Trettio grader varmare jul

Jag kollade in temperaturen för ett år sedan och då var det -28,1 grader (Gastkramande natt). Så här såg det ut då:

Men i år är det till och med litet plusgrader och svarta åkrar:

Det behöver inte vara -30 grader men litet kallare kunde det vara så man så småningom skulle slippa leran. Men på måndag hotar de med +7 grader …

Glad jul på er allihopa !

Den vita paketbilen

Ni som läst “Damernas detektivbyrå” vet att mma Ramotswe älskade sin lilla vita skåpbil. Och de som inte läst böckerna – gör det ! I senaste boken pensionerades den lilla vita skåpbilen och hon var sorgsen. Litet på samma sätt kände jag det då vi i förrgår drog ut min första paketbil: Den vita Ducaton från 1991. Den är inte så liten utan tvärtom bland de större men nog var det melankoliskt att se den stå ute i regnet fastän den är genomrostad på sidorna.

Det är tjugo år sedan jag köpte den (begagnad förstås) och har satt ned en massa arbete på att inreda den till husbil. Jag bodde i den då jag jobbade i Otnäs både sommar och vinter. Med ett elbatteri kopplat till parkeringens eluttag gick det riktigt bra. Jag är inte så van vid höga temperaturer inomhus. Blir det över 18 grader så börjar man få hett.

Den var helt isolerad och hade dessutom värmeslinga under golvet. Där fanns skåp, säng och diskbord med fotogendriven spis. Men allting gick att plocka ut på en halvtimme så man kunde använda den för stora transporter inom jordbruket. Det var dessutom den enda paketbilsmodell som man kunde stå rak i och ta över på färjan till Stockholm för personbilspris. Den var fem centimeter under gränsen på höjden.

Väldigt länge körde jag inte med den för plåtarna var inte ännu galvaniserade och den rostade sönder kvickt på sidorna. Så 1997 köpte jag en ny Ducato som hade exakt samma mått på karossen men den var till 90 % galvaniserad. Inredningen kunde alltså flyttas direkt till den nya, röda Ducaton. Den körde jag med ändå till i våras då den var så rostig att jag inte orkade svetsa den mera. Den nyaste, blå Ducaton, är tyvärr lägre eftersom mellanmodellen var för hög för färjan. Och vi åker en hel del med den. Sorgligt är det i alla fall att slå huvudet i taket då man lyfter nånting.

Med Ducaton åkte vi omkring hela familjen i Sverige då och då på somrarna. Även om ungarna mest låg på en madrass och läste serietidningar. De var inte alls så väldigt intresserade av sevärdheterna men trots allt fick de en viss känsla för gamla runstenar och museer så nu drar de sina barn omkring i samma spår :-).

Länge körde vi bara med kombibilar (mest Lada som vi hade sju stycken av) men det gick så länge man kunde köra med traktor och släpvagn till handelslaget för att hämta större saker. Då handelslaget upphörde så blev behovet av en paketbil uppenbart. Lastbilstransport blir dyrt. Förutom att jag hämtade dubbelhjul från Mariestad så har jag kört en hel del begagnade saker i Ducaton. Bland annat den nya flismataren som jag hämtade från Torneåtrakten. Jag minns att det var ett eländigt snöoväder då jag kom hem via Lahtis.

Paketbilen blev jag genast förtjust i. Den har en fin körställning och så sitter man så högt att man ser över alla andra bilar. Och man kan ta med sej allting man behöver. Ofta är den full av verktyg och material för det optisk fibernätet. En tid då vi inte hade Ducaton i bruk så var det riktigt eländigt att få allt att rymmas i Volvos kombi – och den hör inte till de minsta.

Det är sorgligt men jag kan inte ha en skrotbil att stå inne i verkstaden nu då jag behöver utrymmet för den nya traktorn. Det är så mycket bättre att ha maskinerna inomhus så de är torra och varma.

Men  vemodigt var det i alla fall att lämna min fina (rostiga) Ducato ute i regnet.

Varm vinter

Det har varit en varm vinter hittills på flera sätt. I går avslutades en epok av flisbränning då jag tömde den gamla torken på sista flisbiten. Och det nya flisvärmesystemet värmer bra. Nu har jag igång (första versionen av)  flisomröraren i den nya flismataren.

I jämförelse med att bära in ved till kakelugnarna och spisen som då jag vara liten så har värmesystemet utvecklats betydligt och blivit allt mer automatiskt. Men vi har fortfarande kvar de gamla kakelugnarna och “vidahelln” (vedspisen) och använder dem också. Jag minns att jag som liten pojke var oändligt fascinerad av elden i kakelugnen och kunde sitta länge och bara titta på bränderna. Ännu tycker jag att kakelugnen och spisen ger “bättre” värme. Speciellt en kall morgon är det trevligt att sätta eld under spisen och på några minuter har man en mysig värme.

Men det var litet besvärligt med centralvärmen som vi fick i början på 1950-talet. Man måste bära stora mängder ved till pannan och koks till nätterna så det skulle brinna tillräckligt länge. Pannan hade vi bredvid “stuvun” (köket) och jag kan ännu höra hur det skramlade då min farfar hällde koks i pannan med en plåt som “tratt”. Kakelugnarna höll faktiskt värmen längre än centralvärmepannan. Och svart blev det i hela halva huset av koksdammet.

Så 1983 flyttade jag pannan ut till kokhuset i ladugården och prövade med flisvärme. Eftersom det var ett nytt system så blev det uppbyggt mycket billigt och provisoriskt. Flisen torkades i den gamla sädtorken som tömdes för hand och flisen kördes till sädgropen och blåste upp i en hemmagjord silo över pannrummet med samma transportör som vi använde till säden. Det enda som kostade nånting var en liten skruvmatare som gick på  omkring 10 000 mark. Tanken var att testa om det alls fungerade och sedan bygga ett bättre system – och det har jag gjort nu 28 år senare.

Allt är utbytt: flismatare, panna och till och med torken. Och allt är byggt för mekanisk och automatisk hantering. Alla konstruktioner är inte färdiga  så det kan behövas litet experimenterande och ombyggnad än. Men nu skall den gamla torken rivas och speciellt utmatningsrampen som är första klassens “tjikelvärk” (rangligt hastverk) skall bli ved. Den blev ihopslagen av gamla brädstumpar och sönderrivna skivbitar för 28 år sedan och det är rena underverket att den hållit ihop.

Nedre delen av stock kommer från den gamla ladugården som är byggd nån gång på 1800-talet och flyttad hit i storskiftet 1908. Inne i den stod korna tjudrade vid väggarna och det finns ännu kvar en del av trähakarna som hade kilats in i väggen där de bands fast. Övre delen är byggd på 40-talet efter det att den nya ladugården blev klar 1945.

På många sätt var det en epok som tog slut och en ny börjar. Nu kan den gamla torken rivas och hela huset rustas upp igen. Det återgår till att vara lager för gamla möbler, skor och velocipeder mm. mm. Huset är för litet för maskiner men är utmärkt som torrt lager. Speciellt nu då man slipper det eviga dammet från flisen. Det behövs inte bara för gammalt skräp utan vi har också en massa trävirke, skivor, elkablar och rördelar som måste lagras någonstans. Härifrån kan man inte köra in till Helsingfors då man behöver en skruv utan man måste ha en hel del i lager.

Sedan är det relativt vad som är “skräp”. Personligen skulle jag nog kalla en gammal “heteka” rent skräp men man vet aldrig när den bli pop igen … Fast det har jag svårt att tro. Även om de gamla smidda gångjärn som farsan tänkte köra bort nu kostar kring 100 euro i en byggnadsvårdsbutik.

Nu är vi rustade till tänderna för en kall vinter med – 30 grader. Ni ska få se att det blir grön jul och riktigt varmt den här vintern – ara i rena harmen …

 

Lång hösts väg till vinter

Ännu bara regnar det och leran smetar. Jag hade planerat verkstadsarbete men nu har spaden varit huvudredskapet en längre tid. Det är inte illa för en hel behövde faktiskt grävas före vintern. Flismellanlagret har nu en ordentlig grund av lecablock (kallradade) och snart är plåtarna nedgrävda kring växthuset. Vid gamla skolan är fiberkablarna nedgrävda ända fram till knuten och indragna till vinden.

Men nu väntar alla arbeten som jag sparat tills det fryser på. Och får vänta ännu en tid. Nästa vecka blir det bara varmare. Och jag har en hel del rör och kablar som skall grävas ned. Den bättre hälften önskar sej säkert kallare väder för nu har stövlarna 10 kg extra lera då jag kommer in. Verandagolvet är täckt av tidningar på grund av leran för man kan inte riktigt dra av dem utomhus i det här vädret.

Plåten kring växthuset testas nästa sommar. Jag vill ha nånting som hindrar rötter och gnagare från att komma in. Det är 1 mm aluminiumplåt som är lätt att bearbeta och inte rostar. Om pH är mellan 4 och 9 så bildas en oxidhinna  som hindrar korrosion. Men aluminium klarar inte kontakt med järn eller koppar.

Det blir mörkt så tidigt nu att det inte är någon idé att följa ljuset. Med pannlampa kan man gräva lika bra på natten som på eftermiddagen. Jag har dessutom köpt tio “campinglampor” med lysdioder från Biltema. De är bättre än andra lysdiodlampor eftersom de sprider ljuset. Med tre eller fyra uppladdbara batterier så lyser de länge. Två sådana i växthuset ger ganska bra allmänbelysning och vill man se närmare på nånting så har man pannlampan.

Nu blev jag i alla fall tvungen att ge upp för en stund. Vi har en halv storm som redan brutit elektriciteten tre gånger i dag och då det började komma snö och plåtarna höll på att flyga sin väg så kom jag in och sitter och skriver blogg i stället.

(Om nån tycker rubriken verkar bekant så –  jo, det är en omformning av Eugen O’Neills berömda drama “Lång dags färd mot natt”. Att det är ett bekant citat visar det faktum att då jag skrev in ordet “lång” på Google som kom hela namnet genast upp …)

Lera och diesel

Den bättre hälften var inte direkt förtjust då jag kom in efter att ha reparerat bränslekranen på traktorn. Dessutom var jag ganska lerig – vädret har ju varit milt hela hösten. Hon ville tvätta mina byxor men vad skulle det ha varit för nytta med det ? Då jag ger mej ut igen så tar det ungefär tio minuter och så ser jag likadan ut.

För att stå ut med en bonde så får man inte vara överkänslig för olja och lera. Tvärtom bör man helst gilla sådant för det finns det överflöd av i vardagen på bondlandet. Förr var det mest lera och hästskit men tiderna ändras ju. Hon hade nog gillat de tiderna bättre för en trädgårdsmästare ser närmast salig ut då det luktar hästskit.

Visst har det kommit med elektronik och datamaskiner i jordbruket också men åtminstone här finns minsann leran kvar. Man kan sitta i traktorn och göra en massa jobb med frontlastare och plog men i många fall så måste man ändå hoppa ned i leran och använda skyffeln. Värst är det då man fastnar i leran och traktorn går sönder. Då är det lera och olja i en salig blandning. Förstås måste man gräva sej ned i en grop med huvudet före för att fixa nånting.

Sällan har jag varit så lerig och oljig som då jag körde ned traktorn i det gamla utfallet. Det var nog igensatt men ännu för mjukt för att hålla en traktor en regnig höst.  Då måste jag gräva mej ned under bakhjulen för att få trädstumpar under dem och det regnade hela tiden.  En bra historia nu flera år efteråt men jag var inte speciellt glad just då.

Lera har jag ingenting emot. Då den torkar är det bara att borsta bort den – även om stövlarna kan bli tiokilosvikter då leran är riktigt seg. Oljan är det värre med. Hydraulik är väldig användbar men reparationerna mindre trevliga.

Just nu gräver jag under flislagret med stor brådska innan det fryser. Där skall sättas dränering och block som grund och så kommer där en mängd rör och kablar. Jag hackade litet förra vintern men då var allting fruset så jag fick inte mycket gjort. Nu har vi i alla fall så varmt väder att jag hoppas hinna få grävarbetet gjort förrän det fryser. Till skogen kan man ändå inte fara utan att göra grymma spår.

I alla fall trivs jag bättre med leran och oljan än med en annan sorts smuts som har formatet A4.

Verkstadstider

Hösten är verkstadens tid. Då reparerar man de maskiner som man bara provisoriskt hållit igång med tuggummi och ståltråd under de bråda tiderna och då skall vinterns maskiner sättas i skick. Ute regnar det och är verkligt gråväder. Mitt på dagen är det mörkt som i skymningen. Då passar det bra att pyssla i en torr verkstad.

Just nu har jag installerat kamera på den nya traktorn. Det blev helt enkelt nödvändigt för jag kunde inte se skopans framkant från hytten och traktorn är så tung att jag redan knäckt en planka utan att märka det. Den gamla 65:an med den lilla Jameslastaren studsade ju tillbaka från en brädvägg men det här nya monstret kan riva ett hus utan att det märks särskilt mycket.

Bilden är dålig på grund av kontrasten – i verkligheten ser det betydligt bättre ut. Kameran klarar också av totalt mörker för den har infraröda  lysdioder även om bilden då blir svartvit. Det behövs för jag skall hela vintern köra flis och snö med traktorn. Speciellt då man skall köra in flisen i mellanlagret är det viktigt att se precis var skopan finns för det är inte många centimeters marginal. Och riva mellanlagret mitt i vintern vill jag inte.

Det här är en “backkamera” som jag köpt från Trollhättan. Det finns en hel del likadana kameror till salu men priserna varierar ganska mycket.  Här kostade hela systemet 2000 kronor (litet på 200 euro) med en 7 tums skärm. Det finns också billigare (med mindre skärm) men lätt går priset långt över det dubbla så man skall jämföra flera olika säljare. Den här hittade jag på Blocket.se.

Tanken är att flytta systemet till andra fordon – speciellt tröskan och paketbilen – och därför köpte jag en extra kabel. Kamera och skärm kan man flytta relativt lätt men kablarna är besvärligare. Sedan gäller det också att hitta bra plats för kameran. Jag byggde en riktigt SVAG ställning så att ställningen ger efter om (då…) man kör emot nånting.