Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Vååre i Pedesi

är en klassisk sång i våra nejder. Egentligen är det en dialektal variant på “Vårvindar friska” med lite mer lokala element och ortsangivelser och de senaste dagarna har det verkligen funnits fog för att gå och nynna på den visan. Snödrivorna sjunker ihop tack vare värmen och lite regn med en hastighet är så hög att man nästan ser dem krympa med blotta ögat. Det innebär också att det är läge att lägga i en högre växel med de jobb som skall skötas innan menföret.

Min pappa ha åtagit sig att köra ut veden ur skogen. Skogsekipaget består av vår gamla bakhhjulsdrivna Ford, en Kronos skogslastare från 80-talet och en virkessläde som är ännu äldre. Släden är ett redskap som nästan helt försvunnit ur skogen och ersatts med vagnar, men släden duger när man har liten areal och obefintligt med vägtransporter. Dessutom är släden så lätt att man t.o.m. kan lyfta och flytta den med skogslastaren ifall man inte får den backad dit man vill ha den. Beträffande valet av traktor hävdar pappa att han han helst inte kör fyrhjulsdrivet i skogen eftersom bakhjulsdrivet är mycket smidigare. Ståndpunkten är väl inte helt oomtvistad, men var och en får göra på sitt sätt.

Jag koncentrerar mej istället på att köra ut en del gödsel i hög. I fjol kom jag så sent igång med gödselkörningen att allt fick köras efter snösmältning, men i år kommer jag att hinna få ut en del kubikmeter ännu så länge marken är frusen. Men det börjar bli i senare laget, där jag skottat bort snön har markytan redan börjat tina upp vilket smutsar både traktor och förare. Nån dag skulle jag ännu vilja ha för fekallogistiken, men oavsett om jag får det eller inte kommer huvuddelen av gödseln nog att köras efter snösmältningen även i år.

Ett lite oväntat vårtecken kom när arrendegivaren Max ringde och funderade om en del av mina rundbalar eventuellt stod lite farligt till om vårflödet blir riktigt rikligt. En del balar lagras nämligen rätt nära en bäck och vid riktigt höga vattenstånd kan de faktiskt hamna under vatten, vilket dels gör hemkörningen mer utmanande  och dels kan förstöra fodret. Vi kom överens om att det troligen går bra, men jag skall för säkerhets skull ta en runda i morgon och kolla hur det ser ut. Jag hinner ännu flytta dem till högre mark om det kniper.

En svanflock har också hittat till Östensö vilket påminner om att vi går mot bättre tider. Häärligt.

Mera hage

Som jag skrev i ett tidigare inlägg kommer jag att satsa lite extra på beteshagen sommaren 2012. Under årens lopp har strandbetet nedanför vårt hus betats till och från beroende på årsmån och stängselinspiration, men nu är tanken att betet skall bli bestående igen.

Betet består i till stor del av sankmark och våtmark, vilken hur oromantisk den än kan te sig är rätt viktig ur miljösynpunkt. Våtmarken är en av Finlands absolut artrikaste biotoper och bebos av en stor mängd insekter, fåglar och växter som är helt anpassade för den. När man växt upp brevid ett strandbete ser man det lätt som en självklarhet, men den uppfattningen försvinner senast när man upptäcker hur snabbt slyet tar överhanden. När jag var liten trodde jag att storspoven var Finlands vanligaste fågel (näst efter kråkan) eftersom det ju kryllade av dem i hagarna. Staren var lite mer ovanlig, men absolut ingen sevärdhet.

Förutom miljöaspekten är kött som produceras på naturbete klimatmässigt, ekologiskt och etiskt sett en höjdare, eftersom det betyder att växtlighet som annars hade gått till spillo används som foder. Eftersom vi bor i Finland kommer korna förstås inte att kunna hämta hela sitt årsbehov av foder från betet, men allt de hämtar är hemåt.

Själva stängslet som skall omge betet är i det närmaste en hel vetenskap. Det bästa som finns i stängselväg är något som kallas High-Tensile och innebär att man bygger stängslet av impregnerade stolpar och använder 3-4 galvantrådar som spänns som fiolsträngar. Om man bygger stängslet rätt skall det i princip hålla djuren inne i hagen t.o.m. fast det inte är ström i trådarna. Eftersom en stor del av mitt blivande bete är under vatten vissa tider av året måste mitt stängsel monteras upp och ner varje år och då blir High-Tensile lite för arbetsdrygt. Istället blir det rejäla hörnkonstruktioner med impregnerade stolpar och glasfiberstolpar däremellan. På de områden som översvämmas plockar jag bort glasfiberstolparna till vintern, i övrigt får de stå ute året om.

Växande marknad

Vissa mänskor är väldigt duktiga att se runt hörnet och ana sig till kommande utvecklig och trender, men jag hör inte till dem. Ett av de få undantagen där jag träffat rätt är ekoodlingen, den har nämligen milt sagt vind i seglen för närvarande. Fast i ärlighetens namn var det faktiskt min pappa som gjorde det valet, visserligen påhejad av mej men det var ändå hans beslut.

Husorganet Landsbygdens Folk rapporterar på fredagen från ett ekoseminarium i H:fors. Handeln ropar efter mer ekoprodukter, framförallt ekokött och ekobröd, och frågar sig varför producenterna inte tar fram varor eftersom det finns ett sånt sug från marknaden. Yle berättade tidigare i veckan att efterfrågan på eko ökat markant i butikerna under det senaste året. Konsumenterna vill ha ekologiska produkter, handeln börjar vissa större intresse och likaså den förädlande industrin (åtminstone delvis). Det är inte lätt att hålla pessimismen vid liv i såna lägen ….

Enda orosmolnet som kan siktas är risken att ökningen av efterfrågan i värsta fall kan bli så snabb att produktionen inte hänger med. Om en odlare bestämmer sig för att lägga om sin produktion till eko i år tar det två år innan hans produkter får säljas som ekologiska, eftersom man har en viss omläggningstid när man byter produktionsform.  Finsk ekoproduktion har en enorm marknad, både inom landet och på exportmarknaden, men om vi inte hinner ta vår del av kakan finns det andra som gör det. Österrike, Polen och Danmark kommer på bred front och handeln antyder redan att man måste ta ekolivsmedel från Sverige eftersom de inhemska inte räcker till för att mätta efterfrågan.

Ekologisk produktion är inte vägen till frälsning, den kommer inte ensam att rädda Östersjön och lär inte heller utrota varken cancer eller liktår, men den är en rasande intressant verksamhet om man har de rätta förutsättningarna. Alla gårdar kan inte (och kommer aldrig) att bli ekologiska, men det kunde troligen vara en lönsam nisch för många fler än det är idag. Så bästa kollegor, släng ett öga på om ekoproduktion kanske kunde vara ett alternativ i alla fall. Nu på sextonde året kan jag åtminstone för egen del säga att jag inte ångrat mej, jorden ger fortfarande skörd och ogräset har inte tagit överhanden.

Om inte annat så är det kul att för en gångs skull jobba i medvind. 🙂

Foderbyte

Efter att höstens kalvar avvandes och flyttade bort från sina mammor är det dags att dra ner på utfodringen. Kor som ger mjölk behöver mycket näring, men nu när mjölkproduktionen upphör klarar de sig med mindre. Faktum är att alltför kraftig utfodring när kon är i sin (alltså inte ger mjölk) bara resulterar i att djuren blir för feta vilket kan leda till svårare kalvningar och andra problem. Feta kor är faktiskt inget som gör bonden glad, de skall vara lagom runda om magen.

För digivande kor är ensilage det självklara fodret, för kor som är i sin räcker det med halm eller hö. Höet består precis som ensilaget av gräs och klöver, men eftersom det skördas senare på sommaren är näringsinnehållet lägre. Halmen innehåller nästan ingen näring alls, den är mest bukfyllnad. Eftersom jag har rätt gott om hö från i somras kommer det att utgöra huvuddelen av utfodringen den närmaste tiden.  Eventuellt kompletterar jag med lite rybshalm men å andra sidan är det lite onödigt att servera den på foderbordet eftersom de ändå äter rybshalm när jag ströar med den i båsen.

Det perfekta vore att ha en fullfodervagn, vilket är en traktordriven “matberedare” som rymmer minst 2-3 rundbalar. Där kan man kasta i en lämplig blandning av de foder man önskar använda och mixa alltsammans till en enhetlig sallad som man sedan serverar korna. Det blir ofta ganska rejäla recept: “3 balar halm, 1 bal ensilage, 100 kg mald spannmål och 2 kg mineraler. Blandas väl och serveras direkt.” Tyvärr är utrustningen rätt dyr och inget man skaffar för en trettiokorsbesättning så den vägen lär jag inte gå.

Min utfodring är en kompromiss även i det hänseendet att jag inte kan dela in korna i grupper. Idealet är att t.ex. ha sinkor i en grupp och digivande i en annan och på så sätt kunna utfodra varje grupp exakt enligt deras behov, men i en liten besättning som min är det här ofta svårt att får till. Jag har en handfull kor som kalvar nu i vår och för dem kommer den här utfodringen att bli i knappare laget, de skulle behöva ensilage men kommer att få hö. Å andra sidan har de hela vintern käkat ensilage och är vid rätt gott hull, så de kommer att kunna mjölka en del på sina fettreserver. Det får bli LHCF-diet, “bovine style”.

Från vänster: rybshalm, ensilage och hö.

För säkerhets skull

I måndags ringde jag en djurtransportör för att boka skjuts åt avelstjuren Znork. De trafikanter som kör slakttransporter brukar som bisyssla också transportera livdjur när det behövs och när det finns utrymme i tidsschemat. Till min förvåning meddelade trafikanten att han kan köra hem Znork redan samma dag! Normalt  brukar det dröja en vecka eller två innan det finns ledig tid, men den här gången hade jag alltså tur. Efter lite ringande visade det sig dock att säljaren (som inte heller väntat sig så här snabb leverans) inte hunnit ta nåt salmonellaprov av gödseln och det sänkte faktiskt hela arrangemanget.

Salmonella är en sjukdom man verkligen inte vill ha in i sin besättning, dels är den ju inte direkt hälsosam som sådan och dels är kostnaderna för att sanera en gård som drabbats rätt stora. P.g.a. det sistnämnda har de flesta djurägare en salmonellaförsäkring och det var delvis den som satte p för våra planer. För att salmonellaförsäkringen skall vara i kraft när man handlar med livdjur skall säljaren kunna visa upp ett salmonellaprov som är taget för högst två månader sedan och i det här fallet var salmonellaprovet från i höstas. Risken att Znork skulle föra med sig salmonellasmitta till min besättning är minimal, eftersom den säljande besättningen har noggrann koll på den sidan, men däremot skulle han definitivt torpedera min försäkring. Om jag nån gång i framtiden får salmonella via andra vägar kan försäkringsbolaget svära sig fri från ansvar genom att hänvisa till att jag köpt in djur utan giltigt salmonellaintyg.

Vi avblåste transporten, säljaren tar prov och för in för analys och sedan tar vi nya tag när vi fått fram “rena papper. Det blir bäst både ur praktiskt hälsoperspektiv och rent ekonomiskt. Salmonella är en så pass besvärlig bekantskap att det är värt lite väntan att hålla säkerhetssystemen i skick.