Hett om öronen

Det har bokstavligen varit hett om öronen de senaste dagarna. Inte trots kölden utan på grund av kölden.  Vi hade -35 grader en morgon och flera andra morgnar har det varit under -30. Väderstationen måste vara tillverkad i varmare länder för vid -30 så gav den upp och meddelade bara att det här går utanför det mätbara.

I den här kylan har jag eldat med avfallsvete som har ett mycket högt värmevärde – men det bildar slagg. Askan sintrar och blir till en stenhård beläggning som måste hackas bort så den inte skall täppa till lufthålen i brännhuvudet. Det är inte så svårt – utom då det är -30 grader. Då kan man inte stänga matningen och låta pannan kallna. Så jag hackade slagg med full förbränning på. Det blev så hett om öronen att jag var tvungen att fälla ned öronlapparna på vintermössan.

Enda orsaken till att det var möjligt var det fina draget i pannan. Pipan är över nio meter hög och med -30 grader ute blev det ett så bra drag att röken och det mesta av hetten sögs ut. Nu är den nya pannan så konstruerad att röken tvinnar flera gånger upp och ned innan dem går ut via pipan så den hinner kallna ordentligt. I den gamla pannan eldade jag en hel del för kråkorna.

Tyvärr så måste jag hacka i vinkel mot öppningen vid luckan. Brännhuvudet är ett rör med hål för luften som kommer från en fläkt. Men jag kan inte se in i röret utan en spegel och att hacka slagg med en kofot tillika som man håller spegeln är ganska så besvärligt – med full fart på elden … Jag tror nog jag övergår till flis helt i framtiden. Den bildar ingen slagg alls och ger bara lätt flygaska som man enkelt tar ur pannan. Men det blev ett mellanår med flisen på grund av att jag bytte system helt i fjol.

Inställningen av matningen är också besvärlig med vete. Det är helt omöjligt med samma matning som för flis för då blir pannan full av obränt vete. Så jag fick skruva ned matningen till noll och därefter höja den litet tills effekten var tillräcklig utan att obränt material hamnade i askan. Det tog tid eftersom man vet hur matningen fungerar först efter många timmar. Så det blev  ett par nätters spring  ute i pannrummet.

Men nu tycks det fungera hyfsat. Och så bröts udden av kylan i natt. Nu är det riktigt varmt ute – bara -16 grader. Man vänjer sej vid kylan men den känns inte så mycket också på grund av att luften är extremt torr vid så hård köld. All fukt i luften fryser helt enkelt till snö. Få se om den här vinterns tuffaste köldperiod börjar vara över ?

Styvelknekt 2

Den som inte har sett “ein styvelknekt” (stövelknekt) kan ta sej en titt på bilden nedan. Den har jag fått av Kurre i Liljendal och den styvelknektn  är antik:

Förr hade man i arméerna knektar som höll i officerarnas stövlar, officeren satte andra foten mot bakändan på stövelknekten och tryckte till så stöveln kom av. Fattigt folk hade inga stövlar men de som lyckades skaffa en sådan lyx fick hålla till godo med en stövelknekt enligt bilden (eller så hade man gumman som stövelknekt).

Det är inte lätt att få av en stövel som sitter “som gjuten”. Jag bytte ut stövelsockorna mot svenska arméns stickade yllesockor och de var mycket bättre. De är längre, varmare och tunnare än dem man får köpa i butikerna. Jag köpte en bunt från ett överskottslager i Arboga i höstas och det var ett riktigt bra köp.

Liverpool sound

För att nu fortsätta serien med musik så har jag växt upp med Beatles och Rolling Stones. Tonårens musik är väl den man minns bäst och för mej så var det åren 1962-65 som var de magiska. Det var Liverpool sound som gällde då – och gäller än. Enligt min högst personliga åsikt så började musiken 1962 med Beatles och tog slut 1965 då alla möjliga fjantiga typer började försöka kopiera den musiken – vilket förstås inte lyckades.

Visst lyssnade jag på musik redan före det. Jag minns bra hur jag som liten skolpojke för första gången hörde på Balladen om Davy Crockett på en bar i Lovisa nån gång på 50-talet. Hemma hade vi bara radio och på den tiden spelade man inte annan musik än utvald seriös musik i den. Men redan som 11-åring började vi med en grannpojke bygga radiomottagare (i början diodmottagare i tvålaskar) och startade Experimentklubben. Vi lyssnade också på kortvåg från hela världen och hittade förstås Radio Luxemburg. Där spelades det “lätt musik”.

Och för 50 år sedan kom Radio Nord. Den 8 mars 1961 startade sändningarna från fiskebåten Bon Jour på Ålands hav. Dert var rena revolutionen för de spelade ju till och med rockmusik. Sveriges Radio hamnade i chocktillstånd och till sist stiftade man en lag som tvingade piratsändaren att sluta.  Men för oss som lyssnade på 495 meter mellanvåg (hördes bara på kvällarna hos oss) så var det klippt.

Men det var inte Elvis Presley eller Bill Haley som gjorde intryck på mej utan ett litet engelskt band från Liverpool. Då hade radion – på grund av Radio Nord – blivit tvungen att sända också hemsk “popmusik” och jag lyssnade  och spelade in på band. Jag hade till en födelsedag fått en begagnad schweizisk batteribandspelare Butoba som faktisk var av utmärkt kvalitet. Då jag hörde Love Me Do så började min stora musikepok. Jag lyssnade också på Rolling Stones men tvistade hela tiden med min klasskamrat som var Rolling Stones-fan om vilket band som var bättre. Det gör vi ännu (han är professor i Vasa).

Vi hade byggt en egen UKV-mottagare – de vanliga radiomottagarna hade ingen UKV utan bara kort-, mellan- och långvåg. Man lyssnade på långvåg på Motala och på mellanvåg på Sundsvall. På kvällarna fick man in nästan vad som helst på kortvåg. Jag hade satt upp en 20 meter hög mast med en antenn på 30 meter från huset till masten. På Elevhemmet i Lovisa stod jag med hörlurar och lyssnade på de få popmusikprogram som fanns och spelade in. Det var förbjudet att ha på radion under läxläsningstimmarna.

Skivspelare hade jag aldrig råd med och inte skivor heller. Först på gamla dar började jag köpa skivor. Då jag jobbade i Kiev i Ukraina hittade jag massor av billig klassisk musik som jag köpte i stora mängder. Det var till och med förbjudet att föra in mer än 20 skivor per gång till Finland. Folk köpte nämligen stora mängder skivor i Sovjet eftersom de bara kostade en bråkdel jämfört med i Finland. Min klassiska period med Tjajkovskij började då.

Via popmusiken kom jag in på balladerna och Seekers samt  Peter, Paul and Mary – men framför allt  Joan Baez och Bob Dylan. Svenska musik ansågs vara helt blaskig men så kom Hep Stars och Hootenanny Singers. Omgivningen lyssnade på finsk tango som jag för mitt liv inte kunde tåla. It’s Gotta Be Rock and Roll Music.

Först på gamla dar (jag var över 30) så började jag lyssna på svensk musik där förstås största delen är smörja men det finns ljusglimtar som Björnarna Skifs och Afzelius. Och Nordman. ABBA blev jag aldrig vän med även om Björn från Hootenanny Singers var med där. För kommersiellt. Musik från Finland är botten utom nån enstaka skiva med Cay Karlsson och The Scaffolds.

Musik väcker starka känslor och om smak bör man inte tvista. Till all tur finns det MP3-spelare inbyggd i mobilerna så jag kan sätta hela samlingen i den och lyssna via Blåtandshörlurar medan jag sågar i skogen. Det finns faktiskt enstaka bitar från tiden efter Liverpoolepoken i den samligen också såsom Tanita Tikaram och The Snap men mest är det nog Beatles, Rolling Stones, Swinging Blue Jeans och Animals mm. Och så Shadows och Spotnicks från den korta perioden med ståltrådsmusik.

Men visst hör jag också på gammal svensk musik som Gotländsk sommarnatt och Evert Taube. Cornelis hör också till de bättre trubadurerna och så har vi ju Grymlings med Där gullvivan blommar. Så bör man inte heller glömma Povel Ramel med sina underfundiga ordlekar.  Och ibland är man på humör att lyssna på Tjajkovskijs första pianokonsert med Svjatoslav Richter.

Här är det nu -34 grader så jag får nog lyssna på musik och börja deklarera. Skogsarbete blir det knappast.

Stövelknekt

Jag skulle behöva anställa en stövelknekt. Visst är skogskläderna bra nuförtiden men det finns en del saker som jag skulle vilja förbättra. Det mesta går an men stövlarna och byxorna passar inte ihop. Eller så passar de ihop för bra för jag får inte av dem.

Då man är på väg till skogen är man ännu nyter och utvilad och orkar slåss med att få stövelskaften in i byxbuntarna. En del byxor har så smala buntar att det har varit nödvändigt att sy i kilar för att få dem utanpå stövelskaften. Och den som har gått ens en meter i snön i år vet mycket bra att stövlarna SKALL vara inne i byxbuntarna.  Möjligen har byxorna krympt i tvätten men nån gång måste man väl tvätta dem …

Det värsta är då man kommer hem från skogen och är nedkyld, helt utmattad och styv och stel. Det är då man försöker få av sej stövlarna som stövelknekten skulle behövas. Att köpa större stövlar gör dem omöjliga att använda på våren och sommaren – jag har redan nu 46:or. Stövlarna går att ta av om man bara har ett par sockor men i den här kylan går det bara inte utan ordentliga stövelsockor utanpå de vanliga yllestrumporna. Efter tre timmar i skogen är det bäst att komma hem och värma tårna så de inte förfryses.

Så visst finns det utrymme för litet produktutveckling på klädsidan ännu. Tillika kunde man gå över till bättre material i stövlarna. Den nuvarande plasten klarar inte många år innan den börjar gå sönder. Ganska långt från de gamla gummistövlarna som man kunde använda halva livet ifall man inte högg sej i foten. Gummistövlarna kunde man åtminstone lappa men det går inte med plastskräpet.

Takbekymmer

Den här vintern har igen ställt till med vattenproblem – fast man kanske inte kunde tro det vid -30 graders kyla. Men snön är så lös och isolerar så bra att den faktiskt smälter underst. Taket läcker litet värme och så börjar vattnet rinna. Men vid takkaknten fryser det och bildar en ismur. Bakom den står det en liten sjö och taket är alls inte konstruerat för sådant utan vattnet förväntas rinna ned. Så det kommer in i huset.

Nu får det räcka. Nästa sommar skall taket förnyas. Ventilationen under taket skall förbättras så det är tillräckligt kallt och värmeläckaget skall ledas bort från yttertaket. Inte gör det nånting om det är mycket snö på taket så länge den inte smälter – utom sedan på våren förstås.

Vi har gammaldags eternitplattor och de är annars bra men man kan inte alls gå på dem för då spricker de genast. Under finns förstås ett pärttak (eller spåntak som man säjer i Sverige – även om ordet pärta också används på vissa ställen).  Problemet är vad man skall sätta för nytt tak.  Taktegel är fina men alldeles för tunga för ett tak som är gjort för lätta pärtor. Så det får väl bli plåt.

Men absolut inte någon eländig tegelimitation som nu är så populär. Korrugerad sinusplåt är annars bra men verkar lite för mycket uthus så det måste väl bli gammaldags pannplåt. Jag vet inte om sådan alls har använts i Finland men den är nästan standard i Sverige på litet äldre hus med plåttak. Det fanns faktiskt pannplåt på en finländsk nätsida men den var polsk och jag vill ha garanterad kvalitet. Det är i alla fall en hel del jobb att byta tak och det borde hålla i minst hundra år.

Så med litet surfande bland byggnadsvård dök det upp äkta gammaldags pannplåt som tillverkas i Malung  – med de gamla valsverken från 60-talet som företaget Pokab köpt då modernare sorter slog ut pannplåten. Nu har pannplåten upplevt en renässans i och med det stora intresset för byggnadsvård i Sverige och det finns moderna varianter men de är inte riktiga pannplåtar utan har fyrkantig profil.  Det gäller bara att få plåten levererad hit till rimligt pris. Förstås kan jag köra den med paketbilen men då får jag inte fulla längder utan måste skarva.

Det jag skall ha är tjock varmgalvaniserad plåt så man kan gå på den. De flesta moderna takplåtar är otroligt usla och man borde svepa sej i skumgummi och rulla på taket för att inte förorsaka gropar i plåten.  Jag gjorde misstaget att inte kolla tjockleken på takplåten till torken och den är alldeles för dålig. Den gamla takplåten på ladugården däremot tål nästan vad som helst.

Plåten får absolut inte vara målad eller plastbelagd. Då är den omöjlig att underhålla. Definitionen på “underhållsfri” är numera sådant som inte går att underhålla. Ytan brukar lossna i flagor utom där den sitter stenhårt så en målning leder till fläckig yta – och sedan lossnar skräpet här och där hela tiden. Moderna material är riktigt kvalificerat skräp. Säkert finns det bra material också men skall man då köpa nytt vartannat år för att pröva sej fram ? Det blir oerhört dyrt och arbetsamt.

Så nu går jag tillbaka till gamla metoder som har använts i minst 50-100 år för att vara säker på att det inte är modernt skräp. Dessutom köper jag bara linoljefärg från garanterat pålitliga tillverkare eftersom det visat dej att “äkta linoljefärg” i de stora tillverkarnas burkar innehåller all möjlig smörja (och kanske litet linolja också).  Dickursby är helt förbjudet på det här stället efter det att de lurade mej att köpa Teho på 80-talet som alls inte var samma Teho linoljefärg som hade hållit på huset i 30 år. Det var plastskräp.  Jag betalar hellre det dubbla åt en byggnadsvårdfirma som har riktig linoljefärg – det blir billigare i längden och mycket mindre arbete.

Linoljefärg är utmärkt på takplåt. Det behövs ingen speciell rostskyddfärg utan linolja ÄR rostskydd. Och så går det lätt att lappa i den. Den flagar inte utan kritar (blir tunnare) med tiden. Det var en katastrof att målningstillverkarna i sin snålhet gick över till plastfärgerna som närmast förstör hus eftersom de är för täta och stänger in fukten.

Våra husdjur

Nåja, egentligen är de skogsdjur. Där jag hugger rör det sej hela tiden fyra vitsvanshjortar. Troligen gör den djupa snön det svårt att hitta föda så de kommer för att beta av knopparna på de kvistar jag sprider på hygget. I dag stod de och tittade länge på mej då jag kom körande med traktorn. Man kommer mycket närmare dem med traktor (på krypväxeln) än om man försöker gå. Genast då man stiger ur traktorn så försvinner de.

Antagligen hade jag stört dem mitt i lunchen för de kom tillbaka och såg på mej ett varv ännu innan de försvann för gott. Åtminstone ur synhåll. Med sina långa ben rörde de sej trots allt ganska ledigt i den djupa snön. Och de verkade vara i bra skick trots den svåra vintern. Väldigt vackra djur som rör sej stiligt.

Det gick bra med fällandet i dag vid -15 grader men då det började bli -20 så kände jag av kylan i tårna.  Jag hade traktorn inne i garaget i natt och den startade fint. Då den hade stått ute på natten så skar det i hjärtat att starta den då hydraulpumpen skrek som en stucken gris. Jag hade nog värmt upp kylarvätskan men oljorna var stela. Då det är varmt vill jag inte ha skogstraktorn inne för då smälter snön och det står fullt med vatten på golvet men nu passar det att ha den inne. Men man får inte värma så mycket att det blir plusgrader.

Fint skogsväder men de hotar med -30 på torsdag. Nu har vi -29 så det blir kallt i natt också. Jag tänker inte fara till skogs om det är kallare än -20 för då är riskan stor att man bara kör sönder nånting.Jag minns bra hur hydraulfiltret exploderade vid -25 grader.