nackdel att ha fyllt igen gödselrännorna.

13 februari, 2013 av

Att ta genvägar?

Mat är det mest centrala för mänskans dagliga liv och det gör också att jordbrukandet innehåller en del lite kniviga etiska spörsmål.  Ett dylikt som skymtar kring hörnet är genmodifiering. Jag skriver ”skymtar” eftersom gmo i det stora hela är förbjudet i EU och frågan därför inte är aktuell för den enskilda bonden. Men trycket på att släppa gmo fritt är hårt och det är inte helt osannolikt att det så småningom finns gmo-odlingar och -djur också i Finland. På Yles svenska nyhetssite finns ett par väldigt välgjorda artiklar på temat, som tar fram både för- och nackdelar.

Å enda sidan finns det oerhörda möjligheter. Vi kan skapa växter som tål sjukdomar, innehåller mer näringsämnen än normalt, ger större skördar och bättre kvalitet.

Å andra sidan är farorna stora. Det kostar multum att ta fram de här gmo-sorterna och de företag som gör det vill tjäna pengar på dem, några idealister är de inte. Det innebär också att de vaktar sina alster som hökar och ser bl.a. till att jordbrukare inte tar undan eget utsäde för kommande år. Det här ger i praktiken några stora företag total kontroll över vissa växter, vilket inte känns helt bekvämt. Eftersom företag som Monsanto, Du Pont o.dyl. kontrollerar utsädet och har upphovsrätt på växten spelar det egentligen ingen roll att jordbrukarna äger sin mark själv, de är strängt taget ändå livegna torpare. Inte som förr under den som äger marken, utan under den som äger växten.

Å tredje sidan (?) finns det vissa rent etiska frågetecken. Får vi mixtra med något så centralt som organismers gener?  Är växter och djur bara klumpar av kolhydrater och protein som vi får plocka om hur vi vill eller finns det moraliska begränsningar. Innebär det faktum att vi kan också att vi får?

För mej som ekoodlare är frågan inte aktuell, eftersom ekologisk produktion inte tillåter gmo i nuläget (även om det finns forskare som hävdar att just ekoproduktion kombinerat med gmo skulle kunna vara det smartaste mänskligheten kan göra). Men jag äter också mat som inte är ekologiskt producerad. Hur kommer den att vara sammansatt i framtiden?

10 februari, 2013 av

Tomgång

Idag är det full rulle i ladugården  i.o.m. att kvigan Hujeedamej är brunstig. I sej är det trevligt eftersom det borgar för kommande kalvar, men faktum är att hon borde varit dräktig redan i fjol höstas. Jag hade räknat med att hon skulle kalva senast i slutet av maj. Med nio månaders normal dräktighetstid är det lite osannolikt att det lyckas. Just  den här sårbarheten är en av nackdelarna med att ha dikor; en missad kalvning innebär att hela kons årsproduktion blir noll, en försenad kalvning innebär en försenad produktion. Hujeedamej är dock ung och frisk, så jag antar att det är nåt oförutsett som förorsakat en kastning. Förhoppningsvis går det bättre framöver.

På temat ”Kalvar från tidigare säsonger” kan jag också passa på att nämna Attityd. Hon fick sitt namn av att hon var en rätt envis och temperamentsfull kalv, men har faktiskt utvecklats i exakt motsatt riktning. Den självsäkra kalven blev en mycket försiktig och tillbakadragen kviga som helst undviker kontakt med mej och även i övrigt inte tar desto mera rum i ungdjursgruppen. Faktum är att jag senaste veckan satt en del tid på att försöka umgås med henne och få henne med bekväm med mej. Att ha alltför skygga djur är inte bra, de kan bli lättskrämda och oförutsägbara. Attityd och jag är nu så långt på väg att hon vågar nosa mej lite försiktigt i ansiktet, men det är fortfarande en bit kvar innan jag t.ex. skulle få klia henne i pannan. Men också det här hör till, vissa behöver lite mer social träning än andra.

4 februari, 2013 av

Vem fixar biffen?

På tisdagskvällen kom en i mitt tycke oerhört intressant dokumentär på Yle Fem, nämligen ”Vem fixar biffen?”.  Patrik Skön har dokumenterat olika former av köttproduktion med dikor, grisar och broilers. I filmen visas mänskorna runt själva djuren; uppfödare, slakterier, avelsrådgivare, djurtransportföretagare o.s.v.

Från min horisont kändes filmen väldigt saklig, bilden av produktionen var rätt långt korrekt. Ingenting förskönades, men ingenting vinklades heller värre än det är. Mitt blodtryck steg visserligen en aning när man i slutet av filmen sköt och slaktade en kviga i den övriga flockens åsyn, vilket nog inte är praxis (eller ens lagligt tror jag). De ambulerande gårdsslaktarna är numera väldigt sällsynta och framför allt brukar de sköta sitt värv sakligare än så där.  Men i övrigt var bilden av produktionen rätt långt sån som jag uppfattar den. Djuren skall ha så goda förhållanden som möjligt, trots att de kommer att ätas upp i slutändan. Intressant var också att bonden bakom djuren fick komma fram. Johan Backlund konstaterade att banken och finansieringsbolagen äger förvånansvärt många traktorer, och det kan jag inget annat än hålla med om.

Har du inte sett filmen så rekommenderar jag den varmt. Den ligger kvar på Arenan ännu ett par dagar. Blev du riktigt intresserad och vill ha nåt att jämföra med kan man hitta filmen Food Inc. t.ex. på Youtube. Den visar upp den storskaliga amerikanska kött- och matproduktionen, som avviker rätt långt från vår europeiska eller finländska.

30 januari, 2013 av

Farmville på riktigt

En massa mänskor vill odla sin egen mat. En massa mänskor vill köpa mat direkt från producenten. En massa mänskor spelar Farmville (ett spel där man skall driva en gård på datorn). Vad får man om man kombinerar de här tre? Jo, online-gården ”Min farm”.

Det handlar om en rätt häftig webtjänst.  Deltagarna får konstruera sin egen gård med de saker de vill producera; grönsaker, bikupor, hönsgård, mjölkkor o.s.v. Det hela påminner alltså lite om Farmville, men med den lilla skillnaden är de här grödorna och djuren finns på riktigt!! De växer och odlas på gårdar runt om i Jämtland. Vartefter grödorna och djuren växer och frodas får deltagaren information om framstegen och när de är klara att skördas levereras de hem till kundens dörr. Lite som om Farmville hade en utskriftsfunktion.

Det här är så absurt att det nästan kan lyckas. 🙂 Eller vad tror Ni; blir det succé eller magplask av det där?

 

25 januari, 2013 av