Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Bondbloggare i skärgården

Landkrabba är vad jag är men en stark nyfikenhet drev ut till åboländska skärgården för att se hur Sonja och Lotta lever – och det var värt att ta två dagar ledigt mitt i brådaste sommaren. Mycket intressant för en veteodlare som bara har ett lerigt utfall (utan vatten just nu). Jag lovade sätta in bilder och här kommer de:

På väg till Heisala och Sonja. Från vänster Mirjan som är vår nya mamma på Rundradion (jag vägrar använda det nya fjantiga namnet på institutionen så det är Rundradion för mej tills jag dör), Lotta från Ytterstholm i mitten och sedan Eivor som är bondbloggare via gifte (med Christer).

Christer och Kalle på den gamla norska färjan som dunkar sej fram och med nöd och näppe kan lägga till ibland. Man kunde tro den har tändkulemotor … Sonja är inte så väldigt förtjust i den. Färjlinjen är som mycket annat ett offer för ”konkurrensutsättning”.

Det är ingen liten gård med 60 kossor och mjölkningsrobot. En hel del traktorer behövs det också.

Här köar kossorna att få komma in i mjölkningsroboten.

Och så var det kaffe och diskussion om Bondbloggen – det var också arbetsmöte med en hel del saker att reda ut. Fast på bilden ser folk ovanligt allvarsamma ut. Husbonden på gården är på väg till traktorn. Sonja i rött.

Och så bondbloggarna på Heisala brygga: Nisse, Lotta, Kalle, Christer och Sonja.

Lotta bjöd på rökt abborre, fårkött och nypotatis upptagen från landet då vi kom.

På en vandring runt holmen hittade vi också Lottas får som kom då de hörde hennes välbekanta röst.

Fyrhjulingen är mycket viktig på holmen för bilen blir på andra sidan. Det går fint nu på sommaren men att släpa matkassar och allt annat på vintern är mindre trevligt. Så Lotta vill helst av allt ha en väg ut till holmen. Det är inte omöjligt men har nu fastnat i byråkratin som sitter på pappren och utreder … Vi gick helt torrskodda över bron till ”fastlandet” men bil klarar den vägen inte av.

Och så tittade vi på Kalles verkstad där allting på Kirjais repareras. Det blev många Kalle men det är Lottas pappa som har verkstaden. Ser bekant ut på något sätt …

Kirjais är en lite idyllisk by med god sammanhållning och talkoanda. Efter en milt sagt stadig lunch rullade vi på en liten rundtur och sedan var det dags att återvända till allt som var ogjort (se ”Full fart på flisen”).

Kalle var tvunga att åka på jobb redan på söndag kväll och Christers mobil ringde hela tiden så litet naggades ledigheten i kanterna. Jag såg på nätet att flisen tagit slut i pannan så det blev bråttom hem. Den moderna tekniken är bra i många sammanhang men mera stressade blir vi nog.

Det finns många fler bilder men allting kan jag inte sätta in. Men ni ser i alla fall litet av en väldigt lyckad Bondbloggsträff. Hjärtligt tack till Mirjam, Sonja och Lotta !

Full fart på flisen

Vi tog två dagar ledigt för Bondbloggarträff i Åboland hos Sonja och Lotta. Dagen efter så blev det förstås bråttom. Jag hade tömt torken kvällen före träffen och ringde till Flisan-Christer (som barnbarnet kallar honom) för att fråga om det går att flisa den här veckan. Jo, det passade bra – om två timmar. Ojdå, inte var allting riktigt färdigt än. Jag måste såga upp öppningen i väggen som i fjol visade sej vara litet för trång och ett par stockar måste köras bort och en del rör och bråte städas undan.

Med en minuts marginal hann jag innan Flisan -Jonas kom med stora flislastbilen. Vi har nämligen generationsväxlingar på gång i Hindersby. Här börjar finnas en hel del unga bönder numera. Jonas (Christers pojke) har fått ett stort kontrakt och de skall skaffa en flistugg till. Fliseldningen har byggts ut ganska kraftigt här runtomkring de senaste åren. År 1983 då jag började var vi bara två (Christer började redan 1979 med flis).

På en timme var hopen borta och närmare hundra kubik flis i torken. Då började det roliga för mej för den skulle ju bredas ut kvickt. Även om veden inte är plaskvåt så börjar flisen varmna och mögla ganska snabbt så det gäller att få på fläktarna. Gymfaktorn är ganska hög då man skyfflar ut flisen som är både tung och hårt packad. efter flisandet.

Förstås kunde man ta traktorn men den stora Zetorn ryms inte under taket om man kör utanpå flisen och så är det inte bra att packa den. Det blev skyffel och gubbkraft i stället och sent på kvällen kunde jag sätta på fläktarna. Jag har mätare för temperaturen på inkommande luft och den luft som kommer ut ovanför flislagret. Så länge luften blir kallare så torkar den. Så där i början kör jag natt och dag, sol och regn.

Röd kurva visar inkommande luft vid fläkten och blå utgående luft ovanför flisen. Så länge den blå kurvan ligger under den röda så torkar flisen. Den blå spiken uppåt visar när jag startade fläktarna. Då hade flisen redan hunnit varmna litet så det kom först varm luft upp ur flisen. Skillnaden mellan kurvorna visar hur fort torkningen sker. Ett tag på morgonnatten var det ganska långsam torkning men nu börjar det bli snabbare igen. Den röda kurvan visar precis när solen börjar lysa på taket för det höjer temperaturen ordentligt. Allting ligger på nätet så det är bara att gå till http://84.20.155.7/owfs och titta.

Nu gäller det bara att sätta fart på gubben och ta igen ledigheten.

Plingelinge, plong

Här sitter jag i Lottas kök på Ytterstholm tidigt på morgonen. Just nu är det så nära ett paradis på jorden som man kan komma. Solen lyser genom björkarna och sjön blänker i den svaga brisen. Men det är inget semesterställe utan ett fungerande jordbruk.

Vi kom med båt i går och då blåste det litet mer och stänkte en aning. Man kunde föreställa sej hur det är att släpa hem mat i menförestider. Genomduktiga Lotta har byggt (och bygger) sej och Mathias ett hem i skärgården långt från alla moderna ensidiga jordbruk på hundratals hektar. Det krävs förstås att man är väldigt mångsidig och kan och vill ta itu med allt mellan himmel och jord. Ingenting för nagelfilare direkt.

I går hälsade vi på Sonja i ett annat skärgårdsparadis där en mängd kossor njöt vid lagunen. Där finns det stor ladugård, mjölkningsrobot och en mängd stora traktorer men det är också en skärgårdsidyll.

Vi är alltså Bondbloggens gäng på sommarvisit i Åboland. Här ser man hur olika bönderna har det. Här är vi långt ifrån Hindersby slätter, skogar, lera och stenbackar. Långt är det också till Österbottens slätter. Men visst märker man att vi har väldigt mycket gemensamt. Bondelivet har sina speciella sidor och är ganska annorlunda än löneslavens och stadsbons liv. Det är mej inte obekant eftersom jag jobbade över 35 år i Otnäs och bodde i södra Helsingfors nästan lika länge – nåja, sov där åtminstone. All ledig tid och somrarna var vi på hemgården i Hindersby.

Semester har ingen bonde som vill fortsätta vara bonde. Sommaren är tvärtom den brådaste tiden. Men nu har vi två dagar ledigt i alla fall och vänder oss på andra sidan då olika högteknologiska väckare som är inställda på halv sex börjar med sitt plingeliplong (utom min mobil som tutar ut Beatles Good morning).

Beklagar att jag inte kan sätta in bilder – det finns men jag glömde hem sladden så jag får inte ut dem ur kameran. Men de kommer senare.

I kväll åker vi hem och får bråttom att ta igen den tid vi haft ledigt. Torken städade jag i förrgår sent på kvällen och den skall snart fyllas med flis så vi har värme i vinter. Sedan gäller det att få gjort så mycket som möjligt förrän tröskandet börjar. Hoppeligen bli hösten bättre i år än fjolårets katastrofhöst.

Knäfall för flyghavren

Det är inte direkt spännande men nödvändigt. Vi sysslar med att plocka flyghavre. Fortfarande. Och för att få syn på eländet måste man stå på knä (utom på de ökenliknande leråkrarna där vetet är så kort att man måste ligga på mage). Bäst är om man kan sikta mot en mörk skog – då syns flyghavrens ax tydligast.

Då man vandrar över åkrarna med 12 meters mellanrum (sprutspåren) så ser man ganska grundligt hur det växer. Nu kommer skördeprognosen för Bos-Sestu så Matif-börsen i Paris kommer säkert att stiga: På de lättare jordarna ser det ställvis riktigt bra ut men på leran ser det ut som en öken.

Det underliga är att det alldeles bredvid kan se hyfsat ut …Den enda förklaring jag kan komma på är att den täta ytan (ingen tjäle i vintras) gjorde att brodden blev ytterst känslig för regn.

Men vad är det för fel på nästa bild ? Det är förstås en lömsk kuggfråga.

Kvickroten växer bra eftersom bekämpningen misslyckades i fjol men underligt nog har vetet konkurrerat ut de glesare bestånden – bara de värsta fläckarna klarade sej. Och de skall sprutas grymt genast efter skörden i år. På bilden ser man att det inte lönar sej att odla kvickrot.

Jag tänker ladda upp med glyfosat inför hösten och spruta riktigt grundligt. Annars är det slut med veteodlandet. Ny spruta är också på listan för den gamla från 70-talet börjar hicka. Jag har bytt en hel del delar i den redan men nån gång tar det slut också för mej. Men jag klagar inte – 40 år för en maskin går an. Elektronik kommer det knappast att finnas i den nya sprutan. Jag anser att den ännu inte är tillräckligt stabil och billig. Däremot vill jag ha elektrisk (inte elektronisk) fjärrstyrning. Det har jag byggt själv på den nuvarande sprutan och den är nödvändig.

Hydraulisk bom är inte något man behöver. Litet motion måste man ha också så det är bara nyttigt att hoppa ned från traktorn och fälla in och ut bommen. Men i år skulle hydraulisk hiss kunna vara nyttig så ojämn som växtligheten är.

På tal om motion så har knäfallena för flyghavren varit bra för bakbenen efter sittandet på garagetaket. Jag börjar bli riktigt vigulantär (vig) igen …

Juli – semester för en del …

Folk tycker kanske att juli betyder lata dagar och semester men här associerar jag det med mygg, brömsar – och flyghavre. Det är ett relativt modernt gissel som vi första gången upptäckte år 1977. Jag minns att vi satt på ritaket (som vi förnyade) och undrade vad det var för fläck på åkern som såg annorlunda ut. Då visste man ännu inte hur eländigt det skulle bli. I så fall hade man besprutat åkern med något medel som tar kål på all växtlighet.

Men vi försökte många år plocka flyghavre varje sommar. Det värsta var att på den tiden hade vi elektriska ledningar över åkrarna och intressant nog kom det nya fläckar just under ledningarna. Fåglarna spred effektivt flyghavren. Den är så tuff att till och med en bit av en kärna kan gro och ett frö kan ligga upp till tio år i marken och ändå gro …

Så vi förlorade och nu har jag varit tvungen att spruta mot flyghavre. Men det är ett dyrt medel så jag sprutar bara de värsta åkrarna och plockar resten. Nu ser jag att avsaknaden av sprutspår fått mej att lämna emellan så det finns strängar av flyghavre. Som jag tidigare skrev så skall sådd och sprutande organiseras om för att börja fungera igen.

Flyghavre måste bekämpas enligt lag och det är ett stort elände. Först kommer byråkraterna och stiftar lagar och sedan kommer firmorna och plockar stora pengar av oss för vi är så illa tvungna att bekämpa flyghavren. Inte kan jag påstå att jag gillar det inte.

På kvällen är det litet svalare men myggorna upptäckte mej genast. Det fanns en hel del att plocka fastän jag trodde att alla flyghavrefrön hade grott tidigt på grund av regnet i maj. Men icke. Det stack upp nya plantor som säkert inte var uppe då jag sprutade och då verkar inte medlet (det måste finnas blad).

Så det blir att gå flera gånger över åkrarna. Men det är lättare att plocka där vetet är glest för man måste hitta roten och få upp den. Annars sticker det upp nya skott som minsann hinner mogna ännu.

För övrigt är det vedarbete (och flisning) som gäller för att vi skall ha värme i vinter. Vi började bygga nytt vedlider för halva släkten. Det blir ändå kvar ved i skogen som bara ruttnar. Vi orkar inte bränna upp allting som inte går att sälja.

Flyghavreplockandet hör till de minst roliga jobben. Mycket hellre pulsar jag omkring i snö och kyla på vintern.

Katt på hett plåttak

Det är en berömd film från 1958 (med Elizabeth Taylor) men i det här fallet var det en riktig katt – vår lilla Skuttan – som höll mej sällskap på taket. Den är vild på att klättra men då den gav sej ut på plåttaket så höll det på att gå illa. Där hjälpte inte klorna. Jag hörde ett grymt oljud då den försökte få fäste utan att lyckas. Till sist kom den i alla fall snett nedåt till den del av taket som inte ännu hade plåt och sedan var det inga problem.

Vi hade tur för vi fick upp alla plåtarna på ena sidan just före en ordentlig åskskur. Det har varit hyfsat väder med moln för det mesta. Och om det någon gång varit solsken så har man verkligen känt sej stekt – och så har plåten blänkt så man inte såg nånting.

Jag har borrat hål förrän jag skruvat plåten. Om man slår hål med pryl så blir det lätt gropar och taket börjar läcka. Kanske inte genast men då gummibrickorna blir gamla så tätar de inte mer. Därför skruvar jag också på vågorna – inte mellan dem. Borrspetsen börjar lätt vandra över plåten och därför skall man ge borrmaskinen en liten smäll så borren gör en liten grop förrän man börjar borra. Men det räcker med ett litet slag med handflatan så man inte gör onödigt stor grop i plåten. Det är viktigt att dra till skruvarna ordentligt för annars tätar inte brickan. Jag var tvungen att koppla bort momentet från skruvdragaren och köra på känsla. Men det gäller att inte dra grop i plåten.

Det går fort att sätta upp plåtarna men det gick en hel del tid och arbete med underlaget. I princip så tog jag bort det, satte undertaksplasten på takstolarna och slog samma underlag tillbaka. Men som vanligt kom det en hel del småreparationer som borde utföras då taket var borta. Jag måste också förlänga takstolarna tio centimeter på grund av plåtlängden. Det var bara bra för ändarna på takstolarna var litet ruttna. Huset är byggt 1945. Jag vill ha längre takutskott för regnvattnet strittar upp mot väggen och nedre delen av väggbräderna är ruttna. Takrännor tänker jag i alla fall installera för att skydda väggarna ännu bättre.

Eftersom man inte skall visa felaktiga bilder så byter jag ut första plåtbilden mot nedanstående som visar hur undertaket (plasten) ligger på takstolarna under underlaget (30×70 mm). Plåten är skruvad i varje underlag i skarvarna men med en meters mellanrum i varje våg – och i varje våg nere och uppe.

Jag gillar att jobba med pannplåten som är tjock (0,6 mm) och relativt smal (81 cm).. Då kan man luta sej över sista plåten och skruva skarven.

Tanken var att lämna andra sidan av taket och börja plocka flyghavre men det blev blött i säden efter åskskuren. Jag har sprutat mot flyghavre men inte varenda fläck så det skall plockas i alla fall. Verkliga festen börjar nu – för alla myggor, brömsar och knott …