Ner som en pannkaka …

I början på sommaren planerar man en massa saker som borde göras men då vetet börjar gulna så kommer eftertankens kranka blekhet och man börjar fundera över vad som kan lämnas ogjort. Skördepaniken slår till och det är närmast fråga om att hinna tömma och städa torken, reparera vad som måste repareras och få tröskan i körskick.

Halva sommaren gör man saker ordentligt men mot slutet av augusti kommer ”tjikelvärken” (från ordet ”ti tjikel”=att glappa) in i bilden. Silvertejp och ståltråd blir de huvudsakliga materialen – möjligen någon skivbit här och där.

Faran är att man börjar tänka likt bembölingarna: ”Klarade det här sej i fjol så klarar det sej väl i år också”.  Det kan fungera i vissa fall men om alltför mycket är ihoplappat så står man mitt i skörden och reparerar. Men då tiden inte räcker till så måste man göra som alla lata byråkrater: PRIORITERA.

Våren blev ju besvärlig och jag sådde ännu små bitar den 15 juni så en hel månad av sommaren gick förlorad i år. Skörden blir senare än vanligt men hoppeligen inte en månad senare. Och man vet ännu inte hur hösten ser ut. Som en bonde uttryckte det så finns det fara för att man möter ”juulbottjin” (jultomten) då man kör tröskan på de sista åkrarna.

Men här finns det i alla fall nånting att skörda även om det minsann inte blir någon rekordskörd. Vi var i Sverige förra veckan och där stod det vatten på åkrarna och växterna var för bedrövliga. Rena missväxten. Ett bra pris tröstar inte i det läget för det finns inte mycket att sälja. Här i östra Nyland har det inte regnat så våldsamt. Men det hinner ännu …

Det är litet pannkaksstämning just nu. Vartenda år är det likadant innan man fått in skörden under tak. Sedan kan man litet pusta ut.

 

Med tanke på vintern

Värmerekord var det i går men man måste i alla fall tänka på vintern. Årets värme (egentligen två års värme) fixades på två timmar av Mickos Christer med den nya flistuggen på lastbil med en 540 hk motor.

Så här såg det ut  på morgonen

och två timmar senare

Men det ger förstås en felaktig bild av fliseldning som helhet. Brorsan hade ledigt en månad i vintras och firade den med att hugga nästan hela vedhopen runt åkrarna (men där finns ännu en hel del aspar kvar). Och så skall allt köras hem. Det är inte heller slut med efter flisningen utan sedan skall hopen bredas ut jämnt så den torkar.

Det blev omkring 170 kubikmeter flis i år och beroende på vintrarna så räcker det nästan till två år. Men då det mest är färsk asp så är den så våt att vattnet nästan rinner av den. Det var hårda bud att breda ut hopen i värmen. Tyvärr så gick det inte med traktorn eftersom den inte rymdes in. Jag knäckte nästan en takplanka då jag försökte breda ut med frontlastaren. Den ryms nog då man kan köra på plåten men flisen lyfte upp den för mycket.

I alla fall så kommer vi varje år ihåg hur det var för 30 år sedan då vi började flisa och flistuggen skulle matas för hand. Vi var fyra karlar som matade och mest gick den i alla fall på tomgång. Nu sitter Christer i den luftkonditionerade hytten och vi står bredvid och ser på.

Men det var en hel del jobb också med att bygga torken och i år satte jag in två elektriska fläktar som jag köpte begagnade från Sverige för 1000 kronor (ca. 100 euro). Dubbelfläkten med dieselmotor fungerade nog bra men med det dyra bränslet så lönar det sej att köra med elektricitet.

På bilden saknas luckan för den andra fläkten. Man måste ha luckor så att luften inte kan gå bakvägen då man kör med bara en fläkt. Det är lätta hårdkartongskivor (4 mm) som har gångjärn i övre kanten. Då fläkten startar så blåser den upp luckan.

Nu har jag börjat riva den gamla flistorken (f.d. kalluftstork för säd) som byggdes för 50 år sedan i bodvinden. Den hade en 5,5 kW fläkt medan de nya fläktarna är på 11 kW vardera. Lägg märke till att kanalerna (17 cm höga) är helt fyllda av skräp från flisen i bakändan. Tömningen i den gamla torken gick till så att man skyfflade ned säden genom de små luckorna i golvet.

Visst har det gått framåt de senaste 50 åren. Ofta är jag skeptisk till ”utvecklingen” som inte alltid går åt det bättre hållet utan snarare till det sämre men inte sörjer jag precis det hårda kroppsarbetet i damm och hetta. Även om det är bra att litet blir kvar så man inte måste betala dyrt för timmar på gymmet …

Den ”lediga” juli

”Alla” är på semester men jag har ännu aldrig haft en ledig julimånad  i mitt liv. Även om vårsådden är förbi så finns det massor att göra. Flyghavre hann jag plocka en dag men följande morgon så ringde telefonen och grävaren, Ollas Bengt, kom tio minuter senare. Jag har länge planerat dra en massa rör och kablar under vägen. Vi har tyvärr vägen tvärs över gårdsplanen med ladugården och torken på ena sidan och huset samt ladan/uthuset på andra sidan. Till all tur tar vägen slut en kilometer längre fram så trafiken är inte så våldsam. Men ändå mer än man kunde tro för många har sina skogar i Tallmosan bakom vår väg.

Nu vill man helst inte gräva upp vägen. Vi gjorde det 1980 då vi flyttade värmepannan ut till ladugården och drog in värmerör men ännu skakar hela huset då stockbilarna kör över det uppgrävda stället. Det tycks aldrig stabilisera sej. Så därefter har vi utvecklat en teknik att med en ”lånnå” (gran med ca. 15 cm diameter) göra ett hål under vägen. Till all tur har vi mest smörlera som sällan ger problem.  Men man måste gräva tillräckligt djupt för att komma under den torra leran.

Rekordet var år 2003 då vi byggde fibernätet. Entreprenören var litet bråd av sej och drog vattenledningen under vägen men lämnade vår optiska fiberkabel efter fastän vi hade kommit överens om att den skulle följa med. Då var vi tvungna att själva få den under vägen som på det stället var asfalterad och 12 meter bred. Vi försökte med ett järnrör men det kroknade. Sedan hämtade jag en lång och smal gran från skogen och den fungerade. Trä kroknar inte – möjligen brister det. Grävmaskinsgubbarna trodde inte sina ögen då vi med en gammal traktorgrävare fick ett hål under hela asfaltvägen. Men man måste gräva ett långt dike så man får rätt riktning.

Det är inga små maskiner mera och det blir stora gropar. Jag har en mängd rör och kabler nedgrävda redan så jag måste gräva resten för hand. Gymfaktorn är hög men juli är en dålig månad att gräva för hand utom då det duggregnar. Vetet borde bara ha solsken framöver för annars kommer det svampsjukdomar men jag behöver kallt väder och duggregn för grävandet.

Till all tur hade jag brorsan till hjälp då vi drog paketet med tre plastör och fyra kablar under vägen (i ett 110 mm skyddsrör).

Och regnar det för mycket så väntar en mängd maskiner, bilar och traktorer på service som är uppskjuten till ”lediga” juli månad. Inomhus väntar också torken på reparationer inför skörden som närmar sej alldeles för fort trots den sena sådden.

Vill man utomhus så skall flyghavren kontrolleras varje vecka. Jag sprutade 15 ha i år och det tycks ha verkat fint men man måste i alla fall gå runt åkrarna med kikaren för att kontrollera att det inte blivit något strå kvar. Om flyghavren drösar så har man elände i tio år framåt.

Och på gamla folkskolan har vi som mellanarbete att byta alla rör före hösten. Inga större fritidsproblem i sikte alltså …

Folkvisa (moderniserad)

PLOCKA VILL JAG FLYGHAVRE

Modernisering av ”Plocka vill jag skogsviol” under
inflytande av lagen om flyghavre och en dag på veteåkern.

Plocka vill jag flyghavre och
stoppa i en säck,
plocka, plocka allt med rot
och bränna alltihop.
Det är bäst att plocka
annars kommer Byråkrat
och bränner hela fältet
och anlägger sanktioner.

Solen bränner, vetet flimrar,
broms och mygg ger stick
och om solen går i moln
så kommer det en skur.
Sedan är man genomblöt
och säden den är riktigt våt.
Men det blir inget ledigt
förrän alltihop är klart.

Så plocka vill jag flyghavre och
stoppa i en säck,
plocka, plocka allt med rot
och bränna alltihop.
Det är bäst att plocka
annars kommer Byråkrat
och bränner hela fältet
och anlägger sanktioner

Nisse Husberg
12 juli 2012 på Tjeeldlaandi

 

Söderfjärden blir åker

För 520 miljoner år sedan slog en jättemeteorit ned i det som senare blev Solf. För 100 år sedan stod Solfborna i vattnet och bärgade hö (!) på samma plats. Inte alltid så trevligt – ibland blev det både lunginflammation och död.  Solf sockens historia (1965) av Gunnar Rosenholm är både välskriven och spännande. Höskörden under regniga somrar beskrevs av bondeänkan Anna Ulla Smeds (f. 1870): ”No ska e nagär a fååji döödin täär å romantisk å jikkvärtjin. Joo, no haar di härrdagar nöög moot förr i vääden.” (Nog skall några ha fått döden där och reumatism och giktvärk. Jo, nog har de herrdagar nu mot förr i världen)
Då Bondbloggen under Matts Andersens kunniga och entusiastiska förevisning bekantade sej med Söderfjärden förra torsdagen så var den fin åkermark med god växtlighet. De 3000 små ladorna var borta men visst var den imponerande i alla fall. Vi har litet plattland i Hindersby också men pyttelitet i förhållande till de 2500 hektar som här finns. Kolla in de smala skiftena på gamla Söderfjärden – de var flera kilometer långa och ner till ett par meter breda så alla skulle få både bra och dålig mark i rättvisans tecken.
De första slåttermaskinerna kom till Söderfjärden 1885 från Sverige (Västerås) och hästräfsorna tio år senare. I början trodde många att de skulle förstöra gräsets rötter men då det visade sej vara fel så köptes många maskiner fastän de inte var billiga. Omkring 400 mark kostade de då en dagslön var omkring 30 penni. Men det övermäktiga slåtterarbetet för hand var slut och maskinåldern började. Matts Remahl lär ha sagt om det gamla slåtterarbetet: ”An såm sko a vari  dööd en paar vekor före eenjestiidin” (Den som skulle ha varit död ett par veckor före ängstiden).
Bråttom är det nu också i jordbruket på sommaren. Alla bondbloggare kunde inte komma till Solf, Mats kom direkt från arbetet och Kalle åkte tillbaka direkt till sommarbrådskan. Men visst var det ett glatt gäng som träffades på Seglis i Vasa tillsammans med redaktionen.  Mötet gick också i arbetets tecken – här funderar Kalle, Mats och Lotta på Bondbloggens framtid medan Dånö-Mats ser sej om efter Mathias som var väldigt duktig fastän vi äldre pratade en massa strunt hela kvällen.
Och här nedanom lyssnar hela gänget på Matts Andersen som berättar om pumpstationen. Lägg märke till de fina tyska släpringsmotorerna för pumparna. De är nästan hundra år gamla och min  ingenjörssjäl blev entusiastisk över den enkla men fina konstruktionen.
I chefskarusellen på Rundradion har Gunilla (i skär blus) nu blivit Bondbloggens nya mamma. Rundradion kan skatta sej lycklig över att ha så mycket kompetent personal. Vi gamlingar började vår bana som bondbloggare med Ingela (längst framme), Mårten (längst bak vid kartan) och Unni som var vår första mamma (men tyvärr inte kunde vara med). Redaktionen har haft stor betydelse för Bondbloggens utveckling – det är inte vilken blogg som helst. Konceptet är helt nytt och utvecklas hela tiden så vi får se vart vi hamnar.
På fredagen träffade jag min gamle vän och klasskamrat Lasse Lindqvist från Lovisa som numera är professor vid Vasa Hanken (och inte ändrats ett skvatt sedan skoltiden).  Sedan blev det bråttom hem att köra flisveden från åkerholmarna innan det började regna. Det kom inte många droppar men det är så bra med vädergubbarnas regn att man får en hel del gjort effektivt. Snart skall vinterns förråd flisas och torkas men före det måste de nya fläktarna installeras.
Trots alla maskiner är det bara bråttom inom jordbruket på sommaren i alla fall.

Kissekattor

Jag är uppväxt med djur. Som liten lekte jag med grisarna (hönsen var jag rädd för då de flaxade) och hästar hade vi länge. Jag var nästan 30 år då vi sålde kossorna.  Nu har vi bara kissekatter kvar och de är verkliga nyttodjur som håller efter gnagarna. Den gamla katten som är 19 år börjar bli långsam och styv och ligger helst på soffan så vi skaffade två småkatter i fjol. Pricken som är en kåbb (hankatt) är verkliga tuffingen men väldigt sällskaplig. Han går alltid och stryker sej mot nosen på Hobbe, vår hund, då han kommer in. Bara ett fel har han och det är att han är tokig i smör. Om man glömmer smöret på bordet så är det borta på nolltid. Det värsta är att han lärt sej skuffa bort den tunga kupan från smörassietten.

Vår kissekatt Murre har nyligen fått ungar som nu börjar krypa ur lådan och härja på köksgolvet. Hobbe är så förtjust i dem att han är svartsjuk på Murre att han inte vill låta henne komma nära dem. Och visst är de förtjusande. Det finns tre i lådan men man ser bara den ljusaste tydligt: