Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

En hök bland pelargonerna

Och det är riktigt sant. I morse då jag halv sju rusade ut (sädbilen kom för att hämta ett lass) så hörde jag ett förfärligt oväsen bakom pelargonerna i verandafönstret. Först trodde jag det var en trast eller sparv men sedan såg jag att det var en hök (en sparvhök, upplyste familjens biolog). Tyvärr hade jag inte tid att fotografera den eftersom jag måste köra undan traktorn så att sädbilen kunde komma in under silorna.

Familjens biolog lyckades under tiden få ut den helskinnad vilket inte var så lätt. Bara en kruka föll i golvet. Troligen hade höken i jaktivern följt en sparv in på verandan (vi har ofta dörren öppen hela natten). Vi var förstås måna om att den inte skulle skadas för den är en nyttofågel och jag tycker speciellt mycket om sparvhökar eftersom horden av sparvar som håller till på ladugårdsvinden ger mej en massa arbete med att städa efter dem. En del har till och med bosatt sej i garaget – och bilen ser ut därefter …

Det kan hända att den var en unghök för jag hade för ett par veckor sedan hört en massa rovfågelskrin i vår skogsbacke. I alla fall så hoppas vi att den trivs här och håller efter sparvkolonin (= käkar upp den). Livet på landet ger ibland en hel del överraskningar – både positiva och negativa. Sparvhöken hörde nog till de trevligare.

.

Panik (som vanligt)

I början på sommaren trodde man att skörden skulle bli sen. Så jag planerade in en massa byggarbeten som jag tänkte att jag skulle hinna med riktigt bra. Men så blev det den hetaste sommaren på hundra år och värmesumman (som bestämmer när säden är mogen) var hög redan i mitten på augusti och vetet färdigt att tröskas. Vanligen går det till slutet av augusti eller september.

Då dessutom sådden krånglade och blev försenad och dieselmotorn blev för varm på grund av hettan så var det färdigt för panik. Dessutom blev det sent med försäljningen av fjolårsvetet på grund av att vetepriserna började stiga. Inte för att det är något speciellt med panik – det brukar det nästan alltid bli. Den bättre hälften fnyser åt mina tidtabeller och tycker att jag är alldeles för optimistisk. Och det kan hon ha rätt i. Men då det finns så mycket som borde göras.

Då jag rev ändan på huvudkanalen i den gamla torken för att bygga ihop med den nya så var det nån vecka som vi inte hade någon tork alls. Nu är den nya kanalen färdig så långt att det går att få tryck i den gamla torken. Nedan en bild

Huvudkanalen är två meter hög och luckorna över en meter. De gamla kallufttorkarna byggdes med alldeles för små luftkanaler och fungerade därför dåligt så 1975 då jag planerade den här torken så bestämde jag mej för att göra riktigt stora luftkanaler. Då luften strömmar fort så blir det nämligen tryckfall. Och det har fungerat. Jag förberedde tilläggsvärme men den har aldrig behövt kopplas till. Och så fick jag ju (litet i misstag) solvärme från det stora plåttaket.

På bilden syns de snören jag använder för att öppna luckorna. Man kan gå utanpå huvudkanalen och öppna och stänga luckor väldigt enkelt. Fast om det är tryck i huvudkanalen så orkar man inte öppna luckorna. De kläms fast med hundra kilos tryck. Fläktarna har också luckor så jag kan ha på bara en del av dem. Då fläkten startar så blåser den upp luckan.

Nu är torken 24 meter lång och sju meter bred med åtta lårar. Det blir mycket spring till fläktarna så jag satte in fjärrstyrning både uppe och nere (med 24 volts spänning). Det fungerar utmärkt utom då åskan bränner dioder och kondensatorer. Det kostar inget att byta dem eftersom jag har en massa elektronikskrot som jag plockar delar ifrån – men det tar tid. Det nya 1-ledarsystemet för mätning skall utvidgas till styrning av fläktarna – bara jag nu hinner. Då kan jag sitta i Sverige och kolla in fukthalt och temperatur och sätta på och stänga fläktarna via nätet …

Nu gäller det bara att tömma torken och tröska in den nya skörden förrän regnen kommer. På tisdag lär det bli regn – om det nu orkar ända hit. Tillsvidare har allt regnat slut förrän det kommit hit och vi har bara haft ett enda regn sedan början av juli ! Inte mycket att tröska alltså.

Nästa husbondefolk ?

Det var bröllop i dagarna tre i Kristinestad då vår pojke Henrik gifte sej med Boströms Antonia (i enlighet med gammal Dragsviksed kallad Bosse – jodå, hon har gjort Dragvik). De unga tu har klättrat i stort sett i alla berg det finns från Norge till Alperna så kanske de klarar klättringen på äktenskapets stege också – vilket inte alls är lättare.

De unga tu

Man får hoppas att vetepriserna fortsätter att stiga så de kan ta över husbonde- och värdinneskapet på Bos-Sestu tusenåriga rusthåll. Annars blir det att vänta till pensionen innan de kan bli hobbyodlare. Bägge kan nog köra traktor och bygga tork. Antonia är ingen hjälplös liten viol utan en riktig tuffing – även om hon ser ut som en viol. Just nu är hon assistent åt riksdagsman Mats Nylund. Henrik jobbar som lärare för vildmarksguider vid Kronoby folkhögskola men måste nog flytta litet närmare den äkta hälften i framtiden.

Det var ett ordentligt bröllop som den boströmska klanen hade ordnat i den helt enkelt fantastiska staden Kristinestad. Jag som gillar gamla hus var ju alldeles salig över alla gamla trähus ända från 1731. Ungdomarnas vänner hade ställt upp och hjälpt till med festen på Kristinestads gymnasium som är en RIKTIG skolbyggnad högst uppe på berget – ingen barack. Jag är ingen sällskapsmänniska och fester anser jag vara tråkiga i jämförelse med att få arbeta med att bygga och konstruera saker i lugn och ro – men jag hade fått hårda order av den bättre hälften att bete mej som folk på min sons bröllop. Och visst var det roligt att få träffa alla de trevliga människorna på bröllopet.

Spänningen stod barnbarnet Filip för. Skulle han orka vara tyst då bruden sjöng för sin make (hon har en fantastisk röst) och skulle han orka sitta stilla under vigseln ? Och det gick riktigt bra – bara ett par små kommentarer som egentligen inte störde alls :-). Jag måste sätta in en bild som visar situationen:

Hyssj ! Nu måste morbror gifta sej ...

Visst satt man som på nålar under de tre dagarna – hemma tröskade grannarna och hos oss stod torkbygget stilla. Nu gäller det bara att hoppas att det torra vädret fortsätter men vi vet att det obönhörligen kommer regn på hösten i våra trakter så frågan är om man hinner tröska eller inte förrän regnandet börjar.

En gammal bonde har svårt att koppla av och fira då man vet att det kan bli hur eländigt som helst med skörden om man inte hinner få in den i tid. Visserligen är vi bara i mitten på augusti ännu men man har varit med om snabba kast i vädret och höstar med ständigt regn och åkrar som varit ren lervälling. Så nu går varje minut som man inte äter eller sover till att få igång torkarna och vetet skördat.

Pepparrot

Vi har haft ett bestånd med pepparrot (Armoracia rusticana) både hemma och i Medåker (Sverige) men inte använt den alls i matlagningen. Men så försökte den bättre hälften sätta litet riven pepparrot i den turkiska yoghurten (min favorit). Och så var det färdigt …Nu börjar pepparrot vara den viktigaste kryddan i vår mat. Den är helt enkelt oslagbar: Stark om man så vill men absolut ingen bitter eftersmak. Paprika och peppar och allsköns utländska kryddor kan slänga sej i väggen – vår egen pepparrot är mycket bättre.

Sedan är det en annan sak att gräva upp pepparrot i vår styva lera – och speciellt nu då torkan har gjort leran som seg sten. Men vad gör man inte för att få litet gudabenådad krydda. Jag grävde upp ett par rötter till pojkens bröllop på lördag och det var hårda bud … Då jag genomsvettig hade hackat mej ned till 70 cm djup och rötterna bara fortsatte så gav jag upp. Det behövs ju inte heller mycket för pepparroten är stark. Problemet är att man måste gräva sej fram till rötterna försiktigt från sidan – annars blir de hackade i små bitar i den stenhårda jorden. Egentligen borde man gräva sej ned under rötterna för att få bort dem någorlunda hela.

Jag läste nyss i Wikipedia (Internetvärldens encyklopedi)  att man skall lägga en planka en bit ner i jorden under plantorna så rötterna inte växer sej så långa och smala – god idé … Enköping lär ha varit en verklig pepparrotsstad – år 1865 skördades omkring 30 000 kg pepparrot och det var 2/3 av hela grönsaksodlingen.

Kanske dags att börja odla en gammal goding …

Aah – svalka ….

Nu är det under 11 grader ute – skönt. Den här natten kunde jag åter sova i gamla huset eftersom gårdagen var ganska mulen och en vind kylde ned en aning. Vi har haft fönstren öppna dygnet runt i över en månad. Ett par nätter kunde jag också sova i gamla huset efter det enda regn vi haft i juli men så var det tillbaka till potatiskällaren igen.

Lördagen skall ännu vara het men nästa vecka lär det bli normalare temperaturer (litet över 20grader). Och norrmännen påstår att det skall gå ned till 15 grader på dagen … Det passar mej utmärkt för då orkar man arbeta litet (kanske jag borde ha blivit eskimå).

I går rev jag ändan till huvudkanalen på den gamla torken så nu är det bråttom att få byggt ihop den med nya torken. Just nu har vi ingen fungerande tork alls och snart skall vetet in. Det har inte varit fritidsproblem den här sommaren. Då man orkat för hettan så har man byggt förbindelsekanal mellan torkarna och därutöver bara ätit och sovit.

En orsak till att det blev så bråttom är hettan. Den gamla brandbilsmotorn till den nya torken fungerar utmärkt – men bara i 20 minuter. Den är nämligen placerad under vindsbron och utrymmet blir så hett (+50 grader) att kylaren inte orkar kyla ned motorn mera. Speciellt då det är över +30 grader utomhus. Visst går det att fixa genom att laga en öppning till torkfläkten – då blir nog kylningen tillräcklig. Och värmen från motorn är bara bra för torkandet.

Men att få till stånd en öppning i cementmuren är ingen liten sak. Det är otroligt stark och seg cement (betong) så det var ett större jobb att bara få en öppning för kardanaxeln till fläkten. Så jag beslöt att i stället bygga en förbindelsekanal till den gamla torken. Den hade jag planerat redan från början. Även om det också tar tid så är det mindre svettigt. Och i det här hettan ville jag alls inte börjar tugga mej igenom en stark betongvägg. Det får vänta på fyrtio grader svalare väder.

Investera i olönsamhet ?

Ekonomer påstår ibland att man borde investera mera inom jordbruket. I vad då ? Det kan löna sej att bygga en större ladugård ifall den gamla är för dålig men det är riskabelt att investera i jordbruket. Förutom att politikerna ändrar reglerna hela tiden så man aldrig vet vad som gäller så hoppar marknaden hit och dit helt oförutsägbart. Men det allra svåraste är i alla fall vädret. ”Experterna” påstod att vetepriset skulle sjunka men så fördubblades det nästan på en månad. Orsaken är förstås vädret som gjorde att vårens prognoser var helt felaktiga. I Kanada regnade det så man inte kunde så alls på stora områden och i Ryssland tog torkan skörden – ingen vet ännu hur illa det verkligen är.

Så att investera stora pengar i jordbruket är som att spela roulett. Och man spelar med sina förfäders gård och familjens hem – det är nästan omöjligt att skilja mellan arbete och privatliv inom bondeyrket. Tills vidare har jordbruket varit dokumenterat olönsamt och bönderna försöker närmast överleva. Att i den här situationen satsa (på vad då ?) är närmast att snabba upp konkursen. En investering måste ha åtminstone en chans att bli lönsam.

Trots allt så har jag faktiskt satsat på en stor ny tork. Kanske inte så mycket pengar men desto mer arbete. Jag har byggt ett nytt stort hus för torken eftersom det bara inte fanns möjligheter att sätta den i ett gammalt hus. Något lån har jag inte tagit utan byggt den långsamt och i takt med de pengar som kommit in. Men så har det också tagit nästan femton år. Visst tvekade jag länge men det var att bygga eller sluta med veteodlingen. Den gamla torken klarade inte av mer än hälften av de nutida skördarna.

För att investeringen skall löna sej så borde vetepriset stiga till minst 200 euro/ton och för att jag skall få någon lön för arbetet så borde det stiga till minst 400 euro/ton (och om stöden dras bort minst 600 euro/ton). Nu är ju vetepriset över 200 euro (men inte i Finland) så frågan är om det hålls på den nivån. I princip borde det göra det eftersom produktionen ökar långsamt men efterfrågan snabbt. Men man vet aldrig.

En del påstår att man skall sköta jordbruket affärsmässigt men då skulle man nog bums sälja allting och satsa pengarna på något mera lönsamt. Och det tänker jag inte göra för jag trivs som bonde och det är ganska mycket värt – om än inte i pengar.