Giltiga orsaker

Det finns inte många giltiga orsaker till att låta bli att skriva i Bondbloggen men två av dem har jag råkat ut för nyligen. Den ena är deklarationen – Skatteverket har inget förbarmande och väntar inte. Den andra är vinterns dunderinfluensa som jag råkade ut för natten mellan söndag och måndag. Den bättre hälften hade flunsa förra veckan så det var väntat men ännu på söndagen var jag i skogen och fällde granar.

På natten var jag så dålig att jag till och med kravlade mej till medicinskåpet för att söka efter aspirin (det var det enda jag kom ihåg för det var länge sedan jag ätit nån sorts medicin).  Det fanns allt mellan himmel och jord men jag vågade inte äta nånting jag inte kände till. Vanligen vägrar jag blankt att ta medicin så jag var verkligen dålig. Så det var bara att försöka lägga sej på nytt – vilket inte var så lätt för allting var omöjligt – att stå, sitta och ligga.

Måndagen gick i halvslumrande tecken. Jag såg på BBC World News över satellit men det började smaka trä då samma “nyhet” kom femtioelfte gången. De andra kanalerna var inte bättre heller. Det jag nu såg av dem. Tisdagen började redan bli bättre i den meningen att jag orkade förarga mej över att inte komma till skogs och i dag tog jag Belarusen och körde upp väg till stockarnas upplagsplats – inte så lätt för det finns ännu massor av lös snö som traktorn bara sakta maler sej fram igenom. Och så körde jag flis till pannan.

Det är varmt om man ser till graderna men fy katten som blåsten skär genom märg och ben. Utan blåst får det gärna vara 20 grader kallare. I morgon blir det stockkörande. Där finns ännu träd att fälla men blåsten måste vända först.

Och vilka andra giltiga orsaker finns det att inte skriva i Bondbloggen ? Bleka döden förstås …

Vitsvanshjortar

Nu lyckades jag äntligen få bilder av hjortarna som håller till på hygget. De börjar bli alltmer orädda då jag kommer med traktorn på krypväxel men det har varit svårt att få bilder eftersom de försvinner då man stiger ur traktorn.

Nu blev de i alla fall kvar för att nyfiket titta på mej en stund. Men sedan satte de av i full fart över åkern. Där finns redan en ordentligt upptrampad stig som de gjort upp. Jag ser dem nästan varje dag då jag kommer till skogen – men först då de börjar springa bort. De har en otroligt bra skyddsfärg – exakt samma som färgen på gamla granars stam.

Att det är vitsvanshjortar är väl ganska klart på den här bilden:

Full fart i skogen

Det har varit en dålig vinter med mycket snö och extrem köld men nu börjar snön fästa sej och vädret är varmare – litet för varmt. Det gäller att såga för brinnkära livet nu för att hinna med vinterns hygge.

Jag har de senaste dagarna fått dubbelt mera stockar sågade än tidigare och det behövs. Snart börjar de stora granarna vara avklarade. Nu kommer de stora asparna i turen och de kan vara ganska besvärliga. Ett par fick jag fällda med lämplig vind i dag men vinden skall svänga i morgon – åt fel håll.

Jag fick igen inse att man inte kan fälla mot vinden – inte ens snett mot den. En stor gran blåste rakt in i småskogen och i den röran sågade jag av måttbandet för man såg inte riktigt nånting där. Träden måste knuffas omkull med lastarn då de lutar åt fel håll. Det går ännu men om det blåser åt fel håll så måste man hitta på nånting annat att göra. Just nu skulle jag behöva sydligt vind men det skall bli nordlig.

Om det blir riktigt omöjligt så börjar jag köra ut stockarna. Det skulle inte skada att få ut dem medan vägarna är ordentligt frusna. Solen börjar redan tära litet på vägarna men så länge det är kallt på nätterna så går det an.

Jag har inte räknat hur många träd jag fällt men något hundratal stockar finns där säkert. Det är inga små stockar. En stor del är svarvstockar på 58 dm och minst 28 cm toppdiameter. Av många träd fick jag två svarvstockar och av årets bamsegran (29 meter lång och 70 cm diameter vid roten) blev det tre. Där blir det redan kubikmetrar.

På årets hygge finns det också tallar men de är inte så tjocka som granarna. Jag var rädd för att granarna skulle vara rötskadade men med en del undantag var de förvånansvärt friska. Vi har ju problem med röta här i söder. Det finns en hel del riktigt stora aspar som absolut måste bort nu för de förstör bara mera ungskog för varje år som man väntar med fällandet. Kvistarna är grova som mindre träd. Björk är det ganska dåligt om i år.

Gymfaktorn

Det är nu aktiellt att ändra skogsbrukslagen och göra det lättare att sköta skogen på olika sätt. Det har ju varit helt vansinnigt så att man kan fråntas rätten att sköta sin skog – om man inte kalhugger. Det har vi aldrig gjort och kommer inte att göra. Och nu har forskningen kommit fram till att det alls inte är nödvändigt heller.

Jag följer med diskussionen i Sverige och där har en del professorer vid SLU börjat undersöka andra möjliga skogsbruksmetoder. En (emeritus)professor har till och med börjat utbilda skogstekniker i “kontinuerligt skogsbruk” som inte är något annat än det vi tidigare haft men som kalhyggesfantasterna dömde ut på 60-talet. Bland dem en från Lappträsk – tyvärr.

Som vanligt bland experter så smutskastas det kraftigt. Nån har hört av nån som hört att den och den är en klantskalle. Men det värsta är att man ser helt dogmatiskt på frågorna. Det SKALL vara si eller så för det har man lärt sej. Utan att fundera över varför.

Intressant är att till och med Skogsbruket (vår dominerande skogsbrukstidskrift) börjat vackla i kalhyggesfrågan. En svensk professor ansåg vid ett tillfäller nyligen att kalhyggen nog är bäst men att det är möjligt att också använda andra metoder speciellt om man är självverksam. Det är minsann på tiden att inställningen nyanseras litet.

Så där bönder emellan pratas det ofta om att “man tar nu bara en processor” och skogen är snabbt slät. Visst, men sedan kommer det en hel del efterarbete, markberedning, plantering och plantskötsel så inte gräset kväver plantorna. Mycket arbete och/eller dyrt. Så jag försöker se till helheten och låter det växa träd kontinuerligt i vår skog. Då är tillväxten hög hela tiden. Med plantor blir tillväxten nära noll under den tid de är små.

Det som har ändrat mycket i lönsamhetskalkylerna är energivirkets prishöjning. Nyligen kom en undersökning från SLU där man konstaterade att det är lönsammast att inte gallra alls ! Då blir tillväxten i kubik maximal och eftersom man får ett högt pris för energivirke (mycket högre än i Finland) så finns det ingen orsak att sikta in sej enbart på produktion av timmerstockar.

Massaindustrin börjar förstås vara halvt hysterisk i Sverige eftersom det är lönsammare för en skogsägare att sälja som energivirke än som massaved – samma pris men inga kvalitetskrav och toppdiametern kan vara ned till 2 cm. Här går också energipriserna uppåt och om oljans pris går i taket så är det lönsamt med en helt igenvuxen ogallrad skog – med massor av kubik oberoende av kvalitet.

Jag förstår nog mångas oro över att det traditionella virkesutbudet skall försvagas och jag har inget emot att man använder processorer – och då kalhugger man för det blir nog ingen småskog kvar efter en processor. Men jag tänker fortsätta med mitt eget småskaliga skogsbruk där jag försiktigt fäller de gamla granarna så att småskogen blir kvar. Då har jag vunnit 15-20 år i omloppet i jämförelse med att jag skulle plantera små plantor – och sparar massor av arbete och pengar.

Men framför allt så har man glömt den viktigaste faktorn i lönsamhetskalkylerna: gymfaktorn. Om jag skulle ligga på soffan och låta maskinerna avverka så skulle jag bli tvungen att hasa mej till gymmet för att inte bli en fullständig soffpotatis. Jag vinner säkert många euro per kubik på att såga själv och pulsa i snön och därför inte behöva betala för gymmet. Och så skall vi inte alls tala om de samhälleliga vinsterna då man hålls i skick och inte får fritidsproblem. Jag håller ned hälsokostnaderna och de sociala kostnaderna. Med en massa grymma fritidsproblem så kanske man skulle ansluta sej till Hells Angels och det skulle kräva att samhället avlönar mer poliser och det är dyrt.

Så gymfaktorn är betydande och borde tas med i lönsamhetskalkylerna :-).

Krasch

I dagarna tre har jag igen kämpat med deklarationen. Enligt gammal god tradition så lämnas förstås allting till sista stund. Och så krånglar nånting  så klart. I år blev plötsligt minnet fullt på systempartitionen på min nya datamaskin. Den var felkonfigurerad – och det visste jag. Det finns hur mycket rum på hårdskivan som helst men jag hade satt roten (jo, det kallas faktiskt “rot”)  till hela systemet på en alldeles för liten partition (hårdskivan delas upp i partitioner eller delar för att göra det lättare att ändra systemet). Och det hade jag tänkt ändra på – nån gång. Men det blev aldrig av och i går hade jag inte tid att börja ändra systemet mera.

Så där satt jag med en oduglig maskin och deklarationen på hälft. Men det fanns ju gummans datamaskin som ännu fungerade så jag fick använda den i stället. Förstås fanns där inte de program jag var van att använda men det gick i alla fall så deklarationsblanketterna åkte iväg i god tid 23:41 över nätet.

Det elektroniska systemet har blivit litet bättre i år. De har slutat med det helt huvudlösa system de hade tidigare där det fanns en mängd helt hopplösa datasystem som var olika sinsemellan – nån sorts konkurrens kantänka. Jag börjar snart bli allergisk mot “konkurrens” – den bara gör allting riktigt hopplöst och uselt och så skall vi sedan försöka reda upp eländet. Konkurrensextremisterna borde skickas till samma ställe som Khadaffi snart hamnar i.

Men nu skall jag till skogen där det varken finns blanketter eller krångliga system. Ingen skattebjörn heller – får man hoppas.

Kallt om tårna

Det är inte bara stor skillnad mellan sommar och vinter – jag har varje dag haft hett om öronen men kallt om tårna. På dagarna sågar jag omkull stora granar (stocklängd över 20 meter) i gnistrande kyla och på kvällarna hackar jag slagg i brännhuvudet på pannan – med full matning på. Men visst har det varit rena vykortsvädret – ett sådant vinterväder med vit snö och solsken som man inte tror är sant då man senare ser på bilderna.

Speciellt gillar jag att köra hem på kvällen då det börjar skymma. Då är det uttryckligen en blå skymning vid klart väder och grå skymning då det är mulet.

Det har varit en fin vinter om man turistar men inte så bra för skogsarbetet. Den hårda kölden har gjort det svårt att åka iväg på förmiddagen. Traktorn är så kall att man är rädd för att köra sönder nånting och på en själv kniper kölden både i näsan och i tårna. Den djupa snön gör också arbetet långsamt. Man måste köra spår till varenda stam och ofta lyfta upp trädet ur snön då man skall kvista. Alla stockar måste radas i stora hopar så de inte försvinner i snön och det tar tid. Så det blir bara hälften så mycket gjort i jämförelse med bättre väder.

Nu har jag i alla fall den första backen klar – men många andra områden kvar. Med den här farten så hinner jag inte över hela skogen innan det är dags att börja såga stockar i andra ändan. Så om 80-90 år är jag tillbaka på den här biten igen :-). Men det är ju bra att man inte har fritidsproblem …