Nästa husbondefolk ?

Det var bröllop i dagarna tre i Kristinestad då vår pojke Henrik gifte sej med Boströms Antonia (i enlighet med gammal Dragsviksed kallad Bosse – jodå, hon har gjort Dragvik). De unga tu har klättrat i stort sett i alla berg det finns från Norge till Alperna så kanske de klarar klättringen på äktenskapets stege också – vilket inte alls är lättare.

De unga tu

Man får hoppas att vetepriserna fortsätter att stiga så de kan ta över husbonde- och värdinneskapet på Bos-Sestu tusenåriga rusthåll. Annars blir det att vänta till pensionen innan de kan bli hobbyodlare. Bägge kan nog köra traktor och bygga tork. Antonia är ingen hjälplös liten viol utan en riktig tuffing – även om hon ser ut som en viol. Just nu är hon assistent åt riksdagsman Mats Nylund. Henrik jobbar som lärare för vildmarksguider vid Kronoby folkhögskola men måste nog flytta litet närmare den äkta hälften i framtiden.

Det var ett ordentligt bröllop som den boströmska klanen hade ordnat i den helt enkelt fantastiska staden Kristinestad. Jag som gillar gamla hus var ju alldeles salig över alla gamla trähus ända från 1731. Ungdomarnas vänner hade ställt upp och hjälpt till med festen på Kristinestads gymnasium som är en RIKTIG skolbyggnad högst uppe på berget – ingen barack. Jag är ingen sällskapsmänniska och fester anser jag vara tråkiga i jämförelse med att få arbeta med att bygga och konstruera saker i lugn och ro – men jag hade fått hårda order av den bättre hälften att bete mej som folk på min sons bröllop. Och visst var det roligt att få träffa alla de trevliga människorna på bröllopet.

Spänningen stod barnbarnet Filip för. Skulle han orka vara tyst då bruden sjöng för sin make (hon har en fantastisk röst) och skulle han orka sitta stilla under vigseln ? Och det gick riktigt bra – bara ett par små kommentarer som egentligen inte störde alls :-). Jag måste sätta in en bild som visar situationen:

Hyssj ! Nu måste morbror gifta sej ...

Visst satt man som på nålar under de tre dagarna – hemma tröskade grannarna och hos oss stod torkbygget stilla. Nu gäller det bara att hoppas att det torra vädret fortsätter men vi vet att det obönhörligen kommer regn på hösten i våra trakter så frågan är om man hinner tröska eller inte förrän regnandet börjar.

En gammal bonde har svårt att koppla av och fira då man vet att det kan bli hur eländigt som helst med skörden om man inte hinner få in den i tid. Visserligen är vi bara i mitten på augusti ännu men man har varit med om snabba kast i vädret och höstar med ständigt regn och åkrar som varit ren lervälling. Så nu går varje minut som man inte äter eller sover till att få igång torkarna och vetet skördat.

Pepparrot

Vi har haft ett bestånd med pepparrot (Armoracia rusticana) både hemma och i Medåker (Sverige) men inte använt den alls i matlagningen. Men så försökte den bättre hälften sätta litet riven pepparrot i den turkiska yoghurten (min favorit). Och så var det färdigt …Nu börjar pepparrot vara den viktigaste kryddan i vår mat. Den är helt enkelt oslagbar: Stark om man så vill men absolut ingen bitter eftersmak. Paprika och peppar och allsköns utländska kryddor kan slänga sej i väggen – vår egen pepparrot är mycket bättre.

Sedan är det en annan sak att gräva upp pepparrot i vår styva lera – och speciellt nu då torkan har gjort leran som seg sten. Men vad gör man inte för att få litet gudabenådad krydda. Jag grävde upp ett par rötter till pojkens bröllop på lördag och det var hårda bud … Då jag genomsvettig hade hackat mej ned till 70 cm djup och rötterna bara fortsatte så gav jag upp. Det behövs ju inte heller mycket för pepparroten är stark. Problemet är att man måste gräva sej fram till rötterna försiktigt från sidan – annars blir de hackade i små bitar i den stenhårda jorden. Egentligen borde man gräva sej ned under rötterna för att få bort dem någorlunda hela.

Jag läste nyss i Wikipedia (Internetvärldens encyklopedi)  att man skall lägga en planka en bit ner i jorden under plantorna så rötterna inte växer sej så långa och smala – god idé … Enköping lär ha varit en verklig pepparrotsstad – år 1865 skördades omkring 30 000 kg pepparrot och det var 2/3 av hela grönsaksodlingen.

Kanske dags att börja odla en gammal goding …

Aah – svalka ….

Nu är det under 11 grader ute – skönt. Den här natten kunde jag åter sova i gamla huset eftersom gårdagen var ganska mulen och en vind kylde ned en aning. Vi har haft fönstren öppna dygnet runt i över en månad. Ett par nätter kunde jag också sova i gamla huset efter det enda regn vi haft i juli men så var det tillbaka till potatiskällaren igen.

Lördagen skall ännu vara het men nästa vecka lär det bli normalare temperaturer (litet över 20grader). Och norrmännen påstår att det skall gå ned till 15 grader på dagen … Det passar mej utmärkt för då orkar man arbeta litet (kanske jag borde ha blivit eskimå).

I går rev jag ändan till huvudkanalen på den gamla torken så nu är det bråttom att få byggt ihop den med nya torken. Just nu har vi ingen fungerande tork alls och snart skall vetet in. Det har inte varit fritidsproblem den här sommaren. Då man orkat för hettan så har man byggt förbindelsekanal mellan torkarna och därutöver bara ätit och sovit.

En orsak till att det blev så bråttom är hettan. Den gamla brandbilsmotorn till den nya torken fungerar utmärkt – men bara i 20 minuter. Den är nämligen placerad under vindsbron och utrymmet blir så hett (+50 grader) att kylaren inte orkar kyla ned motorn mera. Speciellt då det är över +30 grader utomhus. Visst går det att fixa genom att laga en öppning till torkfläkten – då blir nog kylningen tillräcklig. Och värmen från motorn är bara bra för torkandet.

Men att få till stånd en öppning i cementmuren är ingen liten sak. Det är otroligt stark och seg cement (betong) så det var ett större jobb att bara få en öppning för kardanaxeln till fläkten. Så jag beslöt att i stället bygga en förbindelsekanal till den gamla torken. Den hade jag planerat redan från början. Även om det också tar tid så är det mindre svettigt. Och i det här hettan ville jag alls inte börjar tugga mej igenom en stark betongvägg. Det får vänta på fyrtio grader svalare väder.

Investera i olönsamhet ?

Ekonomer påstår ibland att man borde investera mera inom jordbruket. I vad då ? Det kan löna sej att bygga en större ladugård ifall den gamla är för dålig men det är riskabelt att investera i jordbruket. Förutom att politikerna ändrar reglerna hela tiden så man aldrig vet vad som gäller så hoppar marknaden hit och dit helt oförutsägbart. Men det allra svåraste är i alla fall vädret. ”Experterna” påstod att vetepriset skulle sjunka men så fördubblades det nästan på en månad. Orsaken är förstås vädret som gjorde att vårens prognoser var helt felaktiga. I Kanada regnade det så man inte kunde så alls på stora områden och i Ryssland tog torkan skörden – ingen vet ännu hur illa det verkligen är.

Så att investera stora pengar i jordbruket är som att spela roulett. Och man spelar med sina förfäders gård och familjens hem – det är nästan omöjligt att skilja mellan arbete och privatliv inom bondeyrket. Tills vidare har jordbruket varit dokumenterat olönsamt och bönderna försöker närmast överleva. Att i den här situationen satsa (på vad då ?) är närmast att snabba upp konkursen. En investering måste ha åtminstone en chans att bli lönsam.

Trots allt så har jag faktiskt satsat på en stor ny tork. Kanske inte så mycket pengar men desto mer arbete. Jag har byggt ett nytt stort hus för torken eftersom det bara inte fanns möjligheter att sätta den i ett gammalt hus. Något lån har jag inte tagit utan byggt den långsamt och i takt med de pengar som kommit in. Men så har det också tagit nästan femton år. Visst tvekade jag länge men det var att bygga eller sluta med veteodlingen. Den gamla torken klarade inte av mer än hälften av de nutida skördarna.

För att investeringen skall löna sej så borde vetepriset stiga till minst 200 euro/ton och för att jag skall få någon lön för arbetet så borde det stiga till minst 400 euro/ton (och om stöden dras bort minst 600 euro/ton). Nu är ju vetepriset över 200 euro (men inte i Finland) så frågan är om det hålls på den nivån. I princip borde det göra det eftersom produktionen ökar långsamt men efterfrågan snabbt. Men man vet aldrig.

En del påstår att man skall sköta jordbruket affärsmässigt men då skulle man nog bums sälja allting och satsa pengarna på något mera lönsamt. Och det tänker jag inte göra för jag trivs som bonde och det är ganska mycket värt – om än inte i pengar.

Blodbad

I morse då jag kom in i köket (”stuvun” som det egentligen heter) så såg jag en röd rännil över golvet. Nåja, då kunde vi kanske få det som onekligen saknats på Bondbloggen: BLOD. I alla bra böcker skall det finnas romantik, pengar och blod. Sonja har skött om den romantiska delen och hettan i Ryssland har fått pengar med i bilden (även om vetepriset skall stiga länge och mycket innan vi kan köpa en italiensk sportbil). Men blod har det saknats …

Jag kunde inte förstå varifrån det kommit så mycket blod – tills jag följde rännilen till kylskåpet. Efter en stunds letande hittades en burk rödbetor som stjälpt. Förstås var locket dåligt påskruvat och förstås stod burken på högsta hyllan så rödbetan hade färgat alla hyllor på vägen ned. Det blev ett välbehövligt kylskåpsstädande och jag lärde mej hur man tar isär hyllorna för det hade förstås runnit rödbetssaft överallt.

Tja, det är det bästa jag kan åstadkomma i blodväg. Bondelivet är just nu ganska så fredligt – åtminstone för en veteodlare. Jag har inte ens slagit mej på tummen i sommar. Om det är till någon tröst så kan jag berätta att för två år sedan så slog jag fast pannrumsdörren med god fart – och lämnade tummen emellan. Nageln brast mitt på men är nu riktigt snygg igen. Det tog så att jag inte ens orkade osa svavel utan var riktigt tyst en lång stund.

Som ivrig Agatha Christie-läsare och deckarserietittare så får man ju skämmas då man jämför med televisionens blodiga skådespel. Det måtte gå åt en hel del rödbetor i de serierna – där får åtminstone nån odlare en god inkomst …

Ingen Lamborghini

För att ingen skall tro att jag tänker köpa en Lamborghini (Hbl 7.8) så kan jag meddela att vetepriset i Finland inte alls stigit till rekordhöjder. I Paris steg priset visserligen till närmare 240 euro/ton men här har det sakta krupit upp till 149 euro/ton vilket är sämre än januari 2009 (i Koria som är vår närmaste lagerplats). Även om det kan vara någon euro högre i västra Finland så lönar det sej inte att sälja dit för vi måste betala transporten själva.

Det blir att lappa den 14 år gamla Volvon och den 18 år gamla paketbilen i väntan på att vi får sådana priser att vi också kan börja köra omkring i Lamborghini. Eller svetsa bottnen på farsans Lada från 1989 så den går igenom besiktningen. Och i värsta fall köpa en ny ring till velocipeden.