Bloggare: Nisse Husberg

Skrot-Nisses triumf

Det är många som slänger allting som gått sönder (och ibland fastän det är i prima skick) och tycker jag är fånig som samlar skrot. Men idag kan jag triumfera litet. Startanordningen till en torkfläkt hade gått sönder (troligen på grund av åska) och en kondensator hade exploderat. Problemet var att hitta en motsvarande typ. Jag har ett lager med nya komponenter men mest för lågspänning eftersom all elektronik använder 5 och 12 Volt och nu behövdes minst 60 Volt. Så det blev att söka igenom skrotlagret och visst hittade jag i en nätdel en kondensator för 220 Volt som passade utmärkt.

I stället för att beställa en ny och vänta en vecka eller åka till H:fors (det hade blivit en dyr kondensator) så hade jag fixat problemet på en kvart. Ibland kan det lyckas. ..

(Skrot-Nisse är en svensk karaktär skapad av Jan Lööf som finns i både tecknad serie och som TV-serie)

1 juli, 2010 av

Damm, damm och mera damm …

Nu går det inte att skjuta upp årets värsta arbete mera: Att sälja säden. Det kan låta konstigt men först måste den flyttas till lastningssilo från kallufttorken. Det är i och för sej mekaniserat: Jag blåser säden upp i silon. Och tömmer torken med luft. I bottnen på kallufttorken finns det små hål där plåten tryckts ned så att luften kommer igenom men inte så att säden ryms genom hålen. Det är alltså inte runda hål som borrats rakt genom plåten utan bara ena sidan av plåten är nedtryckt och då blir hålen som fiskfjäll och luften blåser bara åt ett enda håll. På det sättet kan man blåsa säden mot uttaget i låren – om man har ordentligt tryck under plåten.

I våra kallufttorkar (den fjärde håller på att bli färdig) så hade vi först träfiberskivor med hål, sedan tunn plåt med runda hål och i de två senaste torkarna just den golvsveperplåt som jag beskrev ovan. Förr var man tvungen att skyffla ut säden för hand men med golvsveperplåten blåser vi ut den. Till det krävs som sagt tryck och stor luftmängd men det har jag med tre stora fläktar i samma huvudkanal som klarar av 100 000 kubikmeter luft per timme vid mottryck på över 50 mm vattenpelare (trycket lyfter alltså en vattenpelare 50 mm). Det är det minsta tryck man kan ha för att få säden att röra sej. Helst bör man ha mera.

Allt det här är bra men sedan kommer verkligheten och den består av damm, damm och åter damm ! Det är som en dammstorm inne i torken. Jag byggde in hela torken i plast (och fick solvärme på köpet) så det går bra om man inte behöver gå in där då man tömmer. I princip behöver man inte göra det MEN allt som oftast är det något krångel så man måste gå in i dammstormen. Och jag kan intyga att det inte är roligt. Visst har jag dammskydd och allting men man får bada bastu i en vecka efter tömmandet och ändå finns det damm överallt.

Och så måste torken repareras ibland – och då man slår med hammaren så faller det damm från alla håll och kanter. Inget roligt det heller. Jag använder förstås min stora dammsugare (=tömningsfläkten på 11 kW) men det är inget litet jobb att dammsuga en tork på 170 kvadratmeter. Otroligt nog fastnar dammet stenhårt på skivor och plast och i taket – överallt. Det måste skrapas bort – tvätta vill man helst inte inomhus även om trycktvätten nog skulle ta bort det.

Men nu hjälper ingenting mera – det är bara att börja med eländet. Förra veckan fick jag nu datamaskin (den gamla var redan nio år gammal vilket är mycket) så härtills har jag ”varit tvungen” att installera den men det börjar vara klart. Så ut i dammet bara !

30 juni, 2010 av

Ved för vintern

I den här hettan tycker man det är långt från den kalla vintern men nu skall veden fixas för annars blir det att frysa. Det produceras en hel del ved fortfarande – också för försäljning – fastän det kommer flisvärme allt mer. Men investeringarna i flisvärmen är stora så det blir av huvudsakligen då värmesystemet annars också byggs om. Det blir lätt tiotals tusen euro och man köper en väldig massa ved för de pengarna – eller hugger den själv.

Här går allting på flis efter ombyggnaden i fjol (nåja, den pågick ännu i januari). Och då är flisvedens högsäsong i juli för jag torkar flisen i kallufttork. Vatten lönar det sej inte att bränna.. Flis är lättorkad – man blåser på den i en veckas tid oberoende av väder och så har man ganska så torr flis. Det är också nödvändigt då man lagrar hela årets flis för den börjar annars mögla. Då man flisar aspved så stänker bara vattnet omkring.

Men nu gäller det att få ut veden ur skogen. Det var en besvärlig vinter och vår så jag kom igång med flisvedkörandet först för ett par dagar sedan. Också en liten mängd regn hindrar körandet – inte för att det blir mjukt utan för att det fastnar en massa lera på hjulen. Och i skogen ligger det ännu vatten i hjulspåren. Vanligen har vi torra försomrar men det här året tycks det aldrig torka upp.

Men hett är det i hytten. I förrgår var det över +35 grader och då var gubben slut. Jag körde ännu på johanniaftonen till klockan nio eftersom de hotade med regn (men det kom inte många droppar till all tur). Sedan hittade jag på jobb inomhus. Det är riktigt svalt och skönt inne i tegelladugården. Där hålls det kyligt långt in på sommaren.

Fast visst måste det köras många lass flisved än. Så väderbeställningen är nu mulet och svalt men inte regn …

27 juni, 2010 av

Johannistang

Enligt gammal tradition så samlas hopenbackaren och sminnsbackaren och sjeggasbackaren varje Johanni (som kallas midsommar i nyare svenska) på Leikanlindån (nyare namn Lekstrand). Det är en allmänning där man förr blötte linet som på 50-talet byggdes om till festplats av Fornminnesföreningen under Sigge Strömbergs ledning. Varje år så binder vi kransar och pryder johannistandjin (midsommarstången) som dras upp inför kvällens fest.

Det är rena folkfesten att pryda johannistången. Men en tradition har vi lämnat och det är att dra upp den för hand. Det var inte lätt och dessutom farligt. Så nu dras den upp med en skogslastare i stället.

lövprydnad flaggor  upp …

Och så det viktigaste: kaffet !

25 juni, 2010 av

Sprutspår

Nån kanske undrar varför det finns spår på sina håll i åkrarna dvs. osådda rader. Det är sprutspår som används för att få bättre precision i sprutandet. Då man sår så stänger man två billar vart femte varv (om man har en så maskin som är 250 cm bred och en spruta som är 15 meter bred). Helst bör billarna vara på samma avstånd som spårbredden på spruttraktorn.

Sprutandet är inget stort arbete men krångligt. Det får inte regna, det får inte blåsa, det får inte vara dagg och det får inte vara för hett med starkt solsken. Då man beaktar alla dessa krav så börjar det vara svårt att hitta en enda dag som passar. Vanligen blir det tidiga morgnar och sena kvällar – om det inte slår dagg förstås. Ett år så körde vi nästan hela midsommarnatten för det var enda möjligheten och regn var på kommande. Bondens midsommar firas då vädret det tillåter och det blir inte alltid tillika med det officiella firandet.

I år gick det ganska bra även om dagg ställde till litet problem. Jag försöker spruta så litet som möjligt men efter att försökt låta bli ett år för 30 år sedan insåg jag kvickt att allting måste besprutas varje år – hellre kan man då halvera dosen. Det blev nämligen en riktig ogräsexplosion och det stod klart att det var en kamp på liv och död mellan ogräset och mej. Den som i misstag lämnat en sträng tistlar obesprutade får lätt en primitivreaktion på hösten då det står två meter höga stänglar och sprida mängder av frön omkring sej. Och trasslar in sej i tröskans haspel så att man får gå loss på dem med kniven för att få bort dem. Då svär man att köpa alla de värsta gifter som mänskligheten frambringat nästa vår och vräka ut dem alla på eländet. Till all tur brukar man lugna sej och glömma tistelkräkena som verkar vara så långt borta då man ser den skira vårbrodden.

I alla fall har jag återgått till MCPA som verkar vara det enda medel som verkligen biter på tistlar. Det är billigt men inte så bra mot andra ogräs så jag brukar förstärka det med något s.k. ”grammedel” (de kallas så eftersom de kommer i små 20 grams påsar). Andra ogräs som plågar oss är ”leidärgres”, ”nata” och snärjmåra. Det tog lång tid innan jag fattade att svinmålla var det fina namnet på leidärgres och våtarv på nata. Till all tur så är leidärgres lättbekämpade för de sprider tusentals frön per planta medan natan är besvärlig ett vått år för då kan den växa alldeles förskräckligt och snärjmåran sticka upp högt över säden. Då man tröskar så tvinnar snärjmåran runt haspeln så hårt att lagren kan bli brännheta. Och man får hacka länge med kniven för att få bort den.

Det är säkert mindre ogräsproblem där man har vall i växtföljden men då måste man ha djur och i vår bydel finns det inte en enda kossa kvar mer. Så det blir att spruta även om det inte är så trevligt. Hur man än försöker så andas man in sprutångorna och det är inget vidare roligt. Men konsumenterna kan vara lugna – vi har fått miljoner gånger större doser och är ännu i livet. Jag har sprutat i över 40 år. Fast gärna skulle jag slippa hela eländet.

Sprutan är en gammal Hardi på 600 liter men ombyggd med fjärrkontroll och rampen förlängd till 15 meter för att passa med en 2,5 meters såmaskin. Ursprungligen hade jag byggt  mer fjärrkontroll med magnetventiler men de har hamnat i den stora skothopen med misslyckade uppfinningar. Det var för 30 år sedan och då hade fabrikanterna ännu inte elektrisk styrning så jag satte in vanliga mässingsventiler men de klibbade fast efter en tid. Men tryckregleringen med en gammal vindrutetorkarmotor fungerar fint. Se bilderna nedan:

motorstyrning mätare och styrlåda

hälften vete, hälften ogräs sprutan

Och då sprutandet är färdigt börjar solen gå ned

25 juni, 2010 av

Dragon Hurtig på besök

Vi hade dragon Hurtig på besök. Han kom direkt från Hurtigs torp som nu är museum. Det var dragontorp för Nissas rusthåll som min farmors mor kom ifrån. I vår bydel Hopenbackan fanns det tre rusthåll och tre dragontorp: Nissas, Bosas och Hosmas. Under indelningsverkets tid fanns det många rusthåll i Hindersby. År 1630 mönstrades 16 ryttare i Lappträsk och av dessa var nio från Hindersby.

Dragon Hurtig heter Åke Svenskberg i det civila och har länge varit ordförande för Hopenback fornminnesförening. Den ursprunglige dragonen Hurtig hette Anders och var hemma från Nissas. Han deltog i kriget 1788-90 och 1808-09 men klarade sej med livet i behåll. Då den indelta armen upplöstes så fick han behålla torpet eftersom han var hemma från rusthållet.

Men då det kommer större grupper till torpet så återuppstår oftast dragon Hurtig och tar emot gruppen iklädd paraduniformen. Men det är osäkert om han var Runebergs Hurtig.

22 juni, 2010 av